Al Hamatzav

Månen hänger som ett stort blekgult klot i öster över det kulliga blekgröna landskapet med dess olivodlingar och dalgångar när jag kör längs den slingrande vägen upp mot förvaltningscentret i Misgav i centrala Galileen. Enligt FN’s delningsförslag 1948 befinner jag mig i det som skulle blivit Palestina. Ännu idag är den arabiska befolkningen i majoritet, trots att regeringen sedan 80-talet aktivt stött judisk inflyttning i området.

Stora delar av Galileen är en glesbygd där olika mer eller mindre esoteriska minoriteter alltid funnit skydd. När romarna brände det judiska templet i Jerusalem flydde många judar till Galileen, som några århundraden blev judarnas kulturella och religiösa centrum. Flera av kristendomens heligaste platser ligger som bekant i Galileen. Druser, cherkesser, beduiner och anhängare av den persiska Bahai-sekten har också genom århundradena funnit skydd i de galileiska bergen. Idag är det antroposofer, Karlebach-anhängare (en slags ultraortodoxa judiska Woodstock-hippies som gärna brister ut i sång), veganer, en kristen kibbutz bestående av frivilliga från Tyskland och Holland och andra mer eller mindre ockulta grupper som försöker hitta sin plats i Galileen. Samt ett icke ringa antal av vanliga judiska och arabiska Medelsvenssons – Cohen och Darawshe på respektive språk.

Denna rätt sagolika blandning har tyvärr också tidvis lett till spänningar mellan etniska grupper. Statlig konfiskering av land har flera gånger lett till våldsamma demonstrationer i arabiska byar och städer och sammanstötningar mellan demonstranter och israelisk polis. Det har också förekommit sammandrabbningar mellan t ex kristna och drusiska araber, senast i Mghar, en by med muslimsk, kristen och drusisk befolkning. Men det största traumat för den arabiska befolkningen i Israel var nog ändå de våldsamma protesterna i samband med Al-Aqsaintifadans utbrott i oktober 2000, då 12 arabiska ungdomar, uppvuxna i Israel och med israeliskt medborgarskap, sköts ihjäl av polisen. Händelserna ledde till bildandet av Or-kommissionen, som efter en sen men grundlig undersökning publicerade sina slutsatser och förslag till konkreta förbättringar i den israeliska politiken gentemot de arabiska medborgarna. Inte helt oväntat har dessa i sig utmärkta förslag hittills inte lett till någon konkret förändring i praktiken.

Målet för min resa är en diskussionskväll organiserad av föreningen “Sikkuy” (“Chans”), en ideell organisation som jobbar för ökad jämlikhet mellan judar och araber i Israel. Under rubriken “Sikkuy i Misgav” berättar företrädare för olika lokala judisk-arabiska initiativ om sina förslag för hur de vill försöka förbättra situationen.

“Att prata om judisk-arabisk dialog är en sak, att leva tillsammans i praktiken är en helt annan”, säger Ronen, som leder en av grupperna. “Vi har skickat vykort till alla familjer i de judiska samhällena och frågat vad de tycker om att låta arabiska familjer flytta in. 75% säger nej, 25% är tveksamma eller positiva. Resultatet förvånar oss inte. Den här verkligheten stöter vi på varje dag.”

“Men hur ser det ut från andra hållet? Kan judar flytta till Sakhnin utan problem?” invänder någon i publiken.

“Kan – ja. Skulle de accepteras av lokalbefolkningen? Nej”, svarar Rafik Halabi, f d direktör för den israeliska statstelevisionen.

Till saken hör att många av de små samhällena i området räknas som små slutna föreningar. Inte ens på en vanlig sekulär kibbutz kan vem som helst bli medlem. Religiösa samhällen antar bara religiösa judar som medlemmar och så vidare. Urvalsprocessen, som alla israeler som vill bo i ett sådant här ganska slutet samhälle måste gå igenom, gör det i praktiken omöjligt för araber att bli accepterade.

För några år sedan ansökte en arabisk familj från Umm el-Fahm om att få köpa en tomt i Katzir, ett närbeläget judiskt samhälle. Problemet var att ansökningskommitten sade nej omedelbart – enligt lag har alla rätt att gå igenom ansökningsproceduren och får inte nekas på etniska grunder. Detta ledde till en process i Högsta Domstolen, och den arabiska familjen vann.

Men domstolsbeslut är en sak, vardagsliv en annan: “De flesta arabiska familjer lägger av mycket tidigare än så”, invänder en av de arabiska deltagarna. “De stöter på direkt eller indirekt rasism när de letar bostad, och känner att de inte är välkomna. De har inte tid eller ork för någon rättsprocess, utan vänder sig till de större städerna istället”.

