Al Hamatzav

USA spelade en ledande roll i den diplomatiska upptakten till FN-beslutet den 29 november 1947 om att dela Palestina-mandatet i en judisk och en arabisk stat. Det är mindre känt att USA den 19 mars 1948 uppmanade Säkerhetsrådet att inte verkställa delningsplanen, utan i stället föreslog att Palestina skulle omvandlas till ett FN-administrerat skyddsområde. Så här löd det resolutionsförslag (delvis) som ambassadör Warren Austin framlade:

To this end we believe that a temporary trusteeship for Palestine should be established under the Trusteeship Council of the United Nations. Such a United Nations trusteeship would be without prejudice to the rights, claims or position of the parties concerned or to the character of the eventual political settlement, which we hope can be achieved without long delay.

USAs diplomatiska ansträngningar under tiden fram till Israels självständighet två månader senare lyckades naturligtvis inte mobilisera tillräckligt stöd för att driva igenom resolutionsförslaget. Det är trots det intressant att granska den diplomatiska och politiska utveckling som ledde till USAs kovändning.

När USA gav sitt stöd till delningsplanen, så var det med den viktiga förbehållningen att planen skulle verkställas med fredliga medel. Austin uttryckte sig så här i Generalförsamlingen i oktober 1947*: ”… och problemet med lag och ordning under övergångsperioden. Det senare problemet kan komma att kräva en speciell ordningsmakt eller polis-styrka som rekryteras frivilligt av FN. Vi talar inte om möjligheten att någon medlemsnation skulle bryta mot sina åtaganden att avstå från hot eller bruk av våld. Vi antar att FNs stadgar kommer att följas.” Underförstått, så förväntade sig USA att alla länder skulle underställa sig den framtida delningsplanen. Men om så inte blev fallet, så hade USA inga planer på att sätta in vapenmakt.

Resolutionen som delade Palestina antogs utan att innehålla några fasta förordningar rörande planens verkställande. Trots det, så avsåg Generalförsamlingen att England skulle överlåta civiladministrationen till de två nya staterna gradvis. Dessutom avsåg delningsresolutionen att lokala polis-styrkor skulle bildas för att upprätthålla lag och ordning inom varje blivande stats territorium i mellantiden fram till självständighet. Men Storbritanniens hade andra planer, och landets regering betonade redan från början att ”…engelska trupper inte skulle stå till förfogande för att genomföra en lösning som saknade ömsesidigt stöd hos judar och araber.” Sir Alexander Cadogan, Englands FN-ambassadör, förklarade att ”…Englands regering anser det nödvändigt att, så länge som /Palestina-/ Mandatet varar, så måste de åtnjuta obruten kontroll över hela Palestina. På den utsatta dagen, dvs. den 15 maj, upphör deras ansvar för Palestinas styre i ett sammanhang. De kan inte gå med på att överlåta ansvaret bit för bit.” Vad gäller rekrytering, utrustning och utbildning av de lokala polis-styrkorna vidhöll Sir Cadogan att ”…inga sådana aktiviteter kan tillåtas i Palestina innan mandatets slut.” Britterna hade uppenbarligen i tankarna att dra sig tilllbaka i ett svep, och att lämna ett maktvakuum bakom sig.

Tyvärr blev det redan tidigt uppenbart att delningsplanen inte kunde genomföras med fredliga medel. Araberna förkastade delningsplanen, och iscensatte våldsamma upplopp. Vålds-spiralen började snurra allt fortare efterhand som engelska trupper lämnade Palestina och judar och araber slogs om de övergivna områdena. Den 6 februari 1948 skrev den Arabiska Kommitteen för Palestina till FNs Generalsekreterare Trygve Lie att ”…Palestinas araber… kommer aldrig att underkasta sig eller överlåta sig till någon stormakt vars avsikt är att genomföra delningsplanen. Det enda sättet att verkställa delningsplanen är att först döda dem – män, kvinnor och barn.” Sålunda kan vi konstatera att delningsplanen röstades igenom 1947 utan något som helst åtagande från FN, USA eller UK om hur planen skulle verkställas på marken.

