Man anklagar Israel och USA (lilla och stora satan förmodar jag?) för “”Homonationalism” och “Pinkwashing” (båda två är nya koncept för mig, särskilt det senare, så om nagon läsare kan utveckla det hela är vi nog flera som är tacksamma för det).

Jag antar att ytterligare kommentarer egentligen ar överflödiga. Inte med ett ord nämns att Israel är det enda land i Mellanöstern och Nordafrika där människor går säkra oavsett sexualitet, etnicitet, kön eller andra yttre attribut och det enda land som hållit en Gay Pride parad eller har lagstiftning som skyddar avvikande sexualiteter (istället for att döma dem till döden). Inte med ett ord nämns hur kvinnor och avvikande sexualiteter behandlas i Gaza eller på andra håll i Mellanöstern och Nordafrika. De är i dessa länder andra klassens medborgare, de stenas till döds och det uppviglas till hat mot dessa både av allmanhet och stat. I ALLA länder utom ett och det är just detta land dessa verklighetsfrånvända galenpannor valjer att hetsa mot och motsätta sig. Jag skulle vilja se dessa personer försöka hålla en Gay Pride parade i Gaza City. Eller Teheran. Eller föra ut ett radikalfeministiskt budskap pa samma platsers gator och torg. Hur skulle ett “heterohatets dag” förlöpa i Gaza City? Antagligen som när detta bröllop mejjas ned med maskingevärseld av Hamas terroristsoldater för att de har mage att spela musik “i strid med Islam”.

LANK: Kvinnofolkhögskolan & Seminariet i fraga

Tipstack: Torbjörn Karfunkel

“Man skulle kunna anklaga judiska församlingen för antisemitism”.

Jaha. Jo, det skulle man förstås kunna. Man skulle likaledes kunna anklaga Feiler för att vara ordförande i moderata samlingspartiet, men till vad skulle det båta?

Långt troligare är det att Judiska församlingen förhåller sig skeptisk till ett parti vars tyngsta företrädare endast och uteslutande uttrycker hat för den Israeliska staten, ofta blandar ihop kritik mot Israelisk politik med slängar åt judar, samt frenetiskt arbetar på att undergräva landets legitimitet.

En alternativ förklaringsmodell skulle ge vi handen att nämnda församling förhåller sig skeptisk till en företrädare för ovan beskrivna parti vars claim to fame är att spela saxofon som kunde väcka döda, ha anställt med konstverk [sic] som hyllar självmordsbombare samt deltagit en operation som orkestrerades av den Islamo-fascistiska organisationen IHH och som slutade med 9 döda.

Slutligen avrundar Dror Feiler med att han en gång i tiden varit israelisk fallskärmsjägare, något han alltid påpekar så fort tillfälle gives. Och för all del, det har han alla anledning att vara stolt över. Men inte över mycket annat.

Just dynamiken är något Israel försöker framhäva i sitt försök att skapa ett positivare varumärke. Israel är ledande inom IT och och har så och så många bolag på Nasdaq. Landet har sedan länge varit en ledande nation inom handel med slipade diamanter och exporterar även jordbruksteknologi, läkemedel och kemiska produkter. Israeliska företag är ledande inom den internationella valutahandeln liksom internetspel. Intressanta pågående projekt är solcellsforskning, avsaltning och ett nationellt elbilsnät. Inget av detta ska förringas och är också helt klart fantastiskt, men ger samtidigt en skev bild av det ekonomiska läget i Israel och landets potential.

Först och främst bör påpekas att om Israel skapar mängder med företag så är det ytterst få av dessa som blir större en ett dussin anställda. Mentaliteten är att skapa, inte att administrera samtidigt som ett fruktat imageproblem gör att få bolag når internationell status (med ett stort undantag kallat TEVA). Att israeler ger ett osofistikerat slafsigt intryck hjälper inte heller i denna värld där tid är en bristvara och hunden döms efter håren. Den framgångsrika exportindustrin kan dessutom inte lösa de strukturella/sociala och demografiska problem som Israel lider utav och som landet gör förvånansvärt lite för att lösa. Snarare har den stratifierat Israel till ett land i tredje världen med stora klassklyftor som döljs av tjusiga medelvärlden.

För här tjänar mer än halva landet 4000 NIS (8000kr) eller mindre trots att BNP/capita passerat flera av EUs sydliga och östra medlemsländer, som trots det nog ger ett rikare intryck än Israel. Av den resterande halvan som ligger över minimilön är lönerna relativt Västeuropa/Nordamerika mycket låga samtidigt som kostnadsläget är högt, särskilt där jobben finns. Samma yrke som skulle ge en bra lön i Europa ger småpotatis i Israel varför det knappast är förvånande att 25 % av Israels akademiker (här finns iof många) verkar i utlandet.

Demografiskt finns ett stort problem i att ultra-ortodoxa och muslimska araber är de snabbaste växande grupperna i arbetsför ålder då dessa har låg formell utbildning och låg produktivitet. Detta skapar den ironiska situationen att det i Israel finns 300 000 gästarbetare från Asien/Afrika trots att det arbete dessa utför skulle kunna göras av landets egna medborgare. Men en öst/sydasiat eller afrikan gör flerdubbelt mer arbete för samma lön och av den anledningen finns varken incitament till effektivisering eller att anlita ultra-ortodoxa eller araber.

