Al Hamatzav

Idag träffas prominenta ledare i Sharm el-Sheikh. World Economic Forum håller möte. Men israeler och palestinier tar som vanligt över showen, med hjälp av den egyptiske medlaren Omar Suleiman. Otaliga läckor, utspel och hot har den senaste tiden talat om att en deal mellan Israel och Hamas om Gaza är nära förestående.

Ett alternativ är ett “package deal” på ett bräde. Ett annat är att man nöjer sig med ett par tre frågor, samtidigt som man gemensamt sätter upp en tidtabell för resterande frågor. Så vad finns då i potten?
- En vapenvila. En hudna. En tahadiyeh. Kalla det vad du vill. Poängen är att både Israel och Hamas gärna skulle en se “lugn” sommar. Haniye och Mashaal är i och för sig nöjda med att de kan skjuta raketer mot civila mål i Israel, men de är bara alltför medvetna om vilka förluster Tsahal har åsamkat Hamaskrigarna under det senaste halvåret. Mashaal må vara en fundamentalistisk fiende, men dum är han inte. Han inser att det inte ligger i Hamas intresse att satsa på en stor sammandrabbning i sommar. Han vill kunna rusta och omgruppera, slicka såren, genomföra geopolitiska positioneringar inför framtidens bataljer.
Olmert, Barak och Livni vill ha hem Shalit. Först och främst och till syvende och sist - detta är målet, även till priset av att Hamas åtnjuter ökad popularitet. Frågan är då hur många och vilka palestinier som ska släppas i utbyte mot Shalit. Ibland refereras till uttrycket “blod på sina händer”, som om detta skulle vara ett centralt kriterium. Så är det inte. Israel har vid tidigare tillfällen släppt palestinier som varit direkt involverade i blodiga dåd mot israeler. “Blod på sina händer” är irrelevant i sammanhanget.

Protesterna mot att Israel är i färd med att göra upp med Hamas om en fångutväxling handlar om att den islamistiska organisationen därmed stärks, att Abbas försvagas och att detta vore katastrofalt för regionen och fredsarbetet. Men detta är en protest grundad på idealistiska tankegångar.
Situationen är redan nu en katastrof. Och den lilla PR-vinst som Haniye kan njuta av i samband med att frisläppta palestinier bussas in i Gaza kommer bara på ett högst obetydligt sätt att höja den militanta islamismens status i området. Det blir en pyrrhusseger, helt enkelt. Förr eller senare kommer den stora smällen - nämligen när fredsprocessen har kommit så långt att det blir dags att avväpna Hamas & Co. Då hjälper inga PR-shower. Vi ser således att popularitets-argumentet, som skäl för att stoppa en deal med Hamas, är klent och ointressant.
En annan känd invändning handlar om att en deal med Hamas om att få loss Shalit bara skulle uppmuntra till nya kidnappningar och större problem. Men även detta är ett idealistiskt och okunnigt argument, av följande skäl:
Israel står ständigt inför kidnappningshotet. En deal med Hamas innebär inte att hotbilden förändras på ett avgörande sätt. En deal skulle t o m kunna skicka en signal om att på kort sikt, och tillfälligt, minskar riskerna för nya kidnappningar. Mashaal och Haniye är fullt införstådda med att en ny kidnappning ökar risken för en massiv attack från Israels sida, på ett sätt och med en intensitet som inte ens de mest krigsälskande jihadisterna kan stå ut med.

- Förutom en fångutväxling talas det som att lindra nöden för vanliga palestinier i Gaza, bl a genom att öppna vissa gränsövergångar, bl a den i Rafah. Det gäller att sortera ut vilka roller som Egypten, Hamas, den palestinska myndigheten samt Israel ska tilldelas. Dessutom är det viktigt för Israel att Egypten på allvar tar itu med vapensmugglingen.

En deal skulle således utnyttjas av Mashaal och Haniyeh för att undergräva Abbas ställning, men detta är till stor del en chimär. En deal, med åtföljande vapenvila och en relativt lugn sommar, gör det lättare för Olmert och Abbas att förhandla. Och den PR-vinst som islamisterna hoppas på är i det längre perspektivet endast en obetydlig delseger. Förr eller senare, som sagt, måste Hamas & Co avväpnas, enligt direktiven i Färdplanen. Det är fredsprocessens stora utmaning, och i ljuset av detta får en deal med Hamas sina rätta proportioner - det rör sig endast om en liten del i ett större spel.

Men innebär inte förhandlingar och avtal med Hamas att man därmed bryter isoleringen av den islamistiska rörelsen, att man ger dem legitimitet - och att detta på ett avgörande sätt står i strid med allt vi vill uppnå i form av tvåstatslösning och fred?
Vi har alla en tendens till önsketänkande. Nu är det dock av vikt att man placerar in en deal i ett större sammanhang. En överenskommelse med Hamas innebär inte på något vis att islamisterna därmed har kommit in i den diplomatiska värmen. En deal är ett nödvändigt ont och har ingen prejudicerande verkan på hur omvärlden framöver ska förhålla sig till jihadisterna.

Till sist, en annan aspekt:
För att en tvåstatslösning ska bli till krävs att Hamas blir ett renodlat politiskt parti, att man erkänner Israel, att man erkänner den palestinska myndigheten, att man inordnar sig i den palestinska rörelsen, att man ställer sig bakom det som måste utgöra grunden i en framtida palestinsk stat av demokratisk karaktär: det måste bli ordning på säkerhetstorpet! Ett befäl, en polisstyrka, ett domstolsväsende osv.
Inofficiella möten med Hamasledarna, och sådana sker ju regelbundet, inte minst nu i Sharm el-Sheikh, fungerar som möjligheter för omvärlden att bearbeta Hamas, att få dem att överge den väpnade kampen och istället ansluta till fredsarbetet. Det må vara svårt att svälja för somliga, men sådana trevare är legitima och rationella.
Palestinierna måste nå enighet. Palestinerna har inte råd med att fastna i ett slags förnyad “Husseini-Nashashibi-konflikt”, den här gången i form av oförsonlighet mellan Fatah och Hamas.
Den egentliga nakban handlar om palestinsk oenighet. Det ligger i allas intresse att motarbeta en upprepning av denna sekellånga tragedi.

Att Bin Laden nu tycks ha hört av sig och manat världens jihadister att sig an blockaden av Gaza utgör bara ytterligare ett skäl för omvärlden att bearbeta Hamas i en fredlig riktning.

French connection

SvD