Det opålitliga minnet
Av Roy B. Alterman • 2008-05-09 • Kategoriserat under: Israel, Sverige och MÖ-konfliktenDet går inte att lita på minnet. Vi utsätts ständigt för spratt och practical jokes från vårt undermedvetna. Så är det för den enskilde individen, och så är det förmodligen för nationerna.
Det är av allt att döma sant att det i Israel finns och har funnits en stark förträngning av sånt som inte passar in i bilden av den framväxande judiska staten. Men hur skulle det kunna vara på något annat sätt?
Hur mycket av svenska försyndelser från början av 1900-talet har inte förträngts av svenska politiker och journalister, just därför att detta inte var kongruent med bilden av det mönstergilla välfärdssamhället?
Lider inte palestinierna av samma slags förträngningsmekanism?
Är tiden för “Nakban” bara en ädel offer-historia?
Är Israels självständighetskamp endast en berättelse om övergrepp och förtryck?
Nej, naturligtvis inte.
Amos Oz har sagt att det är en kamp mellan “rätt och rätt”. Båda parter kan lägga fram giltiga argument för sin sak. Och både måste få rätt, annars får ingen rätt.
Man skulle dock kunna säga att det är en kamp mellan “fel och fel”. Allting i den här konflikten är fel, från början till slut.
Förintelsen var fel.
Det är fel att använda bibliska eller koranska argument för att hävda sin sak.
Det är fel att demonisera motparten och glorifiera sig själv.
Och det är definitivt fel att fortsätta med det eviga “Pro/Anti”-käbblet (apropå gårdagens sändning av “Debatt” i SVT - en hårresande tillställning).
Oz, och flera med honom, har konstaterat att en ev. lösning inte har en chans att tillfredsställa samtliga parter i konflikten.
De flesta kommer att bli förbannade, oavsett vad Olmert och Abbas kommer överens om.
Målet är en historisk kompromiss. Det är knappast Netanyahu och Haniyeh som ska ge oss detta. Olmert och Abbas är trängda mellan ytterligheter. De förtjänar vårt stöd. De militanta islamisterna, understödda av Iran och Syrien, motarbetar detta fredsarbete. De förtjänar våra fördömanden. Det är dock sant att Hamas måste med i den slutgiltiga ekvationen. Men Haniyeh och Mashaal vet vad de måste göra för att få vara med. Här finns inga hemligheter. De måste lägga ner vapnen, blir ett renodlat politiskt parti och ta plats i den civila och fredliga fredsprocessen. De måste bidra till att det framtida Palestina blir en sekulariserad och demokratisk rättsstat vid sidan av Israel.
Göran Rosenberg skriver: “Ändå är sambandet uppenbart. Utan den palestinska katastrofen inget Israel”.
Är detta verkligen sant? Skulle man inte kunna säga: Utan det palestinska “nejet” till FN:s delningsplan, och utan de arabiska arméernas attack på den nybildade judiska staten, ingen palestinsk katastrof?
Är inte detta lika sant som Rosenbergs tes?
Jag är en svensk-israel som aktivt stödjer tanken på att förhandlingar ska leda fram till tvåstatslösning och fred. Och ja, jag tror att det är möjligt. Och nej, jag håller inte med Göran Rosenberg om att förutsättningarna nu är sämre än på mitten av 1990-talet. Människor, judar såväl som araber, kan faktiskt tröttna på konflikt och elände.
Vi bör inte ta fasta på alla högljudda fanatiker. De, inom båda lägren, kommer aldrig att bidra till ett fredsfördrag.
Vi bör istället ta fasta på de israeler och palestinier som faktiskt gör någonting. Och de existerar, idag - det är bara att öppna ögonen och titta.
Ett minne är ett minne är ett opålitligt minne. Låt mig lyfta fram en viktig och minnesvärd detalj:
majoriteten av människorna i regionen vill ha fred och ekonomisk blomstring.
Låt inte fanatikerna fördunkla denna insikt.
Intressant?
Andra bloggar om: DN Israel Palestina Rosenberg
Roy B. Alterman är frilansande rådgivare inom strategisk kommunikation och
arbetar bland annat med krishantering, säkerhetspolitisk analys, opinionsbildning
och lobbying. Han är verksam i Sverige, Israel, USA och Storbritannien.
