Israel var ett lyckligt land i den stunden. Glädjen grumlades något när det visade sig att Egyptierna hade låtit en TV-propagandist tvinga den utmärglade, ännu inte släppte, och rimligen livrädde, Gilad Shalit till en TV-intervju som sändes innan han ens släppts. Där frågar hon bland annat hur han själv, efter att ha upplevt fångenskap, känner för alla andra dömda terrorister i Israeliska fängelser, tänker han arbeta för att de ska släppas?

Gilad hade uppenbart svårt att andas under intervjun, där denna propagandist jämförde i laga rättsordning dömda terrorister – med tillgång till fri universitetsutbildning, näringsriktig mat, advokater, familjebesök, fysisk träning, böcker och religiös bildning och utövning – med en ung soldat som hållits isolerad med terrorister i olika källare utan kontakt med yttervärlden i mer än 5 år.

Men Israel var ett lyckligt, lyckligt land. Som just öppnat Pandoras ask en gång till och än en gång släppt lös dömda terrorister med blod upp till armbågarna, en större mängd än någonsin tidigare. Det innebär att mångas lycka i dessa dagar är uppblandad med fruktansvärd sorg och rädsla, de nämligen vars vänner, söner, döttrar, pappor, mammor, barnbarn, mördats av dessa terrorister som släppts fria. Dessa terrorister har nämligen över 400 liv på sina samveten, den absoluta majoriteten av dessa offer civila. Låt oss ta en titt på två av dessa bara för att få en uppfattning.

Ahlam Tamimi körde en självmordsbombare till Sbarro-pizzerian i centrala Jerusalem 9 augusti 2001. Hon var vid tillfället förklädd till judisk turist. 15 civila dödades när bombaren utlöste sin språngladdning. Hon har efteråt förklarat att hon inte ångrar sig alls.

Den 12 oktober 2000 körde två Israeliska soldater från ett icke stridande förband fel, och arresterades i Ramallah av palestinsk polis. En lynschmobb tilläts sedan ta sig in på polisstation och slå ihjäl de Israeliska soldaterna. Lynschmobben slog dem, stack ut deras ögon och sprättade upp deras magar. Strax innan kropparna kastades ut genom fönstret för att släpas längs Ramallahs gator dök Azis Salha upp i fönstret till polisstationen och viftade euforiskt med sina nerblodade händer till massans jubel.

Dessa är endast två av närmare 300 mördare som släpps fria, ett litet fåtal av dessa deporteras till Hamas-vänliga länder som Turkiet, Syrien och Norge, men flertalet blir kvar på Västbanken och Gaza. Erfarenheten visar att runt 60% av frisläppta palestinska terrorister återgår till sin gamla verksamhet, och hittills har 189 Israeler mördats med hjälp av terrorister som frisläppts vid tidigare fångutväxlingar. Israel betalar alltså trefaldigt för att få Gilad Shalit frisläppt:

1) Man betalar genom släppa fria terrorister som på så sätt kommer undan rättvisan, och säger därmed till framtida terrorister att de sannolikt inte kommer att tvingas avtjäna sina straff. Samtidigt säger man till allmänheten att rättsväsendet inte fungerar, och uppmuntrar i värsta fall till privata hämndaktioner.

2) Man betalar genom det incitament det ger till Hamas och andra terrorister att kidnappa ännu fler Israeler. Hamas har redan jublande svurit att börja leta efter nästa Gilad Shalit för att på så sätt tömma Israeliska fängelser på dömda mördare. Det euforiska mottagandet av dessa terrorister ger därtill Hamas en enastående propagandaseger.

3) Man betalar i alla de liv som kommer att släckas av de nu frisläppta terroristerna, en stor del av vilka kommer att återgå till att söka döda så många judar som möjligt.

Men den Pandoras ask som öppnats handlar inte endast om terroristerna. Det handlar även om Israel självt, och hur det ska handskas med framtida liknande situationer, liksom den uppblossande debatten fångutväxlingen gett upphov till. Vissa anklagar direkt eller indirekt familjen Shalit för egoism. pga av den frenetiska kampanj de fört mot de Israeliska regeringar som sökt hantera frågan, liksom för att koncentrerat sin kampanj just på dessa, istället för att gå via FN, Human Rights Watch och Whashinton, i ett försök att internationalisera frågan.

