1) Den senaste tidens raketbekjutning från Gaza har lett till slutsatsen att Hamas politiska och militära grenar inte drar jämt. Izz Al-Din al-Qassam kan komma att sabotera avtalet genom återupptagen raketbeskjutning.

2) Netanyahu kommer att inskärpa att detta uppenbart och än en gång visar PA:s ointresse av en förhandlingslösning, och kommer att hoppas på omvärlden förståelse. Han kommer att upprepa att Hamas är en organisation som vill förgöra Israel som de inte erkänner, och som i sin charter öser glödande judehat ur både religiösa och sekulära källor. Det är dock tveksamt om detta kommer att minska pressen på Israel eller få den internationella BDS-kampanjen mot landet att minska. Tecknen på Abbas och PA:s ointresse för en förhandlingslösning, har för den som velat se, varit ymmniga ända sedan Netanyahu-regeringens tillträde. Detta har dock varken påverkat EU eller Obama-administrationen.

3) Dock. Hamas är stämplat som en terror-organisation av både EU och USA, och det kommer att bli mycket svårt för dessa att fortsätta sitt massiva ekonomiska stöd till PA om denna leds av en samlingsregering i vilken Hamas ingår. Det kommer även att minska möjligheten för PA att lotsa FN-erkännandet av Palestina i hamn, planerat att ske i September.

4) Uppgörelsen kan även av andra skäl bli av mycket kortvarig art, som ett resultat av PLO:s fasthållande vid den diplomatiska strategin, av Hamas fasthållande vid terror eller av politisk eller ekonomisk press från EU och/eller USA.

5) Slutligen en mindre trolig utveckling: Hamas kunde av ovan anförda skäl komma att splittras i en terrorinriktad radikal del och en något mer pragmatisk, den senare anförd av exempelvis Ismail Haniyeh. Det skulle dock mycket till eftersom splittring är djupt impopulärt i det palestinska samhället. Därtill kommer att även “pragmatikernas” minimikrav för att ingå en längre Hudna (vapenvila) med Israel, ligger långt ifrån vad ens Israeliska fredsorganisationer på vänsterkanten skulle kunna acceptera.

Relaterad läsning:

Al-Jazeera
Haaretz

Man anklagar Israel och USA (lilla och stora satan förmodar jag?) för “”Homonationalism” och “Pinkwashing” (båda två är nya koncept för mig, särskilt det senare, så om nagon läsare kan utveckla det hela är vi nog flera som är tacksamma för det).

Jag antar att ytterligare kommentarer egentligen ar överflödiga. Inte med ett ord nämns att Israel är det enda land i Mellanöstern och Nordafrika där människor går säkra oavsett sexualitet, etnicitet, kön eller andra yttre attribut och det enda land som hållit en Gay Pride parad eller har lagstiftning som skyddar avvikande sexualiteter (istället for att döma dem till döden). Inte med ett ord nämns hur kvinnor och avvikande sexualiteter behandlas i Gaza eller på andra håll i Mellanöstern och Nordafrika. De är i dessa länder andra klassens medborgare, de stenas till döds och det uppviglas till hat mot dessa både av allmanhet och stat. I ALLA länder utom ett och det är just detta land dessa verklighetsfrånvända galenpannor valjer att hetsa mot och motsätta sig. Jag skulle vilja se dessa personer försöka hålla en Gay Pride parade i Gaza City. Eller Teheran. Eller föra ut ett radikalfeministiskt budskap pa samma platsers gator och torg. Hur skulle ett “heterohatets dag” förlöpa i Gaza City? Antagligen som när detta bröllop mejjas ned med maskingevärseld av Hamas terroristsoldater för att de har mage att spela musik “i strid med Islam”.

LANK: Kvinnofolkhögskolan & Seminariet i fraga

Tipstack: Torbjörn Karfunkel

Men det underliga är ju annars att det normala vore att söka pressa en part att acceptera en viss lösning. Israel har nämligen lagt fram ett antal lösningsförslag, som samtliga förkastats av palestinierna. Och vid samtliga tillfällen har dessutom den palestinska sidan vägrat att komma med motförslag. Bortsett från den maximalistiska idén att Israel ska ge upp hela Jerusalems gamla stad och öppna sina gränser för 4,5-7 miljoner palestinska “flyktingar” – begå nationellt självmord alltså – så har den officiella palestinska sidan inte kommit med några förslag över huvud taget. Inga.