Alla texter av Roy B. Alterman
När en text är riktigt bra så känns det ofta onödigt att kommentera den. Men det här är en post som jag tycker att alla borde läsa precis som “Festfunderingar”. Inte bara läsa utan ta in. Roys perspektiv är ofta radikalt annorlunda än den gängse debatten i Sverige, även om det på ytan är rätt osexigt och inte tillräckligt kontroversiellt.
Intressant är också (för mig som inte läser svensk press kontinuerligt) att det alltid verkar vara samma skribenter som förklarar sakläget i Mellanöstern och att de ofta får stå oemotsagda. Kontrasten gentemot de extremt mångsidiga diskussionerna i Israel blir väldigt tydlig.
Hela spektaklet är egentligen storbritanniens fel. De skulle aldrig ha lovat ut Palestina-mandatet till sionisterna. Det var knappast vad majoriteten av invånarna i mandatet ville (eller ens majoriteten av palestina-judarna heller). Sedan det där med att bara ge sig iväg med svansen mellan benen som de gjorde ‘48 var riktigt lågt.
Väldigt bra text. Bara att önska att en så nyanserad bild sprider sig.
Detta ska du ha kredit för. Bra skrivet!
“Det finns sanningar men ingen sanning. Jag kan mycket väl hävda två helt olika saker och ha “rätt” i båda fallen.”
Robert Musil
Jag lärde mig en gång av någon i JIPF att FN:s delningsplan var för majoriteten av dem som då bodde i Palestina som om du själv skulle ha en fyrarummare och några kommer utifrån och vill ha de två rummen. Det är inte så konstigt att säga nej i det läget. Dessutom hade palestinierna i palestina ingen egen representation utan det var andra arabstater som framförde nejet. FN:s delningsplan är emellertid fortfarande folkrättsligt giltigt. På den vilar Israels folkrättsliga existens och på den vilar rätten till en palestinsk stat jämte Israel. Andan i resolutionen är samarbete och samverkan. Jag tror att Göran Rosenberg har rätt att det är bara när vi kan dela våra olika verkligheter med varandra som freden blir möjlig. Statsvetaren Rudolfo Stavenhagen talade tidigt om “multinational states”. Om inte tvåstatslösningen längre är möjlig återstår möjligheten av en judisk nation jämte andra nationer i en gemensam stat - den federala staten behöver inte vara av det tyngsta slaget. Det finns länder som Schweiz och andra som har minimala uppgifter på statsnivån medan det finns utrymme för mycket självstyre inom den gemensamma federationen. Det finns alternativ till apartheidstat om tvåstatslösningen skulle misslyckas, vilket jag ännu hoppas att den inte gör.
“Utan det palestinska “nejet” till FN:s delningsplan, och utan de arabiska arméernas attack på den nybildade judiska staten, ingen palestinsk katastrof?”
Och vad hade du tänkt dig som alternativ? En demokratisk judisk stat med en judisk minoritet hade inte fungerat, och det visste sionisterna.
Thomas, judarna var i majoritet i de områden som skulle tillfalla den judiska staten i delningsplanen 1947.
Det är grundfalskt att tala om mandatet Palestina som ett arabiskt land före 1948. Territoriet var brittiskt med brittisk lagstiftning.
Det har aldrig funnits något arabiskt land som heter Palestina. Området var turkiskt fram till WWI .
Att det bodde ett stort antal araber där ger dem inte rätt till en enda kvadratmillimeter av territoriet.
Att Palestinaaraberna inte hade någon FN-representation är irrelevant eftersom judarna inte heller hade det och ändå tilläts svara ja eller nej på FN´s delningsförslag. Hade araberna i mandatet haft något intresse av en egen stat, hade de kunnat svara ja på delningsförslaget.
Istället svarade de med krig mot judarna från November 1947.
Klart att det nya Israel inte ville ha kvar dessa oförsonliga fiender på sitt territorium inför det väntade anfallet från arabstaterna
Roy: Om du verkligen tror pa losningen att Hamas\Islamisterna en dag kommer att lagga ner sina vapen sa ar du en drommare. Islamisterna kommer inte att lagga ner sina vapen. Nazisterna la inte heller ner sina vapen — Man tog Nazisternas vapen o Islamisterna kommer att ga samma vag.
