Fredsarbete
Av Roy B. Alterman • 2007-11-16 • Kategoriserat under: Allmänt, Iran, Israel, Judeen, Samarien, Gaza - Palestinska Myndigheten, Libanon, Sverige och MÖ-konfliktenINTRO
Fanatiker och extremister väntar i kulisserna på att få sabotera alla ev. framsteg. Reaktionärerna fnyser och dömer ut alla fredsförsök innan de ens har påbörjats. De realistiska fredsarbetarna, däremot, är medvetna om svårigheterna men försöker faktiskt åstadkomma någonting.
En sådan fredsarbetare är Condoleezza Rice. Hon har sedan en tid tillbaka jobbat hårt för att förbereda det kommande arbetet på bästa möjliga sätt.
Arbetet fortsätter, alltmedan de reaktionära bloggarna i Sverige fortsätter att predika och fördöma.
I Annapolis ska Abbas och Olmert lägga fram en gemensam deklaration. Denna deklaration ska innehålla formuleringar om hur en slutlig uppgörelse ska se ut. Efter Annapolis ska man inleda slutförhandlingar om “kärnfrågorna” (Jerusalem, gränsdragningen, flyktingarna, säkerhetsarrangemang, vattenfrågan). Implementeringen av överenskommelser kring dessa frågor hänger dock på om kraven i Färdplanens första fas har uppfyllts (avväpning av terrorgrupper, frysning av all byggnadsverksamhet på Västbanken, nedmontering av utposter, borttagande av vägspärrar).
Svårigheterna och utmaningarna är monumentala. Mitt inlägg ger inga svar. Tro det eller ej - men jag vet faktiskt inte hur man ska skapa fred i Mellan-Östern. Det här är en blogg-essä (essä=försök). Alltså: ett försök till analys av det aktuella läget.
—
1. Först lite “orwellisk” nyords-spin: för några dagar sedan sade Olmert att Israel är redo att börja med slutförhandlingar, och först därefter kräva att Färdplanens första fas uppfylls. Tidigare hade man pläderat för det omvända: först implementering av kraven i Färdplanens första fas, och sedan slutförhandlingar om kärnfrågorna. Sådana semantiska lekar roar säkert någon, men om man tränger igenom denna dimridå så hittar man i själva verket israelisk-palestinsk pragmatism. Bakom de lyckta dörrarna har Rice uppenbarligen lyckats tämja vissa oresonlighetsdrag hos Abbas och Olmert. Gott så. Men i praktiken kommer ju slutförhandlingarna i viss mån att pågå parallellt med försöken att uppfylla kraven i Färdplanen.
2. I skrivande stund råder fortfarande oenighet kring vad som ska ingå i den deklaration som ska läsas upp i Annapolis. Abbas vill ha specifika och detaljerade formuleringar. Olmert föredrar allmänna principer. Kohandel pågår. Kravet att Abbas redan i deklarationen måste erkänna Israel som en judisk stat, har dock Olmert släppt. Det får istället tas upp i slutförhandlingarna. Även detta vittnar om hårda duster i de rum media är utestängda ifrån. Om Olmert har visat flexibilitet i den här frågan, får man anta att Abbas förväntas gå med på något mer urvattnade formuleringar i deklarationen ang. palestiniernas krav på att östra Jerusalem ska bli det framtida Palestinas huvudstad. Alltså: både Olmert och Abbas har jämkat så att Bushadministrationen ska få sitt trevliga fototillfälle i Maryland. Javisst hoppas Bush på att detta ska förbättra hans opinionssiffror. Men att nöja sig med den förklaringen är att ägna sig åt populism förklädd till cynism. Sammanfattning: för att Bush och Rice ska få till en trevlig konferens, krävs att Olmert och Abbas kommer överens om deklarationens innehåll. Och för att nå konsensus kring detta, krävs att deklarationens formuleringar blir allmänna, fredsinriktade och urvattnade. Det är ju dock inte så att frågorna om Israel som judisk stat och om palestiniernas krav på östra Jerusalem som huvudstad därmed försvinner - de återkommer i slutförhandlingarna.
3. En annan tvistefråga handlar om deklarationen ska ange en tidtabell för slutförhandlingarna. Abbas vill ha en sådan tidsplan. Livni har redan avvisat detta. Jag anar en kompromiss där tidsaspekter nämns, men inte som absoluta krav. En annan dispyt handlar om hur man ska övervaka och verifiera att Färdplanens direktiv efterlevs. Abbas tänker sig en trojka bestående av den palestinska myndigheten, USA och Israels regering. Olmert tycks hittills föredra att USA ensamt får agera “domare” i den här frågan. FN nämns än så länge inte i det här sammanhanget. Men så har vi kvartetten , där vi hittar EU och Ryssland. Man får nog anta att en sådan som Blair även framledes kommer att finnas med i något slags övervakande sammanhang. Frågan om övervakning och verifiering är inte en bagatell. Jag förutspår en hel del diplomatiskt bråk kring detta. Varför ? Misstron är stark. T ex: FN hade bl a som uppgift att övervaka så att inte Hizbollah ånyo bygger upp en militär ministat i Libanon. Hur har det gått ? Enligt flera underrättelsekällor väller vapen in till Hizbollah. Och EU låtsas som om det regnar. Det är ett problem. Och när det då gäller implementeringen av Färdplanens första fas, krävs att någon har koll på vad som sker i exempelvis Gaza under Hamas styre.
4. Med tanke på hur det har sett ut de senaste åren, och med beaktande av att Hamas är i färd med att skapa en militär infrastruktur i Gaza enligt Hizbollah-modell, så är det inte konstigt om vissa politiker och kommentatorer drabbas av pessimism. Men nu har vi ett nytt läge. Rice, Abbas och Olmert gör någonting. Ponera då att man kommer överens om deklarationens formuleringar. Det innebär att parterna ska inleda slutförhandlingar om kärnfrågorna. Hur kommer det att gå ? Hur ska Abbas fortskrida för att vinna gehör bland palestinierna ? Vad blir Hamas nästa steg ? Hur ska Olmert manövrera sig fram i den israeliska politikens minfält ?
5. Är det så, att Olmert helt kallt räknar med att Abbas inte förmår avväpna Hamas & Co ? Om denna avväpning inte sker, så misslyckas man med att uppfylla ett viktigt krav i Färdplanens första fas, varmed Israel inte behöver implementera en ev. slutuppgörelse. Ok. Vi fattar. Men detta är en otillfredsställande förklaring till Olmerts agerande. Den är för billig, för grov. Dessutom insinueras ju genom denna förklaring att Olmert gör allt han kan för att undvika en slutuppgörelse. Det är således en teori som passar Palestina-demagogerna, de som lever och andas i en hatisk fantasivärld. Fakta är att Olmert som premiärminister har att göra det som främjar Israels intressen. Det ligger i allra högsta grad i Israels intresse att nå fram till en uppgörelse med palestinierna. Alltså försöker Olmert finna en väg framåt. Samtidigt måste man komma ihåg, att Olmert, Livni och Barak måste, p.g.a regionens komplexitet,ge sig i kast med ett sofistikerat och raffinerat geo-politiskt spel med vansinnigt höga insatser. Det är en avancerad ekvation där Olmerts ledstjärna handlar om att säkra Israels överlevnad som judisk, demokratisk och ekonomiskt kraftfull stat. Det största hotet med detta är ett Iran (och dess proxies) med kärnvapen. Men för att förstå hur Teheran passar in i Olmerts analys, måste vi titta på ett par tänkbara scenarier i Israel/Palestina-frågan.