Det tål att påpekas – eftersom europeiska journalister envist vägrar att göra detta – att den lösning som “Alla vet” till slut måste bli verklighet (två stater, delat Jerusalem, symboliskt “återvändande” för några tusen palestinska flyktingar, etc…). är en lösning som palestiniernas ledare aldrig någonsin har sagt sig acceptera. De har kort sagt aldrig på något sätt förbundit sig att kompromissa alls.

Eftersom Israel däremot redan har lagt fram ett antal kompromissförslag verkar det följaktligen rimligt att skifta pressen från Israel till den sida som än så länge går och drömmer om motpartens försvinnande från jordens yta, via Iran, Hamas eller som på Arafats tid – Saddam Hussein.

Sanningen är ju den att det inte är byggstopp eller inte som hindrar Abu Mazen från att förhandla. Han hade 10 månaders byggstopp på sig att få tummen ur, en period som han ägnade åt att sitta och sura och inget annat.

Writing or speaking of Israel and it’s conflict with it’s Arab neighbors, about the “occupation” or occupation, the Palestinians or “palestinians”, the territories or Judea and Samaria, and lately a more and more towards Israel hostile Western world – in short what in Israel is referred to as “Ha Matzav” (The Situation) – is to a large extent like walking on quick-sand wearing ice skates over the slippery slopes of the abyss of your choice. There are many reasons for this. First of all the topography of these processes is horribly complicated. Second, not one single piece of reality is considered an established fact by any of the parties involved, and every fact presented by one side will immediately be decried as a preposterous propagandistic lie by the other side, which brings us to the third problem: Irrespective of what droves of Anti-Israel thinkers, and unfortunately the current US administration, believes, this is not rational USA or UK, this is the Wild, Wild Middle East, where politicians, religious authorities and military spokespersons, down to the depressed Arab who rents an equally depressed camel for photos with visitors to the Olive Mount, will lie without blinking. About everything. To themselves and to others.

And when it comes to Europe’s and the US’ lacking understanding of the Israeli position, another problem is deeply worrying – Israel’s failure to explain to the world that the conflict is – at the very least – threefold:

1) First, we have the conflict between two peoples wishing to realize their nationalistic aspirations in the same, minuscular plot of overcrowded land. This is the European and US understanding of the problem, the understanding of Israel’s far left, and the one who has given rise to the idea of the Two State Solution. The PLO has of late, at least in English, given lip service to this understanding as well. As have different Israeli leaders.

2) The conflict is also the Arab world’s conflict with what they consider an insult to their honor – a Jewish state. One of the many ethnic minorities that for a thousands of years had been living in the Arab world at the mercy of Arab whims, have had the gaul to break free and create a state right under their noses, a state that in only 60 years has become more successful than any modern Arab state.

3) The religious and cultural conflict where in the eyes of Islamic interpretation, a geographic part of the Islamic Dar-Al-Islam (House of Islam) has been converted into Dar-Al-Harb (House of War).

While European and US critics of Israel only recognize the existence of the first of these conflicts, where Israel to some extent can be considered the stronger party, Israelis – for reasons of self-preservation – tend to be more worried about the latter two. The Arab and Palestinian leaders are more difficult to understand. In English, they show most interest in the first conflict, but in Arabic as well as in action, they focus more on the latter two as well. This is the reason why Arafat told Clinton and Barack to “Go to hell!!” after Camp David II, and the reason why the Palestinian negotiators has turned down every offer since. It is also the reason why Abu Mazen runs to the Arab League to get every little detail in the negotiations approved – he sees himself primarily as negotiating for The Arab Nation, not for his Palestinian people.

There is a lovely American expression about something being “The elephant in the room”, meaning the glaringly obvious thing that no one talks about. As for the current negotiations, or rather non-negotiations, there is a whole herd of elephants being tacitly ignored by left, right, Obama, Arabs and Israelis. I’m not certain that a negotiated peace will be forever impossible, but the already mentioned, as well as below elephants, make me absolutely certain the the current US sponsored pressure to resume negotiations is an absolute waste of time.