Utöver organisatoriska och demografiska problem lider Israel av mycket låg graden av tillit inom samhället som minskar transaktionshastigheten. Israel är ett äkta multikulturellt samhälle och ett av få utanför Afrika. Här finns till skillnad från andra immigrantländer inte en dominerande grupp för de andra att assimileras in i. Att vara israel är en tom identitet jämfört med att vara jude, men det senare kan man vara på många olika sätt. En marockansk jude är lika autentisk som en polsk och även om de tillhör samma folk är deras levnadssätt och världsåskådning starkt präglad av deras forna hemländer. Även om situationen naturligtvis blivit bättre med tiden och den gradvisa evolutionen av en homogen israelisk jude lider samhället av liknande åkommor som andra mångkulturella länder (din nästa är de som tillhör din grupp) med ohederlighet och misstänksamhet i alla former av ekonomiska transaktioner. Detta skadar den ekonomiska aktiviteten allvarligt då du alltid utgår från att den du gör utbyte med försöker luras och du därför tar längre tid/kontrollerar saker innan du utför ett utbyte.

Slutligen är det största hindret för allmänt välstånd och medelklassamhälle i Israel den låga produktiviteten inom många sektorer. Orsaken är fatalistisk levantinsk karaktär kombinerat med kartellbildningar, vilket resulterar i en cykel av låga förväntningar som tillåter bristande konkurrens. Konsumenterna accepterar att betala dyrt för dålig service och ineffektivitet som om det inte fanns något annat sätt saker skulle kunna göras på. I Israel hatar företag/organisationer konkurrens och söker lösa problemet med förbud, ekonomiska murar och att ”stänga in” konsumenter. Men inget av detta skulle fungera så bra det gör om inte konsumenterna accepterade situationen.

Dessa faktorer och särskilt de två senare är helt avgörande för att förklara varför Israel inte är ett medelklassamhälle. Den dysfunktionella marknadsekonomin gynnar enbart toppskiktet i samhället på konsumenternas bekostnad och i ett samhälle där alla luras är också alla förlorare som spelteorin förklarar. Freiers är vi allihopa..

Man kan fråga sig varför? Mohamed Omar är mannen som kom ut som Islamist i samband med Operation Gjutet bly. Sedan dess har han organiserat två förintelseförnekarseminarier, lyft fram den hets-dömde Achmed Rahmi (han med judelistorna ni vet) ur glömskans korridorer, och tagit hjälp av UFO-troende stråltanter för att driva tesen att Judarna i maskopi med Frimurarna håller på att ta över världen. Kort sagt – Mohamed Omar är skvatt galen. Varför i himmelens namn bereds hans bok plats i spalterna på landets största tidning? En möjlig anledning är skvallerfaktorn – Mohamed Omar var en gång uppburen poet och debattör, låt vara att hans enda claim to fame var att han var halviranier, muslim och salongsfäig. En annan möjlighet framträder efter att Linderborg inlett med att ta avstånd från Omars judehat och förintelseförnekande:

“Omars åsikter är mig förhatliga, men ändå har jag större respekt för honom nu, när han vågar stå för något. Vi har tillräckligt med intellektuella som flackar med blicken och lagar åsikt efter läge. Islamisten bjuder på några sublima exempel på de tongivande liberalernas falskspel kring yttrandefriheten. ”

Islamisten bjuder alltså på “några sublima exempel på de tongivande liberalernas falskspel kring yttrandefriheten.” Är det verkligen så enkelt och så absurt? Låt oss klargöra vad Linderborg alltid menar när hon skäller folk för att vara liberaler – hon menar när bloggare och debattörer i alla andra tidningar än Aftonbladet kritiserar antisemitiska inslag i vänsterns demonisering av Israel, eller har fräckheten att ifrågasätta den panekeiska världsbild där Israel är det onda och Palestinierna ljuset. Åsa Linderborg har personligen vid flera tillfällen och på goda grunder kritiserats för att ha släppt igenom antisemitiskt tankegods i sina spalter, och hennes ursinne har varit mäktigt mot de, ganska blygsamma, invändningar som detta genererat i den liberala pressen. Jag undrar vilken anti-liberal kritik Åsa Linderborg fann “sublim”?

Så det är väl svaret då: Linderborg har publicerat en artikel om halvnazisten Omars bok och gett honom draghjälp med försäljningen på grund av sin avsky för den judiska staten. Det är vad hon har gemensamt med de hitlerhälsande ungdomarna på Patriot.nu. Det är faktiskt helt obegripligt.

“In those meetings, I was able to reaffirm what I had known about Israel prior to my arrival. The meetings at the Knesset and the one with Shimon Peres, President of Israel, were most important and manifested the quality of good relations, in the present as in the past, that prevail between the Czech Republic and Israel. During those meetings, I stated that in my opinion, the flotilla to the Gaza Strip was not to be viewed merely as a humanitarian endeavor and expressed my full support for Israel’s position in this matter”.

Källa: JPOST

During a visit to Israel on Thursday Sobotka said that “the Turkish flotilla was a planned provocation designed to entrap Israel.” He went on to say that “many in the European Community feel as I do but they are afraid to speak out.”

Källa: ECI

Fler europeiska vänner till Israel är “Friends of Israel” vars upprop bland andra José María Aznar, spansk f.d. premiärminister, och John R. Bolton, f.d. amerikansk FN-ambassadör, står bakom. Ni hittar denna nybildade organisations hemsida via denna address där ni också enkelt kan klicka er fram till att läsa och skriva på uppropet i fråga:

http://www.friendsofisraelinitiative.org/