Bitter Hammargren skriver i Svd att “I fråga om Syrien framträder en ohelig allians där Israel, USA och Iran vill att Assad sitter kvar vid makten.” Tanken tycks vara att USA och Israel skulle oroa sig för att Syrien, som styrs med järnhand av en Alawitisk minoritet, skulle sönderfalla längs etniska förkastningssprickor och att kaos skulle utbryta, ett kaos som skulle kunna spilla över den Israeliska gränsen med Syrien.

Resonemanget haltar, även bortsett från den tröttsamma ryggmärgsreflexen att skylla världens elände på Israel och USA, eller påståendet att dessa skulle vara i allians med mullornas Iran. Att Israels gräns med Syrien varit lugn sedan sexdagarskriget har ingenting med Assad-regimens kärlek till Israel att göra. Den bygger på en Syrisk – synnerligen dyrköpt – realpolitisk insikt att de ingenting har att hämta i militära kraftmätningar med den judiska staten. När Israel i perioder av Syrisk provokation har gjort F16-överflygningar av Damaskus har den Syriska regimen omedelbart beordrat ner sitt flygvapen på marken. När Israel bombade en Syrisk reaktor 2007 försökte man först tysta ner saken. Resonemanget haltar ännu mer om man betänker att Syrien konsekvent har ägnat sig åt att driva proxy wars mot Israel via Hizballah och Hamas, som man stött med vapen, logistik och pengar, liksom åt att agera mellanhand till Irans stöd till samma organisationer. Som den cyniske Libanesen uttryckte saken: “Syrien är beredda att bekämpa Israel till den sista Libanesen”. Det är hur som helst på intet sätt självklart att en Syrisk Sunniregim med demokratiseringsförväntningar på sig skulle vara sämre från ett Israeliskt perspektiv, låt vara att det antagligen inte heller skulle innebära en förbättring.

Ett annat argument som hörts är att Assad-regimes fall skulle vara problematiskt för landets kristna minoritet. Det är i bästa fall ett osäkert argument. Cirka 10 % av Syrierna är kristna. Enligt uppgift har därtill cirka 350 000 Irakiska kristna flytt till Syrien för att undkomma Islamistisk förföljelse. Men trots att de kristnas situation i Syrien är bättre än i Irak eller Saudi-Arabien, så är den ändock mycket dålig. Förföljelse och diskriminering är vardag. Det är inte heller här klart att ett regimsskifte skulle förvärra de kristnas situation.

Men det finns andra perspektiv. Ett av dem är det gamla “The Devil you know”-argumentet. I ett Mellanöstern som för närvarande ser ut som ett korthus i styv kuling kan det från Väst-håll finnas ett visst motstånd mot att underminera en regim som är en förutsägbar geopolitisk spelare. Därtill kommer att ett ingripande i Syrien inte har några förutsättningar alls (under nuvarande förhållanden) att passera säkerhetsrådet i FN. Samt att Syriska Kurdistan gränsar till Turkiska Kurdistan, vilket innebär att ett militärt ingripande i Syrien skulle göra den strategiskt viktiga Nato-medlemmen Turkiet synnerligen nervös. Och att någon annan part än Nato skulle ingripa förefaller otänkbart.

Jag tror dock att det som slutgiltigt omöjliggör ett militärt ingripande är att den nödvändiga ledargestalten USA definitivt inte är intresserat. Dels sitter USA redan fast i två tämligen impopulära krig, och Obama-administrationen har helt enkelt inte råd, varken politiskt eller ekonomiskt, att ge sig in i ännu ett krig som rimligen kommer att innebära kritik på hemmaplan, liksom spänningar inom Nato och diplomatisk fientlighet från Ryssland och Kina. Slutligen saknar Syrien betydande oljetillgångar (Libyens oljereserv är dubbelt så stor som USA:s), vilket innebär att USA, med sin extremt oljeberoende ekonomi, saknar realpolitiska motiv för en militär insats, som dessutom skulle ha en realpolitiskt osäker utgång.

