Netanyahu made the comments at a meeting with Polish Prime Minister Donald Tusk, who said, “We are against any acts of silence and are not prepared to be allow anyone to deny the existence of Israel. Poland will not let these things happen.”

Speaking on Iran, the Polish prime minister said that, “We cannot pretend that Iran’s behavior is normal and that a terrorist is a freedom fighter.”

He told Netanyahu that “You have a real friend in Europe and it is important that both country’s will strengthen each other’s image.”

Earlier, at the start of the Israeli-Polish ministerial meeting, Netanyahu said: “We will have a second, productive meeting between the Israeli and Polish governments. We are promoting, with tangible actions, our deep bilateral cooperation, which is based on common values and a shared history, as well as on the aspiration to a common future in which we want to achieve the same goals,” according to an official statement.

Vi far hoppas att detta inte endast stannar vid ord. Vidare kan vi a andra sidan notera att Carl Bildt fortfarande sitter kvar som svensk utrikesminister och att Illmar Reepalu fortfarande sitter kvar i Malmo och att DN och resten av svensk press och media fortsatter att sprida osanningar och psykotiska vanforestallningar om Israel, for att ta nagra exempel pa den djupt orattfardiga installning till Israel fran svenskt hall.

Lank: http://www.jpost.com/DiplomacyAndPolitics/Article.aspx?id=209663

Fler europeiska vanner till Israel hittar ni har i denna bloggpost dar jag bl.a. bloggar om nar Tjeckiens talman uttalade sitt stod till Israel:
http://al-hamatzav.org/permalink/europeiska-vanner-till-israel/

(Jag ber om ursakt for att det saknas prickar over de bokstaver i svenska spraket som skall inkludera sadana egentligen, jag bloggar for narvarande fran Nederlanderna. Jag hoppas att ovanstaende ar lasbart trots detta.)

Vad som nu har hänt är att de turkiska aktivisternas dödsönskan, och med stor sannolikhet IDFs dåliga förberedelse, har renderat ett våldsamt scenario som har underblåst det internationella samfundets kritik mot blockaden av Gaza. Tonen är tuffare än på länge och förväntningarna på lättande åtgärder från Israel likaså. Irans timing är illavarslande bra. Lasten ombord de iranska fartygen kommer  med största sannolikhet att bestå av förnödenheter. Poängen är nu emellertid inte att förse Gaza med hjälp eller vapen, utan att utnyttja Mavi Marmaras kölvatten och rida på vågen av det internationella samfundets kritik för att provocera fram en reaktion från den israeliska militären. Det är i denna fusion av omständigheter som Iran har mycket att vinna – lasta en båt med lite medicin och kläder (eller ingenting vet ja), deklarera goda avsikter och skicka den mot Gaza. Frågan lyder dock, kommer Iran att respektera Israels blockad av Gaza och låta båtarna genomsökas och sedermera eskorteras till Ashdod?

Källor:

http://www.dn.se/nyheter/varlden/iran-sager-sig-vara-redo-att-assistera-gazafartyg-1.1117409

Varför är ungdomsbulor så farliga? Främst för att de är destabiliserande och att de utgör grogrund för extremism. Bulan i sig brukar ofta vara svår för samhällen att absorbera ekonomiskt med följd av högre arbetslöshet och upplevt sämre chanser även för de högre segmenten då konkurrensen vanligtvis ökar inom den högre utbildningen. Utbildningens relativa värde minskar då arbetsmarknaden får tillgång till fler unga akademier under kort tid. Det sistnämnda spär på den destabliserade effekten extra mycket. Kontentan är att samhället fylls av många, universitetsutbildade, arbetslösa unga vuxna som inte har barn att försörja. De har alltså väldigt mycket “fritid” och deras ungdom och utbildning drar många till radikalism och opposition. Noterbart är att även under goda ekonomiska förutsättningar så brukar ungdomsbulor skapa “problem” med den ungdomsrevolt som svepte västvärlden under slutet av 60-talet och början av 70-talet som praktexempel.

Den Islamiska Republiken Iran har lyckats med konsttycket att skapa den mest extrema youth bulge-situationen någonsin i mänsklighetens historia. Den är maximal med undantaget att Iran fortfarande har en stor landsbygdsbefolkning och “asociala beteenden” sker i städerna.

