Al Hamatzav

1. I onsdags höll Olmert ett möte bakom stängda dörrar med ledande figurer inom Kadima och Avoda. Han berättade att ledare inom försvarsetablissemanget varit fullt införstådda med vad som pågick ang. kontakterna med Syrien. USA visste också om det hela, men ville varken säga bu eller bä. Ehud Barak visste om det. Relationen mellan “Ehud och Ehud”, Olmert och Barak, har blivit bättre. Olmert berömde Barak. Även Livni var informerad, även om hon inte kände till de senaste dagarnas utveckling. Olmert och Livni kommer inte överens.
Intressant att notera är att kontakterna och trevarna med Syrien har pågått parallellt med ett par allvarliga kriser i regionen. Jag tänker då förstås framförallt på bombräden mot det nordkoreanska bygget i september 2007. Men även attentatet i Damaskus som dödade Mughniyeh, mitt under den syriska underrättelsetjänstens näsa. Många har nog förvånats över att syrierna har varit så tysta och försiktiga kring de här “incidenterna”. En delförklaring är att man uppfattade Olmert som seriös. Inga obehagligheter som kunde förnedra Syrien läckte ut till media. Olmert gav istället noggranna kommentarer i media som i Damaskus uppfattades som att Olmert verkligen hade för avsikt att på allvar undersöka fredsmöjligheterna.
De senaste årens “behind-the-scene” aktiviteter mynnade således ut i den senaste veckans tillkännagivanden om att Turkiet medlar i seriösa förhandlingar mellan Israel och Syrien. Netanyahu hävdar att allting är planerat av Olmert för att avleda uppmärksamheten från Talansky-affären. Men låt oss då i extrem korthet titta på några av de senaste årens turer i den här frågan:

2. I januari 2004 åkte President Assad till Turkiet för att hälsa på Premiärminister Erdogan. Assad föreslog att Erdogan skulle försöka återuppliva den diplomatiska processen mellan Syrien och Israel. Erdogan sa: Ok, vi kan testa.
Turkiets ambassadör i Israel, Ferdiun Sinirlioglu, träffade Alon Liel, tidigare generaldirektör på Israels UD, och som hade jobbat i Ankara. Sinirlioglu bad Liel att höra sig för ang. Assads initiativ. Liel sa ok, och gick för att prata med Shalom Turgeman, diplomatisk rådgivare till premiärministern, och bad honom att meddela Sharon om ärendet. Turgeman sa dock att amerikanarna är emot ett syriskt projekt, just nu.
Turgemans chef, Dov Weissglas, var vid den här tiden i Washington där han försökte förmå USA att inta en välvillig inställning till Israels evakuering av bosättarna från Gaza. Det var då enligt Sharon oklokt att meddela USA om att Israel var i färd med att stycka upp “the axis of evil”.
Liel fick då kontakt med Avi Granot, rådgivare till president Katzav. Men Sharon tyckte att Katzav och hans anhang istället skulle ägna sig åt presidentskapets trängande uppgifter….
Saker och ting förvärrade i mars, när Sharon bl a gav order om att eliminera Sheikh Yassin och Abdel Aziz Rantissi. Efter ett antal samtal kom man överens om att ordna en “go-between”, nämligen Ibrahim Suleiman, en alawait i dryga 70-års åldern. Han har amerikanskt medborgarskap, men befann sig vid den här tiden i Damaskus. Han var en välkänd figur, och en man som haft det gott ställt under alla år som Hafez Assad såg till att hålla alawiterna vid gott mod.
Turkiets ambassadör i Damaskus tog emot Suleiman, som anlände i en limousin. Ambassadören rapporterade senare att det fanns någon att prata med. Liel agerade och fick med sig Uzi Arad, tidigare rådgivare till Netanyahu, för att utröna de nya möjligheterna. Men i september, efter en serie dåliga möten, meddelande Ankara att man hoppade av.
Strax därefter var Liel i Bryssel, där han höll ett tal. En diplomat från Schweiz tog kontakt och föreslog att Liel skulle träffa en annan schweizare, Nicholas Lang. De träffades några dagar senare, i ett hotell i Jerusalem. Lang hade varit den drivande kraften bakom Geneve-initiativet och hade sedan ett par års tid varit insyltad i den syriska processen. Han föreslog nu att Schweiz skulle ta Turkiets roll. Liel talade med UD:s chef, Ron Prosor, och träffade även Turgeman. Ärendet gick vidare till utrikesminister Silwan Shalom, som sa - ok.
Chefen för den militära underrättelsetjänsten, General-Major Aharon Zeevi Farkash, tog upp ärendet med Sharon.
Sharon replikerade: Hur vet du om det här?
Zeevi-Farkash: Om jag inte hade vetat om det här, så hade du behövt avskeda mig….