Relevant vidareläsning

New York Times

Countdown for Christians in Syria

Christians flee Iraq, find Syria ‘ruthless’

Now he tells me that in a village in Kurdish Syria, a group of elders had visited the secret police, asking them to take down a statue of Bashar Assad, for as they had said: ”The youngsters are so angry we can’t control them, it’s better you do it.”

The blood baths this passed weekend at funerals in Syria, with security forces killing around 17 civilians, again puts the finger on the double standards of the West’s involvement the Arab Spring and it’s revolutions. The Syrian diaspora is watching in disbelief how Nato has intervened militarily on behalf of a disorganized and Al-Qaeda linked Libyan opposition to overthrow a dictator who has spent the last 10 years aligning himself with Western interests, while staying ominously silent when Bashar Assad, a Terror Sponsor par excellence and an aggressive enemy of the West, is committing the same kind of atrocities that got Muammar Gaddafi into war with Nato.

A lot have been said about this seeming contradiction, most eloquently by Caroline B. Glick in Jerusalem Post. In short, The West has no sound reason to intervene in Libya, seeing as the risk that a new government taking over after Khadaffi will be worse, for the West as well as for the Libyans, is paramount. In Syria on the other hand, it can’t get worse. Basher Assad’s regime is already a puppet for Iranian influence in the Arab world, a gun runner for Hizballah and Hamas, and the prime destabilizer of Lebanon. So intervening there should make sense, right? And another plus is the fact that Syria has a sizable Kurdish population, who are traditionally Pro-West. So how should we understand the US and Nato involvement in Libya and it’s utter reluctance to help the Syrian revolution along?

”The silence in the West concerning the Syrian blood bath has finally made me understand that the Western Lefties and Liberals don’t care at all about the Arab people”, my friend says, ”they only care about the fight against Israel”. His statement contains a partial answer to the conundrum, or as another Kurdish friend framed the same conclusion: “God, I wish Israel would occupy Kurdistan.” Bingo.

The Left couldn’t care less about Arabs. Not even about Palestinians. Jordanians and Syrians and Kuwaitis have killed many more Palestinians than Israel ever did. There are around 350 000 000 Arabs in the world, but all the worlds Humanitarians, Liberals and Lefties only care about the 4 million in the West Bank and Gaza, and for those fighting Israel. As for Libya, it obviously no longer is a force in the Israeli-Palestinian conflict. Syria on the other hand is a weapon pointed at the heart of Israel, something that clearly helps moderating Left and Liberal demands for an intervention there.

But there is another point I’ve strangely enough haven’t seen in this discussion in mainstream media outlets, which is the answer to the obvious question: ”How much oil does Syria have”? The answer: Not a lot. Libya on the other hand has the 17th largest oil reserve in the world, twice as big as that of the US. And foreign interests in Libyan oil are huge.

So it would seem that the Arabs the West care about, militarily, politically and intellectually, are those who are either fighting Israel, live in the territories, or have a lot of oil. But I hope I’m wrong, because this conclusion doesn’t spell a great future for the Arab spring.

Liknande poster:

1. “The Devil you know” – Det Syriska dilemmat

1: Kontrollera och bryta upp våldsamma upplopp (gummikulor/tårgas)
2: Tazers, tårgas och pepparspray är accepterat att använda mot arresterade omedgörliga personer om de vägrar sammarbeta vid arresteringen även om de är handfängslade.

Vad vi ser i klippet är huliganen Abu Rahma, först som frontfigur för det våldsamma upploppet, sedan arresterad. Vad som sker sedan är oklart, en soldat siktar mot hans ben, kameran vinklas bort, stängs av, och sätts på igen då upptågsmakaren ligger ner på marken, vilket ger skenet av att det rör sig om sekunden strax efter det berömda “skottet mot benet”. Troligtvis är det ett gummiskott mot tån dock, som blåsts upp och nu kallas “Oskyldig palestinier skjuten i benet” runt internet. Huliganism och gummi har en historia tillsammans dock. Black Army-huliganer mottog många batongslag i huvudet under sina konfrontationer mot kravallpolis på 90-talet. Ingen av dem hävdade dock att de blivit “skjutna i huvudet”. Det ska till populister och självömkare för att överdriva en händelse. Och mycket riktigt fick huliganen Abu 15 seconds of fame på Al-jazeera.

