Den tredje intifadan
Av Roy B. Alterman • 2008-09-08 • Kategoriserat under: Israel, Judeen, Samarien, Gaza - Palestinska MyndighetenDet blir ingen tredje intifada.
Dvs – nästa våldsvåg blir någonting annat än vad vi såg under de tidigare intifadorna. Visst blir det en del stenkastning. Och vi kommer inte att kunna stoppa samtliga självmordsbombarförsök. Dessutom lär vi få se incidenter med skjutvapen. Krypskyttar. Plötsliga skottsalvor från förbipasserande bilar.
Nästa kris kommer att handla om raketer och missiler, men då inte några skraltiga qassam-fyrverkerier. De palestinier som är militanta har skaffat bättre grejer. Missiler med större sprängkraft och längre räckvidd. Ashdod och Tel Aviv är två exempel på troliga mål. Vissa domedagsprofeter talar om kemiska vapen.
Men den som har följt nyhetsflödet, läckorna, rapporterna och utspelen under sommaren bör inte ha missat att vi bombarderas med motstridiga signaler. Mina egna efterforskningar bekräftar att ingen vet någonting med säkerhet. Alla gissar. Men låt oss då meditera över ett antal faktorer:
- Hur många tunnlar finns det mellan Gaza och Israel, och mellan Egypten och Gaza? Jag har inte varit där och räknat, men en komparativ analys av diverse utspel och rapporter tyder på att det rör sig om hundratals tunnlar. Fler än femhundra, men färre än tusen. Trafiken där nere är livlig. Vapensmugglingen har gått för högtryck. Hamas mobiliserar.
- “Terrorutnötningskrig” – är det ett bra uttryck? Sådär. Men vad är det Hamas sysslar med, nu när man håller igen och iakttar ett slags “vapenvila”?
Det arabiska ordet för “motstånd” är muqawama. Motstånd och utnötning i cykler. En ständigt pågående kamp, i konjunkturer. Ihärdigt och uthålligt stridande. De palestinier som är militanta går inte omkring och förlorar sig i hallucinationer om att de kan vinna över Tsahal. Alltså undviker man det militära slagfältet, så gott det går. Medlet består nu av att attackera Israels civila samhälle, att slå mot civila människor i deras vardag. Att sprida skräck och otrygghet bland Israels befolkning. Att terrorisera. Målet är att via denna terror på sikt bryta sönder den judiska staten. De palestinier som är militanta tänker inte i termer av mandatperioder, de grubblar inte så mycket över Livni och Obama/McCain. De bedriver sin kamp för att krossa Israel. Det må ta 40 år. 400 år. Israel ska aldrig bli en lugn och trygg plats för judar. Via terror ska man få israelerna att tappa modet, att vända sig mot varandra. Ekonomin ska åsamkas stora skador. Folk ska emigrera.
- Här är det dock viktigt, om analysen ska bli något att hänga i julgranen, att vi genast tar död på myten om att “Hamas-i-Gaza” är ett monolitiskt fenomen utan all dynamik och inre splittring. Ahmed Jaabari, ledaren för Izzadin Kassem, den militära grenen, har sina övertygelser om vad som bör göras. Ismail Haniyeh, den politiske ledaren i Gaza, delar inte Jabaaris åsikter om hur kampen bör föras under det kommande halvåret. Och politbyråns chef, den begåvade Khaled Mashaal, som sägs vara på väg att flytta till Khartoum, gillar att polemisera mot ledarna i Gaza.
Iran utövar sitt inflytande, men har lättast att förmå Islamiska Jihad, snarare än Hamas, att agera som den Islamiska republikens förlängda arm i Gaza.
