Fredshälsning från Roy
Av Roy B. Alterman • 2008-10-17 • Kategoriserat under: IsraelVarje gång Israel spelar fotboll kommer jag att tänka på den klassiska Monte Python-filmen där tyska och grekiska filosofer drabbar samman i en oförglömlig match. Israeliska fotbollsspelare tänker för mycket på en massa ovidkommande saker, och spelet blir lidande. Den ende som inte tänker, åtminstone inte vad man vanligen menar med “att tänka”, är Yossi Benayoun, men så är han ju också en lysande lirare.
Nu har Israel vunnit över Luxemburg och spelat oavgjort mot Lettland. Wow! Detta måste skrivas in i den lilla och demokratiska rättsstatens historia. Drömmen om VM-slutspelet lever, men jag är pessimistisk. Man befinner sig i en svag kvalgrupp och borde verkligen lyckas den här gången, men empiriska studier talar dessvärre för att det går åt Gehenna. Den här gången också.
Detta funderade jag på vid köksbordet, samtidigt som jag åt äppelkaka med vaniljsås och lyssnade på Brahms andra symfoni. Men med Brahms tuktade, återhållna och vemodigt vackra musik i öronen, och med den ljuvliga äppelkakan på tungan, kom mina tankar att skockas kring den palestinske premiärministern Salam Fayyad, av alla människor. Han är stark och driftig och borde få bli palestinsk president, men så kommer det nog inte att bli. Men hur blir det med Abbas? Vad händer i januari 2009?
Det är en händelse som ser ut som en tanke att alla de som var med och skrev under dokumenten i Annapolis, nu är sysselsatta med förhalningsmanövrar i väntan på nästa kapitel. Vi väntar på Livnis regering, vi väntar på vad den palestinska krisen ska leda till, vi väntar på Obama. Det talas om en uppföljning till Annapolis i november, i Egypten. Då bör Israel företrädas av premiärminister Tzipi Livni (och Shas bör vara med i koalitionsregeringen, allt annat vore en patetisk skandal). Men det blir inget “fredsavtal”. Livni vill göra uppföljningen till en station på vägen, i form av ett gemensamt uttalande (kanske ett dokument). Palestinierna kommer att ledas av Abbas, vars framtid som sagt är oviss. Och vad kan Bush göra? Finanskrisen har tagit över dagordningen, budgetunderskottet är av bibliskt format och snart ska George återvända till den plats där han fungerar som bäst – golfbanan och ranchen. Tzipi, Mahmoud och George är svaga, och det är just denna svaghet som talar för att uppföljningen i Egypten ska bli en framgång. Man måste nämligen förstå följande:
Varken det israeliska eller palestinska samhället är redo för de eftergifter som följer med ett “slutligt fredsavtal”. Så ett urvattnat dokument ska inte ses i relation till en slutlig fredsuppgörelse, utan i förhållande till ett sammanbrott i förhandlingarna, ev. i kombination med förnyade våldsutbrott. Vi behöver mer av tråkig och seg byråkrati, i form av regelbundna möten där israeler och palestinier utbyter synpunkter på sakernas tillstånd, och mindre av den eldfängda (och ofta religiösa) idealism som inte bara geomsyrar vissa kretsar i Mellanöstern, utan även tycks spöka i svenska vänsterbloggares huvuden. Vi behöver mer av det säkerhetsarbete som med stor framgång utförs på vissa delar av Västbanken, och mindre av högljudda krav på att Jerusalem-frågan måste lösas så fort som möjligt.
Alltså – en svag Livni, en uppgiven Bush och en tvehågsen Abbas har vad som krävs för att få till stånd en framgång, i form av ett urvattnat och framåtblickande dokument. Bush kommer att nöja sig med detta. Och detta passar Abbas, som ju inte är i närheten av att kunna fatta avgörande och historiska beslut i den här frågan. Och Tzipi, som muttrar över att Olmert vill föreskriva henne en detaljerad agenda, kan leva med ett antal lösa formuleringar. Men vad kan vi vänta oss av Obama (ta nu och glöm McCain – loppet är kört)?
