Flykten från Afrika till Israel
Av Anna Veeder • 2008-06-08 • Kategoriserat under: Intressant just nuÄntligen! Amnesty har nu publicerat min artikel om afrikanska flyktingar som kommit till Israel och deras situation. Den handlar om människorna jag träffade – i flyktinglägret i Ketziot vid den israelisk-egyptiska gränsen, i en liten lägenhet eller i ett jättelikt skyddsrum i södra Tel Aviv, men också om rättsläget, egyptisk-israeliska relationer och människorättsorganisationernas arbete.
Som framgår av artikeln är situationen inte på något vis statisk, och människorättsgrupper och frivilliga fortsätter att göra påtryckningar på regeringen för att flyktingarna ska få mer klarhet i vad de har att vänta i framtiden.
Mer vill jag inte tillägga – texten får tala för sig själv. Men jag är väldigt intresserad av era tankar och funderingar kring ämnet, och kommentarer eller frågor mottages tacksamt.
Intressant?
Andra bloggar om: Amnesty Darfur Egypten Flyktingar Israel
Anna Veeder är trebarnsmor, bosatt i Israel. Studerade judaistik och
arabiska i Berlin och på Hebreiska Universitetet i Jerusalem i början av
90-talet, idag judisk historia och Mellanösternkunskap på Israels Open
University. Försörjer sig som ekonomiansvarig men skriver mycket hellre
frilansartiklar för diverse svenska publikationer.
Alla texter av Anna Veeder
Grattis – det var på tiden!
Synnerligen intressant artikel. Ruskigt bra, rysligt välskriven. Jag blir grön av avund…..
Vad är det senaste? Vad har förändrats sedan du åkte runt och kollade läget? Har Olmert eller någon annan minister varslat om policy-förändringar?
Grattis till en lysande artikel om ett undanglömt och undangömt problem.
Efter jag läst, förstår jag frågan i grund och botten, handlar om att israeliska regeringen är rädda för att Israel skall bli ett åtråvärt flyktingland. Om man bortser från den självklart humanitära aspekten att inte deportera människor som riskerar hamna på ruta ett igen (här i vissa fall Darfur) så tror jag att rent ekonomisk kan det vara av intresse att ge dessa asyl och arbetstillstånd. Speciellt inom den agrikulturella näringen, en fast, arbetsför och motiverad arbetskraft. Tar vi kibbutzerna i söder som exempel var min spontana tanke att arbetskraften är i ständig rörelse, och ibland nästan stoppar produktionen pga arbetskraftbrist, de unga israeliska betalda arbetare drar vidare efter ett par månader fast bestämda att inte fastna på nån kibbutz, speciellt de som precis kommit ut från tjänstgöring, dagens volontärer består idag av 50% lata jävlar vars arbetsinsatts inte skulle synas i ett diagram, mindre antal personer får dra tyngre last, produktionsansvarige dunkar huvudet i väggen, skriker åt volontärerna men klappar de betalda gästarbetarna från Thailand på axeln, de utgör trots allt stommen i produktionen.
Hotellnäringen undrar jag över däremot, jag har ju inga siffror om turistnäringens nedgång eller uppgång från 90-tal till nutid, men hotellverksamheten, och därmed arbetstillfällen inom dem måste väl ha minskat något efter 2000? Råder det måhända något rykte att det flödar av arbeten inom hotellnäringen i Israel?
Annars tyckte jag det var en mycket intressant artikel att läsa, och levnadsförhållandena måste självklart förbättras för kvinnorna, barnen (och männen) i förvaringsplatserna. Flyktingstatus skall aldrig vara detsamma som en kackerlackas.
Sedan började jag fundera lite kring det här stycket
” Jacoub, som bara talar arabiska, visar upp ett ärr på sin hand.
– Det här har den egyptiska polisen gjort, säger han. I Egypten varnade de oss för Israel, sade att israelerna var dåliga människor. Men de israeliska soldaterna slog oss inte, de gav oss skor och kläder och mat. Jag vill stanna här, lära mig hebreiska och arbeta.”