I Washington rådde aldrig något enhälligt stöd för FNs delningsplan. Både utrikesministeriet och försvarsministeriet hyste farhågor. Försvarsministeriet och dess militära observatörer framhärdade möjligheten att ett krig i Palestina skulle leda till sovjetisk truppinblanding, på Medelhavets östkust och inom några få minuters flygavstånd från Suez-kanalen. Så här skrev James Forrestal, USAs försvarsminister den 13 december 1947 om delningsplanen: ”Jag ansåg att beslutet innebar en stor fara för USAs säkerhet.”

Ungefär samtidigt fick USA tillgång till engelska underrättelserapporter om kommunistiska agenter bland de judiska invandrarna till Palestina från Östeuropa. Forrestal började aktivt motsätta sig FN-inblanding i Palestina, och i stället förorda att engelska trupper blev kvar. Hans syfte var inte att bevara territoriets interna säkerhet, utan att förhindra att sovjetiska trupper skulle få tillgång till Palestina, genom en direkt intervention eller som FN-trupper. Den 12 februari framlade utrikesminister George Marshall några olika alternativ för Palestina i USAs nationella säkerhetsråd (NSC). Ett av alternativen var att återföra ärendet till FNs Generalförsamling.

I samma veva tilltog spänningen mellan USA och Sovjet. Den kommunistiska statskuppen i Tjeckoslovakien och utsikten om en kommunistisk valseger i Italien bidrog till en Red Scare i USA. Utrikesdepartementet kallade Europa ”det huvudsakliga diplomatiska slagfältet.” Den 4 mars delgav Forrester den amerikanska senaten att USA endast hade 53,000 man tillgängliga för en insats i Palestina. Enligt militärens uppskattningar skulle 80,000 man behövas. Enligt försvarsministern, så skulle en insats ”… förmodligen leda till en partiell mobilisering.” Bristen på amerikanska trupper var ett ledmotiv i President Harry Trumans tal till Kongressen den 17 mars, då han framlade ett förslag om allmän militär-utbildning.

Första gången USA officiellt nämnde sin tveksamma inställning till delningsförslaget var den 10 mars i FNs Säkerhetsutskott. Warren Austin diskuterade våldsspiralen, arabernas kompromisslösa hållning, engelsmännens bristande samarbete och antagandet om att FNs stadgar skulle åtlydas. Sedan sade han att Palestina-frågan var ”ett hot mot freden,” och därför föll under Säkerhetsrådets ansvar. Han vidhöll dock att Säkerhetsrådets åtgärder borde ”…riktas mot att hålla freden, inte verkställa delning.” Slutklämmen var att de permanenta medlemmarna skulle bilda en kommitte för att ”…tillfråga /parterna/ vad gäller verkställandet av Generalförsamlingens resolution.” Med andra ord – USA föredrog en fredlig lösning framför delning.

Under veckan som följde framlade FNs Palestina-kommission sin andra delrapport den 12 mars, och fastslog att ”…kommissionen kan inte bevara säkerheten … om inte tillräckliga militärstyrkor avdelas…” Det var nu uppenbart för USA att delningsplanen innebar en stor risk för landets globala geopolitiska intressen. Den 19 mars framlade så Austin Warren USAs resolutionsförslag om att upphäva delningsplanen.

Huvudsakliga källor:

Israel State Archives: Political and Diplomatic Documents, Volume I, 1979
United Nations General Assembly: Official Records, 1947-48
United Nations Security Council, Official Records, 1948
United States Government: Public Papers of the Presidents, Harry S. Truman, 1948
Walter Millis: The Forrestal Diaries, 1951
Trygve Lie: The Cause of Peace, 1954
The New York Times, 1947-48.