Grunden lades nästan samtidigt med att de nya makthavarna installerat sig. Den barnbegränsningskampanj som Shahen inlett avskaffades då den var en oislamisk komplott från västvärlden för att försvaga islam (liknande tongångar hördes för övrigt från större delen av den muslimska världen). Regimen började istället propagera för ett högt barnafödande för att stärka den islamiska republiken. Babyboomen fick en skjuts av Iraks anfall då fler barn som sågs som fler framtida soldater. Redan i slutet av 80-talet började dock mullorna inse sitt misstag. Befolkningen växte i enorm fart och skapade ett tryck som inte samhället klarade av. Allt från försörjning till infrastruktur hotades av kollaps under den tyngd som de enorma årskullarna skapade särskilt då dessa krävde resurser på ett sätt som tidigare årskullar inte krävt (allmän skolgång etc.). Regimen gjorde därför en kovändning och började uppmuntra barnbegränsning, fördröjning av äktenskap och högre utbildning. Vändningen skedde snabbt och från att ha haft extremt hög nativitet har Iran idag en nativitet som liknar den i industriländer. Samtidigt har den högre utbildningen expanderat kraftigt med hjälp av oljepengar utan att det finns särskilt många arbetstillfällen när studenterna väl är färdiga. Den Iranska ekonomin är nämligen extremt vanskött för att vara ett land med sådan stor potential (kombinationen av olja och iranier borde innebära guld och gröna skogar med tanke på hur exiliranier presterar). Vi har alltså en cocktail av extremt många mellan 15-35 år som i högre utsträckning saknar egen familj, har högre utbildning och är arbetslösa. Boom, krasch, pang!

I Israel finns flera analytiker som roat åskådar denna utveckling föga reflekterande att man odlar ett identiskt scenario. Nu rör det inte israels judiska majoritetsbefolkning utan den muslimska palestinska minoriteten. Förhållandena är nämligen sådana att en identiskt utveckling håller på att skapas. Den muslimska palestinska befolkningen i Israel har länge präglats av en klassisk pyramidform med en bred bas dvs ett högt barnafödande. Utbildningsnivån har varit och är låg liksom de materiella ambitionerna (relativt den judiska befolkningen). Förändringar har dock inletts och nedräkningen börjat. Sedan 2003 har en dramatisk nedgång i födelsetalen inletts.

För varje år söker sig dessutom fler universiteten och den muslimska palestinska minoriteten börjar allt mer likna den judiska i sina materiella krav. Samtidigt så finns både verkliga och uppfattade hinder i form av diskriminering som skapar frustration. Arbetslösheten är högre bland araber och de som har utbildning får sällan de jobb de är utbildade för. Ur ett nationalistiskt perspektiv känner sig palestinierna förfördelade då staten inte verkar i deras intressen varken nationellt eller lokalt (byggtillstånd och byggande av omringade judiska samhällen exempelvis). Israel är inte där Iran är idag, men om 20 år garanterat. Med den vetskapen är ekonomisk utveckling av Gallilen och Negev en prioritet som rör mer än att vidhålla en judisk majoritet i dessa områden (för att undvika separatism). Dödsskjutningar och uppror betydligt värre än de som skedde år 2000 är annars att vänta. Men vem har tid att tänka långsiktigt i Israel?

