Främling - Vad döljer du för mig?
Av Andreas Adler • 2008-06-30 • Kategoriserat under: Antisemitism, Intressant just nu, IsraelTheodor Herzl, född i Budapest 1860, var en av de mest inflytelserika visionärer för den ursprungliga sionistiska rörelsen. Under sin livstid analyserade han Europa och problemet Europa hade med dess judiska befolkning. Till en början såg Herzl spänningarna mellan kristna och judar som en social fråga, som skulle kunna lösas genom öppen debatt. Herzl försökte få till en sådan debatt genom att skriva dramat The Ghetto 1894.
Samma år bevittnade Herzl häxprocessen mot den franska officeren och juden Alfred Dreyfus. Antisemitismen spred sig i Frankrikes atmosfär och Herzl övergav sin tro att konsensus mellan Europas länder och dess judiska minoritet någonsin skulle kunna lösas som ett vanligt socialt problem. Han började inse att det judiska problemets kärna var främlingskapet, Herzl menade att judar alltid kommer vara främlingar i den stat de är minoritet i. Något som konverteringar och assimilation inte kan lösa då främlingskapet är djupt integrerat i den sociala strukturen och därmed inte går att förändra. Med den franska mobbens ”död åt judarna” ekandes i huvudet kom Herzl till insikten att endast en massemigration av Europas judar till en egen självständig stat är lösningen på det judiska problemet. Staten skulle bestå av en judisk majoritet för att motverka att det judiska främlingskapet skulle etablera sig i den sociala strukturen. 1896 skrev han ner sina idéer i Der Judenstaat, där grundidén är att det judiska problemet inte är individuellt utan nationellt. Judar kommer endast få erkännande om de har en egen nationalstat. Han såg härmed att det judiska problemet inte går att lösa på individuell nivå, som en social fråga mellan enskilda människor, utan måste spelas ut på den internationella politiska arean, vilket endast är möjligt om judar som kollektiv har en stat att representera dem. Medan Der Judenstaat inte nämner något specifikt område där staten borde upprättas utan ger endast en lösning på konflikten mellan Europas länder och den judiska minoriteten som enligt den strukturella ordningen inte var välkomna som annat än främlingar i dessa länder. Den ger också insikten att det judiska problemet inte kan lösas som en social fråga inom respektive land utan måste lösas på den större politiska arenan.
I de sionistiska kongresserna som följde Herzl idé, samt hans skrivna verk Altneuland (1902) nämner Herzl Palestina som en spekulant för en judisk stat. Den stat han har som vision är i stil med den europeiska upplysningstidens stater. Den judiska staten skall vara neutral, sträva efter fred och vara sekulär till naturen. Vissa skulle kalla hans idéer om en stat i området kallat Palestina för en socialliberal utopi där sammanhållning, arbetarkorporativ och användandet av vetenskap och teknologi för att få staten att växa skulle utgöra samhällsstrukturen. Dess grundvalar skulle vara pluralism och jämlikhet mellan araber och judar inför lag och rätt.
Detta är sionismens kärna, och den som kallar sig anti-sionist är antagligen obekant om sionismens strävande, eller helt enkelt antisemiter, som äcklas av idén om en judisk självständighet och ser helst judar reducerade till minoriteter och främlingar i andra stater.
Och vad gäller judar runt om i världen som går under den anti-sionistiska flaggan ”inte i mitt namn” har ingen legitim rätt att motsätta sig de sionistiska idéerna, då Herzl skriver i Der Judenstaat att endast de judar som så önskar ska få en stat. De som inte vill ha en stat är fria att inte deltaga i projektet och fortsätta leva sina liv i andra stater och hantera det judiska problemet själva på social nivå.
Nu är det 2008, och många av Herzl idéer utgör Staten Israels självständighetsdeklaration. Givetvis är det säkerligen mycket i Israels självständighetsdeklaration som Herzl skulle ha invändningar på. Men frågan är nu, har främlingskapet reducerats nu när judar har en stat som kan representera dem på den politiska arenan? Herzl, som den upplysningstidens visionär och drömmare han var underskattade nog antisemitismens strukturella fotfäste i världen. Antisemitismen är inte väck bara för Israel får deltaga i Eurovision eller i sportsammanhang (inte utan protester om jag får inflika). Den Israeliska staten är en minoritet bland all världens stater, därför är det väl ingen överraskning, att Israel, precis som judarna under 1800-talet, från dag 1 fick den judiska minoritetsstämpeln på sig och behandlas även på den internationella arenan som en enskild jude, dömd att omslutas av främlingskapets slöja av de stater vars struktur fortfarande döljer antisemitism.
