Al Hamatzav

Avodas ledare och Israels försvarsminister Ehud Barak säger:

De ska inte tro att de kan lura in oss i deras “diplomatiska honungsfällor“.

Hehe. Den var bra. Vidare: han varnar för det som vissa kallar för “enstatslösningen”. Men detta är skåpmat. Det Barak gjorde idag var, ursäkta min yrkesskada, en trevlig spin – ett budskap till Obama ämnat att befästa bilden av att det är Abbas och inte Israel som krånglar.
Vi ska hålla det ena ögat öppet för att få syn på en spricka eller en öppning för fred, medan det andra ögat riktas mot avtryckaren.
(Detta känner alla israeler igen. Vi vill ha fred, men glöm inte att vi har tunga vapen).

Han upprepade behovet av nya och skarpa sanktioner mot Iran. Och så den till synes oundgängliga frasen: All options are on the table. Han varnade för att en iransk Bomb kommer att leda till ett “kärnvapenrace”, inte minst bland diverse diktaturer i “tredje världen”.

Syrien har “irriterande förmågor” i form av missiler och raketer. Det ligger i Israels intresse att förmå Damaskus att ta sig ur den krets som alltjämt står för en oresonlig och aggressiv hållning visavi Israel. Barak är tveksam till om det går att köra Syrien-spåret parallellt med den palestinska processen.

Han påpekade att Hizbollah å ena sidan är med i regeringen i Beirut, samtidigt som man opererar självständigt utanför den övriga regeringens kontroll och under inflytandet från Iran. Barak upprepade att Israel kommer att hålla den libanesiska regeringen som ansvarig för ev. provokationer från Nasrallahs gäng.

Egypten anstränger sig för att stoppa införseln av nya raketer till Gaza, men Hamas har redan förstärkt sin arsenal på ett betydande sätt. Dock – avskräckningen har fungerat: både Hizbollah och Hamas försöker stoppa de mindre, militanta och något mer vildvuxna och oansvariga grupperna från att beskjuta Israel.

Sen började Barak att flirta med det national-religiösa hägnet. Han pratade bl a om att Israels gränser har förändrats många gånger under historiens lopp, beroende på de politiska omständigheterna. Han talade om skrifterna, om Talmud. Och – en gång till:
Att införliva palestinerna i Israel är inte att tänka på. Att kontrollera dem utan att ge dem samma rättigheter som alla andra medborgare är apartheid. Alltså bör vi inte “fördröja det oundvikliga”, nämligen en uppdelning av marken mellan Jordan och Medelhavet. Och så kunde han till sist inte betvinga formuleringsklådan:
Avsaknaden av definierade gränser inom det historiska Landet Israel, inte en iransk bomb, är det största hotet mot vår framtid.

Sen utnämnde han Israel till världens huvudstad när det handlar om att prata. Snacket går, men verkstan står stilla. Utmaningen består i att gå från ord till handling, att våga fatta beslut och att ta ansvar för dess konsekvenser. Ledarskap, med andra ord. (Minns att Barak i mångt och mycket här ser Rabin som en viktig förebild).

Det svåraste är inte att möta rivalerna/fienden. Det tuffaste är att möta folket. Jojo.

Vad ska vi säga om det här då?
Tja, ni får säga vad ni vill. Jag säger så här:
Det roligaste och mest intressanta var talet om “diplomatiska honungsfällor”. Det fick mig att småle. (Den som inte känner till begreppet “honey trap” från spion- och underrättelsevärlden, kan ju erinra sig fallet Vanunu. Bara ett exempel).
Barak talar alltså om “våra grannar/rivaler” som lägger ut söta fällor. Dvs – förslag som vid en första anblick kan tyckas vara frestande och ofarliga, men som i förlängningen leder till att Israel i så fall längre fram i kedjan manövreras till en position där man tvingas till större eftergifter än vad som är nyttigt och hälosamt för Israel. Det handlar alltså om de alltid lika snåriga “förhandlingarna inför förhandlingarna”, den tid då man kommer överens om vad man ska förhandla om, och hur detta ska gå till. Det är här vi får höra bråk om “diktat” och om att den ene beskyller den andre för att redan i förväg sätta upp vissa villkor och riktlinjer, trots att man talar om en “öppen och förutsättningslös” diskussion. Osv. Det rör sig alltså om kritiska faser, och när man väl har kommit överens om ramverket och börjar förhandla, finns det risk för att man har gått med på sådant man senare kommer att få ångra. Man riskerar, liksom Vanunu, att i ett svagt ögonblick bli duperad av uppmärksamheten från en vacker och sexig kvinna, för att kort därefter vakna upp i ett israeliskt fängelse. Barak menar alltså att vissa förslag som har kommit från Abbas och Assad kan för den naive och okunnige te sig som oförargliga, men den som verkligen analyserar förslagen inser att de är försåtliga. De innehåller förslag som i praktiken innebär att Israel redan i “förhandlingarna inför förhandlingarna” säger ja till sånt som man egentligen har för avsikt att säga nej till i de verkliga slutförhandlingarna.

Nåväl. Vi gillar spelet. Vi kan reglerna. Hårklyverier som underhållning, mot en fond av fanatism och blod.

Posta till:

Liknande poster:

1. Kort och gott