1) Nobody except Obama wants them. Benjamin Netanyahu is not Arik Sharon or Yitzchak Rabin. He does not have the inner strength to change his mind on the nature of the conflict, nor does he have the political strength to take on the rightist opposition in his own party, an even less to out-manouver Lieberman’s ever more outrageous positioning to become the rights crown prince in the next elections. As for Abu Mazen, he ignored the build freeze in the territories for 9 whole months, in order to not have to go down in history as the Palestinian leader who compromised with the holy Right of Return and with Jerusalem. He then got on the bandwagon with one month left, knowing full well that the build freeze would not be renewed. He is currently doing everything he can to force the US into a version of a renewed build stop that Netanyahu will not be able to accept. Abu Mazen is working on his legacy, fully aware that he has almost no public support, and couldn’t sell a peace deal to his people even if his life depended on it. This is why he consistently is doing everything he can to persuade the Israeli public of his lacking intentions, the latest prank was to send out one of his mouth piece ministers to claim that the Western Wall is a Muslim, and not a Jewish, shrine.

2) Elephant numero due – Gaza and Hamas. It is a truly fascinating fact that whether you choose to listen to the liberal Thomas Friedman in the New York Times or to rightists such as Moshe Arens in Haaretz, they are all speaking and analyzing about “The Peace Process” as if Hamas and Gaza didn’t exist. But even if Abbas was Mandela and Netanyahu was King Samuel, what exactly would a peace deal with only the West Bank entail? Gaza would still be run by religious fascists, armed to the teeth, keeping 1.5 million palestinians hostage, and ready to shell Israel to make sure any peace deal wouldn’t last. Which is really the incentive for Israel to give up land for peace when Israel would know for certain that it would not lead to peace?

2) And Hamas again….Hamas did not only win the last parliamentary elections with votes from Gaza. They also won in the West Bank, including in Jerusalem. The fact that Abu Mazen and Fatah is still in power there is a result of massive economic and military support from the US, not of popular support from the Palestinians. If a Palestinian state should be forced on the parties by the US, then this state would in all probability be taken over by Hamas within a year or two. And that would lead war, and most probably a re-occupation at a very steep price in human life and suffering.

As far as I see it, the current process has turned into nothing but a blame game, where both sides are maneuvering to make any real results impossible, while avoiding to draw the ire of the American President. And chances that such a game would yield anything but disappointment and possibly renewed rounds of violence are very, very limited. This is not to say that the situation is hopeless. Intellectuals both left and right, Jews and Arabs, are getting more and more clear that the other side is not going to disappear, and are thinking about new ways to understand the problem. And as usual, the people are often better than their leaders. So Arabs and Jews and Settlers and Palestinians keep rubbing against each other in Supermarkets, Shuks, NGO:s and settlements, and mostly refrain from killing each other, sometimes even becoming friends.

Scenariot som regeringen föredrog är ett av två huvudscenarion. Det andra är naturligtvis att släppa fram båtarna helt eller delvis, tex släppa fram lastbåtarna men avvisa aktivisternas kryssningsfartyg. Ett tredje alternativ finns också, men har såvitt jag vet inte diskuterats: Att släppa IN båtarna, men inte släppa UT dem. Det skulle innebära att 800 aktivister fick ett långvarigt uppehåll i Gaza med goda möjligheter att hjälpa till i territoriets uppbyggnad.

