Al Hamatzav

Vid det här laget har det skrivits en hel del om det israeliska valet. Vi vet inte vem vinnarna är förrän den nya regeringskoalitionen är klar och ministerposterna utportionerade. Egentligen vet vi inte vem de verkliga vinnarna är förrän om två-tre år. Då först visar det sig vilka intressegrupper som fått extra budgetanslag eller fått tillsätta de flesta politiska påläggskalvarna. Det enda som säkert kan sägas nu är vem som förlorade.

Shinui och Khets. Shinui var ett sekulärt liberalt parti med 15 mandat. Partiet splittrades under upptakten till valet och dess karismatiske ledare Tommy Lapid drog sig tillbaka från politiken. Shinui behöll det mesta av partikassan, medan utbrytarpartiet Khets fick med sig toppnamnen. Det hela slutade med ett totalt fiasko – tillsammans fick de båda partierna inte ett enda mandat.

Likud. Likud har periodvis varit koalitionspartner under totalt 25 år sedan 1977* , och dagens likudledare har egentligen ingen erfarenhet av oppositionspolitik. Med Sharon som ledare hade Likud 38 mandat. Med Natanyahu som ledare och Kadima på den politiska scenen krympte Likud till 11 mandat. Många politiska veteraner och f.d. ministrar får nu se sig om efter nya jobb. Av intresse är partikassan, eller rättare sagt det stora underskottet som lär uppgå till ca $ 10 miljoner. Partistödet är proportionellt till antalet mandat, och det lär bli svårt för Likud att betala tillbaka lånen nu.

Arieh Deri. Den förre inrikesministern från Shas avtjänade ett femårigt fängelsestraff för mutbrott. Den karismatiske Deri var under sin storhetstid en centralfigur i israelisk inrikespolitik, men han har hållit sig i bakgrunden sedan han frigavs 2002. Enligt politiska bedömmare planerade han att återkomma vid ett gynnsamt tillfälle. Under Eli Ishay blev Shas det tredje största partiet i Israel med 13 mandat, och därmed har Ishay bevisat att han är en värdig efterträdare. Deri får nog finna sig i att vara en före detta också i fortsättningen.

Shimon Peres. Något förvånande kanske att jag sätter upp ”den evige förloraren” i den här listan trots att han står på andra plats i Israels största parti Kadima. För att hoppa av Arbetarepartiet och gå med i Kadima fick Peres ett löfte om att bli biträdande statsministier efter valet. Eftersom Kadima måste ta med minst två och gärna tre andra partier i regeringskoalitionen, så är det fullt möjligt att den åtråvärda ministerposten måste offras i förhandlingarna. I så fall återstår inte mycket av intresse för Peres, och han kan knappast återgå till sin gamla post som Minister för Regionalt Samarbete när Hamas har bildat regering i PM.

Ehud Barak. Den förre statsministern kunde inte samsas med Amir Peretz inom Arbetarepartiet. Men när andra veteraner hoppade av partiet och övergick till Kadima velade Barak. Nu har han helt försvunnit i hanteringen, och får förmodligen göra Deri sällskap som före detta.

Statskassan och skattebetalarna. De två populistpartierna Shas och Arbetarepartiet fick tillsammans 33 mandat, vilket är fem fler än största partiet Kadima. Förmodligen kommer koalitionsförhandlingarna att bli dyra för statskassan. Det enda sättet för Olmert att bilda en stabil regering är att bita ihop tänderna och betala för allt valfläsk som populisterna serverade innan valet. Notan får skattebetalarna stå för.

Liad Golan. Golan dog när han klättrade upp i en högspänningsledning för att ta ner en Likud-banderoll och hänga upp en banderoll för Arbetarpartiet. יהיה זכרו לברכה (Ungefär: Må han vila i frid.)

*Rättat efter Guardians kommentar #5

Posta till:

Liknande poster:

1. Ska israeliska expats få rösta?
2. Alliansen vinner valet – tack vare Israel