Det visar, för det första vill jag säga, den olika karaktären på egyptisk polis och Israelisk soldat. Men jag tycker ändå det är skamligt att det gått så långt för flyktingar från dessa områden att de känner att de måste visa någon slags tacksamhet för de inte blivit torterade. Att egyptisk tortyr satt kritierierna för hur dessa människor värderar sig själva. Ingen människa ska behöva vara tacksam för att den inte torteras, tyvärr känner dessa människor antagligen inte till någonting annat, först efter traumatisering i Darfur, sedan psykologisk och fysisk tortyr i Egypten. Att de människor skor på fötterna, mat och vänliga ord ses ju av oss som en självklarhet, men områderna flyktingarna kommer ifrån har en helt annan syn på människovärdet, verkar lite som att de lokaliserar sig genom tillvaron på instinkt som insekter, där det gör minst ont fysiskt att vara, där stannar man. Det visar hur avhumaniserad, sjuk och mörk stora delar av vår värld är. Och det ser ut som det bara blir värre. Det krävs stora ingrepp för att kontra avhumaniseringen med medmänsklighet, och dagens människorättsorganisationer är nog i ett dystert underläge för att kunna stå emot denna vedervärdiga sida av mänskliga naturen som börjar balansera ut den godhjärtade.
“Att de människor skor” ska vara “att ge människor skor…”
Anna
Bra och välskriven artikel. Det jag särskilt gillar är det närvarande språket:
“– När vi tagit oss över gränsen från Egypten kom israeliska soldater och plockade upp oss, berättar Afaf medan hon häller upp te och sätter fram kakor.”
Det gör texten mer levande. Pluspoäng för det.
Det jag inte blir riktigt klok på är varför de egyptiska gränsvakterna skjuter på människorna som flyr över gränsen till israel. Har vakterna fått order att göra så, och i så fall av vem och varför? Som jag ser det så vore det i Egyptens “intresse” (om man med “intresse” menar att minimera sitt antal flyktingar) att dessa människorna lämnar Egypten. Så varför skjuta på dom när de lämnar Egypten för Israel? En svår fråga, gissar jag på.
Ja, Adler, det är sjukt. Det är svårt såutta sig in i en kultur i vilken somliga människor ser som en självklarhet att behandlas föraktfullt. Jag minns rapporteringar om hur bantu-folket behandlas i Somalia, också det med ursprung i slavhandeln.
Inte illa :O
Grattis!
Adler.
Tortyr är vardagsmat i Egypten och förövrigt i hela Afrika. Belackarna talar bara om Israel i detta sammanhanget som om israeliska soldater skulle varar de värsta i hela världen, så är det naturligtvis inte. Flyktingar är desperata och söker en tillfällig fristad i ren desperation. Det är långt mellan t.ex Sudan och Israel. Under min tid när jag var stationerad i Afrika såg jag tortyroffer dagligen, både i Sydafrika och annostädes.
Jag anser att dagens människorättsorganisationer är som du skriver i underläge, dels har de börjat att politikiseras och sedan koncentrerar de sig inte på de varbölder som Dafur, Sudan och återigen tyvärr Sydafrika har blivit.
Israel har naturligtvis en skyldighet att se till att dessa människor inte far illa och att de blir behandlade väl, det gör Israel också. Men det är en ny situation för landet.
Jag hörde i Tell-Aviv att många prostituerar sig, de som lever i parkerna där, detta trots att polisen patrulerar där dagligen. Absolut inte bra.
Tack allihop för att ni läste, den var rätt lång…och jag kunde skrivit lika mycket till.
Roy – jag har inte sett nya uppdateringar i tidningarna under maj (artikeln skrevs i början av maj) men jag har inte grävt heller. Men i veckan ska jag tillbaka till Tel Aviv, och jag ska också ringa runt lite och se vad som har hänt. Uppdateringar kommer. Regeringspolicyn har inte ändrat sig – flyktingarna ska deporteras. Men samtidigt händer saker på markytan (känns det bekant?`) och verkligheten har sin egen dynamik, så…vem vet.
