Galakväll för Israel + Yair Lapid for president?
Av Roy B. Alterman • 2010-01-25 • Kategoriserat under: Israel, Sverige och MÖ-konflikten1. Imorgon tisdag 26/1 är det galakväll för Israel i Berwaldhallen. Sång, musik, dans och tal. Hyllning till den lilla och demokratiska rättsstaten. Man vill försöka förklara vad Israel är. Behjärtansvärt. Det blir säkert en mysig kväll. Och jag skulle inte ha något fog för att anklaga samfundet Sverige-Israel eller någon annan för att just den här kvällen ha en slagsida åt de politiska läger som ligger till höger om Netanyahu. Kvällens israeliske talare är Zeev Bielski från Kadima. Oj oj! Glöm kahanister och flumvänstern – här det Sharon, Olmert, Livni (och Mofaz) och det politiska himmelmittenriket som ska visas upp för de aningslösa svenskarna.
Vad säger det om oss och om Sverige och Israel och världen att vissa på fullt allvar tycker att en galakväll för ett land är det rätta att göra? Kan man tänka sig en galakväll för Sverige i Israel?
Eller en galakväll för Turkiet i Sverige? Eller en festlig show i Stockholm för att hylla Bulgarien? Hur många galakvällar för andra länder har egentligen hållits i Sverige? Hur gick det till när Israel skaffade sig denna särställning?
Det är aldrig fel att festa och ha det lite trevligt, som man säger i Roy Anderssons “Sånger från andra våningen”. Men varför drabbas jag ändå av en kvävande känsla? Jag, som varande svensk-israel, sionistbloggare, stridande soldat i Tzahal, kadimaröstare – varför blir jag misstänksam när man kör sådana här evenemang? Om jag tittar åt ena hållet i Sverige, vad ser jag där? Linderborg, Boström, Klein, Bjereld och hela konkarongen av hatpredikanter som vanemässigt ägnar sig åt att demonisera Israel.
Åt andra hållet – glada och romantiska människor som älskar Israel. Som ser Israel i ett magiskt skimmer. Som blivit golvade av den fantastiska vitalitet och kreativitet som vuxit upp ur Förintelsens rykande ruiner. Människor som nöjer sig med symbolen Israel, och inte vill bli påminda om den alltid lika brutala verkligheten från israelernas vardag.
Vad har Ulf Bjereld och Sievert Öholm gemensamt? De blundar för verkligheten och odlar i sin fantasi en bestämd bild av Israel, en roll och ett innehåll som harmonierar med deras världs- och livsåskådning. Den ene säger: Syndare. Den andre: Jordens salt.
Jag har ingenting med deras Israel-fantasier att göra. Parfymerad panegyrik – nej tack. Demonisering förklätt till “akademisk opinionsbildare som bloggar om Israel och Palestina” – sicket trams.
Men festa på bara. Mitt tips till nästa galakväll lyder dock: hyr in ett par komiker, en från Sverige och en från Israel, så att det inte blir så himla sockersött, så fasansfullt falskt.
2. Yair Lapid for president? Eller snarare: for prime minister? Han skickar iväg försöksballonger och låter frågan valsa runt i media. Han kollar reaktionerna. Han skulle som politiker inte ha något nytt att komma med när det gäller säkerhets- och utrikespolitik. Poängen med Lapid är att han kommer från ett annat håll. Ej militär. Ej proffspolitiker. Han skulle föra med sig människor och röster från ett Israel som vanligtvis inte syns så mycket, eftersom dessa människor helt enkelt är upptagna av sina egna liv, familjer, jobb och livsprojekt, och som regel skyr politiken som pesten.
En Lapid-kampanj skulle i alla fall röra om i vissa grytor. Vi skulle få se nya grepp, bl a via nätet. Nytt tilltal. Jag kommer inte att rösta på honom, men jag välkomnar ett försök. Pappa Tommy kommer att sväva som en osynlig kraft över projektet. Jag välkomnar allt som utmanar våra förstockade och rigida uppfattningar om vad Israel är.
Men rösta på honom? Aldrig i livet.