- För några dagar sedan arresterades Abu Hafss i Gaza. Han leder Jaysh al-Ummah, som sympatiserar med al-qaida. Arresterades av vem? Av Hamas. Detta tyder på att Hamasledningen inte vill få sin sak kidnappad av al-qaidasympatisörer. Mashaal och Haniyeh anser att en “al-qaida-intifada” allvarligt skulle skada palestiniernas sak. Dvs – nog skulle man kunna tänka sig att använda al-qaidasympatisörer i framtida våldsdåd, men endast på order från Hamasledningen. En muqawama värd namnet måste bygga på disciplin, kompetens, planering och politiskt-diplomatiska insikter. Ett exempel, i klartext: Abu Hafss får sitta i finkan ett tag, “tills han blir mör”. Sedan svär han lydnad till Hamas, släpps ut – och blir en tillgång att använda inom ramen för den övergripande motståndsdoktrinen. I denna doktrin, i muqawama-konceptet, talar man bl a om att “fred med Israel” är uteslutet. Däremot kan man tänka sig en och annan hudna, eller tahadiyeh. Dessutom – istället för att vänta till dess att man kan mäta sig med Tsahals styrka, så är det att föredra att satsa på korta stridsperioder, varvat med vapenvilor. Vidare – attackerna syftar inte till att erövra land. Det handlar om att slå mot Israels “veka liv”; att undergräva och erodera det som utgör fundamentet för Israels civila samhälle. Inte heller betraktar man Jihad som ett snävt begrepp knutet till den palestinska kampen. Islamister världen över bör införliva Jihadtanken och delta i den eviga striden.
En god muqawama-aktivist satsar hårt på att bygga upp sociala nätverk, och är måttligt intresserad av olika typer av arabiska statsbyggen.
- Hamasledarna har dock lidit bakslag på Västbanken. Man lyckas inte konkurrera ut Fatah. Detta har dock inte hindrat Jabaari från att skicka krigare till Västbanken. Hur många missiler har man där? Oklart. Men antalet ökar, och en dag kommer de till användning.
Förutom Hamas finns förstås en rad grupper med något lägre profil. Men många av dem är splittrade och demoraliserade. Den andra intifadan blev, till sist, ett fiasko. Den andra intifadan skadade den palestinska saken.
Men av de palestinier som är militanta finns fortfarande många med hög moral och stridslust. De ägnar sig nu åt analysera situationen. De bidar sin tid. De är redo för strid.
- Trots vissa förbättringar på Västbanken, bl a i Jenin och Nablus, så är situationen överlag tämligen eländig. Vägspärrarna förpestar tillvaron. Muren är en brutal påminnelse om sakernas tillstånd. Folk är spända, irriterade, förbannade – det råder en tryckt stämning. Man ser hur det byggs nya hus inom de befintliga bosättningarna. Man hör rapporter om bosättare som angriper palestinska bönder. Utposter poppar upp och Tsahal tittar på. Man ser Abbas skaka hand med Olmert, för att sedan säga de till leda uttjatade orden. Annapolis-processen framstår som ännu ett dåligt skämt, i den långa och sorgliga historien av svag humor.
Det jäser och kokar. Vissa delar av Västbanken är en tryckkokare. Andra delar präglas av uppgivenhet och handlingsförlamning. Motstridiga signaler. Folk spekulerar i vad som kommer den dag Abu Mazen inte längre är president. Vad händer då? En islamistisk revolution? Eller blir det en Barghouti eller en Khader som tar över? En stark ledare som på allvar vågar stå upp, som är kapabel att få till ett paradigmskifte i USA:s och EU:s sätt att ta sig an konflikten?
Står Västbanken inför en social och militär explosion? Eller har alltför många sjunkit ner i förtvivlan och uppgivenhet? Hur ska de militanta ledarna kunna sälja in budskapet om en ny runda av våld och elände, när den andra intifadan inte gav önskat resultat?
- Det blir ingen tredje intifada. Jaså? Och det vet du? Ja, jag vet att nästa våldsvåg kommer att utvecklas på ett helt annat sätt än vad som var fallet 1987 och 2000. Två konkreta faktorer: Israel har vidtagit åtgärder som kommer att minska antalet “framgångsrika” självmordsbombaroperationer. För det andra: de palestinier som är militanta har skaffat sig bättre vapen.
