“Ofer “Ohyrans Moder” Maimon, en av till synes otaliga aggressivt svenskfientliga judesmutspropagandister på nätet…” samt “Notera hur den självgoda lilla judeloskan Ofer “Kosherslaktaren och Spädbarnspenissugaren” Mammon medvetet skriver “Muhammed Omar”, inte “Mohamed Omar”.

Detta för att jag, om jag rätt förstår de någon vingliga kringresonemangen, skändligen kritiserat Mohamed Omars all märkligare åsiktsfränder, stråltanter och andra. En intressant parentes är att de lustfyllt formulerade förolämpningarna är avfattade på klanderfri svenska, liksom tyder på en viss bildning (mammon). Men som alla vet – någon svensk antisemitism finns inte…

Men säg det onda som inte för något gott med sig. En katolsk polare, gift med en en synnerligen sympatisk muslimska för övrigt (vi judar är ju så hatiska mot icke-judar ju), låter meddela att Mohamed Omars antijudiska nättidning Friaordet.nu lagts ner. Jag surfar dit och mycket riktigt:

“Friaordet.nu har sedan en tid tillbaka lagts ner.

Anledningen till detta beror på oöverbryggliga meningsskiljaktigheter mellan redaktionsmedlemmarna.

Webbplatsen kommer finnas kvar under en begränsad tid, endast som ett arkiv av de artiklar som tidigare publicerats på tidningen.”

Jaha ja. Vadan detta? Jag pallrar mig över till herr Omars blogg men där finns inga ledtrådar att finna. Men det är ingen nyhet att extremister har en smula svårt att komma överens med varandra. Om jag inte missminns mig fanns exempelvis fem olika trotzkistiska partier i Stockholm i mitten av 80-talet, som samtliga ansåg att de övriga uppvisade “småborgerliga tendenser”. Ska man spekulera så kan det möjligen handla om herr Omars omfamnande av de iranska shia-mullorna, liksom hans brutala kritik av Osama Bin Laden och Wahabismen – tre frågor som lätt sår split runt den i övrigt mysiga islamistiska lägerelden. Vi lär dock aldrig få veta. Extremisters hyllande av det fria ordet brukar göra halt vid rätten att skriva hatpropaganda mot sina antagonister. Övrig öppenhet gör sig icke besvär.

Mohamed Omar är en märklig person som blandar en god formuleringskonst och en anmärkningsvärd borgerlig bildning med judehat och de mest vansinniga dumheter så fort diskussionen rör judar, Israel och Palestina eller Sionism. Man kan bara hoppas att han någon gång kommer i tillräcklig konflikt med sig själv för att ta time out och fundera igenom vad han egentligen sysslar med. Att sprida judehat är inte en käft betjänt av, oavsett religion, nationalitet eller politisk uppfattning.

Att en tidning som primärt ägnat sig åt att återupprätta nersolkade legender om judiska brunnsförgiftare, judiskt ritualmördande och judiska konspirationer syftande till världsherravälde har gått i putten, kan hur som helst bara beskrivas som en enda sak. En seger för det fria ordet.

Det som däremot är svårt att förstå är hur i H-E en kolumnist i en liberal kvällstidning tänker när han ställer upp på en intervju med landets kändaste judehatare, i en tidnings vars etta i skrivande stund lyder: ”Judiska brunnsförgiftare – antisemitiskt påhitt eller antiarabiskt faktum?”

Ur led är tiden.

Nu är detta primärt en blogg om om Israel, så frågan är vilka tentativa slutsatser man kan dra om Al-hamtzav, om den eviga Situationen ifråga om utvecklingen i “Mellanösternkonflikten”. Den Egyptiska militärledningen har redan deklarerat sin lojalitet med internationella åtaganden och överenskommelser, inklusive fredsavtalet med Israel. Inget annat var heller att vänta, det sista en armé vars befordringsgång de senaste 40 åren uteslutande byggt på politiska hänsynstaganden – dvs. lojalitet med Mubarak – vill ha, är ett krig på halsen.

Samtidigt med detta utlyser PA nya president- och parlamentsval till September. Och samma dag avgår Saeb Arakar som chef för det Palestinska förhandlingsteamet efter 20 år. Skälet han anger är synnerligen intressant: De runt 1600 dokument som läckts till Al-Jazeera om den Palestinska förhandlingspositionen har emanerat från Erekats myndighet, och han tar det fulla ansvaret genom att avgå. Detta tyder alltså på att dokumenten – något som PA och Abu Mazen kraftfullt dementerade när de släpptes – var helt autentiska och korrekt beskrev PA:s positioner.

Jag har tidigare i Al-Hamatzavs spalter argumenterat för att varken Netanyahu eller Abbas – av divergerande skäl – vill ha några relevanta förhandlingar. De tycks nu ha fått sina önskningar mer än uppfyllda. Så länge Mellanösterns strategiskt viktigaste Arab-stat Egypten driver vind för våg med oklar färdriktning – mot fria val, teokrati eller militärdiktatur – så kommer det internationella samfundets uppmärksamhet att vara riktat år annat håll. Och så länge maktförhållanden inom PA även de är högst oklara i väntan på kommande val, så kommer det inte att finnas någon att pressa Israel, eller Palestinierna, att hålla förhandlingar med. Der enda som skulle kunna föra upp Israel-Palestina högt på dagordningen igen vore en större kris med Hizballah eller Hamas.