No related posts.
Intressant?
Andra bloggar om: galakväll för israel yair lapid
Roy B. Alterman är frilansande rådgivare inom strategisk kommunikation och
arbetar bland annat med krishantering, säkerhetspolitisk analys, opinionsbildning
och lobbying. Han är verksam i Sverige, Israel, USA och Storbritannien.
Alla texter av Roy B. Alterman
Tja. Har du varit på någon av dessa tillställningar? Jag har det inte men jag har svårt och tro att det är Sievert Öholm som regisserar spektaklet, inte minst därför att karlen inte är riktigt klok. Youtuba dig gärna fram till klippet där han försöker flå Okey’s dåvarande chefredaktör leande emedan tidningen skrivit uppskattande om rockgruppen W.A.S.P – “Veee arrr saaatans pépel” som Sievert hade räknat ut att det skulle vara en förkortning av.
För övrigt är det inte särdeles svårt att bli förälskad i Israel för en frimicklande turist. Och hur som helst så har Sievert och grabbarna ännu mindre inflytande på den svenska mediebilden av Israel än de har på långhåriga ungdomars musikkonsumtion.
Jag älsar Sievert ^^
Trist att ni inte tipsade om det här lite tidigare.
Jag ska inte vara ogin och alla har ju rätt att ha galatillställningar var de vill, men vore det inte schysstare med en gratis musikkväll i Sderot eller i Kiryat Shmona? (Eller, bara ett tips, för genomstressade, utarbetade övertidsarbetande morsor?)
En underbar grej förra året var när Daniel Barenboim eller vem det var tog hit La Scala-operan och gjorde en gratis utomhuskonsert i Park Hayarkon, till 100 år Tel Aviv-evenemangen. Mer sånt.
Jag säger som du, Ofer - tja! Tjenare.
Vissa älskar Israel. Andra är fyllda av hat. Varför måste det alltid bli en såpopera så fort det blir tal om att uppmärksamma Israel? Tja…..
Poängen är väl att initiativtagarna och deltagarna är uppfyllda av Förintelse-traumat och det därefter följande miraklet i och med bildandet av Staten Israel, och den framväxande demokratin, de många krigen osv. Och vem av oss har inte en koppling till detta, vem kan ignorera denna oerhörda historia? Det är rätt att leva idag, minnas det förflutna samt ha hopp och förtröstan om en god framtid. Men jag misstänker att de sitter i där i Berwaldhallen och dyrkar en Symbol. Avvikande meningar göre sig ej besvär. Detta blir lite kvävande. Konserverande. De sitter där på läktaren och firar de trevliga israelerna som kämpar där nere på planen. Rollerna är tydligt definierade. Galakvällen är i första hand till för de som lever i det förflutna, i Israels förflutna. I det förflutna som blivit – ja, jag tjatar – en symbol.
Sen har min hjärna med tiden blivit allt mindre galutifierad. Den nerviga fettklumpen innanför mitt pannben får energi och näring av Israels vardag, medan galutgalorna gör mig lite trött. Sen är det förstås så, att man även på plats i Israel markerar Shoah, Självständigheten osv. Men där sker detta i en brusande nutid, en israelisk samtid – där allting gott och ont i samhället slåss om uppmärksamheten. En galakväll i Stockholm är ett uppiffat muséum. En Atzmaot-fest i Israel blir os från grillen, tårar från de som mist anhöriga i krigen – där blandas viktiga påminnelser om det förflutna med lika viktiga störningar från samtidens och samhällets alla förvecklingar.
Helst skulle man lägga ner dessa galor. Om detta blir för traumatiskt för de som älskar att gå runt i ett muséum och beundra reliker och symboler, så föreslår jag som sagt att man öppnar fönstren och vädrar ut, tar in komiker som sticker hål på uppblåsta ballonger osv. Berwaldhallen borde fyllas med unga israelers musik, humor och nyföretagande. Och mitt i showen går en ung rabbin (från valfritt läger) och ger en snabb och hisnande Talmud-lektion, t ex ur det första masekhet (Brachot), ur Seder Zeraim – ur Mishna (t ex om Havdalah)! Men det är kanske fel av mig, en sekulariserad liberal med Luria-böjelser, att ens uttala mig om sådana saker. Fuck you, Roy. Du är bara så himla jobbig….