Till sist: Muqawaman får då och då ett utbrott, likt en vulkan. Dessa attacker av gaser och lavaströmmar kallar man för intifada. Ok då. Det blir en tredje intifada….
Eller snarare: är det inte dags att vi får lära oss ett nytt arabiskt ord? Muqawama är själva doktrinen. Intifada är det vi har sett ett par gånger. Men vad ska vi kalla ett bombardemang av tusentals missiler från Gaza och Västbanken mot Tel Aviv och Ashdod?
Mot denna dystra profetia kan man ställa en annan tanke. Det blir bara grått, trist, deprimerat, meningslöst och pinsamt. Hur – pinsamt?
Ondskan är banal. Ledarnas beslut om krig och fred är pinsamma, ytliga och fullständigt meningslösa.
Mer om muqawama-doktrinen, skrivet av Ehud Yaari – här.
No related posts.
Intressant?
Andra bloggar om: intifada Israel muqawama Västbanken
Roy B. Alterman är frilansande rådgivare inom strategisk kommunikation och
arbetar bland annat med krishantering, säkerhetspolitisk analys, opinionsbildning
och lobbying. Han är verksam i Sverige, Israel, USA och Storbritannien.
Alla texter av Roy B. Alterman
Guardian,
jag instämmer till fullo med det du säger i din kommande kommentar….;)
Skrämmande usikter. Om det inte vore för en sak skulle Muqawama vara en förödande effektiv strategi. Det som kan få en sådan strategi att misslyckas är om den egna befolkningen accepterar att leva i ett helvete i flera generationer. Muqawama kan tillämpas åt båda håll. Israeliska motattacker blir långt mer förödande för den stackars fattiga befolkningen i Gaza än de militanta palestiniernas attacker mot jämförelsevis bättre skyddade israeler som dessutom har bättre förutsättningar att vårda och återuppbygga efter förödelsen. Så vad som avgör blir väl vilket folk, vilken sida som har störst uthållighet.
Jag tvivlar inte på att Muqawama kan få ganska många israeler, särskilt de med ursprung i Västeuropa och Amerika, att fly(tta). Men det kommer att finnas många kvar, beslutsamma att stå emot, att kämpa för landet. Många kommer att bli lika “militanta” (ett förskönande ord för blodtörstiga fanatiker) som sina motparter.
Den långvariga och oförsonliga konflikten i Nordirland kommer att framstå som en mild bris jämfört med den kedja stormar som kommer att föröda Israel med omnejd om detta scenario blir verklighet.
Skrämmande utsikter sannerligen….
Finns det något som kan avvärja en sådan utveckling?
Yttre militär inblandning? Knappast. Varrken USA eller något annat land kommer att vara angelägna att sticka in näsan i det kombinerade getingbo och ormgrop, fyllda med retade och uppjagade vilddjur, som Medlhavets östra strand kommer att utgöra. Inte med färska insikter från Irak.
Medling och fredsöverenskommelser? Blir de värda papperet de är skrivna på, så länge det finns tillräckligt många extremister villiga att förstöra alla chanser till fred?
Mobilisering av de moderata krafterna på bägge sidor? Kommer de att leva länge nog för att åstadkomma något?
Nazi-Tyskland kunde betvingas endast efter ett förödande världskrig som nära nog jämnade Tyskland med marken och kostade c:a en av tio tyskar livet. Kommer Israel att kunna besegra de fanatiska islamisterna i Hamas och Hizbollah m.fl. på det sättet? Naturligtvis inte. Israel är inte starkt nog, det finns för många arabstater som kommer att erbjuda islamisterna skydd och återupprustning, och världsopinionen kommer inte att tillåta det. Under förutsättning att Hamas et co är smarta nog att inte angripa mål utanför Mellanöstern. Och det är de, det är den avgörande skillnaden mellan dem och dårarna i Al-Qaida.