Jag minns en tid för cirka ett till två år sedan när den konfrontativa approachen gentemot Iran sas vara missyckad och i stället framhöll etablissemanget den appeasment approach man hävdade fungerat så bra gentemot Nordkorea i och med att relationerna mellan USA och Nordkorea tagit en ny varmare vändning. “Se!”, sa man; “hur mycket bättre diplomati och mjuk makt fungerar för att få igenom sina krav”. Det var skenbart sant. Då. För knappa ett – två år sedan. Men medan världens och sveriges ledare och intellektuella gladdes åt att Nordkorea verkade ge upp sina planer på kärnvapen genom lite sötsnack och kanske löften om några nya checkar på ett antal miljoner dollar utskrivna av USA (ekonomiskt stöd som man kan anta med största säkerhet går till att betala bland annat diktatorns playboy liv) så tuffade kärnvapenprogrammet på i Pyongyang. Detta vet vi med säkerhet i dag, de senaste kärnvapenproven i färskt minne. Väldigt många hävdade dock då, och hävdar fortfarande, att denna approach är den enda rationella lösningen även för fallet Iran och alla nickade instämmande och menande att det vore vettlöst och ansvarslöst att försöka bedriva något som ens kunde liknas vid kompromisslösa krav uppbackade av militära medel gentemot Iran. Ett direkt anfall mot kärnvapenprogrammet i Iran av antingen Israel eller USA sågs och ses dessutom som höjden av irrationalitet. Kanske var det till och med nån intellektuell besserwisser som menade på att “det minsann var västs fel att Nordkorea var en diktatur på grund av kolonialismen för ett par hundra år sedan” eller något liknande mumbojumbo. Eller kanske någon på rutin relativiserande minister med pojkaktigt utseende och glasögon som högtravande menade att “det aldrig är den enes fel när två träter”, vad vet jag, det var som sagt ett tag sen. Sådana här saker har dock en tendens till samma upprepning av proceduren som om det vore tv-programmet “Grevinnan och betjänten” (som sänds i svensk TV varje nyårsafton). Under hela den här tiden som skurkregimen i Nordkorea levde gott och den Nordkoreanska befolkningen svalt så måste man också ha skrattat gott åt oss där borta i Pyongyang regimens högkvarter.

För vad hände samma dag som kärnvapenkapaciteten i Pyongyang nu senast gjordes officiell? Skurkregimen blev aggressiv(are) och började tala och uppträda mycket hotfullt mot både det ena landet och det andra, inkluderat Sydkorea och USA. Till och med Kina och Ryssland tröttnade. Men då var det ju redan för sent. Nordkorea hade redan skaffat sig kärnvapenkapacitet och man lär knappast ge upp denna hur som helst. Några milda sanktioner drevs nyligen igenom i FN:s säkerhetsråd som svar. Det ska tilläggas att dessa ses som en framgång eftersom Kina inte blockerade det hela helt och hållet i vanlig ordning. Ingen är väl förvånad hoppas jag?

Var är då alla dessa intellektuella nu? (Svaret på den frågan går att besvara: de är upptagna med att köra samma vals om Iran) Är det någon överhuvudtaget som ställer dessa s.k. intellektuella mot väggen på t.ex. tidningarnas ledarsidor? Svaret är tyvärr ett bedövande nej. Trots allt är dom ju till viss del ansvariga för den hållna linjen och därmed slutresultatet; ett kärnvapenbestyckat och ännu aggressivare och oberäkneligare Nordkorea, och de bör ställas till svars för sina åsikter. Borde, och skulle, om det här samhället hade en intelligentia som var intellektuellt hederlig ens ett ögonblick.

Iran då? Finns det minsta tecken på att skurkregimen där skulle agera annorlunda än den Nordkoreanska? Absolut inga alls, utan tvärtom. Även om jag själv är en av dem som ifrågasätter den påstådda militära styrkan hos den iranska regimen som brukar framhållas som ett argument mot en attack, trots allt så spenderar NATO-länderna nära 80 procent av världens militärbudget och USA självt står för cirka 50 procent av världens samlade militärbudget; det är alltså i allra högsta grad en fråga om politisk vilja och moralisk ryggrad snarare än en fråga om materiell vapenmakt och strategiska betänkligheter, så är ett kärnvapenbestyckat Iran ett exponentiellt värre scenario än ett dylikt Nordkorea. Det är dessutom i allra högsta grad en fråga som för Israels del innebär ett existensiellt hot. Dessutom; den nuklära kapprustningen i regionen kommer med all säkerhet att komma i gång på allvar om väst visar svaghet och slapphänthet gentemot Iran i denna fråga, var så säkra.

Kom i håg detta, om nu Israel inte gör det enda rätta och elliminerar kärnvapenprogrammet med hjälp av militära medel, kom framförallt i håg de västerländska intellektuella (jag använder “intellektuella” som beskrivning av samhällelig och kulturell position snarare än intellektuell kapacitet, märk väl) som likt får bräker “appeasment” hela vägen till slaktbänken, deras egen och andras. Kom också i håg att även om vargarna är de som sköter mördandet så är fåren minst lika ansvariga och även de som låter dessa får ostört bräka sitt fårskalleprat vidare är inkluderade i ansvarsbördan. Det värsta och sorgligaste av allt är dock att vi bevittnat samma process så många gånger förut.