6. Olmert leder en koalitionsregering vars röda linjer är tydliga för den som har ögon att se med. Olmert kan således inte, om han vill hålla ihop koalitionen, gå med på Abbas krav. Alltså: om Olmert räddar koalitionen, så blir det ingen slutuppgörelse med palestinierna om kärnfrågorna. Resultat: förhandlingarna bryter samman. Så - vad händer då ? Förnyad intifada ? Regelrätt inbördeskrig mellan Fatah och Hamas ? Men om Ehud Olmert, mot alla odds, går med på Abbas krav om bl a Jerusalem - då faller Israels regering. Resultat: förhandlingarna bryter samman. Detta innebär att en process startas som ska leda fram till nyval om ca ett halvår. Under den tiden kan inga avtal slutas. Därmed ökar risken för en tredje intifada. Om min analys är riktig, så finns det under rådande parlamentariska omständigheter i Israel inga möjligheter till tvåstatslösning och fred. Det krävs således en tydlig mitten-vänster regering i Jerusalem för att Israel ska kunna gå med på en implementering av palestiniernas nationella rättigheter. Men här måste vi relatera till ytterligare ett par faktorer i detta tragikomiska drama.
7. För några dagar sedan släppte Barak upp en försöksballong om att Israels regering planerar att låta det israeliska folket ta ställning till en slutuppgörelse i en folkomröstning. Barak hoppas att detta ska blidka de som säger att dagens regering saknar mandat för att nå en uppgörelse om kärnfrågorna. Men en. ev folkomröstning ligger som en högst oklar möjlighet i en vag framtid. Möjligen skvallrar det här utspelet om att Barak ännu tror sig ha en reell möjlighet att få tillbaka jobbet som premiärminister. Idag syns dock inget som tyder på att detta är möjligt. Men 2008 kommer att bli ett underhållande år, om man gillar inrikespolitisk dramatik i Israel, vill säga. Dynamiken i detta kan mycket väl leda till sånt som idag ter sig omöjligt. En sak är klar: Barak är redo att avancera, om tillfälle ges.
8. Det är dock i första hand den palestinska splittringen som står i vägen för fredsprocessen. Iran vill hålla Hamas i beredskap i händelse av en attack mot landets kärnanläggningar. I skrivande stund pågår intensiva överläggningar inom Hamas. Mashaal och Haniye grubblar. Från Ramallah hörs Abbas krav att Hamas måste “störtas”, vilket vore i enlighet med Färdplanen. Och det är här vi stöter på de svåraste frågorna: Kommer Abbas att gå till attack mot Hamas ? Och om han gör det, kommer han att lyckas ta kontrollen ? Vad betyder en sådan tragisk strid för det palestinska folkets framtid ? Här kommer vi fram till det aktuella lägets ödesfråga. Ett oresonligt Hamas omintetgör förhandlingar och slutuppgörelse. Det som krävs är att Hamas lägger ner vapnen, att man erkänner Israels rätt att existera, att man blir ett renodlat politiskt parti och att man ansluter till den politiska processen. Förr eller senare kommer den här frågan att ställas på sin spets. Vad väljer Iran och Hamas ? Fortsatt väpnad kamp enligt den modell vi har sett för mycket av under 60 år ? Eller väljer man det som Abbas står för ? Israel tvingades på 90-talet att revidera sin hållning gentemot PLO. Israel kan mycket väl komma att revidera sin hållning gentemot Hamas. Men för att detta ska ske, krävs, som sagt, ett smärre mirakel - den militanta islamismen måste överge drömmen om att driva ut judarna från Palestina.
9. Dessa svåra problem leder oss till frågan om vad omvärlden kan göra. F.n sätter USA press på Israel. Men vem sätter press på Iran och Hamas ? Vem driver på för att tvinga Iran att sluta stödja terrorgrupper ? Vem söker upp Mashaal i Damaskus och Haniye i Gaza för att förmå dem att besinna sig ? Nu är det så, att jag från säkra källor har fått bekräftat att den “tysta diplomatin” är i full gång. Samtal förs. Morötter presenteras. (Piskan är Haniye och Mashaal sedan långt tillbaka väl förtrogna med). EU, inkl. Sverige och Carl Bildt, är bara alltför medvetet om att detta är det aktuella lägets stora stötesten. Även diplomater från arabiska länder är involverade i försöken att få med Hamas på “fredsprocesståget”. Detta är den aktuella situationens Stora Fråga. Hur kommer det att gå ? Wait and see…
10. Jag har skrivit ytterligare sju paragrafer om Syrien och Golan, Libanon och Nasrallah,
presidentvalet i Libanon den 23:e november, Lieberman och Netanyahu, Shas och Schmas, den israeliska parlamentarismens historia, det nuvarande parlamentariska läget och dess potentiella förvecklingar, möjligheten av en internationell skiljedomstol, bosättningar dömda till evakuering, den infernaliska situationen i Jerusalem, de kristna palestiniernas dilemmma, extrema bosättares hot mot Israels existens, hat hett som ökenvinden, säkerhetskriteriet, säkerhetskriteriet och ett och annat säkerhetskriterium, Marwan Bhargouti samt - Yitzhak Rabin (frid över hans minne).
Men allt detta får vi tala om en annan gång.
Inlägget tar pulsen på det aktuella läget. Frågor ställs, men inga svar ges. En uppföljning till denna blogg-essä kommer om ca 10 dagar.
—
I skrivande stund är konferensen fortfarande en from förhoppning. Kanske blir det inte av, vem vet ? Många är frestade att sabotera detta initiativ. Men mitt tips är att det blir ett möte.
Under den närmaste veckan kommer vi att få se tusen utspel och mer eller mindre förtäckta hot.
Reaktionärerna vill inte avancera, och dömer därför ut allting.
USA vill ha med Syrien på agendan i Annapolis, det vill inte Israel. Osv osv. Det är lätt att hitta ursäkter för att kunna sänka projektet. Men vem har mod och kraft att betvinga reaktionärerna och extremisterna ?
—
11.(Adderat 20/11) Blair, fredsarbetaren, hoppas vid donations-konferensen i Paris den 17:e december kunna samla in pengar till en rad projekt. Han hoppas att varje land som ev. donerar pengar ska “adoptera” det specifika projektet.
Projekten:
# “Fredsdalen” i Jeriko; en palestinsk-israelisk-jordansk industripark med japanska(!) pengar. Produkterna som görs ska transporteras via Jordanien till Europa samt till Gulfstaterna.
# Reparera avloppssystemen i Bet Lahiya i norra Gaza. De flesta projekten ska sjösättas på Västbanken, men här gör man ett undantag. Det finns risk för att avloppet kollapsar, vilket kan orsaka invånarna där oerhörda hälsoproblem.
# “The Ankara Forum”: planer på att upprätta flera industriparker på Västbanken, vilket ska skapa tusentals jobb. Detta undertecknades i förra veckan av Peres, Abbas och Gul. Den första parken ska byggas vid Tarkumiyeh.
# Blair vill också promota turismen i Betlehem. Han trycker på för att den palestinska myndigheten ska investera i nya turismanläggningar. Han bearbetar också Israel, så att t ex kristna pilgrimer lättare ska kunna ta sig dit. Dvs: att Israel ska återställa den ordning som faktiskt rådde en gång i tiden.
# Vidare vill Blair på lite längre sikt renovera/restaurera en rad byar och städer på Västbanken. Han vill satsa på massivt bostadsbyggande. Han vill stimulera till investeringar i palestinska affärsprojekt. Och han vill utveckla en ny läroplan för den palestinska skolan !
Alltså: this is the way to do it. Konstruktivt fredsarbete. Något att smälla upp i ansiktet på alla pessimister, reaktionärer, olyckskorpar och nej-sägare. Blair gör ju nu det Peres pratade om 1993. Hur det kommer att gå ? Inte en aning. Poängen är att göra något. Blair gör rätt. Det är därmed bevisat att Blair har djupa och betydelsefulla insikter om situationen. Jag önskar honom och alla som ska göra jobbet - lycka till.
12.(Adderat 21/11) Alltmer tyder på att 2007-08 till väsentliga delar blir ett slags repris av åren 1993-4. Inte exakt detsamma, givetvis - men de-ja-vu känslan är ganska stark. Se här:
# Då kombinerades bilaterala förhandlingar mellan parterna med multilaterala projekt. Så även nu; Abbas och Olmert möts “head on”, medan Blair m.fl ägnar sig åt övergripande och multilaterala idéer.