Snälla Roy, ge mig lite hopp! Säg att det finns något sätt att motverka en sådan destruktiv utveckling………
och fyrverkeriet inleds när ramadan avslutas ?
Roy
Jag håller med Guardian:) Analysen är som vanligt träffsäker och frågorna tänkvärda och berättigade!
Här, nollåttan, jag ger dig ett glas hopp, på ett silverfat.
Drick. Botten upp. Sådärja. Klar? Då så. Dags att fortsätta kampen. Mörkret skall förgå……
Snälla Roy.. nu har du gått på extremvänster/palstinagrupperspöket “den tredje intifadan”…
Först kan nämnas att den andra inte slutat. Lugnet jämfört med tidigare år (i Israel då) beror helt på barriären, shin bet, mossad och armén.
I detta desperata läge försöker dessa grupper få oss att tro att lugnet beror på att de själva lagt ner vapnen inför nästa strid. De har förlorat och har svårt att bryta sig ur sitt nuvarande dödläge.
Men Israel måste ta tillfälet i akt att evakuera vissa bosättningar på västbanken och det görs tyvärr inte.
Ett sätt att förhindra detta är att åter ockupera Gaza, krossa Hamas, och ge kontrollen över Gaza till Fatah igen. Ingen Haniyeh, och ingen Ahmed Jaabari. Mahmoud Abbas är trevligare. Eller varför inte göra Gaza till en parkeringsplats. Läste att det har varit en ökning på 40% med turister i Israel detta år. De kan tex parkera sina hyrbilar där.
Michael, du har helt rätt i att jag är snäll. Men några spöken tror jag inte på, varken palestinaditon eller några andra.
Istället för att fundera över om den andra intifadan har avslutats eller ej, presenterar jag idéerna kring muqawama som ständigt pågående, och intifada som våldsamma eruptioner. Därför är det ointressant och irrelevant att meditera över om den andra intifadan har avslutats. Poängen är att muqawaman, den underliggande övertygelsen, alltid är med i bilden.
Nej, lugnet beror inte “helt på barriären, shin beth, mossad och armén”. Även de palestinier som är militanta, däribland Hamas & Co, gör överväganden. De har inte “förlorat”. Du har missuppfattat situationen.
Din slarviga läsning gör att du missar vissa aspekter. Jag säger ju i hyggligt klarspråk att kommande våldsvågor blir någonting annat än vad vi hittills har sett. Kalla det intifada. Kalla det för “huliganistisk uppryckning”. Kalla det vafan du vill.
Passa på att evakuera bosättningar? Det vore korkat. Det pågår nämligen en process, och ev. evakueringar ska ske först i samband med en uppgörelse. Nej, Michael, det är nog snarare du som tycks tro på spöken, och jag behöver väl inte säga varifrån de kommer?
En sak till, Michael -
om du nu helt plötsligt börjar debattera med mig är risken överhängande att jag fortsätter blogga i ett år till. Tänk på det…;)
Sebastian,
äntligen en kreativ idé. Framåtblickande och klok. Den sortens intellektuella briljans som hos andra motsvaras av idéerna om att attackera Tel Aviv med kemiska vapen.
Jag har en bättre idé:
bomba bort allting. Hela området. Bort med Israel, Palestina, Jordanien, Syrien, Libanon – allt ska bort. Jag menar, hur länge kan vi fortsätta med den här farsen? Varför ska vi i det upplysta Europa ständigt behöva oroa oss för vad de stackars satarna i Mellanöstern hittar på? Ingen där vill ju ha fred. Här i Norden super vi ihjäl oss. Där dödar man varandra. Det är allt.
Roy
Du har en postningsfrekvens, som får Usain Bolt att framstå som en halt snigel som saktar farten i en kurva..=)
Jag ska läsa, så återkommer jag med en kommentar- I promise… :)
Tackar, Guardian.
Usain Bolt! The Lightning bolt….otroligt.