Faktum är att Obama gillar det som Bush lämpar över på honom. Ingen kan kräva av Obama att han ska uppfinna en ny Mellanöstern-doktrin som på något mirakulöst sätt ska neutralisera allt det som står i vägen för freden. Obama kommer först och främst att vara sysselsatt med finanskrisen och lågkonjunkturen. Sedan ska han börja ta hem soldaterna från Irak, och samtidigt ta tag i den usla krigföringen i Afghanistan. Därefter kommer han i samråd med Ryssland och Kina att ta itu med Iran-frågan. Med detta följer ett ökat engagemang för att hjälpa Assad att göra ett vettigt vägval för Syrien, och därigenom hoppas man kunna säkerställa stabilitet och god ekonomisk utveckling i Libanon. Med allt detta på dagordningen kommer Obama att välkomna den sega och urvattnade process som Bush iscensatte i Annapolis. Obama är goda nyheter för Israel och för Palestina. Obama är dåliga nyheter för Hamas, Hizbollah och Iran. Obama kommer att omfamna den långsamma steg-för-steg process som bl a omhuldas av Livni (och som även Abbas ser som den enda framkomliga vägen).
När jag hade kommit så här långt i mina funderingar klingade Brahms slutackord bort i fjärran och äppelkakan var uppäten. Jag konkluderade: fotboll är svårt, Israel/Palestina-frågan är lätt. Men det som verkligen överstiger den mänskliga förmågan är att avsluta en bloggpost i tid…..ajö, så länge.
No related posts.
Intressant?
Andra bloggar om: filosofi fotboll. Israel
Roy B. Alterman är frilansande rådgivare inom strategisk kommunikation och
arbetar bland annat med krishantering, säkerhetspolitisk analys, opinionsbildning
och lobbying. Han är verksam i Sverige, Israel, USA och Storbritannien.
Alla texter av Roy B. Alterman
När det gäller 2:or, så föredrar jag Gustav Mahler – The Resurrection. Tyvärr är den är för mäktig för Abu Gosh-festivalen, så det är inte så ofta den uppförs i Israel. Men vid närmare eftertanke så skulle hummus nog inte passa som tilltugg ändå.
Här är min syn på saken och dagens politiska trender:
Libanon – Hizbollah blir starkare och starkare. Ett begränsat inbördeskrig är att vänta, som Hizbollah vinner. Sedan blir det ett storkrig mot Israel.
Syrien – Assad är villig att sälja ut Iran och Hizbollah i utbyte mot Golan-höjderna. Kanske han kan få norra Libanon också för att ingå ett fredsavtal och normalisering med Israel.
Egypten – har hållit på att rusta i det tysta i två decennier. När Mubarak dör kan landet dras in i stora politiska omvälvningar och falla till anarki, eller islamistiskt ledarskap. Mubarak är stark realpolitiskt, men har inte den politiska viljan att verkligen diktera handlingsprogram för palestinierna.
Jordanien – muddling through. Bryr sig inte det minsta om vare sig palestinierna. Landets största intresse är ett någorlunda stabilt status quo.
Abbas – ute i kylan när hans mandat tar slut 6 januari 2009.
Fredsfördrag – knappast. Det finns inga förutsättningar för ett fördrag. Däremot kan man peka på vissa framgångar på lokal operativ nivå, tex i Jenin. Kanske det är modellen framåt. Mindre sexigt för photo-opp kåta politiker, men kanske paradigma-skiftet som behövs.
Tikotzinsky,
här kommer en tillrättavisning: det är inte bara så att hummus passar som tilltugg till Mahler – hummus förhöjer all musik, och all musik adlar hummusen.
Nu är jag dessutom en sån där typ som äter allt och lyssnar på allt. Nästan. Mahlers monumentalistiska kompositioner är verkligen häftiga, men Brahms funkar bättre för mig. Han lägger band på de vilda emotionerna, medan Mahler ville få ut “allt”.
Ikväll på svensk teve: SVT tycker sig ha skapat den perfekta kontrasten. I ettan kör man igång “Dansbandskampen”, och i tvåan – Wagners “Rhenguldet”. Man tänker sig att den som gillar dansband hatar Wagner, och den som kan tänka sig att sitta ner i fem timmar och ta del av Wagners sagor och sagolika musik, hatar dansbanden.
Jag säger så här: det är svårt att ragga brudar med Wagner i bakgrunden. Men dansbanden tycks hämma tankeverksamheten.
Svenska folket får ikväll göra ett viktigt och avslöjande val: Wagner eller Lasse Stefanz? Rhenguldet eller Leende guldbruna ögon? Dans eller mytologi? Israel eller Palestina………
Jag får återkomma till din trendspaning. Jag har varit i Bryssel och åker snart en sväng till Washington – det pågår ett intensivt tjattrande och kacklande om den geopolitiska utvecklingen. Inte minst betr. Syrien. Motstridiga signaler. Förhoppningar. Idealism och realpolitik. Äppelkaka och hummus.