Anna Karin,
tack för din kommentar.
Mina ord om det arabiska “nejets” koppling till den palestinska katastrofen, var en respons på Rosenbergs ord om det enligt honom uppenbara sambandet mellan bildandet av Israel och den palestinska “nakban”. Jag är helt på det klara med att Rosenberg här spetsar till problematiken för att belysa det underliggande såret. Jag menar bara att det blir lite för enkelt, lite för demagogiskt, i just den meningen, i det specifika resonemanget.
Jag vill dock påpeka, i den händelse du är en ny läsare av al-hamatzav.org, att jag sällan ansluter till det ack så vanliga grälet om åren 1947-49. Jag ägnar mig mest åt dagens situation, med blicken framåt.
Från ett mellanmänskligt, psykologiskt och etiskt perspektiv är det i sanning så att parterna måste förmås att se den andre. Vi måste uppmuntra till möten, absolut. Ett trevligt exempel: Barenboims musikaliska projekt.
Så på den punkten strider jag varken mot dig eller Göran Rosenberg.
Jag menar också att sådana möten existerar, dagligen, men långt bortom medias räckvidd. Att leva som jude/israel i Israel är inte att leva i en skyddad verkstad där man slipper att känna och förstå att det finns palestinier i närheten. Min erfarenhet är snarare att majoriteten av människorna har vad som krävs för att gå med på en kompromiss. Det stora problemet är att människor med en något mer extrem hållning står utanför det upplysta och humanistiska samtalet.
Välmenande människor, t ex svenskar, kan med lätthet träffa israeler och palestinier i Jerusalem och där finna någonting helt annat än en hatisk och destruktiv inställning. Betydligt svårare är det att få igång en dialog med Haniyeh och Mashaal (Hamasledarna).
Idag pågår förhandlingar. Utanförstående svenskar bör överge “pro/anti”- käbblet och ge Olmert och Abbas ett otvetydigt stöd. Vägen till tvåstatslösning och fred är lång och svår. Men det är den enda vägen, den “smala” vägen, om du så föredrar. Det är också, enligt min mening, viktigt att inse vilken roll Iran och den militanta islamismen spelar i det här dramat.
Jag är medveten om att Israels agerande emellanåt kan te sig konstigt och brutalt, men man måste förstå att det inte bara handlar om en dikotomi där den ena sidan består av “Vi- Israelerna” och den andra av” De-palestinierna”. Israel förhandlar med palestinier och fredsviljan är uppriktig. Men Hamas och Islamiska Jihad motarbetar detta fredsarbete. Bäst vore att locka in Hamas i den civila processen, men om de väljer den väpnade kampen, så måste detta av Israel få ett adekvat svar.
Nog, för idag. Jag återkommer.
Thomas,
jag hoppas att mitt svar till Anna-Karin även kan läsas med behållning av dig.
Det citat du lyfter fram var, som sagt, en respons på Rosenbergs medvetet tillspetsade ord om ett uppenbart samband mellan bildandet av Israel och “nakban”.
1947-49 var en osannolik period i historien. Och om de åren kommer grälet att fortsätta i evigheters evighet..
Grundbulten är dock det internationella samfundets vilja: två stater, en judisk och en och arabisk, sida vid sida. Dagens förhandlingar syftar till att uppnå detta.
Det är också min utgångspunkt. Jag tror inte på en abrahamitisk federation. Jag tror inte på en-statslösningen, av det enkla skälet att judarna då skulle bli en minoritet. It will not happen.
Nu ser jag fram emot fortsättningen av 2008 års förhandlingar. Med eller utan Olmert? Vi får väl se.
Bababatra,
jag tror ingenting om detta. Ok? Jag refererar till det internationella samfundets vilja och till direktiven i Färdplanen: de militanta grupperna ska avväpnas. Den palestinska myndigheten ska erkännas. Det ska finnas ett parlament, ett befäl för en säkerhetsstyrka osv.
Detta är ingenting som jag har hittat på.