Men diskussionen handlar framför allt om hur man ska kunna få stopp på en ond cirkel av segrar för Hamas, kidnappningar och nya terrordåd. Regering efter regering har visat att de inte kunnat leva upp till stora ord om att “vägra förhandla med terrorister”. Följaktligen debatteras hur det ska göras omöjligt för regeringar att ge efter.

Det vanligaste svaret är dödsstraff. Om man avrättar terrorister som mördar eller deltagit i operationer där människor mördats så finns det inga fångar med blod på händerna för Hamas och andra terrororganisationer kvar att förhandla om. Bortsett från de vanliga invändningarna man kan ha mot dödsstraff så finns det ytterligare ett par problem med den lösningen. Dels avskaffades dödsstraffet i Israel (utom i extrema undantagsfall) för fredstid redan 1952, den ende som avrättats enligt civila lagar i Israel är Adolf Eichman. Och att bli den första västerländska demokratin att införa dödsstraff i modern tid vore inte oproblematiskt i en värld där trenden går åt motsatt håll. Men det finns även ett Hallachiskt problem. Talmuds vise, i uttolkningen av den munliga lagen, kringgärdade nämligen dödsstraffet med så många restriktioner att det blev praktiskt ogenomförbart, och många rabbiner av idag skulle hävda att dödsstraffet endast kan återinföras efter Messias ankomst, templet återuppförande och Sanhedrins återinstiftande.

Jag är själv motståndare till dödsstraff. Men kan man inte hitta ett annat sätt att förhindra att man i framtiden släpper lös de smutsigaste av vidriga mördare så att de kan återgå till att försöka mörda så många civila som möjligt, så kommer jag att ha mycket svårt att argumentera emot det.

Liknande poster:

1. Gilad Shalit kan vara på väg hem
2. Så vill Hamas ha krig nu – och varför?

Three things about Islam – Click to watch

Comment:

The mainstream muslim interpretation of the “Taqiyya” concept is that lying is accepted as a way to avoid persecution, meaning you can deny being a muslim if it will save you from persecution and death. The fact that Arab politicians lie all the time is not much of evidence as…well politicians lie all the time, especially in the Middle East. Abbas and Arafat are well-known compulsive liars – and decidedly anti-religious, belonging to a decidedly secular, nationalist party.

While it is true that Islam is by nature political, this is also true of Judaism (with the exception of non-hallachic streams), and while it is true that Islam is a conquerors Religion, it doesn’t follow that all muslims form a secret network bent on conquest. And while there are Sharia courts in the west, there have been Bateii Din – Jewish Religious Courts – always and everywhere. I was a witness in one not a year ago. And why, if Islam is opposed to democracy, is the largest Muslim country in the world – Indonesia – a democracy, and a democracy at war with it’s Islamic terrorists? Finally: if Islam is such a violent and cruel religion, why are only a few thousands out of hundreds of millions terrorists?

To be clear: There are good an valid reasons to challenge easy and very PC ideas like “Christianity is a religion of peace” (The crusaders slaughtered **everyone** when they sacked Jerusalem as opposed to the Muslims who just slaughtered a bunch when they retook it) or “Islam is a religion of peace”. There are problems with radical political Islam in the world, there is no doubt. And there will be cultural clashes when a religion that was never “secularized” try to find it’s way in western society. But the people who will have you believe that you will learn anything useful about about Islam (or any other world religion) in an 8 minute video are not looking for solutions. They are fear mongers.

Truth is there has historically been great differences of interpretation within Islam. So great actually that the Sunni’s started regarding the Shiites as muslims only in the early 20th century. Before that they were at war. And armed conflict between them is still ongoing in i.e. Iraq. There are also small groups within Islam that are radical pacifists based on their interpretations and hence refuse to do military service. There are differing groups of Dervishes, the “Chassidim” of Islam are trying to connect to G-d by the means of dancing.

Fighting against Radical Islamism is absolutely necessary, as is making clear that the Law of the Land applies to everyone – rights as well as duties – and that this Law supersedes any findings of any religious courts. Fighting Islam itself however, and branding every muslim a secret conspirer in the Great Muslim Conspiracy, will only be absolutely counter productive and play into the hands of the Jihadists.

With enemies like these, radical islamists hardly need friends.