Ja, det var allt. IDF har givetvis sett till att en utredning kommer att ske om det inträffade, eftersom att avfyra, även ett anti-kravallvapen på det avståndet strider mot IDF’s säkerhetsstadgar. IDF, jag själv och många med mig, tvekar dock om videoklippets relevans som bevis för att Abu verkligen blev skjuten i benet från nära håll. Både IDF’s läkare och B’Tselem, som spred videoklippet, verifierar att Abu hade blott en mildare skada i en tå(!) som snabbt plåstrades om innan han skickades hem i utmärkt skick. Denna tåskada skulle lika gärna kunnat uppkommit innan arresteringen när Abu Rahma sprang fram och tillbaka som en Duracellkanin under kravallerna. Jag förstår dock inte hur ett skott med en gummikula, från 1 meters avstånd, inte lämnar efter sig ett rejält blåmärke på benet, utan istället resulterar i en tåskada, så mild att Abu Rahma kan steppdansa hem till sitt anhang av vänner bestående av stenkastare och ISM-aktivister?

[Uppdatering]
Jpost redogör dock händelsen i detalj, vad soldaten säger och det verkar som att ligisten Abu verkligen fick sig lite gummi på tån. Om han tyckte gummi gjorde ont kanske han kan börja fundera över vilken skada stenarna och järnkulorna han och hans vänner kastar kan orsaka om de träffar en person i huvudet. IDF, som är en moralisk och etisk armé, kommer vidta åtgärder mot soldaten som missbrukade anti-kravallvapnet. ISM/PGS envisas ännu att kalla händelsen “Oskyldig palestinier skjuten i benet”.

Men ledsen grabbar och tjejer på ISM, ert videoklipp var bevisligen ett bottennapp, och visar en våldsam huligan, som uppenbarligen, var omedgörlig under arresten till den grad att hans tå fick smaka på lite gummi. Men upp med hakan, jag vet någonting ni kan skriva om ni som vurmar över “de mänskliga rättigheterna” följ t ex denna länk och skriv om hur syrisk polis sköt ihjäl över 25 stycken obeväpnade fängslade islamister och skadade över hundra av dem, medan de vanhelgade Koranen, under fängelseupploppet som ni ignorerat i över 2 veckor nu.

Fast Ba’ath är ju inte vare sig ett judiskt eller Israeliskt parti, så jag antar att en skadad palestinsk tå är mer värd än 25 stycken ihjälskjuta Islamister i Damaskus.

Tillägg:
De av ISM kallade “fredliga demonstrationerna” som Abu Rahma deltog i under början av Juli månad, och som till sist gav honom en bula på tån kan ni se lite av här.

Det intressanta är dock Sarkozys hjärtefråga, freden i mellanöstern, Assad sade “Damaskus har inget annat val än fred” vilket säkerligen fick Sarkozys ögon att lysa av blotta tanken att få bli mannen som går till historien som fredsbringaren. Assad var dock inte blygsam med att visa vad han tycker om Olmert-regimen genom att lämna bordet innan Olmerts tal, undvika handslag, ögonkontakt och till och med lyckas med konststycket att undvika att hamna i en vinkel där pressen kunde fånga de båda på ett och samma fotografi, jakten på det historiska fotografiet fortsätter. Walid Moallem, följde Assads exempel, och troligtvis order, och lämnade utrikesministrarnas möte när Livni började tala. Assads rådgivare hördes dessutom säga att “Olmert är för svag att förhandla med”. Olmert visade med en handgest som sade något i likhet med “vill inte Assad skaka hand, så är det hans problem”. Olmert och Livni har fått hård kritik från Likud i Israel där de anklagas för att ha “svansat efter Assad för att få ett handslag, och därmed skämt ut hela Israel”.