På längre sikt kan man anta att ett demokratiskt eller stabilt militärstyrt Egypten, liksom en ny och förhandlingsinriktad Palestinsk president, kommer att öka pressen på förhandlingar, liksom att ett Islamistiskt Egypten kan komma att innebära en minskad press. Men för närvarande är det troligt att sötebrödsdagar väntar Status Quo-anhändarna.

Enjoy:

http://www.spiegel.de/international/world/0,1518,743456,00.html

En vanlig Egyptisk syn på saken

Med tanke på skeendenas relativa osäkerhet är dock många av mediekommentarerna tämligen tvärsäkra och ofta korkade. Kulturredaktör Linderborg anser i AB primärt att det är ett gott tillfälle att ge sina inbillade fiender på Expressen (“Nyliberalerna”), och hela västvärlden, en känga. Uppenbarligen har EU, USA och “nyliberalerna” gått och inbillat sig att Araber inte vill ha demokrati och är alltså icke-entusiastiska inför revolutionerna. “Det är bara i högtidstalen som USA och EU talar sig varma för demokrati och mänskliga rättigheter. Vad man vill ha, är ”stabilitet” och västvänliga regimer” vet hon vidare att berätta. Till skillnad från Linderborg då, som tycker om demokrat och frihet, låt vara att hon enligt egen uppgift “gick sönder” när Berlin-muren föll. Nyliberalen Peter Wolodarski uttrycker annars exakt just den entusiasm som efterlyses i en signerad ledare i DN, som kortfattat och pedagogiskt går igenom det Egyptiska missnöjets bakgrund.

Märkligt nog låter varken Wolodarskis eller Linderborgs entusiasm sig modereras av faktainspirerade gråtoner. Visst är det glädjande att tusentals människor demonstrerar för frihet och demokrati. Samtidigt är risken uppenbar att en eventuell demokrati blir kortvarig. Den enda välfinansierade och välorganiserade oppositionen i Egypten är Muslimska Brödraskapet, en fundamentalistisk muslimsk organisation som är tveklösa fiender till allt vad frihet och demokrati heter. Vinner de ett val blir det kort sagt inga fler val. Och det är väl knappast utsikten till Sjal- och skäggtvång och avhuggna händer och Imam-stat som Linderborg och Wolodarski entusiasmeras av?

Hör i Israel är kommentarerna lite mer nyanserade, men de flesta hamnar i domedagspredikanteras hägn, oavsett höger eller vänster. Så talar exempelvis den programmatiske Israelhataren Gideon Levy skadeglatt om den strategiska förlust det innebär för Israel att Mubarak faller, och brer på med tusch-penseln i sitt svartmålande av den Israeliska staten som den “Egyptiska gatan” tycks göra helt rätt i att hata livet ur. Bissart nog avslutar han sedan sitt resonemang med att råda vårt ondskefulla lands politiker att ställa sig på demonstranternas sida. Fullständigt omvänt resonerar den högerintellektuella Caroline B. Glick i Jerusalem Post, när hon på grundval av samma tankar om den strategiska katastrofen argumenterar för att vänsterns idéer om “land-för-fred” nu måste skrotas. Lustigt nog verkar de nu nämnda kommentatorerna alla utgå ifrån att Mubarak faller. Själv tänker jag inte bidra till spekulerandet, utan endast kort påpeka några aspekter som jag inte tycker fått den uppmärksamhet de förtjänar.

* Mubarak kan mycket väl lyckas hålla sig kvar vid makten. Han är ingen duvunge, och ju mer laglösheten och plundrandet breder ut sig, desto fler av demonstranterna kommer att vara beredda att acceptera en kompromiss. Och oavsett om det så är 10 eller 100 000 demonstranter, så är detta ganska få av 87 miljoner Egyptier.

* Det är ganska troligt att Muslimska Brödraskapet kommer att föredra en vänligt inställd regering – förslagsvis ledd av den “moderate” sympatisören Muhammed El-Baradai – framför att själva ta över rodret. Samma val som Hizballah gjort i Libanon. Detta skulle ge manöverutrymme för att behålla basrelationen med USA och eventuellt rädda fredsavtalet med Israel.

* Även om Muslimska Brödraskapet och dess allierade tar över rodret innebär det inte nödvändigtvis en omedelbar risk för krig. Dess första prioritet blir att konsolidera sin makt, få institutionerna att börja fungera igen och få acceptans för regimskiftet internationellt, liksom se över sina internationella allianser. Krig med Israel är det sista man önskar sig i den situationen. Däremot är det troligt att fredsavtalet formellt anulleras och att en “kall fred” byts mot ett “kallt krig”.

* Israel får dock räkna med följande omedelbara hot: Egypten har i stort sett varit Israels partner i blockaden av Gaza, något som varit extremt impopulärt bland den Egyptiska befolkningen. Det är orimligt att tänka sig att denna politik skulle kunna fortsätta om Islamister tog över makten. Detta innebär att Egypten mer eller mindre kommer att nödgas öppna sina gränsövergångar vilket gör det fritt fram för Hamas att importera vapen den vägen. I viss mån kommer även Hamas-terrorister att kunna operera mot Israel längs Israels Sinai-gräns, men troligtvis kommer Egypten att se till att detta hålls på en tämligen låg nivå, med hänvisning till att sådana provokationer kan ge Israel “en ursäkt att starta krig”.

Vi lever intressanta tider i Mellanöstern. Som demokrat håller jag förstås tummarna för att de blir till välsignelse för både Judar och Araber, och att det vi ser är början på en Arab-världens Perestrojka. Få ting skulle kunna ge mer hopp inför framtiden än en sant demokratisk Arab-värld. Som realist måste jag dock tillägga det något tvetydiga: Inshalla.