Festfundering
Av Roy B. Alterman • 2008-05-08 • Kategoriserat under: IsraelFörst och främst - det är en röd dag. Folk är lediga. Man åker på utflykt, grillar, festar, umgås med familj, vänner och bekanta.
Ta bilen? Tja, om du är galen! Jag skulle vilja se en satellitbild över Israel på Yom Haatzmaot. Aldrig har så många bilar kört så långsamt på så många vägar.
###
Röken från Förintelsens ruiner låg fortfarande som ett ondskans moln över den nyfödda staten Israel.
Krig och terror, i flera omgångar, plågade människorna, samtidigt som man var fullt upptagna med att bygga ett nytt samhälle med utgångspunkt i megalomaniska ideal.
Jag kan bara konstatera:
människan kan skapa mirakel.
För ett mirakel är det, att man har lyckats bygga upp ett samhälle, en industri, ett utbildningsväsende, en kulturell rikedom, en armé.
Var än man tittar i Israel så finner man människor som på ett rastlöst sätt försöker uppnå excellens. Det kan vara inom arkeologi eller nanoforskning. Det kan handla om drömmar inom popmusikindustrin. Någon vill skapa världens bästa dagis. Feministerna tar ständigt tag i nya projekt (idel välsignelser, eller hur?:)…).
Det utsatta läget gjorde att Israel i hög grad har kommit att präglas av en serie ad hoc-lösningar staplade på varandra, vid sidan av varandra och på alla andra ställen…
Med ambitionen att skapa ett “normalt” samhälle, kommer den oundvikliga konsekvensen: vi tvingas lida av det “normala” samhällets alla problem.
Det andtrutna ad-hoc samhället, plågat av krig, terror, blod och död, uppburet av en obändig livsvilja, humor och skaparkraft, har blivit en märklig skapelse. Det råder ingen brist på saker att klaga på.
Israelisk hobby: sitta i soffan, äta solrosfrön och så döma ut allting i samhället. Man sitter som något slags Monte Python-gäng och överträffar varandra i berättelser om hur jävligt och eländigt och korkat och dyrt och dumt Israel är - jag har själv deltagit i detta- det är ganska kul.
Men när man väl har fått ur sig sina frustrationer, och åter får syn på människorna, på historien, på alla makalösa bedrifter och händelser, på alla kriser och problem, på alla smarta lösningar - ja, då blir man glad igen.
Det är kul i Israel. Jobbigt som fan, men kul.
För tjugo år sedan hamnade jag i ett typiskt predikament: som “gammal” svensk och “ny” israel
började jag döma ut Sverige och hylla Israel. Det var patetiskt.
Sakta men säkert lyckades jag dock ta mig ur detta romantiska elände. Jag hade betett mig som en omvänd - en proselyt som okritiskt tog sig an Israel och som på ett orättvist sätt dömde ut gamla Svedala.
Men det där är en mänsklig, kanske alltförmänsklig process.
Idag har fjällen fallit från ögonen. Allt är klart och upplyst. När en gästkommentator vill agera glädjedödare genom att peka på något missförhållande, så blir det inte mer irriterande än en fluga, av det enkla skälet att jag är fullt medveten om situationens alla eländes-aspekter.
Ett födelsedagsfirande innebär inte att man förnekar dödens realitet.
Att festa idag, på Israels 60-års dag, innebär inte att jag förnekar den palestinska problematiken och tragiken.
Att festa idag innebär att minnas Förintelsen, att skåla för hur de överlevande och deras ättlingar skapade förutsättningar för ett judiskt nationalhem; att minnas vad som står i de urgamla skrifterna, att minnas alla de som alltsedan 1800-talet har bidragit till att skapa det här samhället. I den storyn finns mycket jävlar-anamma, stor tragik, otaliga ad-hoc lösningar, bildning och forskning och, framförallt, svett och hårt jobb.
Israel är dock ingen saga. Det är en verklighet, skapad av människor. Ergo: Israel innehåller människans alla fel, brister och förtjänster.
Det Herzl fantiserade kring blev ett mirakulöst projekt. Vår vardag är tung och hård, samhällets brister visas fullt ut i varenda nyhetssändning. Polariseringen och motsättningarna inom Israel går inte att tänka bort. Hotet från terrorister är ständigt närvarande.
Men idag är det fest!
För mig är det en fest fri från nationalistisk inskränkhet. Jag äter, dricker, har kul och tänker på hur det gick till när samhället växte fram. Det är en sjuhelvetes historia.
Och nu är det bara 60 år kvar till det heliga 120-års firandet.
Då ska jag njuta min gungstol, min cigarr, min whisky och mina minnen.
Om Gud vill.
Och nu kan ni läsa det här: EU diggar IsraelDN/Rosenberg
DN
SvD - Cordelia Edvardson
Intressant?
Andra bloggar om: 60 år Israel
Roy B. Alterman är frilansande rådgivare inom strategisk kommunikation och
arbetar bland annat med krishantering, säkerhetspolitisk analys, opinionsbildning
och lobbying. Han är verksam i Sverige, Israel, USA och Storbritannien.