# Då gick Israel med på att förse palestinierna med vapen. Högern protesterade våldsamt och sa att dessa vapen skulle komma att användas mot Israel, istället för att användas mot extrema palestinska grupper. Nu godkänner Olmert fordon och vapen och ammunition till den palestinska myndigheten. Och detta är ju logiskt; om man kräver av Abbas att han ska bekämpa terrorgrupperna, så är det ju bra om han har vapen och sånt. Israels höger protesterar högljutt; vapnen kommer att hamna i Hamas händer.
# Då startades intensiva diplomatiska rörelser, inte minst i de arabiska länderna. Hur skulle de förhålla sig till Oslo-avtalet ? “What was in it for them ?” Dynamiken ledde ju då bl a till att Jordanien slöt fred med Israel 1994. Nu är aktiviteten hos de arabiska ledamöterna återigen hög. Den här gången är det Syrien som försöker ta sig ur en trist diplomatisk situation. Rykte: Syrien kommer in i Annapolis värme, förutsatt att Assad slutar att stoppa sina fingrar i den libanesiska syltburken. Mer finns att säga om detta, en annan gång.
Alltså: mycket vatten (och blod) har flutit under broarna. Situationen 2007 är inte identisk med den 1993. Men även om man nu pratar om Färdplanen istället för Oslo-avtalet, så är det i praktiken samma idé: förhandlingar, process, steg-för-steg, bilaterala och mulilaterala förhandlingar, försiktig optimism, kraxande olyckskorpar. Snart nog kommer det att utkristallisera sig vilka som är realistiska fredsarbetare och vilka som är reaktionärer respektive krigslängtande extremister.
13. (Adderat 21/11) Välkommen till den diplomatiska tryckkokaren: på torsdag samlar Mubarak palestinska och jordanska ledare i Sharm el-Sheihk. Jordaniens Kung A. Hussein lär vara på hyfsat humör, eftersom “Islamisk aktionsfront” fick se sin mandatfördelning halverad i det jordanska valet. Dagen efter Mubaraks lilla möte, träffas “the arab league” i Kairo, där de förväntas meddela sitt deltagande i Annapolis (samt om de skickar tjänstemän eller ministrar). Samma dag, fredagen den 23:e, löper Lahouds mandat i Libanon ut. Syriens president Assad, som via destabiliserande åtgärder försöker befästa sitt inflytande i Libanon, grubblar över om han ska ansluta till Annapolis. Han ser en liten chans att USA sätter viss press på Israel ang. Golan-frågan. Assad träffade nyligen även den saudiska kungen Abdullah; det var en signal från Assad till USA och EU om att han vill vara med, att han är redo att överge vissa positioner och att han därmed förväntar sig för honom positiva signaler om Golan.
Bakom allt detta diplomatiska surrande hörs dock en sträv och oresonlig röst - från Teheran. Ahmadinejad förkastar Annapolis. Han försöker förmå de arabiska ledarna att bojkotta mötet. Samtidigt fortsätter han att bygga upp Hizbollah och Hamas. Bilden klarnar: Iran och dess proxies drar mot krigsfronten - EU, USA, Israel, PA och av allt att döma även många arabiska länder, drar mot de tråkiga förhandlingsrummen. Alla världens diplomater och underrättelsetjänster “väntar” på Hamas. Dvs: gräver de ner sig i Gazas skytteställningar, eller börjar motståndet mot fred luckras upp ? Idag (21/11) säger Khaled Mashaal: vi rustar för nya strider.
14. I mitt inlägg (punkt 2 här ovan) kommer jag fram till slutsatsen att själva deklarationen i Annapolis av nödvändighet måste bli urvattnad, allmän och fredsinriktad. Vi kan förvänta oss principiella visioner om den fredliga slutuppgörelsen, men inga eller få detaljer. Tanken är ju att konferensen ska utgöra startskottet, inte slutsignalen, för förhandlingar om “kärnfrågorna”. Att då som de arabiska ledarna kräva genomgripande eftergifter från Israels sida redan i Annapolis, blir mest ett spel för det inrikespolitiska galleriet. Lika meninglöst blir det att som den israeliska högern hävda att Olmert har lurats in i en fälla; de hävdar att om Bush bjuder in de arabiska ledarna, så är risken stor att Bush sätter press på Olmert i syfte att även starta förhandlingar om Golan-frågan. Låt oss då titta på förutsättningarna för detta:
15. Om Assad kommer till mötet med budskapet - Golan mot fred och normaliserade relationer - så kommer han att konfronteras med ett piller som nog i dagsläget blir svårt att svälja: han måste nämligen upphöra med att destabilisera Libanon. Han måste på allvar hjälpa till med utredningen kring morden på libanesiska ledare. Dessutom måste han sluta stödja Hizbollah och Hamas. Han kan, t ex, börja med att stänga Hamas kontor i Damaskus och deportera Khaled Mashaal. Just nu, i skrivande stund, utför Assad sonderingar, via hemliga kurirer, i syfte att utröna vad som verkligen ligger i potten för Syriens del, om man går med på USA:s och EU:s krav. Samtidigt utsätts Assad själv för påtryckningar av Ahmadinejad att inte överge sin position, ty Teheran behöver alla allierade de kan få inför den kris kring kärnvapenprogrammet som alla förväntar sig under 2008.
Käre läsare - kalla mig gärna för morbid, men jag tycker nog att det här är intressant !
Till sist: från och med fredag 23/11 (mötet i Kairo; det tänkta presidentvalet i Libanon), över helgen, och fram till konferensen i Annapolis, blir det en enda galaföreställning - presented by The Leaders of The Middle East. Dessutom: det sägs nu att man på söndag kommer att meddela om åtal ska väckas mot Olmert…
Nu ska jag höra med mina källor om det senaste underrättelse-skvallret. Jag återkommer.
16. (Adderat 23/11) Senaste diplomat-nytt: Saudiarabien skickar sin utrikesminister till Annapolis. Övriga arabländer lär skicka motsvarande eller närliggande grad av representation. Dock inte Syrien. I skrivande stund säger Assad fortfarande nej. Men sista ordet är inte sagt. Under de närmaste dagarna lägger diplomater och kurirer och underrättelsefolk in en ny växel. Om det “bara” vore Israel/Palestina-frågan och Golan som stod på spel, så skulle diplomaterna ta det lite lugnare. Men nu handlar det dessutom om situationen i Libanon. Presidentvalet har på nytt skjutits upp. Det innebär att Libanon står utan president i minst en vecka. Det är en farlig situation. Hizbollah har redan varnat Siniora från att hitta på någonting “dumt”. I bästa fall blir det en spänd vecka utan våld. I sämsta fall skapar någon av parterna en ödesdiger gnista.
För att förmå Assad att bidra till lugn och stabilitet i Libanon, har Bushadministrationen pressat Olmert om att Golan ska finnas med på agendan i Annapolis.
Olmerts primära och raka svar är - nej. Men ett nej kan bli ett nja - särskilt om Condoleezza Rice lyckas konstruera en kompromiss: konferensen i Annapolis ska inte bara utgöra startskottet för den israelisk-palestinska processen, utan även för Golan-frågan. Dvs: sonderingar och avtal om kommande försök till dialog.
I skrivande stund räcker inte detta för att få med Syrien till Maryland.
Mina källor talar om förhöjd temperatur och diplomatiskt bråk mellan bushadministrationen och Olmerts regering. Nu är man väldigt duktiga på att dölja sådant, men för var dag som går så kommer man närmare de “ömma” punkterna. Ett löfte till Syrien om konkreta åtgärder för att lösa Golan-frågan skulle föra Assad till Annapolis, vilket då passar in i bushadministrationens PR-strategi. Men ett sådant löfte kan inte Olmert gå med på. Inte just nu, i alla fall.