Men jag är faktiskt en trög och långsam typ. Segar mig fram. Mot evigheten.
Sen har jag bestämt mig för att aldrig mer kritisera dig. Så nu kan du skriva vad du vill..;)….fast man behöver ju inte använda “kritik” för ta sig an dina argument. Det finns andra tillvägagångssätt. Man kan kalla saker för kritik och intifada, eller genmäle och hobbyvåld.
Roy, som utlovat.
(Jag är lite ambivalent inför att använda beteckningen Intifada – men när jag använder beteckningen, så avser jag inte självmordsbombningar mm, utan mer civila protester, rätten att bekämpa en ockupation)
Washington institute är väl ingen höjdare – både staten Israel och palestinierna har skapat och byggt sina identiteter på kamp. Deras snack om någon form av ”evig” arabisk kamp, där kampen är ett självändamål, är bara ideologiskt mumbojumbo.
Men man kan ju redan nu se att pendeln går åt olika håll; staten Israel är ett faktum och istället handlar numera den israeliska kampen om att kunna fortsätta kontrollera palestinierna.
Palestiniernas ursprungliga kamp var säkerligen för att förhindra att Israel uppstod, men den kampen är förlorad sedan decennier tillbaka – vilket man är grundligt medvetna om, numera handlar kampen om självständighet och frihet på en betydligt modestare yta av det palestinska mandatet.
Ställd inför faktum så accepterar man Israels existens – men skulle man idag fråga Abbas om valet mellan en värld med eller utan Israel, så behöver vi inte tvivla på svaret.
Om man ser till de tidigare Intifadorna så har de ifrån palestinskt håll initialt varit till mestadels varit oblodiga historier, men som i den första så möttes stenkastande ungar med skarpa skott och prickskyttar.
Och i den andra rusade även de palestinska dödstalen iväg innan den hårda vägens män ibland palestinierna, agerade.
Det man kan se är i att i mångt och mycket är det Israels agerande som bestämmer Intifadornas förlopp, och exempelvis Or-kommisionens utlåtande var inte direkt smickrande för de ansvariga israeliska beslutsfattarna – men snart 10 år senare har fortfarande inga ansvariga ställts inför rätta, och då pratar vi ändå om 12 dödade israeliska medborgare.
Jag är inte man att bedöma tryckkokareffekten på de palestinska områdena, men det känns väl tveksam till om man kommer att se någon Intifada 3 på grund av en fallerad Vägkarta – det finns ju knappt någon som lägger någon betydelse vid den – jämfört med de gigantiska förväntningar som fanns inför Camp David 2000.
Av samma anledning så håller sig nog bosättarhögern lugn – Osloavtalet upplevdes som något nytt – ett genuint hot – och genererade extrema reaktioner i form av en mördad premiärminister & en massaker i en moské, bland annat
I skrivandes stund har Vägkartan inte ändrat på någonting och bosättningsförfarandet flyter på i sin gilla gång, och att ge regeringen en orsak till att agera mot dem, är knappast troligt att de taktiska bosättarna bjuder på.
Konflikten mellan Israel och palestinierna går ju i cykler, så även våldet. Det kan vara värt att komma ihåg att på den gamla goda tiden, pre-Oslo, då det inte existerade några palestinier och man levde under full israelisk ockupation, så hade palestinierna det många gånger bättre än under de följande åren när en Fredsprocessen sades pågå.
Prickfritt. Vattentäta resonemang. Inga invändningar.