Schweizaren Lang åkte till Damaskus och träffade Farouk Shara och en general, Mohammed Nasif. Lang kom nu att åka skytteltrafik till och från Damaskus. Paragraf efter paragraf stämdes av med ledarna i Damaskus.
Han fick också höra att det var USA:s fel att Syrien hade tvingats till en närmare relation med Iran. Ett slut på den amerikanska bojkotten skulle göra det möjligt för Syrien att omvärdera sina geopolitiska relationer. (Nu hör det till saken att många amerikanske företag gör strålande affärer i Syrien, så bojkotten har mest ett diplomatiskt symbolvärde).
Utrikesministern i Schweiz, Calmy-Rey, samt Suleimans granne i Washington, Jeff Aronson, anslöt nu till projektet.
Liel fick dock kritik av Uzi Arad, som tyckte att Liel visade alltför stor eftergivenhet. Liel kontrade med att peka på vad Rabin, Peres och Barak hade gjort. Det hade ju också ryktats om att Netanyhu hade skickat Ron Lauder till Damaskus för att kolla läget, men detta förnekas som bekant av Bibi.
General-Major Uri Saguy, som jobbade för Barak ang. Syrien-spåret, hävdar att parterna i princip varit överens om att Israel ska dra sig tillbaka till den gränslinje som rådde den 4:e juni 1967, i utbyte mot fred och demilitarisering av Golan.
Problemet är att det inte tycks finnas någon karta som på ett exakt och otvetydigt sätt kan säga var den där gränsen gick. Dvs - det finns en oklarhet och ett gräl kring ett område om 400 meter.
Det faktum att Genesaret sjunker har givit stöd till Israels hållning om att man inte kommer att gå med på att syrierna ska få “doppa tårna” i Genesaret. Samtidigt kan ev. Syrien säga att de får mer av Israel i norr än vad Egypten fick av Israel i Sinai.

Sedan finns idéen om en gemensam park utmed Genesaret. Detta skulle ge Israel en viss kontroll över säkerhetssituationen på Genesarets “Östbank”. Samtidigt var det viktigt att få till en överenskommelse om ömsesidig demilitarisering (en kilometer på Israels sida skulle motsvaras av 4 på den syriska sidan). Därefter sade man att parterna måste förhandla sig fram till en tidsplan, men några tidsperioder och datum kom aldrig att nämnas.

I augusti 2006 kom Lang till Jerusalem och träffade Yoram Turbowicz (kul namn, verkligen), som då var byråchef hos den nye premiärministern Olmert. Källor säger att Lang lade ut texten, och att han även kom med ett förslag ang. de tillfångatagna soldaterna Eldad Regev och Uri Goldwasser. Premiärministerbyrån vidgår att man lyssnade till Lang, men att ingenting nämndes om Goldwasser och Regev.
Turbowicz pratade sedan med Olmert, och några dagar senare skickade man ett e-mail med ett tydligt “Nej, tack”. Olmert ville vid den tiden inte bråka med Washington. (Det är dock tvivelsutan så, att Bushadministrationen har reviderat sin policy ang. att sprida Demokrati och Lycka i arabvärlden. Nu är man inne på ett spår som handlar om att, via diplomatiska underhandskontakter, testa om Assad vill och kan genomföra ett geopolitiskt paradigmskifte, vs att kyla ner relationen med Iran, Hizbollah och Hamas, och istället förhandla med Israel, och på sätt i förlängningen få massor av dollar från USA.)