Vi ser demoniseringen av Israel dagligen i pressen, hör den dagligen på gräsrotsnivå, känner den i atmosfären. Vi hör de lågfrekventa andetagen av den strukturella antisemitism som levt och frodas i hundratals år.
Israel är vår tids Dreyfus och vi står likt Herzl i en obekväm fientlig atmosfär och försöker finna en lösning för våran tid.
Andreas Adler är politiskt obunden visionär. Kontakt: Golemania(at)hotmail.com.
Alla texter av Andreas Adler
Andreas Adler
“Israel är vår tids Dreyfus”
Så vitt jag vet så var Dreyfus helt oskyldig till det han anklagades för. Israel är knappast helt oskyldig till det den anklagas för. Israel är inte vår tids Dreyfus.
Sedan förstår jag inte vad du hakar upp dig på gällande Israels självständighetsdeklaration. Israel följer ju inte innehållet i den (Israel har exempelvis fortfarande ingen konstitution. “Basics laws” räknas inte som konstitution.) Så varför är den relevant?
Jag tycker att det här är tänkvärt när man diskuterar sionism, antisionism och Israels betydelse som judisk stat. Men jag är inte heller riktigt med på att Israel är vår tids Dreyfus - Israel är accepterad som stat i alla viktiga internationella forum, även om det på lägre nivåer när det gäller t ex fotboll i Asien (Israel får inte vara med, därför spelar man i Europa) eller i FN (Israel hade länge ingen regional grupp och kunde därför inte delta i en hel del FN-aktiviteter) funnits och fortfarande finns problem.
Mycket av den kritik som ställs mot Israel är dessutom saklig och i mina ögon befogad, om vi talar om den kritik eller de synpunkter som statsöverhuvuden uttrycker (Sarkozy, Rice angående bosättningarna, osv osv). Men den så kallade kritik, eller snarare det rena och oförvanskade Israelhat som får uttryck på ett mer folkligt plan på olika bloggar osv osv, det har definitivt antisemitiska drag. Israel är inte ett land som andra länder, utan en stat med en inneboende ondska vars syfte inte är att skapa en judisk stat enligt de riktlinjer Herzl beskriver ovan utan att ta över världen, och mer sådant. Egypten har inte ett dugg bättre människorättssituation än Israel, tvärtom skulle jag nog vilja påstå, men hur mycket kritik har någon läst om det landet på svenska bloggar som skriver om Mellanöstern? Noll.
Jo, alltså ett av Herzl’s mål var att lösa det “judiska problemet” (herzl’s ord inte mina) genom en stat som kan påverka den internationella politiska arenan på samma villkor som vilken stat som helst. Det är sant som du säger, att staten Israel är accepterad som stat i viktiga internationella forum, dessvärre, under 60 år, har den varit mottagare av överdrivet mycket kritik, och har mer eller mindre tvingats till defensiv position, medan stater du anser ger legitim kritik, såsom Frankrike m fl mer eller mindre haft offensiv ställning.
Sarkozy, m fl, kommer i vanlig ordning och pekar på fel efter olika konflikter blossat av, nästan som om de väntar på att Israel tvingas in i olika småkrig, för att sedan kunna komma och peka på det uppenbara “libanonkriget var kontraproduktivt, tvåstatslösning, delat Jerusalem”, Nästa gång kan de skicka ett kassettband.
Frågan är om Israel ska dirigeras av andra staters “kritik”, kritik som egentligen är tillsägelser, blandat med mutor om assistans. Att Sarkozy gärna ser sig som den som “skapade fred i mellanöstern” råder det ingen tvivel om. Sarkozy har ju ett kort i rockärmen som han kan spela ut, och det är att han vet Israel gärna vill utnyttja honom för att stärka sin ställning politiskt, försvarsmässigt, ekonomiska band till EU genom Frankrike etc etc under denna 6 månaders period, varför Sarkozy kunnat sagt vad han ville i Knesset och ändå bemötas med krystade applåder. (Alla känner väl till sarkozys humör).
