“Man skulle kunna anklaga judiska församlingen för antisemitism”.

Jaha. Jo, det skulle man förstås kunna. Man skulle likaledes kunna anklaga Feiler för att vara ordförande i moderata samlingspartiet, men till vad skulle det båta?

Långt troligare är det att Judiska församlingen förhåller sig skeptisk till ett parti vars tyngsta företrädare endast och uteslutande uttrycker hat för den Israeliska staten, ofta blandar ihop kritik mot Israelisk politik med slängar åt judar, samt frenetiskt arbetar på att undergräva landets legitimitet.

En alternativ förklaringsmodell skulle ge vi handen att nämnda församling förhåller sig skeptisk till en företrädare för ovan beskrivna parti vars claim to fame är att spela saxofon som kunde väcka döda, ha anställt med konstverk [sic] som hyllar självmordsbombare samt deltagit en operation som orkestrerades av den Islamo-fascistiska organisationen IHH och som slutade med 9 döda.

Slutligen avrundar Dror Feiler med att han en gång i tiden varit israelisk fallskärmsjägare, något han alltid påpekar så fort tillfälle gives. Och för all del, det har han alla anledning att vara stolt över. Men inte över mycket annat.

Liknande poster:

1. Kontentan av antisionistisk diskurs sedan “Ship To Gaza” på 12 Sekunder
2. Ship To Gazas Pressröster

Just dynamiken är något Israel försöker framhäva i sitt försök att skapa ett positivare varumärke. Israel är ledande inom IT och och har så och så många bolag på Nasdaq. Landet har sedan länge varit en ledande nation inom handel med slipade diamanter och exporterar även jordbruksteknologi, läkemedel och kemiska produkter. Israeliska företag är ledande inom den internationella valutahandeln liksom internetspel. Intressanta pågående projekt är solcellsforskning, avsaltning och ett nationellt elbilsnät. Inget av detta ska förringas och är också helt klart fantastiskt, men ger samtidigt en skev bild av det ekonomiska läget i Israel och landets potential.

Först och främst bör påpekas att om Israel skapar mängder med företag så är det ytterst få av dessa som blir större en ett dussin anställda. Mentaliteten är att skapa, inte att administrera samtidigt som ett fruktat imageproblem gör att få bolag når internationell status (med ett stort undantag kallat TEVA). Att israeler ger ett osofistikerat slafsigt intryck hjälper inte heller i denna värld där tid är en bristvara och hunden döms efter håren. Den framgångsrika exportindustrin kan dessutom inte lösa de strukturella/sociala och demografiska problem som Israel lider utav och som landet gör förvånansvärt lite för att lösa. Snarare har den stratifierat Israel till ett land i tredje världen med stora klassklyftor som döljs av tjusiga medelvärlden.

För här tjänar mer än halva landet 4000 NIS (8000kr) eller mindre trots att BNP/capita passerat flera av EUs sydliga och östra medlemsländer, som trots det nog ger ett rikare intryck än Israel. Av den resterande halvan som ligger över minimilön är lönerna relativt Västeuropa/Nordamerika mycket låga samtidigt som kostnadsläget är högt, särskilt där jobben finns. Samma yrke som skulle ge en bra lön i Europa ger småpotatis i Israel varför det knappast är förvånande att 25 % av Israels akademiker (här finns iof många) verkar i utlandet.

Demografiskt finns ett stort problem i att ultra-ortodoxa och muslimska araber är de snabbaste växande grupperna i arbetsför ålder då dessa har låg formell utbildning och låg produktivitet. Detta skapar den ironiska situationen att det i Israel finns 300 000 gästarbetare från Asien/Afrika trots att det arbete dessa utför skulle kunna göras av landets egna medborgare. Men en öst/sydasiat eller afrikan gör flerdubbelt mer arbete för samma lön och av den anledningen finns varken incitament till effektivisering eller att anlita ultra-ortodoxa eller araber.

Utöver organisatoriska och demografiska problem lider Israel av mycket låg graden av tillit inom samhället som minskar transaktionshastigheten. Israel är ett äkta multikulturellt samhälle och ett av få utanför Afrika. Här finns till skillnad från andra immigrantländer inte en dominerande grupp för de andra att assimileras in i. Att vara israel är en tom identitet jämfört med att vara jude, men det senare kan man vara på många olika sätt. En marockansk jude är lika autentisk som en polsk och även om de tillhör samma folk är deras levnadssätt och världsåskådning starkt präglad av deras forna hemländer. Även om situationen naturligtvis blivit bättre med tiden och den gradvisa evolutionen av en homogen israelisk jude lider samhället av liknande åkommor som andra mångkulturella länder (din nästa är de som tillhör din grupp) med ohederlighet och misstänksamhet i alla former av ekonomiska transaktioner. Detta skadar den ekonomiska aktiviteten allvarligt då du alltid utgår från att den du gör utbyte med försöker luras och du därför tar längre tid/kontrollerar saker innan du utför ett utbyte.

Slutligen är det största hindret för allmänt välstånd och medelklassamhälle i Israel den låga produktiviteten inom många sektorer. Orsaken är fatalistisk levantinsk karaktär kombinerat med kartellbildningar, vilket resulterar i en cykel av låga förväntningar som tillåter bristande konkurrens. Konsumenterna accepterar att betala dyrt för dålig service och ineffektivitet som om det inte fanns något annat sätt saker skulle kunna göras på. I Israel hatar företag/organisationer konkurrens och söker lösa problemet med förbud, ekonomiska murar och att ”stänga in” konsumenter. Men inget av detta skulle fungera så bra det gör om inte konsumenterna accepterade situationen.

