Al Hamatzav

Raketerna fortsätter att falla ner över Sderot. Förra veckan skadades en 8-årig pojke av splitter så svårt att hans ben måste amputeras. Igår skadades en 10-årig pojke - se HaaretzTV. På den palestinska sidan har många barn dödats och skadats efter att ha varit på fel ställe på fel tid - inte för att de deltagit i strider. Läs Isabel Kershners artikel i International Herald Tribune “Två pojkar, två sidor, två sängar på ett israeliskt sjukhus” om Osher Twito från Sderot och Yacoub Natil från Gaza.

 Jag tycker hemskt illa om att barn dras in i konflikten, och att de sedan används för att “bevisa” motståndarens bestialitet och mordlust. Det finns ett enda skäl till att betona hur många barn som dödas och skadas och hur många av barnen i Gaza och Sderot som lider av posttraumatiskt syndrom: att kräva att attackerna från båda sidor upphör omedelbart. IDF klarar inte av att stoppa Qassamraketerna med militära medel, och Hamas med bundsförvanter klarar inte av att “befria” en ena millimeter land, för att inte tala om att befria det palestinska folket som idag är mer fängslade än någonsin, åtminstone i Gaza. Fängslade både under Hamasregimen och innanför den israelisk-egyptiska gränsen.

Fokus måste läggas på hur man löser den här situationen. Det kan hända att Hamasregeringen i slutändan ger efter för påtryckningar, men i dagsläget ser det inte ut så. Golani-soldater som stridit i Gazaremsan berättar att Hamas-soldaterna är vältränade, samspelta, koordinerade och beter sig som en yrkesmässig armé, inte en gerilla. När gränsen var öppen mot El Arish och palestinierna vällde över gränsen för att handla (i en synnerligen välplanerad aktion) fördes inte bara mat utan också vapen, sprängämnen, bomber och pengar in i Gazaremsan. Och förmodligen “rådgivare” som tränats av Hizbollah och Iran.

Så vad göra? En större markinvasion? Inte speciellt troligt i nuläget (läs också gärna vad exofficern och f d chef för Aman, IDF:s underättelsetjänst Danny Rotschild sade i en radiointervju i januari). Punktinsatser mot avskjutningsramperna är måttligt effektiva. Strider med beväpnade Hamasgrupper inne i Gazaremsan likaså. Raketbeskjutningen fortsätter.

Israel kan och bör inte ge efter för Hamas. Men parallellt med en militär strategi borde det finnas en politisk. Israel utnyttjar inte det momentum som förhandlingarna med Abu Mazen skulle kunna erbjuda. I förrgår föreslog vice försvarsminister Ben Eliezer (igen) att Israel ska släppa fri Marwan Barghouti och förhandla med honom, eftersom han anses vara den ende som kan ena det palestinska folket. Trots att han ideologiskt tillhör Fatah har han aldrig anklagats för korruption, han är född i Ramallah och uttryckte tydligt sin kritik mot Arafat och “Tunis-gänget”.

“Jag är fullt medveten om att Barghouti inte är någon sionist och inte kommer att bli det inom den närmaste framtiden”, sade Ben Eliezer. “Det är för övrigt inte Abu Mazen heller. Barghouti är en mördare och en terrorist. Men det är just med dem som vi måste förhandla, för det är bara med dem som vi kan nå en lösning.”

 Inte helt oväntat förkastade andra regeringsmedlemmar Ben Eliezers förslag omedelbart. Och raketbeskjutningen fortsätter.