Fast jag vill bara göra dig medveten om ett par saker, Guardian:
1. Jag relaterade till Washington Institute med tanke på den här artikeln. Men analyser av hur de militanta grupperna tänker och agerar görs på många håll. Du har missförstått en del av resonemanget:
Den analys jag talar om påstår inte att det handlar om en “evig kamp”. Det är Du som läser in detta, inte jag som säger någonting sådant. Inte heller finns här några tankar om att “kampen är självändamål”. Det är Du som tror detta, men det beror nog på slarv från din sida, är jag rädd. Istället identifieras hos flera av de militanta grupperna en särskild stamina, som bl a leder till att de kan varva stridsperioder med “vapenvilor”. Och du, Guardian, måste internalisera att det finns grupper, vars muqawama-tolkning handlar om att kampen pågår så länge som det finns en judisk stat i området. Så ta till dig detta, Guardian: muqawama är motstånd. Detta kan se ut på många olika sätt. De som omfamnar den här övertygelsen ämnar fortsätta kampen så länge det finns ett Israel i området. Många hade hoppats att de skulle lägga ner vapnen. Det har de inte gjort.
Vägen framåt är att förmå Hamas & Co att ansluta till fredsarbetet.
2. Nej, Israel strävar inte efter att kontrollera palestinierna. Man försöker hålla koll på de palestinier som är militanta, så att de inte ska sabotera och undergräva fredsarbetet. Minns att början på processen innebar ökad öppenhet. Vi är på väg att försöka någonting liknande en gång till. Låt oss då hoppas att de militanta grupperna kan kontrolleras.
3. Som sagt: signalerna från olika delar av det palestinska samhället är motstridiga. Om framtiden vet vi ingenting. Och det är denna insikt om att vi ingenting vet som gör att jag ställer ett antal frågor. Jag betonar och upprepar att det kommer motstridiga signaler. Sedan finns dessvärre tecken på att nästa våldsfas innebär något nytt – tusentals missiler mot Tel Aviv och Ashdod. Vi får se.
4. Anledningen till att (bosättar)högern har varit märkvärdigt tystlåten, beror ju på deras övertygelse om att fredsarbetet kommer att haverera. Men förr eller senare kommer vi till “beslutstider”, och då kommer protesterna. Dvs- och hör nu på Guardian.
Sug in den här insikten:
Vad än man kommer fram till, så kommer stora grupper att bli vansinniga. Israeler som palestinier. Jag upprepar: vad man än kommer fram till. Av den här insikten kan du dra vissa slutsatser. Om vad som är möjligt. Om vem man bör stödja, istället för att sitta på läktaren och argumentera som en huligan.
De som protesterar komma att låta som du gör, Guardian, som låtsas veta allt och vars favoritpose är att sitta tillbakalutad och fördöma allting. Du är ju begåvad och intelligent, men du får verkligen inte fastna i den där rollen. Det vore tragiskt.
Bonuskritik
Du skriver: “Konflikten mellan Israel och palestinierna går ju i cykler, så även våldet”.
Jag vill då bara säga: Nej. Det är fel. Det finns ingen förutbestämd konjunktur. Intifadorna kom till av pinsamma och korkade skäl, precis som har varit fallet med ett antal militära operationer från Israels sida.
Guardian: ta dig upp ur tyckar-fåtöljen. Du fördömer allting. Anser dig ha alla svar. Men den hållningen är verkligen inte seriös. Lyd ett gott råd från en ärrad och numera fridfull kämpe:
Eftersom du dömer ut allting som görs (Vägkartan, Annapolis, Allt Israel gör eller inte gör) – var då vänlig och tala om för mig vad man bör/måste göra?
Om du dömer ut allting, då måste du ju kunna erbjuda ett alternativ.
Vad är det?
Detta måste du kunna leverera, annars faller din kritik mot allting som görs – den faller och går i tusen bitar.
Det goda rådet är således:
Presentera den optimala fredsuppgörelsen för mig. Och hur vi tar oss dit. Istället för att bara gnälla och döma ut och leka svensk Mellanöstern-besserwisser – tala om för mig hur freden ska se ut, och hur vi ska komma dit. Och detaljerna, Guardian, är viktiga. Så om du duckar och undviker detaljerna – ja, då finns inte längre någon kraft bakom dina fördömanden av allt som Olmert och Abbas eller någon annan försöker göra.