Kan konstigt nog instämma i en hel del, Roy och GT. Men inte i allt.
Visst är läget bra för Israel. Så anser ju också George Freeman på Stratfor. Han menar att Israel just nu inte är hotat från någon. Ryssland skulle kunna bli farligt om det gjordes till fiende. Israel inställde därför vapenleveranserna till Georgien före angreppet på Sydossetien och Olmert skyndade sig efteråt till Moskva för samtal.
Jag drar slutsatserna att man i Israels ledning kan skilja på den egna propagandan och realiteter. Syftar på hotbilderna som ständigt upprepas för in- och utland. Man vet att iranske presidenten inte hotat med att ”Israel ska sopas bort från kartan”, eftersom det är fabricerat av Memri. Och att Irans kärnkraftsprogram för att skapa drägligare luft i Teheran mm inte kan urarta i atombomber förrän möjligen om ca 10 år.
Själv tillägger jag: Hizbollah är en libanesisk organisation som bättre än den statliga armén kunnat försvara landet. Farliga för IDF först när man som förr invaderar Libanon. Hamas har i parlamentariskt val segrat mot Al Fatah (Bildt godkände valet som andra observatörer) och bör vara den naturligaste förhandlingspartnern för Israels regering.
Att Israel är så utsatt och hotat finns med från början och har spelat roll för politiken. I Pappes bok sid. 100-101 finns ett avsnitt om hur tillförordnade stabschefen Yigael Yadin för hundratals officerare förklarar att verkligheten var en annan än den officiella om en förstående andra förintelse ” ..sade sedan stolt till sina åhörare: Idag har vi alla vapen vi behöver; de finns redan ombord på fartyg,..”
Så här har det fortsatt. Men om Israel nu är i så bra läge, varför inte i stället börja en fredspolitik? Försöka förhandla med Hamas med sikte på fred och bildandet i framtiden av en gemensam stat för palestinier och judar. Det kommer att ta tid tid, men dröjer ännu längre om man inte börjar nu.
Anna fredshälsar tillbaka. En helt genial post som jag inte vill förstöra genom att prata sönder den. Bara tillägga något angående hummus och äppelkaka: Gavnatz och tehina levanonit – en oslagbar svensk-israelisk-libanesisk kombination. På pita, förstår sig.
Wagners verk uppförs inte i Israel, så jag har tyvärr aldrig haft tillfälle att se dem. När jag bodde i USA hade jag andra musikaliska intressen – Iggy Pop eller Ramones stod definitivt högre på budgetens prioriteringslista. Men jag håller helt med dig, all-ätaren har den sundaste dieten. Går det att kombinera hummus från Abu Gosh (Original, Mispar 1, Mekori-restaurangen bredvid kyrkan) med gvinatz och tkhina levanonit? Kan man stoppa äpplekaka med vaniljsås i pita-bröd?
Det skall inte vara äppelkaka utan äppelpaj där skillnaden är tillbakningen av ett pajskal innan fyllningen läggs i. Musikaliskt föredrar jag Tchaikovskys 1812 Overture
GT´s prediktioner är intressanta.
Jag vill dock göra ett tillägg.
Syriens intressen i norra Libanon kommer förr eller senare att kollidera med Hezbollahs i den södra delen av landet; Det är oundvikligt varhelst olika intressen har en gränszon.
Successionen i Egypten är förmodligen säkrad inom klanen Mubarak och Jordanien sägs “stealthily” ta över mer och mer av WB(http://www.meforum.org/article/923).
Därifrån till att Egypten gör sina intressen på GS gällande, är steget kort.
/BR
Tikotzinsky,
man har faktiskt framfört valda delar av Wagner i Israel, bl a en och annan ouvertur, men inte hela operor.
Ramones – mycket bra. Jag minns det galna 70-talet…..
Men inled mig icke i musikalisk frestelse. Risken är stor att jag börjar prata om kromatik och tolvtonsmusik och kadenser och…….nej, just det – enough. Men jag funderar på att skriva ett inlägg om Mozart, Jesus och Einstein.