Bakom kulisserna är detta en rejäl stridsfråga. Oerhört mycket står på spel, och Israel förväntas hjälpa USA i en prekär situation.
Låt mig bara säga så här: det blir ingen sabbatsvila för de som jobbar med den här frågan.
17. Avrundning: konstruktiva fredsförsök i Mellan-Östern väcker alltid gamla stridskämpar till liv. I skrivande stund synliggörs att Iran, Syrien, Hizbollah och Hamas tillsammans utgör det största hindret på vägen till en lösning i Israel/Palestina-frågan. Och detta är också en av Olmerts bärande idéer: konferensen i Annapolis ska synliggöra och blottlägga den komplexitet som alltför många i Europa och arabvärlden gör sig blinda inför; det är inte en match mellan Israel och Palestina. Det är en kamp mellan Progressiva och Reaktionärer. Inom både “lagen” finns israeler och palestinier…
Nästa inlägg kommer i början av nästa vecka.
Vi hörs.
Shabbat Shalom
Bonus: Det bästa vore dock om Jerry Seinfeld tog tag i situationen. T ex: Han skulle i mina ögon bli en självklar kandidat till Nobels fredspris om han skapade en israelisk-palestinsk sitcom…George i Ramallah, Kramer på mystiskt besök i Gaza..osv.
Bonus 2: Klockan är 16.30 swedish time. Syrien meddelar att USA gått med på att placera Golan-frågan på agendan i Annapolis. Sant eller falskt ? Och vad innebär detta egentligen ? Allmänt och trevligt prat om den fred israeler och syrier drömmer om ? Eller konkret förhandling om hur och när Israel ska lämna dessa mytomspunna höjder ? Medan jag skriver dessa rader utspelas animerade diplomatiska bråk. I morgon kommer nya utspel.
Roy B. Alterman är frilansande rådgivare inom strategisk kommunikation och
arbetar bland annat med krishantering, säkerhetspolitisk analys, opinionsbildning
och lobbying. Han är verksam i Sverige, Israel, USA och Storbritannien.
Alla texter av Roy B. Alterman
Roy,
Många ord som ändå leder till ett stort frågetecken.
Rice är inte någon fredsarbetare. Hon är en högre funktionär i USAs regering. Hennes första uppgift är att försvara sin uppdragsgivares intressen: hålla sig väl med araberna för att bevara lugnet i MÖ och inte bara för oljan.Om “extremister” vet vi att de israeliska bygger sk olagliga bosättningar medan de arabiska lobbar raketer på måfå över Israel.Uttrycket “reaktionärer” dvs högerfolk, är gammaldags och har stått i opposition till “radikaler”, dvs vänsterfolk eller världssamvetet, speciellt inom den svenska terminologin. Båda har haft förmågan att vara oetiska beroende på konflikten.I Israel handlar det om att priotera sin nations säkerhet över vaga demokratiska värderingar.
I dagens läge faller begreppet “realistiska fresdsarbetare” utanför den historiska verklighetens gräns. Araber är ett erövrarfolk; judar är kompromissernas folk. Däri finns verkligheten och knuten. Israel har altid varit förhandlingsvillig; araber har mestadels varit för “ibdah al adu”, död åt fienden.Det nya i den arabiska hållningen är att de kan acceptera post 67 gränser. Resten av kraven står kvar där de har varit. Israel, den svaga parten vid förhandlingsbordet, däremot vet inte ens vad som kan ges för att få fred! Israel har inte ens ett eget suveränt förslag. Israel har accepterat tanken på de stora eftergifterna, territoriella som politiska.
Araber kan på sin höjd tolerera existensen av en annan stat än deras egen. De vägrar tom att tala om en judisk stat. Om läget slutar med 2,5 arabiska stater i ex mandatområdet: Jordanien, Palestina + nästan halva Israel med ett palestinskt territorium inne i Israels veka liv, vad kan resultatet bli annat än nya anfall? Skall FN, USA, EU, Kvartetten och den pratsjuka Världsopinionen rycka till Israels hjälp? Sällan! Och då kommer Israel att stå på rutan minus 3, igen.
Yitzhak,
om texten mynnade ut i ett stort frågetecken får en viktig del av syftet anses vara uppnått. Men:
1. Rice jobbar för att främja fredsprocessen, alltså är hon en fredsarbetare. Det ligger just nu i USA:s intresse att göra detta.
2. De epitet jag delade ut syftade till att synliggöra hur folk reagerar på att man nu talar om en förnyad fredsprocess. Vissa (fanatiker och extremister) laddar nu för att förstöra allting. Andra (reaktionärer=bakåtsträvare) vill bara sitta stilla och gnälla. Den som ser klart på tingen och är medveten om problemen, och försöker åstadkomma någonting, förtjänar epitetet “realistisk fredsarbetare”.
3. Dina ord om araber som “erövrarfolk”, och judar som “kompromissernas” folk, ligger dessvärre i linje
med åsikter av typen: “svenskar är systembundna” och “danskar är frisinnade”. Alltså: fördomar. Nästa steg för dig är kanske att säga: “Araber förstår ingenting annat än våld”, varmed en sådan som Dinge-Jinge kanske säger: “Judar gör mot palestinierna vad nazisterna gjorde mot judarna”. Den diskussionen är korkad och very boring.
4. Jag är inte optimist. Men att inte göra någonting är oacceptabelt. Så - kadima.
roy. ditt svar på #4 är omfattar det mesta vad gäller utvecklingen här i världen… huruvida det finns en nästa värld är en helt annat fråga med en helt annan dagordning.
Roy,
Det är historikern Paul Johnson som i sin bok ” A History of the Jews” kallar araberna för “erövringarnas folk”, ( det är också han som kallar judarna för förhandlingarnas och kompromissernas folk) vilket förklarar islamiseringen av stora territorier utanför den Arabiska Halvön,vilket i sin tur förklarar det som kallas Islamism eller Djihadism idag! Jag har fått disciplinen att hålla mig till historiska eller aktuella skeenden genom min skolning. Tanken till extensionen fördomar kommer från din sida eftersom du vet ingenting om mitt nästa steg! Korkad eller okorkad är det jag kallar min vinflaska som jag sällan finner boring tillsammans med en petit-chèvre. Faktum är också att Mizz Rice arbetar för USAs definition av fred i MÖ.
Jag håller med dig att något “måste göras” men man behöver inte vara trollkarl för at se åt vilket håll barometern pekar. Det som eventuellt “måste göras” efter Annapolis kan vara något mycket obehagligt. Får jag då referera på bilden av en brittisk diplomat som kom tillbaka från Tyskland, viftandes med lapp som hade säkrat freden!!??
Debatten är slut för min del. Ord är ord och handlingar är något helt annat. Låt oss avvakta!
hftg hstn,
du får ursäkta om jag är lite trög, men jag förstår inte vad du refererar till ?
Yitzhak,
debatten må vara slut för din del, själv fortsätter jag att göra fortlöpande analyser.
1. Inlägget ställer frågor, men ger inga svar.
2. Inlägget kollar det aktuella läget. Dvs: jag håller det vanliga skuldbeläggnings-käbblet på minst en armlängds avstånd.
3. Paul Johnson har skrivit en del bra saker, och en del dåligt. Han gör bl a det misstag som vi så ofta ser bland etablerade och hyllade “intellektuella”: han börjar tala om Historiens Stora Linjer och drar svepande slutsatser om ditt och datt. Nog av.
4. Jag sade inte att du är korkad - jag refererade till en typ av debatt där fördomar och klichéer staplas på varandra.
5. Chamberlain - ok. Jag är dock övertygad om att israeliska ledare inte är naiva när det gäller de hot som de facto riktas mot den judiska staten.
6. Dock: Rabin, Sharon (ja, faktiskt),Peres, Barak, Olmert, Livni m.fl insåg och inser att det i allra högsta grad ligger i Israels intresse att få till en fredlig uppgörelse med palestinierna. I dagarna görs vissa försök. Jag har inga rosaskimrande illusioner om hur det ska gå. Men man gör här ett viktigt val: man drar igång civiliserade förhandlingar. Det är inte en petitess. Och jag är glad att “Fred-Nu” i dagarna säger det jag redan har skrivit åtskilligt om: den som säger Nej till Annapolis ställer sig på Ahmadinejads sida.