Nordkorea i dag med sitt nyvunna kärnvapenbestyckade självförtroende som de aggressivt ser till att göra det mesta av är Iran i morgon, efter att ännu en historielös omgång appeasment-politik släppts lös på världen och Iran. Enda skillnaden är att ett kärnvapenbestyckat Iran kommer vara vad ett kärnvapenbestyckat Nordkorea är fast på steorider och med ännu mer högtflygande planer och konkreta ambitioner på elliminering av nationer och politiska fiender som inte faller dem i smaken samt krav på eftergifter och underdånig underkastelse från omvärlden (och vi i väst kommer självklart att leverera, för trots allt så hävdar ju våra smartaste och mest begåvade att det är vårt fel från första början att Irans regim är totalitär eller att ett rakt och tydligt svar bara skulle göra saken värre och de flesta av oss köper dessa löst hopljugna förklaringar som sanning).

Jag håller dock väst skyldigt, inte Iran och inte Nordkorea. Det är vi som tillåter det, vi till och med uppmuntrar det, trots den uppenbara och allvarliga faran för vår säkerhet. Den yttre fienden i form av totalitära regimer som Iran och Nord Korea är inte tillnärmelsevis lika farlig som den inre fienden; de många västerländska intellektuella och alla dess efterföljare som arbetar för västvärldens undergång .

“Ladies and Gentlemen, I am here to address events of great significance to the American people. Over the past few days, we have borne witness to the murdering, beating, silencing and intimidation of the Iranian people by a theocratic regime clenching its iron fist to retain power. I strongly condemn these unjust actions of the Iranian regime.

It is time for us to be unequivocal. It is time for America to recognize its past errors. It is time for the United States to make it clear that it does not recognize the sovereignty of the Islamic Republic of Iran. Its current Supreme theocratic leader and his sub commanders are not a legitimate regime. The fact is that Iran has not had a legitimate government worthy of our recognition for decades. The country has been ruled by a series of murdering clerics who seized power, outside of any legitimate political means. They were not chosen through any representative process. They are dictators of the worst kind.

Yet the Iranian regime deserves our immediate, uncompromising attention. This theocracy has repeatedly, for decades, declared itself an enemy of America and has openly acted in violence against our citizens. It is a standard-bearer of Islamic totalitarianism, the movement that Osama bin Laden and others, avow to kill us, and themselves, for. We’ve known it of Iran since they took our embassy staff hostage in 1979. The regime in Tehran is the spiritual inspiration for the ideology behind the horrific attacks on our soil on September 11th. Americans have not forgotten those attacks and who is ultimately responsible for them. We have nothing to say to the Iranian regime except to say that we will no longer repeat our grave errors of the past. We know what you stand for. And we will never again forget what we stand for.

But we do have much to say to the brave men and women in Iran who have taken to the streets to voice their opposition to the self-appointed Supreme leader. We have much to say, and offer, to the people of Iran, who are now declaring to anyone who will listen that this regime does not represent them.

To those among you who have stood up in the face of threats and intimidation; to those among you who have said “We will continue to speak even if you, Supreme leader, claim that Allah forbids it”; to those among you who are saying that it is time for freedom in Iran—we say you have our support. You have our encouragement, and our sanction. We will help you – and we will offer you our moral and financial support. And yes, if it comes to it, we will offer you military support to the best of our ability. You see, we share your goal of ending the theocracy in Iran and of eliminating the threat it poses to freedom-cherishing nations, including our own. We have had the moral right to end it for decades; you not only have the right, you have the moral fortitude to finally end it. We will help you do what we were unwilling to do ourselves, for both of our sakes.

To those in Iran who genuinely, and desperately, seek liberty: you have the opportunity to fight for the creation of a freer nation, a nation founded on principles that protect the rights of each individual. As America once fought for its independence, so can you. Life, liberty, property and the pursuit of happiness: these are your inalienable rights and the time is now to fight for the creation of a nation that upholds these principles.

It will not be easy and our thoughts are with you as you face imminent danger and uncertainty. We know it will take courage and conviction. But to you, the true friend of freedom, we say that you have taken an important first step. You have rejected the iron fist that smashes you down through religious rule. You have spoken; stand firm, and we will stand with you.”