Det juridiska ramverket för regeringens beslut är oantastligt. I Oslo-avtalens GAZA-JERICHO AGREEMENT ANNEX I, Article XI står klart och tydligt att främmande farkoster inte får komma närmare Gazas kust än 12 sjömil. Inom 12 sjömil har Israel rätt att vidtaga alla nödvändiga åtgärder mot farkoster misstänkta att användas för terroristaktiviteter, eller för att smuggla vapen, ammunition, narkotika, varor eller deltaga i några som helst illegala aktiviteter. Det är helt klart att Ship to Gaza-båtarna deltager i illegala aktiviteter, tex. finns det 800 aktivister ombord som saknar besöksvisum. Att båtarna kan misstänkas ha vapen, ammunition eller narkotika ombord är också ganska naturligt. Israel har också utropat en 20 sjömils sk. exclusion zone, ett helt legitimt och lagligt tillvägagångssätt. Tex. utropade UK en 200-sjömils exclusion zone runt Falklandsöarna 1982. Juridiskt sett har Israel således inga som helst problem med att blockera båtarnas intrång inom 12 eller 20-sjömilsområdet.

Politiskt sett har Israel också helt rätten på sin sida. Efter Karine-A incidenten 2002 finns det inga tvivel om att palestinierna försöker smuggla in vapen sjövägen till Gaza. Visserligen stod Arafat/Palestinska Myndigheten, och inte Hamas, bakom det försöket, men dagens kända arsenal med Grad-raketer i Gaza är bevis nog för att omfattande smuggling förekommer. Den primära smuggelvägen är tunnlar, eftersom Israels flotta i stort har täppt till sjövägen. Det är ganska klart att om Israel häver sjöblockaden, så kommer Hamas omedebart att börja smuggla in tunga vapen och medeldistansrobotar.

Vad kan då komma att hända ute till havs ikväll? Så här kan det gå till när ett örlogsfartyg stoppar civila fartyg. Först anropar man på VHF Channel 16 (156.8 MHz), den internationella nöd- och anropsfrekvensen som alla farkoster måste avlyssna. Fartyget får order att stoppa maskinerna och lägga ut lejdare för äntring och inspektion, eller att lägga om kurs till Ashdod. Vid vägran finns ett upptrappningsprotokoll med kanonskott i luften eller skott över bogen. För att fysiskt stoppa ett fartyg finns flera tillvägagångssätt, tex. skott in i kommandobryggans styrhytt eller skott in i akterspegeln för att förstöra rodermaskineriet. Ett mindre våldsamt sätt är att preja, men den manövern förutsätter att örlogsmannen är större än den civila farkosten.

Det är högst troligt att Israels Flotta har fått order om att använda så lite våld som möjligt, dels för att inte skada civila och dels för att inte skapa negativ PR. Om våld kommer att brukas beror mer på aktivisterna och deras inhyrda sjökaptener än på Israel. Vi vet sedan länge att palestinierna och deras sympatisörer inte drar sig för självåsamkad kropps-skada i politiska syften. Det gäller inte bara självmordsbombare, utan också vanliga ISM-aktivister eller ofredliga demonstranter. Vi vet också att Ship to Gaza-aktivisterna är ute efter att provocera och bevisa en tes (prove a point) .

Det är därför troligt att Ship to Gaza-båtarna kommer att vägra anrop på Ch. 16, och tex demonstrativt öka farten eller styra mot flottans båtar. Den senare manövern har fördelen att den i rätt vald kameravinkel och ur aktivistmun förevigt kommer att upplevas som att israelerna försökte ramma aktivisterna, och inte tvärtom. Det stora frågetecknet är, hur stora risker och hur många dödsoffer aktivisterna är beredda att ta när sitationen spetsas till. Sjökaptener har ansvar för sin farkosts och de ombordvarandes säkerhet, och de är naturligtvis också mycket medvetna om styrkeförhållandena i situationen. Men vem vet om inte politiska hotheads lyckas hetsa varandra och båtpersonalen så att skottlossning eller bordning blir nödvändig. Det går naturligtvis inte att sia om antalet dödsoffer vid en sådan händelse. Det enda man kan säga säkert är att palestinierna och deras anhängare kommer att utropa det som en stor seger: Israel får negativ PR (hurra!), några aktivister blir köttfärs (too bad for them, but who cares), och bistånds-sändningen kommer inte fram till Gaza (who the fuck cared about that anyway).

Sjörapporten lovar 1-1.5 m vågor i kväll, så man får hoppas att de flesta aktivisterna ligger på knän och kramar toaletterna i sina kajutor i stället för att springa i vägen uppe på däck. I kväll eller i morgon får vi veta hur det hela slutar.