När rabbinen säger “Amen!” och går av scenen, följs han av en riktig Tel Aviv-slacker-komiker. Sen blir det musik. Gärna symfoniskt, men även PopYouTube-israeliskt.
Ajö. Gonatt. Salaam.
Tja…Roy!
Jaha, jaho. Själv hade jag inte en aning om den här galan innan du upplyste mig. Och jag går inte på de här jippona av ungefär de skäl de irriterar dig. Jag har inget tålamod med frireligiöst färgat snicksnack i några ämnen alls. Däremot är det lite kul att det faktiskt finns icke-judar som bryr sig över huvud taget. Och för de judar som är helt oreligiösa och inte har en tanke på att flytta härifrån så tror jag det fyller en funktion.
Tja…..
Whatever makes them happy. Själv skulle jag storkna. För vissa handlar den här “funktionen” om romantiska och symbolistiska mekanismer ämnade att konservera en specifik uppfattning om vad Israel är – eller snarare: om vad de tycker att Israel ska vara. Inte bra. Jag menar: under galakvällens första minut kan man sammanfatta det som alla har gemensamt: Vi minns Förintelsen. Vi minns Självständigheten. Vi hedrar minnet av dem som stupade i krigen. Vi hyllar den demokratiska rättsstaten.
Och?
Sen då?
Det är då det börjar skorra och osa. Det är då det behövs parfym och paroller, floskler. Samt skämt som avleder uppmärksamheten från de obehagliga dissonanserna. Ska de prata om Goldstone på galan? Eller ska Zeev Bielski prata om hur läget är i Kadima? Det enda som har stoppat Livni och Mofaz från att råka i fysiskt handgemäng, det enda som kan förhindra att hatet dem emellan bryter ut i svordomar och förbannelser – vad är det? Jo, drömmen om att bli premiärminister.
Men glöm det nu. Det är gala, det är fest. Då ska man inte tänka. Då ska man inta en viss pose, då ska man låtsas som om man har full koll på allting, som om man har lagt fram den ultimata och optimala definitionen om vad Israel är.
Galan är en hyllning till en idé, en symbol, en våt önskedröm, ett ställföreträdande liv.
Och visst: vi klarar oss inte utan hasch och trevliga distraktioner. För vissa svenskar behövs det en galadrog för att stå ut med allt fult och dumt som sägs om Israel.
Jag är av en annan och hårdare skola, med en böjelse som delvis handlar om ett fränt persiflage, och med en något mer osentimental hållning visavi de israeliska sakernas tillstånd.
Tja, det är inte bara ni pöjkar som kan säga tja, som kan tja-a.
Det blir väl så i förskingringen ibland. Önskan att visa solidaritet och allmän postitivism? Alla galor och tillställningar brukar väl vilja visa sina fina sidor? Minns en gala i Sverige som riktade sin solidaritet enbart med barn som enbart skulle ha skadats av israeler. Det blev negativt psov i en viss riktning. Som tur var slipper man galor om man inte vill vara med.
Jag har varit på en pakistansk-amerikansk friendship society på fest som gäst och man talar bara om det positiva. Inget ord om något problematiskt. Fast nån gala var det väl inte. Fick en knappnål med amerikansk och pakistansk flagga och fantastisk efterrätt med tunn-tunna nudlar, tänk risgrynsgröt med kardemummasmak fast med nudlar, blev kär på en gång!
Jag är med i en svensk-amerikansk förening som hyllar Sverige varje år och sätter “the best foot forward”, till allas glädje och förtjusning. Jag har en knappnål med svensk och amerikansk flagga. Man får risgrynskaka med lingonsylt eller äppelkaka med vaniljsås. Riktigt trevliga tillställningar. Men visst vet man att det undanhålls otrevliga saker. På fest och vid middagsbordet talar man inte om otrevligheter. Det hör till! Alla knappnålar ligger i en låda där även mina hadassahbroscher ligger för att tas fram ett par gånger om året. Där finns även en nål med dalahäst och en pepparkaksgubbe. Man är inte riktigt klok!