Schweiz-storyn publicerades i Haaretz i januari 2007, inklusive ett dokument om påstådda principöverenskommelser. Olmert gav en bitsk kommentar, och raljerade över att Liel var involverad i “förhandlingar med sig själv”. Olmert skällde även ut Peretz, Livni, Tamir och Sheetret, eftersom de sagt i media att ärendet måste följas upp för att se vad det skulle kunna leda till.
Zeevi-Farkash tyckte att Olmert skulle ägna mer tid åt ärendet. Det visade sig då att Sharon inte hade uppdaterat Olmert om vad som pågick. Så man kan anta att Olmert var sur över detta, eftersom han så att säga famlade i mörkret, medan underordnade hade bättre insyn i ärendet. Så Olmert var bitter och negativ, och hänvisade till USA:s motstånd. Zeevi-Farkash tyckte att den ursäkten inte längre höll måttet.

En månad senare var Olmert i Ankara och pratade med Erdogan. Turkiets premiärminister erbjöd återigen sina medlartjänster, eftersom det schweiziska projektet tydligen inte mådde så bra.
Olmert gav Turbowicz i uppgift att testa några försiktiga trevare. Man kom då i kontakt med en syrisk veteran, Riad Daodi - en jurist med lång erfarenhet av möjliga förhandlingar med Israel. Dessa nya kontakter har dock inte uppdagat någon avgörande förändring i Syriens hållning i Golan-frågan.

3. Vi får nu en bättre förståelse för Baraks agerande i samband med Winograd-rapporten. Barak hade “lovat” att avgå, men stannade kvar, och fick kritik för det. Nu vet vi att han var fullt införstådd med vad som pågick ang. Syrien. Olmert hade haft många och långa samtal med Barak, och den gamle krigshjälten hade fått lägga ut texten om hur han såg på saken. Olmert visade sin uppskattning och gubbarna kom rätt bra överens. Därmed hade Olmert ytterligare “låst fast” Barak vid koalitionsmasten. Barak kunde ju inte gärna avgå, för att därefter få skulden för att ha saboterat en möjlig fredsförhandling med Syrien. Även nu, när Olmerts ansätts hårt ang. Talansky-soppan, väljer Barak att sitta kvar. Han får ju vara med och påverka ang. Syrien-frågan. Dessutom anser Barak att alternativen är sämre - så länge som Olmert inte är formellt åtalad, är det bättre för Barak att stanna kvar. Att nu bryta ner koalitionen skulle bana väg för Netanyahu och de ultraorotodoxa. Barak tycker att detta är en dålig idé, så han sitter kvar, tills vidare.
Så - är Olmert smart, eller!?
Tzipi Livni vill bli premiärminister. Hon är populär. Hon tror på sig själv. Hon bemöter kritiken om bristande erfarenhet inom diplomati och säkerhet med att visa hur hon var djupt involverad i evakueringen av Gaza, och att hon var med under det andra Libanonkriget.
Hon ger antydningar om chauvinism och manliga härskartekniker och hon räds inte gubbar i det militära etablissemanget. Hon respekterar förvisso deras militära kompetens, men hon ger gliringar om hur illa denna kompetens användes under Libanonkriget. Livni är inte ett dugg rädd för dessa gubbar, eftersom hon känner sig överlägsen inom områden där de mest ser ut som klumpiga amatörer.
När Talansky-affären bröt ut funderade Livni på att avgå, men insåg att hon då med stor säkerhets skulle bli bortspelad, att hon skulle förlora viktig politisk mark. Så hon stannade kvar, men gav ett par syrliga kommentarer som mer eller mindre pekade ut Olmert som oförmögen att hålla premiärministerämbetet “rent” och fritt från korruption.
Men Livni kör i huvudsak en cool och avvaktande linje. Hon kollar med Olmert-lojala parlamentariker hur de ser på situationen. Hon odlar egna allianser, förmodligen bl a med Dichter. Det sägs att Dichter hoppas på att bli premiärminister, men att han håller öppet för att ställa sig bakom Livnis kandidatur. Många inom Kadima och Avoda anser att en Livni-Dichter kombination är det som inte bara kan rädda Kadima utan även leda partiet till fortsatta framgångar.