Notera att Fatah har vunnit framgångar i lokalval på Västbanken. Hamas har gått något tillbaka. Notera också att kvartetten har ordnat så att Abbas har fått installera nya säkerhetsstyrkor på Västbanken, med nya vapen och med ett, förhoppningvis, tydligt och rättssäkert mandat. Allt detta sker med Israels godkännande.
Är jag då optimistisk beträffande Hamas & Co?
Svar: nej.
Jag har i otaliga inlägg identifierat den militanta islamismen som inte bara Israels utan även Palestinas stora Fiende.
Jag räknar kallt med fler krig.
Och jag stödjer Israels förhandlingar med Abbas.
Parentes:
Vissa Israel-intresserade svenskar tycks betrakta Göran Rosenberg som något slags dissident. “Israel, situationen och Rosenberg” ses som besläktat med “Sovjet, Gulag och Solsjenitsin.”
Det är galet.
Rosenberg är ingen antisemit, ingen självhatande jude och ingen arabkramande förrädare. Han är en skarp intellektuell, en ärlig och hederlig tänkare och skribent. Boken “Det Förlorade Landet” är framförallt en personlig story, en mycket stark och inspirerande story. Jag har lärt mig massor av Rosenberg. Jag har läst, läser och kommer att läsa det han skriver om Israel och “situationen”.
Ok?
Men han lever inte i påtvingad exil. Han är inget samvets-vittne. i Israel och runtom i världen skrivs dagligen artiklar och böcker som i en kritisk anda tar itu med problem i Israel.
Personer i Sverige med grunda och grumliga insikter om Israel och situationen kan uppfatta Rosenberg som en sensationell och modig avslöjare. Modig är han, men det är inte så att han är den som har sett ljuset om Israel och att alla andra, inklusive oss här på al-hamatzav, famlar i mörkret.
Rosenberg har dock, kanske av ren formuleringslust, ibland skrivit saker som mer vittnar om den personliga uppgörelsen och mindre om den faktiska situationen. I boken “Det Förlorade Landet” skriver han att “Israel har grävt sin egen grav”, och I DN skrev han, som sagt, att sambandet mellan bildandet av Israel och “nakban” är “uppenbar”:
I de här två fallen menar jag, utan att för en sekund brista i respekt, att han går för långt i in strävan att skapa skarp polemik.
Hur som helt - jag ser fram emot fler texter av Rosenberg. Han är även välkommen att skriva ett inlägg här på al-hamatzav!
(Bara ett litet skämt…).
Roy.
Absålut sant. Nu krävs det djärvhet från bägge sidor för att överbrygga morsättningarna som finns. Israel måste också tänka framåt. Det finns en enorm potential av kunnighet och djävla anamma bland israelerna. Har precis kommit tillbaka från ett enormt firande och nästan rökförgiftats av grillosen. Samtidigt har jag köpt en lägenhet i Tel-Aviv, så från och med oktober har Israel fått en ny medborgare.
Anna-Karin Hammar: Ja, låt oss hoppas att det blir en tvåstatslösning utan den sorts apartheid som råder t.ex. i Libanon (palestinier har inte tillträde till skola, arbeten, fastighetsägande ) eller för den sorts restriktioner som råder i Jordanien (judar får inte bo i landet, palestinier stoppas vid gränsen), på Västbanken (barriär och somliga aggressiva bosättare) och i Gaza (dominerat av en terroristisk organisation som stöds av Syrien och Iran).
Jag vet inte vad JIPF står för men det säger sig självt att många folk har kommit i kläm i konflikter. Liknelsen du gav antar att palestinier hade statsbygge i sinnet. Det är nog lite vanskligt att tala om varför det sades nej till en arabisk stat vid delningen. Klart är att man inte ville ha en judisk stat. Men var de enade som folk? Benämningen palestinier kom på 60-talet. Före 1948 var alla i området palestinier: kristna, judar, muslimer, druser, armenier och andra. Det är nu dagens palestinier har en chans att forma en stat. Man vet hur det kan ske: stoppa fientligheterna, förhandla, kompromissa om försvarbara gränser enligt res. 242.
Kommer palestinier att tillåtas av sina ledare att lägga ner vapnen och ägna sig åt statsbygge? Kommer de att uppmuntras av intresserade och välmenta personer och grupper i omvärlden att göra det?
Paul!
Grattis till lägenhetsköpet!