Komplettering/Uppdatering till punkt 3 i inlägget:
Med reservation för att det bara är en läcka till media i syfte att kolla läget - men det sägs att Israel nu gått med på att “Kvartetten” får jobbet att övervaka och verifiera implementeringen av Färdplanens första fas.
Detta är kontroversiellt. Den gamla beprövade hållningen i Israel har alltid varit att ingen annan ska lägga sig i och avgöra vad som sker.
Olmert har, gissar jag, stort förtroende för Blair.
Vi får återkomma till ärendet. Men om nyheten stämmer, så är det mycket intressant och betydelsefullt.
kanske är lite luddig i svinottan….
men det går åt helvete i världen. det är summan av mänsklighetens ansträngningar. antingen står man och tittar på, hejar på eller försöker förändra världen. åt pipan går det ändå. som att jag tror på israel, men inte på att det har en framtid. jag är en pessimist..
News Flash:
presidentvalet i Libanon har skjutits upp - igen. Nytt datum: fredag 23:e november, vilket är den dag då Lahouds mandat löper ut.
Det är en besvärlig situation som intensivbevakas av världens underrättelsetjänster. Annapolis riskerar att hamna i skuggan av Beirut. Vi får anledning att återkomma till Ceder-landets problem.
Viktigt Meddelande:
Jag har nu lagt till en paragraf i slutet av inlägget. Till dig som vill förstå mer av det som nu sker - läs punkt 11 !
#11 låter som AGERANDE! Bra tanke.
Blairs förslag är ju inte alla helt nya men det är utmärkt att han promotar dem. Läste en intervju med honom i Yediot för ett tag sedan och han är väldigt vettig och med fötterna på jorden.
Den israelisk-palestinsk-jordanska industriparken vid Jeriko känner jag till, likaså att japanerna är väldigt seriösa.
Det väsentliga är väl att äntligen äntligen få igång något som FUNKAR. Där palestinier kan jobba och tjäna pengar utan korruption etc etc. Men då är just transportproblemen - se vägspärrarna och muren i Jerusalem - också praktiska problem som måste lösas.
För att vara lite mer specifik:
Min helt osannolika förhoppning är som sagt att det pågår mer allvarliga saker bakom kulisserna och att alla sidor inblandade faktiskt insett situationens allvar. För alternativen till åtminstone NÅGON form av process är faktiskt att Hamas förr eller senare tar över Västbanken och att Iran får ett synnerligen ökat inflytande. Och detta är helt emot både Israels, Egyptens, Saudiarabiens, Jordaniens och även Syriens intressen. Jag hoppas att alla dessa inser att om de inte skärper sig så kommer de själva eventuellt också att sitta löst och deras respektive länder kommer att förlora åtskilligt på det. Långt ifrån bara Israel.
Men nu har jag inte den här enorma tilltron till att politiker gör det som verkar logiskt och uppenbart, utan att de ofta har mycket kortsiktigare engagemang och intressen.
RA
Instämmer i din bedömning av punkt 11 och komplettering till punkt 3.
Tror det är mycket viktigt att inse att vissa insiktsfulla “yttre” krafter kan vara behjälpliga med att lösa konflikten mellan Israel och Palestina. Inte minst Blair som lyckades med att lösa den långvariga konflikten i Nordirland.
De kan ha fördelen att se på konflikten med “andra” ögon och därmed se möjligheter till lösningar som parterna inblandade i konflikten själva inte förmår eftersom det inte är så ovanligt att parter som varit inblandade i en långvarig konflikt sitter fast i så pass starka låsningar och blockeringar att de inte kommer någonstans på egen hand.
Jag tror vi ska välkomna sådana “yttre” krafters engagemang så länge de visar sig vilja vara lånsiktiga, pålitliga och besitta en förmåga att se till helheten och allas bästa.
Det är nog på tiden att kvartetten engagerar sig mer konkret och i praktisk handling.
Olmert visade här vägen när han lät FN spela en viktig roll i södra Libanon efter kriget mot Hizbolla.
Tycker det är en väg att gå även när det gäller Gaza och Västbanken. Ställer FN och kvartetten upp på och kan visa att deras engagemang är lånsiktigt samt både vill och kan garantera Israel säkra gränser vore det naturligtvis toppen. Ja ett önskeläge faktiskt som jag tycker varje fredsälskande person borde se positivt på och som jag hoppas Olmert, Abbas & co. är öppna för.
Anna,
så här lyder min syn på saken:
- Jag räknar med terror, svikna löften (från båda parter), bakslag, elände och fan och hans moster. Samtidigt ser jag och stödjer Olmert, Abbas, Blair osv - dvs de som faktiskt gör någonting.
Freden kommer inte i morgon och inte till pesach.
- Dessutom anser jag, om jag förstått din kommentar rätt, att du går händelserna en aning i förväg. För att Blairs projekt ska fungera, krävs givetvis (som du säger) att vägspärrar och annat tas bort. Att ta bort vägspärrar är en av de saker Färdplanen ålägger Israel. Parallellt med detta måste dock Abbas avväpna terrorgrupperna (också ett krav i Färdplanens första fas). Om terrorgrupper utnyttjar en borttagen vägspärr för att infiltrera och utföra ett självmordsdåd, så kommer Israel att återetablera vägspärrarna. Om Olmert (något jag inte tror kommer att ske) storsatsar på att bygga ut befintliga bosättningar, så ges i palestinska ögon legitimitet åt att utnyttja en borttagen vägspärr. Osv. Allt hänger ihop. Det är komplext. Det kommer att ta tid. Mitt tips till samtliga: ta ett djupt andetag.
Därmed ber jag att få citera mig själv, nämligen den första meningen i inlägget:
“Fanatiker och extremister väntar i kulisserna på att få sabotera alla ev. framsteg.”
Din misstro mot politiker delas ju av många, men strålkastaren bör dels riktas mot de politiker som har tilldelats ett mandat, dels mot de som försöker förstöra fredsarbetet. Det är inte i första hand Olmert, Abbas och Rice som är problemet. Vi bör istället peka finger åt Ahmadinejad, Mashaal och Haniye.
Och ju mer av framgång vi ser på Västbanken, den må vara blygsam i förhållande till visionen om tvåstatslösningen, desto tydligare blir det att Hamas står i vägen för fortsatt fredsarbete. Men detta har jag redan skrivit om i inlägget.
- Muren kommer att avhandlas när man kommer igång med förhandlingarna om “kärnfrågorna”, och där är vi inte än. Om man en dag kommer överens om den slutliga gränsdragningen, då kommer det också att stå klart vad som händer med muren (och bosättningarna).
- Mitt beröm till Blair förtjänar ett förtydligande: jag inbillar mig inte några nobla bevekelsegrunder. Däremot är Blair en “no-nonsense fellow.” Dessutom, och detta är viktigt: genom att ignorera det sedvanliga käbblet, och istället satsa på sånt som “normala” länder gör, nämligen att göra sånt som gagnar jobb och ekonomi och välfärd, så höjer han sig ovanför fanatikernas horisont. Detta är smart. Han har tänkt. Good Luck…
Blair har framför allt inte bara suttit i London och tänkt, utan tillbringat ungefär en vecka per månad i Jerusalem sedan han tillträdde (och bott i helt underbara American Colony-hotellet i Jerusalem) och framför allt LYSSNAT.
Det gillade jag. Det är så många som kommer hit för att göra uttalanden.
Av kvällens nyhetssändingar är det möjligt att förstå att Saudiarabien och eventuellt även Syrien kommer till Annapolis. Frågan är i vilken representation. Om Saudiarabien skickar kontorssekreteraren så är det inte någon hit. Skickar de däremot utrikesministern så är det game. Tydligen ska det vara en konferens den 22 november i Kairo och då får vi veta mer.