Alla texter av Roy B. Alterman
Som vanligt är jag med till 100%…lechayim :)
maljanne !
LeChayim!
Roy, Anna , Paul mfl som befinner sig i Israel. Ha en jättetrevlig festdag.
Kul att EU ser så positivt på Israel. Verkligen positivt.
Nu väntar jag bara på att få läsa en hälsning och lyckönskning från PM Reinfeldt eller FM Bildt!?
LeChayim!
Utmärkt artikel, Rosenbergs dvs
Frågan är väl inte om man ska fira statens 60-årsdag, utan snarare vilka utryck firandet kommer att ta sig.
Om man nu inte ska negligera det faktum att staten har byggts på bekostnad av 700 000 palestinier, så kan det vara på sin plats att hålla igen med snacket om hur ”fantastiskt” och ”mirakulöst” allt är med bildandet. Sanningen är att man hade en högst ansenlig startplåt i de fördrivna palestiniernas bostäder och uppodlade mark, men det är något som sällan nämns i den israeliska hjältesagan.
I maj kommer man givetvis att fira allt som går att fira i fråga om framgång och ekonomisk tillväxt osv som uppnåtts på 60-år, men det hela blir betydligt mer intressant om man istället frågar vad man 1948 hade velat fira 60 år senare. Jag är fullständigt övertygad om att svaren hade ganska avvikande visavi det som idag firas.
Man kan ju även reflektera över hur symboliskt det är med att Beatles nu tillåts tillträde till staten och en ursäkt, 43 år senare, medan man samtidigt lagstiftar mot att palestinier i Östra Jerusalem ska få leva med sina nära och kära.
Man kan ju fråga sig vilka som i ett samhälle styrt på demokratiska värderingar, mest förtjänar en ursäkt…
Men Guardian, vi har ju redan firat? Ok, det fortsätter - det är t ex en litteraturkonferens i Jerusalem just nu, och Bush är på väg och så, men självständighetsdagen är förbi. Done. Nu förbereder vi oss för nästa val :)
Jaha….där ser man…
Vad är det som inträffar den 14:e maj, då?
Guardian = Veckans Party pooper!
Lite sent, eller? Själv firade jag det synnerligen fantastiska och mirakulösa bildandet av staten Israel på Yom Hatzmaut. Läs på historien. Betänk att det var krig. Sitt inte på allt för höga hästar och döm ut vad som hände. Vad var alternativet för de människor som stred för Israel och dess bildande?
Det var kanske synd att inte araberna valde att acceptera FN:s uppdelning. Då kanske även de hade kunnat fira 60-år av självstyre? Men så kan man inte tänka i all framtid. Bättre att blicka framåt, fundera på konstruktiva lösningar och svälja den eviga bitterheten?
Ps. På tal om “startplåt” kommer jag osökt att tänka på den klockrena palestinska förvaltning av de byggnader och de odlingar som fanns på Gazaremsan. Kan man kräva lite ansvarstagande även av palestinierna, eller är de alldeles för mycket offer?
60% av den mark som det ursprungliga Israel bestod av var öken. Landet har fått den öknen att blomma. Araberna fick ta över sofistikerade israeliska växthus när Israel lämnade GS 2005. Dessa slog man sönder. Typiska exempel på hur man bygger resp inte bygger ett framgångsrikt samhälle.
De 1 miljon judar som fördrevs från arabstaterna och välkomnades, gjorde naturligtvis sitt till för att förverkliga den israeliska framgångssagan.
Israel byggdes inte på några arabers bekostnad. De välbärgade araberna lämnade landet innan kriget 1948. En del av dem gick till storskaligt angrepp på judarna i November 1947 och kunde naturligtvis inte få stanna när arabstaterna anföll och resterande arabiska flyktingar blev, precis som i alltid, offer för det krig som deras fränder startade 1948.
De arabiska flyktingarna välkommnades inte ens i arabstaterna, utan hånades som fega fanflyktingar.
Den första palestinska organisationen bildades runt 1963. Men då framfördes minsann inga krav på en palestinsk stat på de av Egypten och Jordanien ockuperade GS och WB
Guardian och andra som frågat mig: Israeliska helgdagar (det inkluderar senare påfund som minnesdagen för Rabinmordet och alltså även Yom Haatzmaut) faller enligt den judiska kalendern. Britterna stack den 14 maj, vilket 1948 var den 5 Iyar. I år föll den 5 Iyar på shabbat den 10 maj. Men på shabbat går det inte att fira, och fredagen är inte heller bra - så firandet framförlades till den 8.
Men utlänningar är inte så bra på det här, så oftast har vi två minnesdagar för Rabin och nu alltså också lite utländska dignitärer och så enligt den gregorianska kalendern.
Det är väl inte så märkligt egentligen? De kristna firar ju påsk minst två gånger varenda år.
Anna
Om systemet är märkligt eller inte, handlar nog snararast om vanan…
Men att som “ytlänning” ha full koll på det, är en annnan sak =D