Just Haifa, Övre Nasaret, Karmiel och Beer Sheva tas upp som exempel på orter med en lyckad integrering, även om den inte är perfekt. “Ett stort problem är att det fullständigt saknas skolor för den arabiska befolkningen. I Övre Nasaret, till exempel (som för tjugo år enbart hade judisk befolkning, AV) bor nu uppskattningsvis mellan 5 000 och 10 000 arabiska invånare. Helt tillräckligt för att bygga en skola. Men inget görs, och eleverna får gå i skolan i de överfulla klasserna i det arabiska Nasaret istället.”

En av orsakerna till att arabiska kommuner befinner sig i ekonomisk kris är att de knappt har några skatteintäkter från lokal industri, för vilken skattesatserna är mycket högre än de för privat boende. Var industriområden ska byggas bestämmer centralregeringen, och där sitter som bekant inte en enda arab. Följaktligen läggs industriområdena i områden som tillhör judiska kommuner. Siffrorna är tydliga: skatteintäkterna i en arabisk kommun baseras till 88% på privata fastigheter och bara 12% kommer från lokal småindustri, hantverk och affärer. I judiska kommuner kommer bara 30% från privata fastigheter, medan 70% av intäkterna är från industrin.
Ett enda industriområde i Wadi Ara, nära gröna linjen, styrs av både judiska och arabiska kommuner som delar på skatteintäkterna.

“Situationen i den arabiska sektorn är ett direkt resultat av politiska beslut”, betonar Shauki Khatib, före detta kommunalfullmäktige i Yafia nära Nasaret och idag ordförande för “Uppföljningskommitten för araber med israeliskt medborgarskap”, en samordningsorganisation för de olika arabiska politiska partierna och föreningarna i Israel. “Och det kommer inte att bli någon förändring om inte de politiska besluten ändras. Ansvaret ligger på regeringen.”

När jag betraktar diskussionen och deltagarna litet från sidan kan jag inte låta bli att lägga märke till med vilken lätthet de arabiska deltagarna uttrycker sig. Deras hebreiska är perfekt, deras detaljkunnande om det israeliska samhället och dess byråkratiska komplikationer enormt, deras kroppspråk ledigt och skratten och skämten är många. Självironi och en viss underförstådd kritik mot det arabiska samhället saknas inte heller. De är så långt ifrån den stereotypa bilden på stenkastande palestinier man kan komma. Ändå använder de beteckningen “Israels palestinska invånare” eller “den arabiska befolkningen i Israel” helt synonymt och till synes helt oproblematiskt. Några identitetsproblem syns inte till.

“Jag brukar säga att de 100 000-150 000 palestinier som stannade i Israel 1948 och antog israeliskt medborgarskap hade fattat vinken”, säger Shauki Khatib. “Jag medger att jag har vissa meningsskiljaktigheter med den äldre generationen, som hävdar att de tvingades ta emot det israeliska medborgarskapet, men faktum består. När regeringen nu talar om ett utvecklingsprogram för Negev och Galileen så har vi som israeliska medborgare också ansvaret för att ta intiativ och leda den här utvecklingen”.

Shauki Khatib anser att initiativet måste komma från lokalbefolkningen och de kommunalfullmäktige i områden där judar och araber lever tätt tillsammans.

“Det finns till exempel inget som hindrar att ett gäng unga arabiska familjer slår sig ihop och startar ett eget samhälle precis som de judiska familjerna gör”, förklarar han. “Situationen i många arabiska byar motsvarar inte vad många yngre arabiska familjer önskar sig. Men initiativet måste komma nerifrån”.

Initiativet, ja. Det behövs nog på den judiska sidan också om något ska ändra sig. Förutom det uppenbara i att en sådan här diskussion enbart kan hållas på hebreiska eftersom majoriteten av judarna inte talar arabiska, behöver man bara titta på deltagarantalet. Jag räknade till mellan 50 och 60 pers, varav de flesta såg ut att tillhöra den vanliga skaran som man ser på sådana här tillställningar: några skäggiga hippie-judar med mössa i rastafärger och tydlig amerikansk brytning, en skara femtioåriga tanter, en väldigt välklädd arabisk tjej med tolv centimeter höga klackar och magisterexamen i cinematologi, och några “vanliga” israeler i Shoresh-sandaler och t-shirts. Och så lilla jag med mitt pappersblock. En skara naiva idealister?

“Det som var naivt igår är konsensus idag”, protesterar Sikkuys ordförande Shuli Dichter. “Se bara på industriområdet i Wadi Ara. Verkligheten är starkare än politiska direktiv. Vi har inget val – vi måste leva tillsammans. Och vi kan hitta vägar att göra det”.

Posta till:

No related posts.