Al Hamatzav

Det är nu drygt ett år sedan Sharon fick sin ödesdigra hjärnblödning och försvann in i den koma som han befinner sig i än idag. Naturligtvis tog helgbilagorna och tv-sändningarna fasta på tillfället att köra minns-ni-program och intervjuer med allt och alla som hade med Sharon att göra samtidigt som de i förbifarten frågade vad de tycker om dagens politiker (om dagens politiker tycker de inte, vilket ju inte direkt kom som någon överraskning). Till och med en bekant journalist i Haaretz uttryckte sin längtan till den Sharon som var premiärminister till för ett år sedan.

På den gamla goda tiden, dvs hösten år 2005, var vi israeler nämligen fortfarande i besittning av en Ledare med stort L. Idag, utan Sharon, är vi hjälplösa som en förirrad fårskock utspridd över en karg bergssluttning, ömkligt bräkande utan någon kompetent herde i sikt. Ack, forna tiders israeliska män! Riktiga ledargestalter med grått, yvigt hår, storslagna visioner och leriga stövlar. Inte nymodiga fjantar som Olmert och Peretz och hela det här lattedrickande, börsmäklande yrkespolitiska patrasket.

Denna glorifiering av före detta politiker är dock inget nytt fenomen i det heliga landet. Första gången jag konfronterades med Israels rätt icke-europeiska hjältedyrkan av före detta statsministrar, överbefälhavare och dylikt var i slutet av 80-talet när jag gick för att få arbetskläder på en kibbutz i Yizreeldalen. I ett rum på cirka en och en halv kvadratmeter satt en pytteliten gumma vars uppgift det var att ge mig två par shorts, två t-shirts och en handduk samt att noggrant plita ner mitt namn i ett slitet häfte. Denna komplicerade aktivitet tog ungefär tjugo minuter enligt gängse sovjetinspirerad praxis, och således hade jag gott om tid att betrakta bilderna som täckte väggarna. De var av ungefär samma urvattnade kvalitet som min kusins David Cassidy-poster från slutet av 70-talet, men där slutade likheten: istället för sammetsögda flickidoler tittade idel pensionärer med hornbågade glasögon och något ödesmättat i blicken ner på mig. Ingen saknades: David Ben Gurion, Menachem Begin, Levi Eshkol, Moshe Dayan, Abba Eban, Yitzhak Rabin, Golda Meir förstås som fick representera kvinnosläktet och en hoper andra som jag inte minns. Att de var den lilla gummans hjältar stod utom allt tvivel. Ingen som helst liten ditritad mustasch, pratbubbla eller annan form av ironi i sikte.

Behöver jag förklara att det rörde sig om en kulturchock? Något liknande det min tyske pojkvän med ett förflutet i 80-talets gröna antikrigsrörelse kände när han för första gången kom hem till oss på julen och såg julgranen draperad med svenska flaggor – förundran blandad med avsmak inför en till synes fullständigt överdriven variant av patriotism, på gränsen till det direkt osmakliga. Själv hade jag inget emot flaggorna, men även om bilder av politiker eventuellt skulle kunna tänkas ha ett visst underhållningsvärde som karikatyrer gör de enligt min privata åsikt mest nytta som dasspapper.

Israeler har alltså alltid varit bra på att hedra sina avsatta ledare efter att grundligt ha smutskastat dem under hela deras ledarskap och tycks inte alls se något motsägelsefullt i detta. Och apropå ledarskap: eftersom mitt minne sträcker sig längre tillbaka än till 2005 minns jag att Sharons senaste regering länge gjorde allt som stod i dess förmåga för att ”vinna tid”, dvs på alla vis slingra sig och undvika att fatta några som helst beslut. Sharonregeringens främsta prioritet var densamma som hos alla andra israeliska regeringar: att sitta kvar så länge som möjligt. Ledarskap med stort L? Ledarskap med litet p, snarare.

Att jämra sig över avsaknaden av förmenta Ledare är både meningslöst och onödigt. Israel behöver inte alls någon ny militär krigshjälte som Sharon, Israel behöver fler civila ledare som Olmert och Peretz. Att Olmert och Peretz misslyckats så kolossalt beror inte på att de saknar ledarkvalifikationer utan på att de envisas med att bete sig, just det, som Sharon. Inte fem minuter satt de i regeringen och vips vägrade de förhandla med Hamas och hoppla så var vi iväg på ett nytt Libanonäventyr, precis som på det glada 80-talet.

Så min fromma förhoppning till det nya kalenderåret är att den israeliska regeringen ska sluta att se upp till forna tiders israeliska hjältar och istället lägga ner litet mer energi på modernare men problematiska begrepp som förhandlingar, diplomati och samarbete med internationella organisationer. Vem vet? Kanske även Olmert och Peretz får sina nunor uppklistrade i det lilla rummet på kibbutzen sinom tid. Med eller utan hornbågade glasögon.

Posta till:

No related posts.