Därutöver kan jag bara konstatera att här råder, till övervägande del, gastronomisk samsyn. Annas tehina-kombination är grym, och passar till all musik. Särskilt till Rossini, tror jag. BR tjatar om äppelpaj istället för ditokaka, och jag förlåter honom!
Jag tror dock inte på äppelkaka med vaniljsås i pita-bröd. Nej, låt de två storheterna regera var för sig.
Dessutom – Tikotzinskys och BR:s trendspaning är helt uppåt väggarna! Måste jag nu verkligen ta och reda ut begreppen!?
Johann Pachelbel “Canon”, i D, triumferar givetvis det mesta inom den klassiska skolan.
Roy,
Tre-enigheten Mozart, Jesus och Einstein. Kromatik och tolvtonsmusik. Hmm. Är du en hemlig GEB-fantast?
Pitabröd – Om du får vaniljsås över när äppelkakan är slut:-)
Jag är varken hemlig eller fantast. Jag är öppen och cool. Men jag har som vana att äta upp allting på tallriken, så du kan glömma vaniljsåsen…..
Geb? Helt ok. Ingår dock inte som ett centralt inslag i min mentala diet.
Roy
Sänder dig mina fredshälsningar och håller dessutom tummarna för dig borta i Washington.
Så till ina personliga reflektioner över musik.
Brahms, Wagner, Mahler och tolvtonsmusiken har här berörts. Dansbandsmusik sätter i likhet med annan populärmusik ingen som helst djupare prägel på mänsklighetens utveckling eller det historiska skeendet. Dess viktigaste positiva egenskap är att den är fysiskt vitaliserande. Den som känner sig trött och hängig kan känna sig piggare och mer alert efter några minuters lyssnade. Går man till överdrift och lyssnar för mycket på den får den däremot motsatt effekt. Vad populärmusiken i övrigt för med sig kan väl ingen missat att se. Sex, drugs & r`n`roll sammanfattar gott den prägel den satt på vår civilisation.
Brahms symfonier är tama och saknar andliga djup. De sakna förmåga att beröra på djupet. Tycker dock hans 1:a pianokonsert, violinkonsert och dubbelkonsert är ett par fina undantag.
Wagners musik kan undantagsvis vara mycket uttrycksfull med stort andligt djup. Hans musik är däremot mycket förrädisk eftersom den lätt leder lyssnaren till känslor av överlägsenhet och hybris och i värsta fall till storhetsvansinne. Se bara på Wagners sopraner. Birgit Nilsson t.ex. De har en tendens att förr eller senare utvecklas till divor som tror sig vara förmer än andra. (Det är förresten inget att undra över att Hitler älskade Wagner.)
Därför rekommenderar jag aldrig någon som inte känner till fallgroparna i Wagners musik att lyssna till den. Ska man lyssna till Wagner borde man alltså veta till vad i hans produktion man ska lyssna till. Varningsetikett på Wagners musik alltså.
Mahler har inget vettigt att komma med. Hans musik är intetsägande och i det stora hela fadd, överdimensionerad och intetsägande.
Tolvtonsmusiken är däremot intressant. Dess betydelse ligger främst i att den likt guden Shiva river ner och förstör det traditionella och konventionella och banar väg för det nya. Den har alltså en viktig roll att spela när mänskligheten kommit till ett skede då dess civilisation stagnerat och behöver förnyelse för att utvecklas.
Mitt alternativ, som jag anser aldrig är fel, är att lyssna till Beethoven. Hans musik är kraftfull, andlig och psykiskt helande som ingen annan musik.
Sixten, sånt här, “Man vet att iranske presidenten inte hotat med att ”Israel ska sopas bort från kartan”, eftersom det är fabricerat av Memri…”, sätter sig i vägen för nån konstruktiv diskussion. Läs gärna vad en svenskiranier, Nima, på bloggen Nordic Dervish har skrivit om det hela, nyanserat. Är för trött att länka då jag är nyss hemkommen efter att ha spenderat natten i en grotta, Blue Springs Cavern, med dotterson och andra scouter. Du får googla själv.
12. A-K Roth
Man kan ju undra varför en iransk tidning protesterade mot “such a huge political tumult”: Our respected president has not said anything new or unprecedented about Israel.” Den hade rätt: arabiska ledare har begärt Israels eliminering sedan dess tillkomst. Så inget nytt där. Också kan man undra varför vissa försvarar Ahmadinejad. Kan de ha en personlig agenda, månne…
Alltid redo, A-K?!
musik ock krig i all ära, men jag undrar vilka sorts äpplen du hade i äppelkakan ?
sort och ursprung även så ?.