Det enda riktigt roliga med Annapolis är att man numera får se extra mycket av kanal 10-s arabansvarige reporter Zvika Yehezkeli.
Så vad tycker ni om Livnis utspel om palestinierna i Israel?
“Foreign Minister Tzipi Livni said that that the future Palestinian state would provide a solution to Palestinians worldwide - including Israeli Arabs - in their struggle for national expression”
http://www.haaretz.com/hasen/spages/925328.html
Jag såg inte att Livni talade om någon transfer, som många tycks ha läst in i hennes ord. Jag tydde det som att en palestinsk stat skulle bli ett arabiskt hemland precis som Israel är ett judiskt hemland. Israeliska araber kan mycket väl se ett Palestine som palestiniernas hemland samtidigt som de bor i Israel liksom judar som inte bor i Israel kan se Israel som ett hemland.
Jag tycker också att arabiska ledare får fundera på varför judar inte får bo i somliga arabländer.
TP
Vad hennes uttalande innebär rent konkret är svårt att veta.
Men det som framgår klart är att Israel är och ska förbli en demokrati.
Det innebär faktiskt inte att Israel är en judisk stat. Det judiska folket är nämligen ingen stat utan en nation.
Och det beror på att judendomen är en stamreligion vilket gör att religion och folk är ett.
Så även i förskingringen tillhör man en och samma nation.
Eftersom Israel är en demokrati med samma rättigheter för alla medborgare och ingen judisk diktatur är enda sättet att vara säker på att kunna bevara det som det judiska folkets hemland att försäkra sig om att man utgör befolkningsmajoriteten i Israel.
Och det kan göras på olika sätt. Hur den här frågan ska lösas blir naturligtvis en förhandlingsfråga.
Själv kan jag tänka mig att man byter land på så sätt att vissa Israeliska områden med stor palestinsk befolkning byts mot vissa Palestinska områden med tätbefolkade judiska bosättningar.
På så sätt stärks det judiska inslaget i Israel och det palestinska inslaget i Palestina. Men då måste man vara beredda att frångå 1967 års gränser.
Min förhoppning är att både Israeler och Palestinier har så stor insikt att man inser att man behöver “yttre” hjälp för att lösa konflikten som ju har kört fast ordentligt. Och att man är beredda att ge Blair och Kvartetten nödvändigt manöverutrymme för att lösa knutarna i konflikten och även visa öppenhet för att de mer direkt och aktivt ska kunna engagera sig för att skapa fred och säkerhet. T.ex genom att hjälpa Abbas med avväpning av Hamas och andra terrorgrupper i Gaza vilka annars skulle kunna sabotera en överenskommelse.
Thomas, jag uppfattar inte alls Livni som någon transferförespråkare, det är hon inte. Men palestinska araber i Israel säger oupphörligen att de 1) vill fortsätta vara israeliska medborgare men vill ha samma möjligheter både individuellt och kollektivt som den judiska befolkningen (främst men inte bara mark- och budgetfrågor), 2) att upprättandet av en palestinsk stat skulle innebära att det palestinska folket får uttryck för sin nationella självständighetssträvan (exakt vad Livni säger) och att detta skulle hjälpa enormt med att lösa spänningar mellan den palestinsk-arabiska minoriteten i Israel gentemot staten.
De som VILL kan då välja att ta palestinskt medborgarskap. Med betoning på VILL. Precis som de kan välja att flytta till Europa eller Canada och få medborgarskap där.
Jag har mycket kontakt med palestinska araber i Israel, främst kvinnor, och jag hör de här tankegångarna hela tiden i samtal och på möten etc. Sedan kan det ju alltid finnas folk som tycker annorlunda.
Men hela den här transferidén som den marknadsförs av Lieberman m fl på högerkanten är i praktiken inte genomförbar. Man kan inte ta ifrån någon sitt medborgarskap bara så där, knappast ens Hamasaktivister i östra Jerusalem som inte är israeliska medborgare utan bara permanent boende i staten. Det finns en väldigt bra utredning om den här frågan som undersöker både de rättsliga, praktiska och politiska aspekterna. Slutsats: total no brainer.
Jag kan skicka länken om du är intresserad (finns som PDF-fil på nätet).
forts.
Ett förtydligande.
När man alltså talar om Israel som judisk stat så är det utifrån det faktum att Israels befolkningsflertal består av judar och att det är och har varit det judiska folkets eller nationens hemland.
Thomas Palm, #17, din kommentar har mycket lite med Roys bloginlägg att göra. Men efter att ha läst Haaretzartikeln du länkar till kan jag konstatera att anklagelserna mot Livni att förespråka etnisk rensning är grundlösa och förmodligen utslungade av populistiska skäl. Livni har sagt att en palestinsk stat ska vara en nationalstat för alla palestinier, liksom Israel är en nationalstat för alla judar. Det hindrar inte att, liksom de flesta judar bor kvar i utlandet, de israeliska araber som räknar sig till det palestinska folket kan bo kvar i Israel. Inte ett ord har hon sagt om att de skulle förflyttas. De arabiska upprörda rösterna har antingen inte läst ordentligt eller har de medvetet “missförstått” henne.
ben hashemesh (eller du föredrar väl son of the sun):
Du flikar in en intressant iakttagelse med meningen:
“Det är nog på tiden att Kvartetten engagerar sig mer konkret och i praktisk handling”.
Kvartetten har ju funnits med ett tag, men det är i sanning inte så lätt att hitta konkreta exempel på vad de har gjort. En viktig poäng med att bilda denna (ickespelande) kvartett var att motverka att parterna i konflikten spelar ut stormakterna mot varandra. Det var en god tanke. Men den främsta anledningen till att kvartetten har varit mer eller mindre lamslagen, beror på att bushadministrationen har bromsat dess verksamhet. Nu har Bush och Rice släppt till litegrann, vilket öppnar för konkreta åtgärder.
Nu ska man dock se på Kvartetten och Blair som aktörer bland många andra. Att Blair satsar på civila, sociala och ekonomiska projekt är mycket bra. Det är en viktig pusselbit. Andra får fylla i pusslet på andra ställen.
Anna,
Blair har lyssnat, talat och tänkt i London, Jerusalem och annorstädes.
—
Och, en kontring: “Det enda riktigt roliga med Zvika Yehezkeli är att denne reporter nu får ägna sig åt Annapolis…”
#17 Thomas,
Det är ju precis det det handlar om. Palestinierna har idag inte något nationalhem. Finns det en palestinsk etnicitet vore det ju trivsamt om den etniciteten får ett nationalhem där den kan berikas och hämta styrka.
Jag kan för mitt liv inte förstå hur någon har lyckats bli upprörd över Livnis uttalanden, som jag bara ser som positivt för palestinierna.
Att en del galningar har tolkat det som transfer är fullkomligt galet och visar bara på total okunskap och en mängd fördomar.
Magnus, det visar också att man är rätt dålig på att lyssna på vad palestinska araber i Israel faktiskt själva säger. Inte för att jag är överraskad.
# 18
vem, i denna dag, vid sunt förnuft, skulle vilja bo i ett sådant ? I synnerhet om man är apa eller gris ?
inte ens en häst vill bo där. kanske en åsna ? ;-)
Meddelande:
Nytt tilllägg till inlägget - punkt 12.
Fler tilllägg är att vänta. Dessutom förbereder jag en ny, större analys, som jag hoppas ska publiceras lagom till handskakningen och fototillfället i Annapolis.
Håller med Anna och Magnus:
det är ju så lätt att pervertera ett i grunden fredsvänligt budskap. Livni är stark, fredsinriktad och pragmatisk. En framtida premiärminister, naturligtvis…
#12 Vatten och blod, säkert. Skulle vilja tillägga att också många bosättningar har byggts. Det är en stötesten som det inte går att komma undan.
Men egentligen är de låga förväntningarna bara en fördel, så länge det händer något.