Liknande poster:

1. Jews, Oil & the Arabs no one care about

Israel är idag inte hotat militärt på något sätt. Landet är så militärt överlägset att det i ett konventionellt krig skulle kunna besegra hela mellanöstern utan vidare. Konventionella krig riktar sig nämligen även mot den civila infrastrukturen och grannländerna är enormt sårbara då de inte ens i fredstid kan skänka sina medborgare drägliga liv. Iranska kärnvapen ger jag inte mycket för då jag varken tror att de kommer användas eller ens om de gör det kan “utplåna” Israel.

Det sista vapnet som egentligen inte är uttänkt som ett sådant, men fungerar reellt som det, är demografi. I flera multinationella länder och områden pågår en numerär kamp som emellanåt resulterar i krig och konflikt. I Mellanöstern har vi Libanon som paradexempel, men även länder som Irak, Yemen, Algeriet, Kuwait och flera andra Gulfstater har sina egna numerära konflikter (mellan berber och araber, kurder och araber samt mellan shia-sunni-kristna).

I det heliga landet har judar alltid haft lägre nativitet än den arabiska befolkningen och det befolkningsövertag som ändå tillskansades skedde med en kombination av invandring och senare den “etniska rensing” som blev resultatet av arabernas anfallskrig mot israel.

Trots att det efter Israels utropande bara fanns 150 000 arabiska medborgare utgör de idag 1,5 miljon eller tio gånger fler.. på 61 år!. Skulle Sverige haft samma befolkningsökning hade det funnits drygt 70 miljoner svenskar inom Sveriges gränser. En del av denna ökning har skett genom annekteringen av östra Jerusalem och en del genom palestinsk invandring och naturalisering till Israel. Majoriteten av ökning beror dock på en rekordnativitet kombinerat med en rekordlåg mortalitet bägge aldrig tidigare skådade i mänsklighetens historia. Under 1960-talet tredubblades antalet israeliska palestinier för varje generation och en nedgång i nativiteten inleddes först i slutet av 70-talet som stabiliserades under 80-talet. Internt har det alltid rådigt stora skillnader mellan kristna, druser och muslimer men dessa blir allt mindre intressanta då muslimerna helt enkelt utgör en så stark majoritet att de andra blir mer och mer oväsentliga.

Även om andelen palestiner bland den vuxna befolkningen länge inte utgjort mer än 12-15 % så var 30 % av alla nyfödda barn av palestinsk härkomst under slutet av 90-talet och början av 2000-talet. Ingen invandring i världen kunde hålla jämna steg med denna nativitet och den miljon invandrare från före detta Sovjet gav egentligen Israel bara ett decenniums andrum!

Under ytan skedde dock en kulturrevolution inom den palestinska befolkningen i Israel (liksom den judiska) men denna hölls länge statistiskt omärkt (liksom hos den judiska) eftersom den balanserades av mer konservativa element som stärkte sin ställning och ökade sitt barnafödande.

År 2003 förändrades allt och en process som kanske skett av sig självt på ytterliggare 30 år skedde mer eller mindre på fem år! Dåvarande finansminister Benjamin Netanyahu inledde en drastisk omstrukturering av det israeliska barnbidraget. Bidraget som tidigare gynnade extremt barnafödande på bekostnad av mer sunt barnafödande genom att göra det lönsammare att ha 10 barn än att ha 5 eller 3 skars kraftigt ner och omformades till mer fasta nivåer. Konsekvenserna blev att familjerna fick bära sina kostnader själva om de önskade tio barn eller fler. Dessutom blev kvinnligt förvärvsarbete mer och mer en nödvändighet (eller manligt för ultraortodoxa judar) liksom ett övervägande vilken levnadsstandard som önskades. Inom den israelisk-palestinska sektorn vinner de progressiva elementen allt mer terräng, om så enbart för att det är en ekonomisk nödvändighet. Samtidigt har en viss kulturell modernisering (läs materialism) även resulterat i högre krav på levnadsstandard än tidigare.

Allt detta sker parallellt med en judisk israelisk babyboom utan stop i sikte, vilket inte är helt av godo. Den ökade fruktsamheten är nämligen enbart delvis ett resultat av att ryska judar blivit mer israeliska. Den största orsaken är att ortodoxa och särskilt ultraortodoxa blivit en större andel av antalet kvinnor i barnafödande ålder. Även om den ultraortodoxa nativiteten också påverkats negativt av omstruktureringen av barnbidraget så är gruppen så stor nu att det spelar mindre roll.

Men, som judisk stat är israel inte längre hotat. Som sekulär sådan däremot kommer de närmaste 20 åren vara helt avgörade.