(gärna pris också översatt från shekel till svensk eller internationell valuta)
Stridsäpplen. De fick jag helt gratis, dvs – de pallades för att tjäna ett högre syfte.
Ulrika #13:
Ja, antijudisk och antiisraelisk retorik finns inte bara i Iran eller för den delen inom arabvärlden, men det som kommer från Iran låter mer upptrappat och pinsamt naket än något man sett på andra ställen på länge. Tillsammans visar ord och gärning på onda avsikter, hur kan det inte göra det? Iran för ju krig mot Israels civila via extrema grupper. Det är mer än onda aningar. Agerandet visar vad det är.
Varför somliga vill bortförklara och försvara Irans agerande och misskreditera dem som kommer med meddelandet vill jag helst inte tänka på. Om man ändå vill följa debattens oskrivna regel att alltid tro det bästa om andras motiv får man en utmaning. Men inte nu 3 a.m. när jag vaknat torr i mun och håller på att brygga te. Hoppas jag inte får min guubes svåra förkylning – hostar så huset skakar. För säkerhets skull har jag farit över datorknapparna med disinfecting wipes. :) Hoppas få lite mer ZZZ innan morron.
A-K:
Vad gäller tystnad inför, eller stöd till, antijudisk propaganda från arabvärlden, inte allra minst Iran, upprätthålls den av Islamister, diverse fascister, politiker med egenintressen i regionen, t ex protektionism, individer som är pro, bara för väst är anti, och min favorit här i Sverige, den Israelkritiska gruppen av medelklassfjortisar, män och kvinnor som är så uttråkade i sina liv att de antagit en mer eller mindre nyandlig karaktär, det är “Age Of Aquarius” och tid för att släppa “sanningen” fri, och när man antagit ett sådant världsmedvetande så gäller inte förnuftet längre.
Dessvärre är det muslimer i allmänhet som kommer dra nitlotten när Islamismen går till historieböckerna som vår tids största lögn, med ett propagandamaskineri där över $50 biljoner investerats i modernare tid.
Den muslimska kvinnan Irshad Manji har skrivit en ypperlig bok: The Trouble with Islam Today: A Muslim’s Call for Reform in Her Faith, om detta. Den är då framförallt skriven till hennes muslimska bröder och systrar. Hennes vädjan har givetvis mötts av dödshot, men även av tacksamhet.
Sixten
#3
Iran har fört krig mot Israel genom ombud. Nu senast 2006 genom kriget mellan Hezbolla och Israel.
Iran stöder sådana ombud som Hamas och Hezbolla vilka går Irans ärenden och har Israels eliminerande på sin agenda.
Irans hot om Israels eliminering och landets stöd till dessa grupper är därför fullt logisk och är inget memri kokat ihop.
stridäpplen = granatäpplen ? :-D
Tack, Adler. Ja, jag har läst om Irshad Manji och hennes försök till reformation av islam och att hon har dödshotats.
Det är intressant att många verkar helt aningslösa om öppen antisemitism i somliga muslimska länder. Men när en organisation som MEMRI översätter och pekar ut vad som skrivs, sägs och sänds i media går man till attack mot budbäraren.
20. A-K
Läste hennes bok för ett bra tag sen. Hon har mål i mun och är inte rädd för att uttala sig. Dessutom har hon varit i Israel och är lesbisk så fiender har hon!
MEMRI generar naturligtvis en massa människor. Ja, den visar en hel okänd värld för oss i väst. Jag hoppas att den ska kunna hålla igång så flera får upp ögonen.
Jo, A-K Roth, nu har jag varit på dervischens böogg.. Han kan persiska liksom de han hänvisar. Det blir bara lite olika formuleringar av vad Ahmadinejad har sagt 2005.
Men karln lever, så varför inte fråga honom själv? Det har redan gjorts flera gånnger, bl a vid hans besök i USA och FN. Han upprepar att han försökte återge ett Khomeinicitat med innebörden att Israel inte kommer att bestå lika lite som Sovjet gjorde. Det finns ju inte på kartan längre – det utan att någon angrep militärt! Själv läste jag på 70-talet en bok: “Kommer Sovjet att bestå 1984?” av Adamov. Rätt övertygande men årtalet kunde inte förutses. Det går inte heller att säga för staten Israel.
