Al Hamatzav

Det är dagen efter. Igår satt jag, hela Israel och judar världen över och höll andan vid radioapparater, tv och dataskärmar i andlös väntan på utgången av fångutväxlingen mellan den olagligt fängslade Gilad Shalit och 1027 dömda palestinska terrorister. Först kom ett falsklarm via Facebook om att Gilad Shalit befann sig på Israelisk mark. Därefter en snabb dementi; problem hade uppstått i Egypten där utväxlingen skulle äga rum; en kvinnlig terrorist från Västbanken vägrade att låta sig placeras i Gaza. Hon hade som översittare terroriserat sina medfångar i flera år och var rädd för repressalier från de drabbades familjer. Innan det lösts vägrade Egypterna att överlämna Shalit till Israel. Så kom äntligen det officiella beskedet: Gilad är hemma. Snart kom även bilder av Gilad från Egypten och senare, i uniform, från Israel. Facebook fylldes av lycka, människor rapporterade om glädjetårar i den judiska församlingen i Johannesburg, postade bilder av Gilad i armarna på sin pappa efter fem långa år. Själv satt jag på jobbet och fick inget gjort.

Israel var ett lyckligt land i den stunden. Glädjen grumlades något när det visade sig att Egyptierna hade låtit en TV-propagandist tvinga den utmärglade, ännu inte släppte, och rimligen livrädde, Gilad Shalit till en TV-intervju som sändes innan han ens släppts. Där frågar hon bland annat hur han själv, efter att ha upplevt fångenskap, känner för alla andra dömda terrorister i Israeliska fängelser, tänker han arbeta för att de ska släppas?

Gilad hade uppenbart svårt att andas under intervjun, där denna propagandist jämförde i laga rättsordning dömda terrorister – med tillgång till fri universitetsutbildning, näringsriktig mat, advokater, familjebesök, fysisk träning, böcker och religiös bildning och utövning – med en ung soldat som hållits isolerad med terrorister i olika källare utan kontakt med yttervärlden i mer än 5 år.

Men Israel var ett lyckligt, lyckligt land. Som just öppnat Pandoras ask en gång till och än en gång släppt lös dömda terrorister med blod upp till armbågarna, en större mängd än någonsin tidigare. Det innebär att mångas lycka i dessa dagar är uppblandad med fruktansvärd sorg och rädsla, de nämligen vars vänner, söner, döttrar, pappor, mammor, barnbarn, mördats av dessa terrorister som släppts fria. Dessa terrorister har nämligen över 400 liv på sina samveten, den absoluta majoriteten av dessa offer civila. Låt oss ta en titt på två av dessa bara för att få en uppfattning.

Ahlam Tamimi körde en självmordsbombare till Sbarro-pizzerian i centrala Jerusalem 9 augusti 2001. Hon var vid tillfället förklädd till judisk turist. 15 civila dödades när bombaren utlöste sin språngladdning. Hon har efteråt förklarat att hon inte ångrar sig alls.

Den 12 oktober 2000 körde två Israeliska soldater från ett icke stridande förband fel, och arresterades i Ramallah av palestinsk polis. En lynschmobb tilläts sedan ta sig in på polisstation och slå ihjäl de Israeliska soldaterna. Lynschmobben slog dem, stack ut deras ögon och sprättade upp deras magar. Strax innan kropparna kastades ut genom fönstret för att släpas längs Ramallahs gator dök Azis Salha upp i fönstret till polisstationen och viftade euforiskt med sina nerblodade händer till massans jubel.

Dessa är endast två av närmare 300 mördare som släpps fria, ett litet fåtal av dessa deporteras till Hamas-vänliga länder som Turkiet, Syrien och Norge, men flertalet blir kvar på Västbanken och Gaza. Erfarenheten visar att runt 60% av frisläppta palestinska terrorister återgår till sin gamla verksamhet, och hittills har 189 Israeler mördats med hjälp av terrorister som frisläppts vid tidigare fångutväxlingar. Israel betalar alltså trefaldigt för att få Gilad Shalit frisläppt:

1) Man betalar genom släppa fria terrorister som på så sätt kommer undan rättvisan, och säger därmed till framtida terrorister att de sannolikt inte kommer att tvingas avtjäna sina straff. Samtidigt säger man till allmänheten att rättsväsendet inte fungerar, och uppmuntrar i värsta fall till privata hämndaktioner.

2) Man betalar genom det incitament det ger till Hamas och andra terrorister att kidnappa ännu fler Israeler. Hamas har redan jublande svurit att börja leta efter nästa Gilad Shalit för att på så sätt tömma Israeliska fängelser på dömda mördare. Det euforiska mottagandet av dessa terrorister ger därtill Hamas en enastående propagandaseger.

3) Man betalar i alla de liv som kommer att släckas av de nu frisläppta terroristerna, en stor del av vilka kommer att återgå till att söka döda så många judar som möjligt.

Men den Pandoras ask som öppnats handlar inte endast om terroristerna. Det handlar även om Israel självt, och hur det ska handskas med framtida liknande situationer, liksom den uppblossande debatten fångutväxlingen gett upphov till. Vissa anklagar direkt eller indirekt familjen Shalit för egoism. pga av den frenetiska kampanj de fört mot de Israeliska regeringar som sökt hantera frågan, liksom för att koncentrerat sin kampanj just på dessa, istället för att gå via FN, Human Rights Watch och Whashinton, i ett försök att internationalisera frågan.

Men diskussionen handlar framför allt om hur man ska kunna få stopp på en ond cirkel av segrar för Hamas, kidnappningar och nya terrordåd. Regering efter regering har visat att de inte kunnat leva upp till stora ord om att “vägra förhandla med terrorister”. Följaktligen debatteras hur det ska göras omöjligt för regeringar att ge efter.

Det vanligaste svaret är dödsstraff. Om man avrättar terrorister som mördar eller deltagit i operationer där människor mördats så finns det inga fångar med blod på händerna för Hamas och andra terrororganisationer kvar att förhandla om. Bortsett från de vanliga invändningarna man kan ha mot dödsstraff så finns det ytterligare ett par problem med den lösningen. Dels avskaffades dödsstraffet i Israel (utom i extrema undantagsfall) för fredstid redan 1952, den ende som avrättats enligt civila lagar i Israel är Adolf Eichman. Och att bli den första västerländska demokratin att införa dödsstraff i modern tid vore inte oproblematiskt i en värld där trenden går åt motsatt håll. Men det finns även ett Hallachiskt problem. Talmuds vise, i uttolkningen av den munliga lagen, kringgärdade nämligen dödsstraffet med så många restriktioner att det blev praktiskt ogenomförbart, och många rabbiner av idag skulle hävda att dödsstraffet endast kan återinföras efter Messias ankomst, templet återuppförande och Sanhedrins återinstiftande.

Jag är själv motståndare till dödsstraff. Men kan man inte hitta ett annat sätt att förhindra att man i framtiden släpper lös de smutsigaste av vidriga mördare så att de kan återgå till att försöka mörda så många civila som möjligt, så kommer jag att ha mycket svårt att argumentera emot det.