Det var väl på tiden, eller hur? Och närmast - aliyah i oktober?
Tov meod, Paul.
Om du har lust får du gärna berätta fler detaljer om ditt kommande hem, var det ligger, hur mycket kalaset gick på osv.:).
Och hur var besöket, förutom att du sövdes av grillos och avgaser?
Roy.
Ja du. Det blev Ben Yehuda, en fantastisk lägenhet 110 kvm belägen våning 1 med en privat prunkande trädgård på 125 kvm. Svarta marmorgolv 2 badrum vardagsrum på 40 kvm hel glasvägg ut mot trädgården. Pris lägre än motsvarande storlek och faciliteter i storstadsregioner i Sverige.
Besöket var oerhörd omtumlande, bodde i Jaffa hos vänner, mycket musik och sång. Glada och stolta människor, flaggor massor av grillning viftning och os. Tysst minut och Hatikva. När man stämde in på sången såg man många med tårfyllda ögon unga som gamla kunde inte annat än känna stolthet att tillhöra ett folk som har med svett och blod skapa miraklet Israel. Fred vill man sa många och gärna så fort så möjligt. på frågan om vad man tyckte om den kanske uppseglande politiska skandalen fick jag svaret att det är man så van vid, man bryr sig inte kan de förhandla fram fred så får de gärna vara hur koruppta som helst, vi kan alltid slänga ut dem vid ett nyval.
Jag brukade bo på Ben Yehuda fast precis i början vid allenby, höll på att bli galen på alla bilar! och hela tiden sprärrade de av vägen för att de hade hittat en väska! Nu bor jag i Beer Sheva, så tyst och lugnt :) Men herregud vad jag saknar TA, spec BY saknar ljuden haha :)
Det är lätt att bli skepsis till det Roy skriver. Man ska grunna över varför man ska lita på Olmert och Abbas överhuvudtaget, det är inte olagligt menar jag. Är det inte så att palestinier ofta ser islamismen som något som ska kunna befria Palestina, något som någongång ska resultera i ett befriat Palestina? För vissa är det en dröm som lever kvar, för andra är det som den enda vägen till gamla Palestina.
Med tanke på hur många religioner som haft sin verkan på området tidigare menar jag att det är svårt för en normal muslimsk palestinie i de ockuperade områdena, att ställa sig emot islamismen helt plötsligt för att stödja denna såkallade fredsprocess. Att överge sin “enda möjlighet” igenom religiositeten och tron för att börja lita på Olmert, Abbas och deras styrka. Varför skulle en vanlig muslimsk palestinier göra detta? Förhandlingens väg är väl den bästa vägen säger man, men som nästan alltid misslyckats emellan Israeler och Palestinier. En väg som nästan aldrig fungerat tidigare för den muslimska palestiniern.
Ändå,
väljer jag att lita på Abbas faktiskt, i hopp om en ärlig satsning på freden och ordentliga förhandlingar som ska leda till att krav från båda sidorna ska bli tillfredställda, hopp. Det andra alternativet kan inte vara bättre.
Reflektion (kanske felaktig; definitivt förenklad) : Efter tidigare överenskommelser när man hyst hopp om att det äntligen ska bli fred, tycks det mig som att, eftersom resultat på förhandlingar kräver kompromisser -> kompromisser anses som svaghet -> regeringen som gjort kompromisserna överreagerar starkare än tidigare på terroristattacker (för att visa att man minsann inte är nå mesar) -> fredsplanerna och överenskommelserna grusas. Tycks mig som att det finns en machoism inom israelisk politik som får ett självdestruktivt resultat. Tankar?
Nenne.
Visst är trafiken störande, men hade det inte varit för denna fantastiska trädgården med bouganvilla och skuggande träd tillika ett litet springvatten hade jag valt något annat. Där kan man vistas utan höra trafiken, det är som att komma till en annan värld.
1. För 3300 år sedan steg de första Judarna in i Israel, och skapade ett blomstrande samhälle.
2. 1300 år innan kristendomen uppstod bodde Judar i hela Israel, och levde i ett blomstrande samhälle.
3. 2000 år innan islam skapades bodde Judar i hela Israel, och levde i ett blomstrande samhälle.