Olmert har fått kritik för att ha meddelat att han avgår om han blir åtalad. Det skulle ju innebära att regeringen faller. Då ska presidenten inom sju dagar utse en annan regeringsmedlem att forma en ny regering. Men om det inte finns någon Kadimaledare, så öppnar detta för Netanyahu, som antingen kan få med sig delar av Kadima, eller så kan han tvinga fram nyval.
Folk förstår att Olmert inte vill ge Livni möjligheten att bli “acting prime minister” för 100 dagar. Detta skulle med stor säkerhet göra Livni till nästa premiärminister, efter ett nyval. Olmerat förfasas av detta scenario - han vet att Livni är på uppgång och han ägnar tid och energi åt att försöka undergräva hennes kandidatur.

Då menar vissa att Olmert har ett annat alternativ:
Om Olmert åtalas så ska han inte avgå, utan bara ta ledigt, under rubriken “tillfällig brist på kapacitet”, Men innan han tar ledigt, så bör han avskeda Livni från posten som vice premiärminister. Han bör säga till henne att hon ännu inte är mogen att inneha premiärministerämbetet. Sedan bör Olmert tillsätta någon annan som vice, kanske Mofaz. En sådan manöver kommer att leda till kritik mot att Olmert har skyfflat undan konkurrenten Livni, men folk kommer ändå att uppskatta att han placerat en f.d överbefälhavare som vice, en manöver som visar att han har tagit sitt ansvar, och att landet fungerar väl, även om Olmert måste ta ledigt för att på heltid ta itu med korruptionsrättegången.
Det är dock högst tveksam om allmänheten skulle uppskatta Mofaz som “acting prime minister”. Jag skulle i alla fall bli förbannad. Mofaz bör istället förpassas till något obskyrt departement.

Men Olmert är i sanning smart. Och om han lyfter ut Livni, och ger Mofaz en liten tillfällig spark uppåt, så tillfogar han huvudkonkurrenten ett bakslag, samtidigt som han inte behöver oroa sig särskilt mycket för att Mofaz ska utnyttja situationen och bli landets näste nye premiärminister. Mofaz som premiärminister? Haha…ett skämt.
Så Mästerpolitikern har ännu hela gänget under kontroll! Imponerande. Frustrationen över att de inte kommer åt honom, leder till absurda uttalanden, som den senaste av Netanyahu om att Syrien-utspelet bara är en spin för att avleda uppmärksamheten från Talansky-byken.
Bibi är ganska klantig, vilket är förvånande, eftersom han bevisligen är intelligent och driftig. Men han agerar enligt något slags amerikansk PR-modell, och den fungerar bara delvis i Israel. Det är tydligt att han ständigt missförstår och vantolkar hur den israeliska allmänheten reagerar på det som sker.

4. Talansky-affären kan komma att fälla Olmert. Närmast gäller dock frågan om det blir ett åtal, och vad det triggar för reaktion och aktion från Olmert. Det drar ihop sig till kreativ inrikespolitik igen. Och grälen kommer att bli sublima.
Det syriska spåret ang. Golan och de övriga frågorna är långt! Bakom de regionala ledarnas åthävor och krumbukter finns USA. Bush vill få till en snygg avslutning. Det måste i alla fall se ut som om delar av regionen rör sig i “rätt” riktning; man hoppas på stabilitet i Irak och Libanon, man arbetar på att motarbeta Irans ökade inflytande i regionen, man kollar om Assad är redo att tänka om ang. de gamla konstellationerna, man vill se framgångar i den israelisk-palestinska processen.
Prostatabesvär, Talansky-grubbel, Livni-konspirationer, amerikanska krav, Netanyahu-populism - det är bara ett gäng fullt normala fenomen i Olmerts intressanta värld.

DN

SvD
Expr