Adler, correct. Idag handlar det inte speciellt mycket om säkerhetsrisker utan främst om antal. Som Eytan Shwartz sade till mig: skillnaden mellan Israel och Europa är att till Israel kan man ta sig till fots, och i Egypten befinner sig hundratusentals flyktingar. Ryktet sprider sig. Men dödsskjutningarna har fortsatt och gränsen har hettats upp. Israel kan ta in en humanitär kvot, men regeringen är livrädd för att det ska bli en tsunami, precis som Olmert sade. Flyktingarna integreras rätt snabbt, det finns arbete åt dem, och för dem är det ändå enormt mycket bättre än Sudan eller Egypten. Men deras status måste regleras, det räcker inte med temporära tillstånd hit och dit.
Alla talade om skor. De ville ha nya skor. De tittade på mina skor. Skor skor och skor. Och då sade ändå Oded att de får så mycket skor som de behöver.
Att skriva om det här temat, att möta människor som verkligen vandrat natt efter natt med små barn genom Sinaiöknen, det är en upplevelse som kan göra vem som helst ödmjuk. Det är så mycket vi tar för givet, och det är så tydligt att jag är en vit kvinna från Europa som aldrig riktigt kan förstå vad de här flyktingarna genomlevt. Men jag har en enorm respekt för dem.
Jag skrev ett inlägg för någon dag sedan som inte blivit postad. Den bör finnas i spam-filtret. Skulle någon vänlig själ kunna kolla upp det?
Frederico, din kommentar befann sig mycket riktigt i spamfiltret (gräva i sopor, urk) men jag hittade den. Bra att du sade till, sådant här händer i inlägg med många länkar eller från hotmail eller gmailadresser.
Angående de egyptiska soldaterna: jag vet inte vem som ger dem order, men en gräns är en gräns och soldaterna ska bevaka den, och kan massor med flyktingar ta sig över så säger det ju någonting om att Egypten inte klarar av att försvara sina gränser.. Dessutom så har det inverkan på de egyptisk-israeliska relationerna. Men de borde inte skjuta, de borde skjuta varningsskott och arrestera folk men inte ha ihjäl dem.
Tack Anna!
Jag tycker din artikel var väldigt ” flytande” och intressant. Ämnet är verkligen bâde känsligt och komplicerat. Min erfarenhet av invandring ( jag bor i ett relativt invandringstätt omrâde i Frankrike) är att problemen börjar med generation nummer tvâ. När tacksamheten runnit av tar besvikelsen överhanden.
Jag undrar vad denna grupp av människor har för framtid i Israel, integrationsmässigt.
Att inte acceptera dem är inhumant, att acceptera dem tycker jag känns otroligt riskfyllt.
Dagens situation är horribel att läsa om och jag kan tänka mig att man efter att ha sett misären med egna ögon omvärderar vardagen.
Finns det nâgon här som tar ställning för eller emot i frâgan om de borde eller inte fâ uppehâllstillstând eller medborgarskap?
Ulrika, tack för respons. Och som du påpekar – det är ingen enkel fråga, och det är ju uppenbart att Israel inte kan lösa problemen med hundratusentals Darfurflyktingar och andra. Vad jag vet är att de flyktingar som kommit till Israel och börjat jobba och så har fått en bra start, men som du skriver – vad händer med nästa generation? De flesta är muslimer, en hel del kristna från södra Sudan. Även om de har stött på mycket sympati i den israeliska allmänheten så är det inte samma sak som att integrationen i framtiden kommer att vara helt okomplicerad.
Jag tror framför allt på det som de flesta påpekade – det måste finnas riktlinjer och så vidare för hur flyktingarna ska tas emot, och vad som händer med dem som inte kan tas emot, precis som i Sverige och på andra ställen. Israel borde också sätta press på Egypten för att flyktingarna där ska få en vettig tillvaro, vilket ju inte heller är helt lätt att uppnå med tanke på levnadsstandarden och problemen där. Men jag tror att flyktingarna åtminstone måste få temporära arbetstillstånd och deras ärenden måste redas ut av israeliska myndigheter i samarbete med FN-s flyktingkommissarie (det finns en sådan i Tel Aviv). Det vore ett första steg.