Ja, denna medelhavsunionen är säkerligen ett skådespel för ögat. Sarkozy deklarerade dagen som “historisk” och det kan säkerligen komma en hel del positiva påtryckningar som berör fredsprocessen ur den. Men frågan är om Sarkozys vision om medelhavet som geografisk knytpunkt för fred, välstånd, enhet och handel är ett realistiskt genomförbart projekt, eller har han tagit sig medelhavsvatten över huvudet?

Från toppnivå till marknivå, Sarkozy har givetvis redan börjat belysas för att ha en “judisk blodslinje”, vara “mossadagent” och “ZOGs hantlangare”. Det kommer ju inte som någon chock precis att konspiratorisk, rasistisk/antisemitisk dynga börjar spridas när en person har något som helst samröre med staten Israel, även om det gäller en fredsprocess. Men det har lite med Sarkozys eventuella judiska ursprung att göra, och mer med fula tricks från krigshetsare som säkerligen skulle anklaga Profeten Mohammed själv för att vara Mossadagent och judisk om Han plötsligt skulle uppenbara sig och involvera sig i fredsprocessen.

Källor och mer att läsa om mötet:
Jpost
Jpost
Jpost

Förutom enorm befolkningstillväxt är Mellanösterns samhällen påtagligt statiska både gällande ekonomi och sociala förändringar. Eftersom det saknas ett starkt yttre tryck likt 1800-talets Europa som slukade alla som inte reformerade sig, har stagnationen blivit ett faktum. För att förändringar ska ske behövs det därför en inre kris och en ordentlig sådan (a la Milton Friedman)för att förändring ska vara möjlig.

Och nu har krisen kommit. Bakgrunden är att Egypten av idag har sju ggr så många innevånare jämfört med år 1900. Syrien har 8 ggr och Jordanien 12 ggr så många innevånare som vid förra sekelskiftet. Samtidigt är den ekologiska bärkraften i regionen låg och överbefolkningen ett faktum. Egypten, Jordanien och snart Syrien måste nu förlita sig på import för att klara sin livsmedelsförsörjning och är därför mycket känsliga mot prisökningar på världsmarkanden. Eftersom den ekonomiska utvecklingen inte hängt med och fyndigheterna av olja och gas är otillräckliga så börjar levnadsstandarden i särskilt Egypten men även Syrien och Jordanien nu att sjunka för allt större delar av befolkningen. Priserna på råolja och livsmedel har ökat flera gånger de senaste åren. Samtidigt stiger behovet av transporter och livsmedel i länderna för varje år i takt med den stora befolkningstillväxten och en viss men mycket ojämnt fördelad BNP/per capita-ökning. För att håla nere priserna på bensin och livsmedel pumpar regimerna ner miljoner i subventioner och Egypten får även amerikanskt stöd för detta. I takt med stigande världsmarknadspriser blir subventionerna allt dyrare att upprätthålla och ofta ottilräckliga. Infaltionen skenar iväg och vanligt folks köpkraft undergrävs. Resultatet är brödkravaller med flera dödsoffer som följd.

Nu har regimerna i Syrien, Egypten och Jordanien delvis vaknat och inlett ett omfattande reformarbete och tillväxten har varit god de senaste åren, men helt ottillräcklig. Problemet är nämligen att befolkningen fortsätter att växa hastigt samtidigt som ett undermåligt utbildningsväsende omöjliggör en samhällelig modernisering. Kineser är billigare än Egyptier, Syrier och Jordanier och samtidigt mycket bättre utbildade och produktivare. Den grava överbefolkningen i Egypten slukar dessutom den jordbruksmark som ska försörja dem (De idag 78 miljoner Egyptierna trängs nämligen längs Nilen, på en yta stor som tre Israel).

Om livet under diktatorn var svårt men uthärdligt blir det alltså nu en katastrof för många. Om fortsatt pasivitet leder till sväldöden eller grav undernäring kommer “massorna” att bli mer revolutionära av sig. Kort sagt, länderna i Israels närområde, Egypten, Syrien och Jordanien står för inför katastrof. Märkligt nog är det alltid Israels överlevnad som diskuteras, när Israel garanterat överlever alla grannländer utan undantag.