Angående multilaterala projekt - det finns en think-tank som heter Economic Cooperation Foundation som hela tiden har arbetat med de här projekten, inklusive Shimon Peres “Red-Dead Conduit” (alltså kanalen från röda till döda havet) och den jordansk-israelisk-palestinska industriparken vid Jericho. De var också med och fixade att växthus i Gaza såldes till palestinierna i samband med Gazautrymningen. Så vill man är det inga problem att plocka upp nya projekt ur lådan.
En faktor man kan ha lätt att glömma bort men som kan ha en nog så stor betydelse för kommande fredsförhandlingar ligger på det rent personliga planet för sådana politiker som Bush, Blair, Olmert och Abbas. De har alla av mycket stora personliga skäl att vinna på en fred i Mö.
Tänk bara på vilken prestige och vilket eftermäle i historieböckerna de politiker kommer att få som lyckas vara med om att lösa en av de mest seglivade och svårlösta konflikterna i världen på många många år.
Att vara med om att lösa en sådan konflikt borde ju vara alla toppolitikers högsta personlig önskedröm, inte minst för att det skulle kröna ens politiska karriär mer än något annat.
Vissa av världens topppolitiker börjar nog inse att de nu har chansen att åstadkomma något som gör att de blir för evigt ihågkommna för att ha åstadkommit något stort och gott i världen!
Meddelande:
Inlägget har expanderat - med punkterna 13, 14 och 15 !
Fast jag tycker att det är lite Madrid-känsla över det hela också. Bara en sådan sak som Saudiarabien och Syrien. Även om Olmert inte behöver släpas till Annapolis i håret som Yitzhak Shamir.
Sverige-Lettland 1-0. Mål av Zlatan. (Tråkigt och banalt tips, jag vet.)
Roy
Gällande punkt #15:
“Om Assad kommer till mötet med budskapet - Golan mot fred och normaliserade relationer - så kommer han att konfronteras med ett piller som nog i dagsläget blir svårt att svälja: han måste nämligen upphöra med att destabilisera Libanon. Han måste på allvar hjälpa till med utredningen kring morden på libanesiska ledare. Dessutom måste han sluta stödja Hizbollah och Hamas.”
Jag skulle nog snarare tro att Assad i princip skulle acceptera alla de där eftergifterna utan någon längre betänketid. I mina lekmanna-öron låter de där eftergifterna väldigt marginella jämfört vad Syrien får i gengäld (dvs Golan plus fred). Rätta mig om jag har fel, men är inte Syriens officiella hållning att ger Israel tillbaka hela Golan enl. 1949 års gränser så blir det fred, och annars inte?
“I mina lekmanna-öron”
Korkad skrivet av mig :(
RA
Ha ha, tackar för intressant analys. Kan som vanligt bara instämma.
Nejdå, du är inte morbid. Du är bara briljant! :)
Det Livni säger handlar kanske inte om etnisk rensning, men det är inte ett sätt att få israels arabiska medborgare att känna sig välkomna heller. Vad hon säger är att Israel aldrig kommer att bli deras riktiga hemland, trots att de bodde där redan innan Israel existerade. Skillnaden mellan hökar och duvor är alltså att medan de förra vill köra ut araberna nöjer sig de senare med att marginalisera dem: de får vara kvar, bara de håller käften och accepterar att Israel är en judisk stat. Att se som Anna konstaterar det finns palestinier som säger samma sak så är det bara en bekräftelse på att de inte känner sig välkomna i Israel.
Du hittar en hel del judar i Sverige som ser Israel som sitt egentliga hemland, men hur skulle det upplevas om vår utrikesminister började gå ut med uttalanden om att svenska judar borde se sin hemstat i Israel istället för i Sverige? Jag tror anklagelserna om antisemitism skulle komma som ett brev på posten.
Thomas,
Livni talade inte om hemstat, utan om nationalhem. Jag tror att det är viktigt för det palestinska folket att de har ett erkänt, suveränt nationalhem, där de kan revitalisera sin kultur.
Jag ser heller inget självändamål i att göra någon multikulturell soppa av Israel. Israel är ett judiskt land, med judiska helger, judisk valuta och ett judiskt språk. Det är det enda judiska landet på jorden, bland en mängd arabiska, muslimska och kristna stater.
Jag ser verkligen inte problemet.
son of the sun,
jag håller med ang. det du säger om politikers snäva egenintresse. Låt mig konkretisera och applicera till den aktuella situationen:
Ehud Barak är måttligt entusiastisk över Annapolis och det som nu sker. Han är ju bara försvarsminister. Denne krigshjälte får nu finna sig i att den politiske arketypen Olmert ev. snor åt sig all ära och berömmelse.
Olmert och Barak är intelligenta, slipade (fast på olka sätt), äregiriga, gifta på varsitt håll med intressanta och smarta kvinnor (enligt min uppfattning är det så, i alla fall).
Men Barak kan spela piano…
Alltså: om den personliga maktkampen kan jag hålla på hur länge som helst, men inte nu.
Anna V,
ja - även jag har en Madridkänsla (men hade Shamir något hår att tala om och att ta tag i - jag minns inte ?)
Barak är skild. Inte för att det gör någon större skillnad.
Jag rekommenderar (åter)läsning av “Stormvarning”, “Iran på agendan i Annapolis ?”, “Om situationen okt-07″ samt “Fredsarbete”.
Samt kommentarerna.
Detta möjliggör en större och djupare förståelse av det inlägg som jag just nu förbereder.
Den diplomatiska aktiviteten är f.n nästan komiskt hög. Mina källor talar om både kallt och hett vatten, om ni förstår vad jag menar.
Visst talas det mycket om Annapolis. Men mer om Beirut.
Jag återkommer.
Aj aj Anna - you got me ! Men ex-hustrun är väl en sjysst kvinna ?
Sedan vet jag ett och annat om Baraks nya, hemliga flamma…
Roy.
Du är för härlig, är du intrigmakare, eller?
Olmert speiar också piano med bravur.
Roy, hon är inte hemlig. Han lever tillsammans med en kvinna som heter Nili någonting. Exhustrun är schysst.
Anna,
Baraks hemliga flamma heter inte Nili…
Paul,
den ende i familjen Olmert som äger verklig, konstnärlig talang är Aliza. Ehud är totalt oförmögen att skapa och gestalta. Han älskar istället logik, att hitta motståndarens svagheter. När han var yngre brukade han sitta på Fink´s i Jerusalem (Rehov Hahistadrut/King George) och frossa i ändlösa diskussioner där den enda poängen var att briljera med intellektet. Vad de talade om och vad de kom fram till var, naturligtvis, fullständigt ointressant…dessutom mindes man ingenting av briljansen dagen efter…
Men nu får det vara nog med amoröst skvaller…
—
Dagens utspel har varit extremt förutsägbara. Haniye raljerar över Annapolis. Han är således i samklang med Ahmadinejad. Mubarak och Hussein har däremot redan flygbiljetterna i fickan.
Livni är mer populär än Olmert. Men Netanyahu leder i opinionsmätningarna. Barak säger att det inte rör honom i ryggen att han blir attackerad av både höger och vänster.
Dagens bud från Damaskus - inget syriskt deltagande i Maryland. alltså: utspel och läckor som vittnar om stor diplomatisk dramatik.
Men, som sagt, mitt tips lyder: håll ögonen på den libanesisk-syriska banan idag, i morgon och fram över veckoslutet.
Nästa inlägg kommer på måndag eller tisdag.
Roy, kanske i fel tråd i tacksägelseruschen men bra att du håller med Anna och Magnus som förvisso bor i respektive besöker Israel och kan mycket mer än många men vad är vi andra då som framförde samma åsikt om Livnis uttalande?: gehackte leber, chopped liver, fois gras eller leverpastej? Just kidding förstås.
Happy Thanksgiving to all who don’t happen to be turkeys. Tack och lov får en av dom fåglarne som sig bör varje år en “presidential pardon” på Vita Husets gräsmatta och får leva. Gobble, gobble to all!
