Al Hamatzav

Den druziska byn Daliat El-Carmel är ett populärt utflyktsmål. Byn, och dess systerby Isfiye, ligger uppe på Carmel-berget en dryg mil söder om Haifa. Familjer flockar hit på lördagarna, huvudsakligen för att shoppa eller äta på någon av de många restaurangerna.

Israeler älskar orientaliska bazaarer. Daliats bazaar ligger i byns centrum längs huvudgatan. Huvudtemat är heminredning – konstbroderade textilier, inramningsaffärer, diverse möbelaffärer, tillbehör och suvernier, samt en massa krims-krams. För tjugo år sedan kunde man hitta riktigt konsthantverk här men idag är det mesta industritillverkat, antingen lokalt eller i Sydostasien. Priserna står inte utmärkta, och principen att pruta efter förmåga gäller.

Restaurangerna ligger både i bazaaren och längs landsvägen till Haifa. På menyn står det mesta och bästa av Mellanösterns autentiska cuisine. Traditionellt serveras ett 10-tal olika vegetariska smårätter som förrätt, t.ex. hummus, tehina, oliver, felafel, frityrstekt blomkål, eller getost. Alltihop ställs i mitten på bordet tillsammans med färska pitabröd och färskpressad lemonad. De bästa huvudrätterna är baserade på lammkött, ugnsbakat med ris och pinjenötter. Efterätten är druziskt (turkiskt) kaffe med söta bakelser. De goda bakverken baklawa eller canafe kan man också köpa hem från något av de många konditorierna.

I Israel finns ungefär 100,000 druzer, bosatta i 22 byar. Resten av det miljon-starka folket bor huvudsakligen i Libanon och Syrien. Den druziska religionen har sitt ursprung på 1000-talet, då den började som en reformerrörelse inom islam. Rörelsen utvecklades snabbt till en egen religion, och till ett folk. År 1948 accepterade druzerna (inom Israel) den israeliska statsbildningen, och de allierade sig med judarna i självständighetskriget 1948-49. Sedan dess har de varit trogna och framgångsrika medborgare.

Trots att druzerna med rätta klagar över att deras kommuner får lägre anslag från staten än judiska kommuner, så har de lyckats väl med att både integrera sig i det israeliska mainstream samhället och samtidigt bevara sin egen kultur. Druzerna omfattas av värnplikten, och många unga druzer söker sig till elitförbanden och officerskarriären. IDF har åtskilliga druziska generaler. Druzerna har assimilerat sig politiskt i Israels partistruktur och röstfördelningen mellan partierna i de druziska byarna liknar landet i övrigt. I Israels politiska ledarskikt märks flera druziska Knesset-medlemmar och en minister i förra regeringen, Saleh Tarif. Druzerna har sin egen civil-lagstiftning med egna domstolar som handhar skillsmässor, testamenten, barnomvårdnad, etc.

Palestiniernas strategi står i bjär kontrast till druzernas. År 1948 valde druzerna samlevnad och samarbete. Strategin har varit framgångsrik både politiskt, ekonomiskt och socialt för folkgruppens medlemmar. Till skillnad från druzerna, så valde palestinierna nationalismens och konfrontationens väg. Nationalism är helt legitimt, men palestinierna har betalt ett mycket högt pris för den strategin. De enda palestinierna har uppnått på 58 år är krig, landsflykt och elände. Tyvärr verkar det som om palestinierna blint har bitit sig fast i sin misslyckade strategi – med valet av Hamas och raketregnet från Gaza har palestinierna bekräftat att de trots facit i hand fortsätter att välja konfrontation framför samlevnad, samarbete och ekonomisk utveckling.

Posta till:

No related posts.