Så tja, tja, tja, det är ett val man har. Om dem som deltar i galan verkligen besitter ett så sentimentalt psyke undrar jag om. Kanske man bara vill visa sitt stöd under anschluss? Det varierar nog från person till person.
Roy du glömde kolla rakt framåt, där finns palestinierna..
Roy
“Men glöm det nu. Det är gala, det är fest. Då ska man inte tänka.”
Är inte ditt klagomål snarare en underkategori av det enkla faktum att de allra flesta här i världen inte är intresserade av politisk analys, än mindre av politisk filosofi? Flertalets politiska passioner ser ut ungefär som flertalets passion för ett fotbollslag. Om man ifrågasätter det minsta får man en känslomässig reaktion snarare än ett argument tillbaka. De olika invandrargrupperna här har ju alla sina egna galor för landet, och bristen på kritik är nog likadan där i många lägen. Jag tror inte att poängen är så mycket annat än att träffa likasinnade och få en chans att diskutera Israels positiva sidor. Som du kanske minns från din tid i Galut så är det nämligen omöjligt att göra det i Sverige annars. Om du t.ex. tar upp IDS:s hjälpverksamhet på Haiti så kommer du att få höra att det är en grotesk ironi att skicka barnamördare att leka hjälparbetare.
Det är möjligt att “risgrynsgröt med kardemummasmak fast med nudlar” skulle få mig att börja gå på galakvällar för diverse nationer. Med rätt underhållning, mat och dryck är jag nog redo att visa mina sympatier för, låt säga, det iranska folket, samtidigt som jag tyst förbannar mullorna. Och varför skulle jag inte kunna gå på en gala som handlar om det palestinska folket? Jag krigar mot terrorister, islamister och främmande arméer, inte mot “vanliga” palestinier.
Men nej Ofer – jag klagar inte. Jag reflekterar. Dessutom är det så att jag har varit på andra Israel-fester av liknande karaktär utanför Israel. Och jag åt och drack och skämtade och trivdes med de hyfsat likasinnade människor som trängdes vid den kreativa kosher-buffén. Jag säger som regel aldrig nej till en fest. Mitt inlägg ska väl ses som en kort meditation över ev. magproblem och baksmällor. “Vad är det galan egentligen handlar om?”, är enligt min mening en både relevant och intressant fråga.
Var och en får ge sitt svar. Var och en bör dock vara medveten om och uppmärksam på vad det är man talar om. Skönmålningar, idealism, romantik, nostalgi, symbolism – vi riskerar alla att projicera våra välmenande önskedrömmar på Israel. Och ju längre bort man är, och ju längre tid man varit borta, desto större risk att diskrepansen mellan Bilden och Verkligheten växer sig till monstruösa former. För många i Sverige är Israel omgärdat av ett sagolikt skimmer. För andra är Israel en elak, ond och opålitlig jävel som ständigt muckar krig. En galakväll blir en motvikt till demoniseringen. Alltså är den (galan), i viss mening, falsk.
Men det är ju inte bara de som sitter i Berwaldhallen och håller gala för Israel som är i farozonen för att förväxla kartan med verkligheten. Varför inte ta ett mer närliggande exempel? Ta ett snack med Sveriges mediala elit i Stockholms innerstad. Förhör dem om Sverige, inte Israel. Herregud vilka sagor. Snacksaliga sagor. Tomma ord. Dumdryga fördomar.
Nog av. Jag säger aldrig nej till ett “Lechaim” för Israel. Sjung, spela, drick och ät. Ha kul, för helvete. Men tro inte att ni kan sälja in galans budskap till någon utanför en inre och romantisk Israel-krets. Gör inga anspråk på representativitet.
P.S
I slutet av februari ska jag gå på en Israel-fest i London, anordnat av ett privat sällskap. Efter ett antal drinkar kommer jag att förneka att jag någonsin har bloggat om galakvällen i Berwaldhallen. D.S