Vad jag försökte belysa i mitt första inlägg var att Israel från första början har drivit propaganda om att vara hotat till livet. Ben Gurion höll tal om det, medan stabschefen kallade till sig hundratals officerare och talade tvärtemot. Vapen var på väg och man skulle bara fortsätta (Ilan Pappe: Den etniska rensningen av Palestina). Och nyligen läste jag av en strategiexpert George Freeman (tydligen Israelvän) att Israels läge inte varit bättre. Det stämmer ju inte alls med propagandabilden, som även en del här på bloggen torgför.
Han beskrev hur Olmert stoppade vapenleveranserna till Georgien före kriget och for genast därefter för samtal till Moskva. Att få Ryssland till ovän skulle vara farligt.
Själv tycker jag det visar att Israels ledning skiljer på propagandan och verkligheten.
I det fallet verkar de bättre än de i Washington. Hur kan de vara aggressiva mot Ryssland och Pakistan, när de är beroende logistiskt av de två länderna för krig och ockupation i Afghanistan.
Nog skulle väl Israel kunna börja fredspoltik närdet strategiska läget är så bra?
Sixten: Den dag du är förmögen att ta in, förstår innebörden av, är fullt medveten om, att Iran igår, nu idag och fortgående, aktivt och med ill vilja (motsatsen till god vilja) förser terrorgrupper med träning, vapen och resurser att aktivt planera och utföra attacker mot oskyldiga i civil bebyggelse i ett land som inte ens gränsar mot sitt eget, då, Sixten, kommer jag kanske att kunna diskutera Irans agerande och mål med dig. Om du inte ser detta överhängande tillsammans med retoriken och annat agerande kan jag bara dra slutsatsen att du vill rentvå teokratiska despoter, speciellt som du inte berör deras agerande, men jag fattar inte vad ditt syfte är.
Fråga du Ahmadinejad så får du ett svar du säkert blir nöjd med. Men jag vet redan från olika uttalanden att han är en antisemitisk son-of-a-bitch. Men – den lille sprattelgubben är inte allsmäktig. Mullorna styr. Så ansvaret ligger på regimen.
Försök ta in: Du reducerar till petitesser och småbråk om ord de allvarliga dödliga dåd Iran faktiskt i ord och handling via H&H, Hezbollah och Hamas, har begått mot och gör mot israeler OCH judar i världen. Det finns andra uttalanden som inte fått lika mycket publicitet som gör saken klar. Skämtbildtävlingen om Förintelsen var ju rolig också, den som ett par svenskar deltog i. Mullorna blev utom sig över muhammedkarikatyrer så beslöt att skoja om folkmord. Roligt att man ger sig på judar när det krisar?
Du har mycket kunskap om olika saker men verkar oförmögen att ta in vad Iran faktiskt gör mot människor. Mitt tålamod med apologeter håller på att gå i sin, Sixten.
Men jag vet redan från olika uttalanden att han är en antisemitisk son-of-a-bitch
Är personligen ingen större fan av Ahmadinejad, men har han verkligen uttryckt något hat riktat mot hela folkgruppen judar (det som är definitionen på antisemitism enligt min bok)?
….det som är definitionen på antisemitism enligt min bok…..
En antisemit definierar i sin bok antisemitism, bättre kan det inte vara och det är inte 1:a april.
Ta´t lite lugnare, A-K Roth. Min hustru gjorde ett litet broderi med texten Ta´t lugnt! som jag har vid min huvudgärd.
Du har väl hämtat dig från grottutfykten med barnbarnen. Trevligt. Våra barnbarn bor så långt borta – 60 mil.
Tar tillbaka en formulering – det om inget hot för Israels liv. Klart att israeler är och känner sig hotade. En annan sak vad det beror på. Skulle ha skrivit hotet mot Israels existens.
Svårt att förstå vad jag menar. I två inlägg har jag hävdat att det hotet är propaganda som varit riktat till inland och utland. Och som tjänat statens politik.
Men att ledningen samtidigt agerar utifrån en annan agenda.
Styrker min åsikt med exemplet från Pappes bok i förra inlägget. Och från hur Olmert agerade utifrån Georgienkriget. Det som strategiexperten George Freeman beskrev och hans bedömning att Israel inte varit i ett bättre läge än nu. Han lämnade åt sidan sånt som Iranhotet och Hizbollah-Hamas .