A-K
TP
Begreppen hemstat och hemland har olika innebörd.
Ex.
En svensk som bor i Spanien betraktar nog Sverige som sitt hemland men inte som sin hemstat.
Sverige är svenskens hemland eftersom denne har historisk anknytning till Sverige.
Spanien är svenskens hemstat så länge denne bor i Spanien.
På samma sätt kan en jude känna Israel som sitt hemland men Sverige som sin hemstat.
Men här kan man inte sätta upp generella regler, regler som gäller för varje människa.
Människor är faktiskt olika och känner därför olika.
ML
Israel är faktiskt en månkulturell “soppa”. Både etniskt och religiöst.
Ja även det judiska folket är en sådan mångkulturell nation eller “soppa”. Vi är faktiskt ingen ras vilket många genom historien har försökt få folk att tro.
Men visst skapar ett mångkulturellt samhälle problem, det ska man inte förneka. Allt är ju mycket lättare när man är lika varandra. Det är ju bara att se på hur Sverige utvecklats i takt med att det blivit allt mer mångkulturellt.
Frederico
Vad Assad och andra är beredda att acceptera får framtiden utvisa. Det blir ett resultat av förhandlingar och inget Assad själv kan besluta över.
Min personliga uppfattning i frågan redovisas nedan:
Den är att ett fredsavtal i allmänhet bör vila på både en historisk, politisk och moralisk grundval.
Den historiska är att en fred oftast om inte alltid leder till gränsjusteringar. Och att förloraren blir den som får betala, ofta om inte alltid med landavträdelser. I synnerhet om denne dessutom varit angripare.
Politiskt gäller att dessa landavträdelser inte ska vara sådana att de kan leda till att stimulera en framtida revanschlusta, utan till gränser bägge, om än motvilligt, kan acceptera.
Moraliskt är det viktigt att visa att angreppskrig inte får löna sig. Den som varit angripare har åsamkat den angripne förluster och krigsangrepp och åsamkade förluster måste angriparen på något sätt bestraffas för.
Det specifika fallet Syrien/Israel innehåller dessutom ett par andra viktiga ingredienser.
Den första av dessa är att Syrien är en diktatur. Och att ingå en fred med en diktatur medför speciella risker. Man vet nämligen aldrig av vilken diktator Assad kommer ersättas med när dennes tid är utmätt och om denne nye diktator kommer att acceptera en tidigare uppgjord fredsöverenskommelse.
Förhoppningsvis ersätts denne av en Syrisk demorati.
Israel har dock tagit sådana risker med Egypten och Jordanien. Men man kan inte vara säker på en hållbar fred förrän dessa diktaturer omvandlas till demokratier. Demokratier har nämligen historiskt aldrig gått i krig mot varandra.
Den andra av dessa egenheter är att Syrien inte visat tecken på fredsvilja. Tvärtom. Man samarbetar och stödja konsekvent sådana krafter som Iran, Hizbolla och Hamas vilka har till mål att krossa Israel.
Ville Assad visa Israel på fredvilja skulle han istället stödja PLO och Abbas och dennes fredsansträngningar.
Det gör verkligen inte någon skillnad, men Ehud Barak gifte sig med Nili Priel för några månader sedan. Vem är den hemliga flamman? (Sorry, none of my business)
son of the sun
Det var faktiskt Israel som var den faktiska angriparen 1967 när Golan intogs, inte Syrien, så argumentet att en angripare är den mest skyldig parten är inte till Israels fördel. Israel borde lämna tillbaka hela Golan (enl 49 års gräns). Gör de inte det så lär de få fortsätta att leva i krigstillstånd seklet ut.
#52
Nej, av två anledningar. Den första och kanske den mest svåra att förstå för många är att det inte behöver skjutas/gå över gränsen för att vara den aggressiva parten. Den andra som kanske är mer uppenbart är att Israel inte hade fred med något av länderna och att inte reagera som läget var just då vore självmord.
Frederico
Du syftar på den moraliska grundvalen för en fred mellan Israel/Syrien. Och att Syrien har den moraliska rätten på sin sida.
Men byar i norra Israel var utsatta för regelmässig beskjutning från Syriskt artilleri redan innan krigsutbrottet. Så krig eller stridshandlingar förekom redan före det officiella krigsutbrottet i juni 1967.
Jag delar därför inte din uppfattning utan anser att Syrien är den moraliskt ansvariga parten i konflikten och att det är dessa Syriska krigshandlingar som fick Israel att anse det nödvändigt att ockupera Golan.
Till Anna och Elisabeth:
jo, Barak är gift med Nili. Mitt prat om hemliga flammor hamnar i kategorin “oskyldigt trams”. Jag skojade. Och jag kommer att fortsätta att skoja om de politiska ledarna. Politikers beteenden lockar fram satirikern i mig. Nu önskar jag Ehud, Nili och alla andra “restarters” lycka, passion och framgång i allt !
Till dig, Elisabeth, vill jag för säkerhets skull bara säga följande: jag har skrivit ett trettiotal inlägg och snart 150 kommentarer om den politiska situationen (med tillhörande förgreningar). Så skämtet om “flamman” får ses som ett litet oförargligt undantag. (Men jag är bara alltför medveten om att humor inte alltid är en gångbar vara i kretsen av Mellan-Östern experter. Därför har jag vid några tillfällen skrivit ut varubeteckningen SATIR så att ingen ska behöva tvivla på syftet med en viss text.)
Ha det så bra.
A-K,
jag minns inte vad det var jag höll med om ! Men tack i alla fall ??
Var det någonting om Israel som en judisk stat, eller ?
Livni´s ord var igen jordbävning, men kritiker hoppade på henne eftersom vi är mitt uppe i kampen om Annapolis dagordning. De borde chilla(?) litegrann.
Om de svåra “kärnfrågorna”, som gränsdragningen och flyktingfrågan, har jag inte publicerat några ingående analyser. Varför inte ? Jag inväntar rätt tajming. Tids nog blir det slutförhandlingar. Då får vi ta itu med var och en av de “gordisk-semitiska knutarna.”
Hälsa kalkonerna och ha det så bra
Jag tänkte själv samma (kätterska :-)) tanke som Frederico…just i frågan om sexdagarskriget så är det eventuellt ingen riktigt bra ide…beror eventuellt också på man nu har för filosofisk inställning till exakt vad “angripare” betyder (den som sköt första skottet eller räknas också föregående hot, anklagelser och diverse egyptiska handlingar som sådana??).
Det var om att Livnis budskap inte handlade om transfer. Många olika men ändå liknande svar till #17 TP.
Man äter bara för mycket på Thanksgiving! Sen blir det kalkonsmörgasar och turkey tettrazini. En pumpapaj demolerad och en på tur.
Meddelande:
Inlägget har avrundats - med punkterna 16 och 17. Plus två bonusknorrar.
Shabbat shalom
Ha ha. Här har du en som gillar din humor.
Och tack för dina intressanta och mycket tänkvärda tankar om spelet inför Annapolis.
Ha en trevlig helg/ Sha sha
Roy.
Shabbat shalom på dig med, väntar med bävan på nästa intressanta analys.
Det blir inget fredsavtal denna gång heller. Fred mellan två parter förutsätter samma avsikt hos bägge parter. I detta fall är det som alltid bara den ena parten som vill komma någonvart - Israel. Araberna - eller rättare sagt muslimerna - har inget som helst intresse av att uppnå fred med Israel. Diktaturer behöver en yttre fienden att peka på och Israel är den perfekte fienden för den muslimska världen. Vad skulle muslimerna ta sig till utan Israel och USA? Förmodligen skulle de ha ihjäl varandra till siste man.
Angående kommentar 52;
Truppansamlingar under Våren -67 runt Israel hade betydelse för det PreEmptive strike som 6-dagarskriget var.
Stängningen av Aqabaviken 22:e Maj 1967 för Israelisk sjöfart hade betydelse som Casus Belli för 6-dagarskriget 5-10 Juni.
Z