Al Hamatzav

Det senaste året har Turkiets premiärministers, Recep Tayyip Erdogan, retorik mot staten Israel förvärrats avsevärt och minst sagt tagit dramatiska uttryck. Det började i Davos 2009 med att världen fick se en ilsken Erdogan höja sitt pekfinger mot Shimon Peres och skandera “One minute!” i ett rop om att få mer tid att tala. Slagen på fingrarna bestod bl.a av hänvisningar till uråldriga budord om att man inte ska döda. Att Shimon Peres innan tumultet hade försvarat sig med resonemanget att förlusten av människoliv är lika tragisk oavsett om den sker osammanhängande under 10 år eller i konsekutivt följd om ett par dagar påverkade inte Erdogan. I oktober 2009 eskalerade osämjan ytterligare då Turkiet förvägrade Israel inträde till den årliga flygövning Anatolian Eagle och därmed avvek från ännu en tradition i sina diplomatiska förbindelser med Israel, som under övningens nioåriga livstid deltagit fem gånger. Efter den minst sagt misslyckade bordningen av de turkiska fartyget Mavi Marmara såg världen hur en relation – som tidigare definierats av gemensamma insatser mot terrorism, militärt samarbete och vapenaffärer med ett årligt värde av miljarder kronor – bytte skepnad och tog uttryck i en hemkallad ambassadör och medial polemik.

Det är i denna polemik det uppstår en självlysande dubbelmoral hos den turkiska premiärministern. I lördags talade Erdogan på en presskonferens, som bl.a sändes av den turkiska kanalen Haber Türk, och redogjorde för sina tankar kring den senaste händelseutvecklingen. Han började med att betona allvaret som de turkiska aktivisternas död innebar men var noga med att understryka vikten av att förstå att det som Israel har gjort är en aktion mot hela världen, och inte bara Turkiet. Hade så varit fallet skulle saker ha sett mycket annorlunda ut, menade Erdogan. Med undantag för det eventuellt underförstådda hotet är det inget annat än rimligt att hysa förståelse för en premiärministers uttalade bekymmer över döda medborgare, men där stannar maskineriet. Därefter höjde nämligen Erdogan rösten och klargjorde att han “vägrar acceptera Hamas som en terroristorgansation” när det är uppenbart att “de är en motståndsrörelse som försvarar sin egen mark”. Erdogan övergick således från att beklaga det tragiska till att uppmuntra det. Marken som enligt Erdogan tillhör Hamas utgör en yta på 360 km2 (Gazaremsan) och marken som tillhör Hamas enligt Hamas själva innefattar Israels helhet och innebär en välartikulerad önskan att göra sig av med den judiska befolkningen. En annan välartikulerad önskan som i samband med Operation Gjutet Bly framfördes av Mahmoud al-Zahar, en av Hamas grundare, bestod av legitimiserandet av dödandet på judiska barn världen över. Att organisationen sporadiskt avfyrar raketer in över civila områden i södra Israel utan att besvära sig med att söka militära mål är heller ingen nyhet. PKKs utstakade ambitioner däremot är att upprätta en kurdisk stat i östra Turkiet, ett område där en överväldigande majoritet är och har varit kurder i flera tusen år. PKK har ett brokigt förlutet med bombningar mot civila mål men hur vi än vrider och vänder på det så är det ett faktum att de, under de senaste åren, uteslutande har attackerat militära mål. Huruvida PKK är en terroristorganisation eller motståndsrörelse som försvarar sin egen mark råder det enligt Recep Tayyip konstigt nog inga tvivel om. Aktören i konflikten på Erdogans egen bakgård kan vid närmare granskning alltså tyckas drabba civila i mindre utsträckning än den som som Erdogan nu öppet försvarar. Min poäng är att det går att hysa åsikter mellan himmel och jord om PKK, Israel respektive Hamas, men det är fullkomligt omöjligt att undgå eller förneka faktumet att Erdogan har svårigheter att skilja äpplen från päron, i synnerhet då några av dessa växer i hans egen trädgård.