Den här bloggscenen är Din. Entré…..
Jag har poppat popcorn nu och har inte hela dagen på mig Guardian.
Ikväll är det minsann fotboll som gäller.. :)
…och fotbollen ligger i din hörna, Guardian. Vi är fler som vill höra hur din vägkarta inklusive detaljer ser ut.
Yep, I’m all ears!
Jag har naturligtvis inte möjligheter att ge ett detaljerat förslag på hur en lösning ska se ut, men jag kan beskriva rimliga förhållningssätt.
Det behövs ett omfattande stöd ifrån omvärlden.
Som vi har sett så klarar man inte av att på egen hand lösa detta, så det internationella samfundet måste stötta.
Det mest logiska är väl att USA ser till att Israel gör det som dom ska, och att EU tar sig an palestinier och vissa arabstater.
Om man inte följer vad som är avtalat måste det givetvis generera konsekvenser, både morot och piska.
Internationell närvaro
Det måste finnas internationell närvaro i form av militär och observatörer, som kan verifiera och berättar vad som sker på marken.
Palestinier och israeler har ju ett avtal om ömsesidigt erkännande. Israel behöver acceptera Beirutdeklarationen, vilket bekräftar att man ska lämna de ockuperade områdena – arabstaterna å sin sida ska därmed erkänna och upprätta diplomatiska förbindelser mm med Israel, och förklara konflikten en gång för alla avslutad.
Poängen är att man från början fastlagt målet, och därmed har man undanröjt eventuella tveksamheter – alla vet vad som gäller. (Att vissa sedan inte gillar det är en annan sak)
Eftersom åtskilliga kommer att vara missnöjda med ett avtal, så är det då viktigt att det grundas i lagen och internationell lagstiftning. Även om man är missnöjd så är det lättare att på längre sikt acceptera ett avtal om det har en grund i internationella traktat.
Jerusalem
Man släpper idén med Jerusalem som huvudstad och därmed delad, istället så väljer man TelAviv och Ramallah. Man går tillbaka till delningsresolutionen och förklarar staden som ”corpus separatum”. Eftersom en delad stad inte funkar, så är det bättre att det är lika orättvist för båda, och man slipper striden om symbolvärdet. Sedan får man se på sikt.
Internationell närvaro viktig, eftersom man måste garantera tillträde till 3 stora religioner.
Västbanken
Israel utrymmer bosättningarna etappvis – muren rivs/flyttas till gröna linjen där det är möjligt. Staten Israel får kompensera dem som fått mark förstörd, samt även de egna bosättarna. Viktigt att palestinierna har bra tillträde till Jerusalem, om man ska få någon snurr på deras ekonomi, då staden är den ekonomiska motorn i regionen.
Majoriteten flyktingarna integreras i respektive länder/flyttar till Västbanken/Gaza, ett antal flyttar till Israel. Viktigt med sysselsättning på Västbanken/Gaza för inflyttade palestinier, för att undergräva extremisters inflytande. Flyktingarna kompenseras för egendom ifrån 1948.
Vatten är ett stort problem. Man kommer att behöva stora avsaltningsanläggningar.
Tja, några tankar. Viktigt att tänka på att om man har ambitioner att lösa hela konflikten en gång för alla, så kräver det ganska stora åtgärder, som kommer att ta lång tid. Momentum är ett viktigt ord.
Guardian,
Antar att du inte menar att det räcker med att bara att kompensera för förlorad egendom. Israel måste också erkänna brottet, dvs att den arabiska folkgruppen utsattes för svåra kränkningar i samband med Israels bildande. Därefter kan man gå vidare med kompensationsförhandlingar. Annars lär det bli svårt att uppnå verklig försoning – och framtidstro för palestinier.
Guardian,
kan du inte ge några detaljer? Men hur kan du då ständigt och jämt döma ut och fördöma alla fredsförsök? Det är en ohållbar attityd. Ej seriös. Sitta hemma och vara raljant om Vägkartan och Annapolis m.m, alltmedan folk på plats försöker få till en framkomlig väg? Inte bra, Guardian. Ett trovärdighetsproblem.