Läs och recitera muntligt varje rad uppifrån ner 1-3 i långsamt temp, artikulera väl, och stressa inte. Upprepa några gånger tills det sjunker in. Ha en trevlig helg.
Paul,
bra jobbat. Men ursäkta en nodnik: var på Ben Yehuda finns lägenheten? Byggår? Närmaste gata? Jag gillar Tel Aviv-detaljer, förstår du…
Glasvägg mot stor prunkande trädgård - suveränt.
Lycka till med allting.
Tore,
Nog kan man spåra och upptäcka viss machoism inom israelisk politik. Och jag har inte alltid kunnat få fram en rationell och fredsinriktad förklaring till allt som Tsahal har gjort. Det går inte heller att säga: allt Tsahal har gjort i Gaza under de senaste åren är det enda rätta, det finns inget annat att göra.
Det finns alltid annat att göra, man kan alltid göra en sak på ett annat sätt.
Men macho- och prestigefaktorn ska inte överdrivas.
Det ligger i Israels intresse att förhandla och sträva efter tvåstatslösning och fred. Men framför, bakom, under och ovanför allt som sker på den politiska fronten, finns kravet på säkerhet för Israels medborgare.
Detta är centralt. Ett axiom.
Och då har vi ju också sett att den andra intifadan och de militanta islamisternas krig skadar den palestinska saken. Allt detta driver det palestinska folket längre bort från den hägrande staten.
Jag vet inte om detta är en adekvat respons på din kommentar, men detta är vad jag förmår prestera just nu.
Förhandling med Abbas, lågintensivt krig mot Haniyeh - det är dagens situation. Den kommer att förändras.
Roy.
Mellan Gordon och Ben Gurion. Huset är nyrenoverat, troligen 30-40 talet.
Trafiken är livlig, men inte störande på just denna sträcka, men ett perfekt gömmställe för en mossadagent ( skojar ).
Jag kan utmärkt driva min firma i Sverige från Tel-Aviv, Den nya tekniken du vet. Jag vet inte om du kommer ihåg den förra chefredaktören från danska Politiken som senare blev rådgivare till Sharon, han pendlade mellan Danmark och Israel i många år.
Paul? Har du möjligtvis åtta rum också och jättestor lust att låna ut ett rum till mig när jag behöver sova över i Tel Aviv? :)
(är grön av avundsjuka…nejdå, jag unnar dig varje kvadratmeter. Jätteroligt att du flyttar hit!)
Anna.
Det är klart att jag kan låna ut ett rum till dig under förutsättning att du har ett bra recept på pesto.
Jag skulle önska att alla av judisk börd i Sverige ville flytta ner, där är plats för alla.
Yesh! Det är klart att jag har recept på pesto. Börjar omedelbart odla basilika. Oktober, sade du?
Paul,
Mazal Tov och välkommen hem! Jag ställer gärna upp med en stor skål fussili pesto till invigningsfesten i oktober.
G.T
Tack alla, min dörr kommer alltid att vara öppen för er alla.
Gordon Ben Gurion är bra, tov meod.
Jag ser fram emot Festen! Eller festerna.
Men varför allt detta jäkla tjat om pesto!?
Ni får nog komma med något lite mer originellt…:)
Roy och Anna.
Något av det som kommer att serveras är lax. Det finns fryst ‘även i Israel
En halv firre läggs på ett fat, sedan lägger man ett täcke med pesto på firren och slänger den in i ugnen 180 grader 20 minuter.
Till denna firren serveras en salsa bestående av cherrytomater stavar av färsk gurka, färska aprikoser skurna i bitar och finhackad persilja.
Dressingen består av olivolja, balsamicovinäger och saften av en halv citron.
Till denna enkla anrättningen dricks det naturligtvis ett väl avkylt vitt vin .
Ifall denna anrättningen hade blivit serverad för Olmert och Abbas kan jag garantera att de hade skrivit på ett fredsavtal utan att tveka.
Lysande, Paul - lysande.
Det låter ibland som om du är utbildad kock. Är det så?
Jag tror dock inte att Olmert och Abbas är förmögna att uppskatta sofistikerad kokkonst. De sitter nog mest och slafsar i sig kebab och hummus - och plockar saltgurkor direkt ur burken och äter dem ljudligt och äckligt….:)