Update från imorse: Egyptiska styrkor sköt ihjäl sudanesisk flykting vid gränsen http://www.haaretz.com/hasen/spages/991431.html, och inrikesministeriet börjar få ändan ur vagnen http://www.haaretz.com/hasen/spages/991245.html
Vio får inte glömma att Israel är ett litet land. Flyktingarna söker främst en fristad mot krig och förtryck och inte efter ekomomiska fördelar. Det ligger därför närmare till hands att dessa lidande människor togs om hand av länder främst i Sudans närhet och som har mer “plats”. Det skulle också underlätta för en återflytt efter konflikten lösts.
tack anna, skickar ocksâ en link:
http://www.guardian.co.uk/world/2008/may/02/israel?gusrc=rss&feed=worldnews
Det råder pinsam tystnad från västerländsk media om de egyptiska trigger happy-gränsvakterna som skjuter obeväpnade flyktingar i ryggen när de försöker lämna landet. Sudan-Egypten, två olika grader av helvetet för flyktingarna. Det är en viss dyster ironi, att mannen överlevde sudan, men blir, fegt och omänskligt, skjuten i ryggen i Egypten istället.
Jag undrar ocksâ hur det kommer sig att de vill till Israel, har de tillgâng till massmedia kan man ju inte säga att det skulle kunna vara en orsak, det är ju krig ( enligt dessa) i Israel ocksâ, de muslimska flyktingarna borde undvika en judisk stat som ( fortfarande enligt media) förtrycker sina muslimska invânare.
Jag kan aldrig tänka mig att det finns en enda artikel att läsa i tex Egypten, (där mânga av dessa flyktingar verkar fastna innan de ger sig över gränsen), om Israels ekonomi eller blomstrande (?) arbetsmarknad.
Förmodligen gör de Egyptiska människo-smugglarna ett enormt pr jobb för Israel, eller?
Ulrika: antingen har de varit med om så mycket elände att “förtryck” tas för givet, och man provar olika vatten för att se hur hajrika de är.
Eller så har egypternas dåliga behandling av flyktingarna fått motsatt effekt. Speciellt efter tortyr och brandtal om hur ondsinta Israelerna är, kanske en tanke där väcks att egypternas fiender inte kan vara värre än egypterna själva.
Troligtvis är det mest sannolikt dock att rykten om Israel spridits, från mun till mun, med hjälp av smugglares PR, som du kallar det.
“the enemy of my enemy is my friend” , som jag sa till min man imorse ( vi är pâ väg att göra vâr aliyah); ” vi är inte -helt -ensamma om at tro att det finns jobb i Israel”…
Rykten sprider sig, det går ju dessutom att ringa från Israel till Egypten, där flyktingarna befinner sig.
Jag är inte direkt högpresterande just nu, men Bradley Burston skrev en grej om det här som jag tycker är läsvärd. Kolla http://www.haaretz.com/hasen/spages/992389.html. och speciellt slutet:
All the more obscene, then, that the new bill reserves special punishment (seven-year terms versus five for other refugee “infiltrators”) for those fleeing countries the bill defines as “enemy states” – Sudan among them. The Darfur catastrophe, and the issues of Africans fleeing drought, starvation, pestilence, organized sexual assault, vicious despotism, rampant banditry and sudden war, are certainly not Israel’s to solve. Nor can a small country with a heart-stopping range of problems of its own be expected to open its gates wide to uncounted thousands of refugees. Israel can, however, begin to serve as a model and a facilitator – yes, as a conscience – for the humanitarian effort the entire developed world should be shouldering. The author and journalist Gershom Gorenberg has proposed that Israel should publicly declare its commitment to take in a number of refugees that it can reasonably support, and convene an international conference at Yad Vashem, where nations’ representatives will be “pushed, prodded and guilt-tripped to stand to make commitments on how many refugees they will accept.”
In the interim – and certainly before the bill comes up for final Knesset approval in a few weeks – legislators would do well to re-read Deuteronomy 10:19: “Love the stranger, for you were strangers in the land of Egypt.”