Al Hamatzav

Jag har genom åren då jag följt Israel/Palestina-debatten över nätet råkat på åtskilliga sidor vars innehåll till stor del består av grafiska och detaljerade bilder på döda barn, konfliktens oskyldiga offer. En överhängande majoritet av dessa sidor innehas av personer som uttalar sig vara “antisionister” som motiverar postandet av dessa bilder som en skyldighet “för att visa verkligheten”. Verkligheten för dessa “antisionister” är tydligen att endast palestinska barn faller offer för våldet i mellanöstern., då endast bilder på skadade/döda palestinska barn visas (om än på senare tid sidor med döda Israeliska barn börjat ploppa upp för att “balansera utbudet”). Dessa sidor har egentligen väldigt lite med själva konflikten att göra, och mer med, vad Roy kallar, det icke-progressiva anti/pro-träsket, där man försöker spela ut varandra genom slag under bältet. Ytterst kontraproduktivt och fyller endast funktionen som katalysator för hat mellan människor.

Jag blev ändå nyfiken på vad som driver en människa att samla och posta bilder på döda barn, samtidigt som man i samma kontext försöker redogöra en politisk ståndpunkt i Israel/palestina-frågan . Anna Veeder, här på Al-hamatzav, anser det vara omoraliskt att posta dessa bilder, något jag håller med om. Men är det endast brist på moral som får personerna att posta bilderna? Vad är det egentligen som ligger till grund för vältrandet i oskyldiga barns död? Och vad får en person att gång på gång vilja besöka dessa sidor för att få ta del av fotografier på det senaste döda barnet?

Sakta med säkert börjar en tanke slå mig, att dessa “samlare” av bildmaterial på döda barn inte är intresserade av konflikten överhuvudtaget utan drivs av ett annat begär än att engagera sig politiskt. Jag börjar minnas en annan debatt som blossade upp under 80-talet. En samling filmer som gick under namnet “Faces Of Death” som visade, vad man hävdade var autentisk död. Mycket av materialet på dessa filmer var iscensatt men presenterades ändå som autentiska bilder (ca 90% av dödsfall involverade människor var iscensatta, medan 90% av djurplågeriet var autentiskt). När “regissören” John Alan Schwartz mötte protester för att sprida materialet svarade han att folket har “rätt till att se verkligheten”. Snart återlanseras dessa filmer på DVD, och att det idag finns en marknad för filmer som visar över 20 år gamla dödsfall, olyckor och djurplågeri visar att John Alan Schwartz är väl medveten om att det finns en marknad där ute med personer som drivs av ett begär att få se autentisk död, vilket då bevisar att alla hans brandtal om “skyldigheten att visa verkligheten“ och “pressfrihetens“ ideal bara var BS. Samma BS som idag hävdas på sidor som visar bilder på döda palestinska barn.

Likt Faces of Death-fantasterna drar dessa “antisionistiska” hemsidor till sig en sorts människor som triggas och har någon form av sjukligt begär som behöver underhållas. Det vanligaste behovet av att se bilder på döda palestinska barn är antagligen för att legitimera sin egna antisemitism, sitt judehat, och efter att ha snabbt kollat ordvalen på dessa sidor så är det “Jews”, “Jew Butchers”, “jewish demons” och liknande ord som är dominerande till bildernas kontext, snarare än att poängtera de oskyldiga offren för våldet i mellanöstern. Att antisemitism är den dominerande och drivande kraften för ökningen av grafiska bilder på döda barn är antagligen ingen nyhet för er.
Men för att klara av att titta på bilder av barn som är så grafiska, detaljerade och blodiga som på diverse antisionistiska hemsidor måste man drivas av något sjukare än gammalt hederligt judehat? Judehat betyder väl inte automatiskt att en persons mage klarar av att se vad som helst? Nej, givetvis inte. För att få svar på min fråga vad som driver en person att posta, eller titta, på dessa bilder, fick jag vända mig till psykologin. Bilderna består av två dominerande utgångspunkter, barn och död. Att känna ett begär att se barn i sexuella positioner, kallas som bekant pedofili, jag skulle vilja hävda att begäret att se barn i döda positioner rör sig någonstans inom samma sexuella avvikelse, triggar samma knappar på personen, och mättar dennes begär. Den andra utgångspunkten är “döden”, den erotiska triggningen av att se dessa döda barnkroppar bör klassas under Parafili, jämsides med dess underkategori nekrofili, sexuell attraktion av döda kroppar.

Det är sjukt, vedervärdigt och respektlöst att ens stapla ena bilden efter den andra på döda barn, än sjukare är de som finner någon slags njutning av att stirra sig blind på dem, må vara för att legitimera en politisk ställning, mätta ett begär på grund utav en sexuell avvikelse, eller bara trigga sitt Israel och/eller judehat.

Likt spridning av barnpornografiskt material, anser jag att vältrandet i bilder på döda barn är ytterligare övergrepp på barnen, sedan kan man åkalla “pressens skyldigheten att visa verkligheten” bäst man vill (personerna som ligger bakom dessa perversa sidor tillhör inte “pressen” måste poängteras utan “stjäl” bilderna till deras samlingar). I slutändan är det bara en funktion som uppnås, att tillgodose ett begär, ett begär man bör söka hjälp för. Och det är skamligt hur den radikala antisionistiska massrörelsen är delaktiga i att mätta det ena sjuka begäret efter det andra.