Visst det Sarkozy framförde var de gamla vanliga romantiska klyschorna om hur fred skapas, och jag har väl egentligen inga invändingar mot kritiken i sig, dock det man kan läsa mellan raderna. Israel kan gå fullt ut, och hamna i beroendeställning under fransk flagg, och det kanske fred är värt. Men det går inte att komma ifrån att Israel ständigt tvingas på offensiven och bör akta sig för att hamna i ledkoppel.
#3 med “sarkozy mf l” menar jag givetvis tidigare representanter för stater
“Men det går inte att komma ifrån att Israel ständigt tvingas på offensiven och bör akta sig för att hamna i ledkoppel.”
Ska stå Tvingas på Defensiven då, ursäkta, håller koll på kaffekokaren samtidigt.
Bra text!
Det du skriver om dagens antisemitism är en beskrivning av hur det verkligen är - tyvärr.
Man ska dock inte glömma borta att det finns en stor mängd människor i Europa som är för Israel på olika sätt. En del är för Israel på ett sekulärt sätt, andra religiöst, andra en mix av båda, ytterligare andra av andra orsaker.
Det viktiga är dock det faktum att det finns många Israelvänner i Europa. Miljontals, tiotals miljoner, förmodligen hundratals miljoner. De som hatar Israel och Judar är extremt överrepresenterade i media och publika debatter.
Min uppfattning är att Israels vänner i Europa ökar. Det finns många orsaker till det, men den viktigaste just nu är nog det faktumet att islamister har skapat en för dom ogynnsam bild av sig själva i Europa. Folk inser sakta men säkert vilka problem Israel har och har haft ända sedan 1948.
Fredrico:
Vad jag menar är att Israel, Likt Dreyfus,var/är accepterad, tills man ser en chans att sätta åt honom, i dreyfus fall hitta en syndabock för spioneri, i Israels fall hitta en syndabock för att världsfreden står på spel. Då tar man fram det gamla judekortet ur ärmen och reduceras personens/statens legitimitet enligt det strukturella främlingsskapet.
Judens främlingskap är i allra högsta grad kvar i många länders struktur, en mekanism i samhällsordningar säger inte bara *poff borta*, detta är sant vare sig det gäller gräsrotsnivå eller, den mer välfrisserade toppnivån. Det är inte någonting man ska glömma.
Vad gäller självständighetsdeklarationen skrev jag bara att många av herzl’s ideér finns där i, och som jag skrev, skulle han säkerligen ha många invändningar på hur de efterföljs. En konstitution kommer förhoppningsvis utvecklas i framtiden när Israel får chans att andas ut, de är inte i position att stänga in sig på en tennisplan och svära en ed att aldrig upplösas förrens en konstitution är skriven, Israel lever i en riskfylld tid för tillfället, där man måste vara på defensiven, vare sig det gäller Sarkozys take it or leave it deal, som de har 6 månader på sig att acceptera, eller hotet från kringliggande fiender.
Johnny: Ligger mycket i det du säger. Jag vet det finns många Israelvänner i Europa idag, många av dem genuina och ärliga sådana.
Det finns även hel del människor i Europa som anser Islamism och Israel är som att välja mellan Pest och kolera, mäter Islamism mot Israel, och väljer att stödja det sistnämnda för det inte är lika påtagligt för deras personliga säkerhet. De kan isåfall resonera, som det gamla talesättet säger “Jag skulle alliera mig med djävulen om det gagnar mina mål”. Mycket av Israelstödet runt om i världen är baserade på egocentriska premisser snarare än ett verkligt stöd.
Adler, visst har Israel anklagats skandalöst oproportionerligt på många håll. Det har ju t.ex. föranlett försvarsadvokaten och juridikprofessorn Alan Dershowitz att skriva boken “The Case for Israel”, där han tar upp anklagelserna en efter en som i en som i ett rättsfall. Liknelsen med Dreyfusfallet verkar inte alls långsökt för mig.