A-k Roth, Israel hotar Iran mer än tvärtom. Och att förhållandena för befolkningen i Iran inte är lika bra som i Sverige får inte motivera ett angrepp eller ens hot mot iranierna, eller hur?
Psykologer har begrepp som blockering och projicering, som jag (amatör) tycker är tillämpliga på huvuddelen av deltagarna i denna blogg.
Man vägrar att förstå vad jag framför. Tar inte åt sig (blockering).
Mer eller mindre undermedvetet upplever man en skräck på grund av Israels kärnvapen, I stället för att rikta sig medvetet mot detta projicerar man sin fruktan på Irans fiktiva kärnvapen..
Att palestinska barn lider i Israels fängelser projicerar man på usla förhållanden i palestinska och egyptiska fängelser.
Undermedvetet eller halvt om halvt förskräcks man av behandlingen av palestinier (egentligen systrar och bröder) och projicerar detta på hemskheterna med katusja.
Att Israels nuvarande förtryckar- och ockupationspolitiik för oss alla förnuftiga varelser är vansinnig, innebär projiceringen att de som vågar kritisera den öppet utmålas som sinnessjuka, dementa eller antisemiter (Jimmy Carter, Desmondo Tuto, Noam Chomsky, Norman Finkelstein osv).
(Har inte sett projiceringen betr att i vissa omröstningar i FN har Israel bara sällskap av USA och Marshallöarna et ett par andra örepubliker!)
Naturligtvis finns det mer amatörpsykologiskt att säga om bortförklarings – syndromet, typ det är värre i Saudiarabien eller Sverige är inte så helyllepräktigt etc. Eller att tala om något annat som dödsstraffen i Iran.
Lubbe, jag föreslog denna tråd som en lämplig plats för dig att försöka ge belägg för att jag skulle ha uttryckt hat mot judar någon gång.
Du klarade det inte, eller?
Ja, nog märks det att du är amatörpsykolog, Sixten. :)
Ja,tack, jag har hämtat mig från grottutflykten men blivit brakförkyld – present från min man som började. Båttur på underbar underjordisk flod i gott och väl en halvtimme, demonstrationer med rep och mojänger om klättra och krypa i horisontella och vertikala schakt var fint men krypa i lervatten i trånga gångar med min titaniumhöft avstod jag från. Alla pojkar (50-70 stycken) sov som stockar, alla pappor snarkade, mammorna sov dåligt och den enda mormodern höll på att gå till fel brits i mörkret efter nattligt besök på speciellt ställe och fick fnitterattack tillsammans med den mamma vars brits jag tänkt lägga mig i. Jag var rädd att vi skulle bli utslängda och mamman sa att hon hoppades på det. Mer fnitter. Man fick tänka på något sorgligt för att kunna sluta. (pinsamt, jag visste inte att jag fortfarande kunde fnittra så) Och det leder mig tillbaka till ämnet:
Sixten, jag tror inte man ska blanda in projicering och blockering när man talar om medvetna handlingar riktade mot oskyldiga människor i avsikt att döda, lemlästa och märka för livet. Jag har nu för tjohejsande gången noterat vad Iran företar sig konkret i dessa avsikter (sponsrar död och terror) men det går inte in. Blockering? Jag kan lika gärna analysera dina inlägg och komma fram till att du projicerar eller blockerar både det ena och det andra. Till exempel, kan du tillstå att israeler lever under dödshot men inte utan att komma med undanflykter eller någon reservation:
“Klart att israeler är och känner sig hotade. En annan sak vad det beror på…”
Jag kan svara vad det “beror på” . Det beror på att de utsätts för verbalt hot OCH att grupper sponsrade av bl.a. Iran verkställer hoten med jämna eller ojämna mellanrum. Hoten är fullt öppna och man tar på sig äran efter dåden. Försöker du skuldsätta dem som utsätts eller ursäkta förövarna gör du något som säkert finns i psykologiböcker.
Pappe är inte trovärdig för mig. Att citera Pappe försvagar ett argument – för mig. Kritiker av Israels agerande blir propagandister – för mig – när de går över en viss gräns och det blir ensidigt skuldsättande med slagord. Så är det med de namn du gav. Om de är dina hjältar får du tala med någon annan om det. Men jag undrar vad du projicerar förnånting om du accepterar deras fördömanden och slagord. Din politiska ställning? Radikal?
Synd att ni bor så långt från barnbarnen. Sverige är ett lååångt land. Hoppas besöken blir desto mer givande.
Mvh,
A-K