Vidare till dina allmänna och fluffiga ord:
Stöd från omvärlden. Jomenvisst. Man har försökt. Mer stöd är på väg. Men frågan är vilket typ av stöd det ska handla om? Piska – morot? Lite väl grovt och förenklat.
Uppdelningen, som du skriver, att USA ska ta hand om Israel och EU se till palestinierna, är inte bra. Det är då bättre att låta Kvartetten jobba tillsammans, med samtliga frågor och parter.
Att i förväg fastställa det exakta målet är inte realistiskt.
Intressant att notera att du inte nämner ordet “förhandlingar”. Inte en gång. Konstigt. Det innebär, enligt min bedömning, att du har en von-oben perspektiv som inte tillåter dig att internalisera det som faktiskt pågår – förhandlingar.
Internationell närvaro: svårt att bemöta, eftersom du inte ger några detaljer. En internationell närvaro ligger dock inte i korten, åtminstone inte i de omedelbara korten.
Internationella traktat – javisst. Men en kompromiss om hur de internationella traktaten ska tolkas.
Jerusalem – här undviker du naturligtvis detaljerna. Det som är svårast. Låt mig bara flika in att det idag är Israel som garanterar att judar, kristna och muslimer kan utöva sina religioner.
Erkännanden av övergrepp och sådant, i samband med något slags försoningskonferens, är viktigt. Men det måste vara ömsesidigt.
Men det är väldigt svårt att ta itu med det skriver, eftersom det rör sig om allmänna och välkända principer. Diskussionen blir genast betydligt mer intrikat och intressant när man går in på detaljerna. Men några sådana ger du inte.
Återuppliva idéen om “Corpus Separatum”? En vacker tanke, men inte realistisk. Tänker du dig en FN-styrka i den separata kroppen? Särskild guvernör?
En av mina flickvänner i Jerusalem ville göra stan till en egen stat. Med egen valuta och flagga och allt. Också en vacker tanke. Jag tror dock inte att statsidéen eller corpus separatum är något som ingår i den aktuella fredsprocessen.
Gränsfrågan och bosättningarna: jag skulle helst ha fått höra fler detaljer. Det är ju detaljerna som är kruxet, min vän. Men vad säger du om land-swaps som möjlig väg framåt?
Ett problem är att många länder inte vill integrera sina palestinska flyktingar.
Hur många ska repatrieras i Israel?
Etappvis evakuering: över hur många år ska detta pågå?
Bör man baka in kompensation till judiska flyktingar i kalkylen?
———
Men allt detta som vi hittills har dryftat är mest allmänna funderingar. Jag vill bara göra dig medveten om detaljerna.
Sen vill jag även påminna dig om Vägkartan. Dess direktiv ska uppfyllas innan man kan gå vidare. Dessutom finns de här idéerna om “shelf agreement” och om principella överenskommelser.
M.m. Jag är lite besviken. Det du räknar upp är allmängods som alla känner till. Själv närstuderar jag kartorna och traktaten.
Eller så här:
säg att man, mot alla odds, kommer överens om att göra Jerusalem till ett corpus separatum. Redogör för mig hur transitionen från dagens tillstånd till detta nya ska gå till? Vad blir Jerusalems juridiska status? Vilken status får religionernas heliga platser? Ska Jerusalem avskiljas från Israel och Palestina med en mur? Med regelrätta gränsövergångar? Om en FN-styrka ska stå för säkerheten – hur ska den operera? Osv osv.
Jan E
Naturligtvis!
För vissa är förmodligen erkännadet viktigare än kompensationen.
/Editerat. Kommentaren saknar totalt anknytning till bloggposten.GT./
Uttalande av Abbas idag:
“We erred when we made the second intifada into an armed struggle, and I will do everything to prevent a third armed intifada,” he said.