Dessa faktorer och särskilt de två senare är helt avgörande för att förklara varför Israel inte är ett medelklassamhälle. Den dysfunktionella marknadsekonomin gynnar enbart toppskiktet i samhället på konsumenternas bekostnad och i ett samhälle där alla luras är också alla förlorare som spelteorin förklarar. Freiers är vi allihopa..

Liknande poster:

1. Israels ekonomi – Fyra tågstationer

“In those meetings, I was able to reaffirm what I had known about Israel prior to my arrival. The meetings at the Knesset and the one with Shimon Peres, President of Israel, were most important and manifested the quality of good relations, in the present as in the past, that prevail between the Czech Republic and Israel. During those meetings, I stated that in my opinion, the flotilla to the Gaza Strip was not to be viewed merely as a humanitarian endeavor and expressed my full support for Israel’s position in this matter”.

Källa: JPOST

During a visit to Israel on Thursday Sobotka said that “the Turkish flotilla was a planned provocation designed to entrap Israel.” He went on to say that “many in the European Community feel as I do but they are afraid to speak out.”

Källa: ECI

Fler europeiska vänner till Israel är “Friends of Israel” vars upprop bland andra José María Aznar, spansk f.d. premiärminister, och John R. Bolton, f.d. amerikansk FN-ambassadör, står bakom. Ni hittar denna nybildade organisations hemsida via denna address där ni också enkelt kan klicka er fram till att läsa och skriva på uppropet i fråga:

http://www.friendsofisraelinitiative.org/

Liknande poster:

1. JCall får mothugg av Europeiska intellektuella
2. Infantilt tyckande från svenskar som sägs vara Israel-vänner
3. Gratulationer och lyckönskningar till Victoria och Daniel från Israel

1. Bibi goes to Washington. Viktigt möte med Obama. På hemmaplan försöker högerfalangerna att driva igenom en lag om att endast Knesset ska kunna besluta om en ev. förlängning av moratoriet.

2. Shalitmarschen når Tel Aviv. Tips till de unga svenskar som tycker om att åka ut i världen på olika solidaritetsprojekt: Anslut till den israeliska Shalitmarschen.

3. Obamaadministrationen ger ifrån sig utspel om att de indirekta samtalen verkligen lyckas överbrygga klyftor och leda processen framåt. Men det enda jag ser är Obamas oerhört drivna PR-avdelning. “The proximity talks” saknar substans. Ingen räknar med framsteg. Men parterna dansar efter Obamas PR-pipa, ty det är han och ingen annan som åtminstone behöver ett diplomatiskt sken att hänvisa till – och dansen, eller snarare det kampaktiga stapplandet, är tänkt att i första hand hålla på fram till september. Alltså: de indirekta samtalen saknar substans, men inte betydelse. Ingen tror som sagt på konkreta framsteg i sakfrågorna, men alla inser att det är en process och ett skådespel som så småningom ska mynna ut i en nygammal ordning. Netanyahu har hittills faktiskt spelat sina kort på ett berömvärt sätt. Nu går vi dock in i en ny fas. Ska bli intressant att notera de betoningar, rubateringar och mer eller mindre explicita hänvisningar som blir resultatet av mötet i Washington. Till den här punkten här också alla andra utspel – av israeler, palestinier, amerikaner osv – som på olika sätt kommenterar samtalen, som hotar om sammanbrott, som antyder att det som sagts om tidigare överenskommelser inte är korrekt, och det som sagts och sägs om möjliga idéer och kompromisser bara är dimridåer och desinformation. Jag vill bara upprepa en gammal upplysning: “Nothing is agreed upon, until everything is agreed upon“. Det betyder, t ex, att en sådan sak som “land-swaps” än så länge bara är en idé och ett koncept. Vissa tror att man redan har kommit överens om detta, men det är alltså en missuppfattning.

4. Sannine- och Baruckhbergen i Libanon. Say no moore.

5. “Turkel-kommissionens” mandat och befogenheter har utvidgats.

6. 4/7-firandet på USA:s ambassad – ingen Avigdor Lieberman. Det är en skandal att vi har en utrikesminister som inte klarar av sitt diplomatiska uppdrag.

7. Avodas roll i koalitionsregeringen (jag vet, inte en nyhet på något vis): inre slitningar, inte minst i samband med Ben-Eliezers möte med Davotuglu. Intressant forts. följer.

Enough.

2. Min irritation handlade inte om att ni har andra åsikter i sakfrågorna, utan om att jag blev refuserad, utan antydan till editering/förklaring. Det är dålig stil, tycker jag. Ociviliserat. Och att i sann arbiträr anda stänga diskussionen, varmed ni därmed ges sista ordet, kan ge en känsla av att ni vann debatten, men är ju bara en pyrrhusseger. Det är en totalitär hållning, i svensk vänsterdräkt, som handlar om att strypa debatter för att trumpeta ut ett bestämt budskap. Inte bra. Jag säger: var inte rädd. Öppna fönster och dörrar. Stäng inte in er i den där trista klubben, där vissa åsikter om den israelisk-palestinska frågan är bannlysta, medan andra är heliga, oomkullrunkeliga och oomtvistade. Bara ett tips. Jag erbjuder mina upplysningstjänster.

3. Bjerelds och “Guardians” hållning är extrem. Ibland låter de som Mustafa Barghouti. Inte bra. Och för att illustrera detta – några ord om en av sakfrågorna:
Bjereld, samt dennes adept “Guardina“, vill släppa in Hamas i värmen utan motkrav. Det är en märklig och, i mitt tycke, extrem och galen hållning. Resten av Europa gjorde skarpa markeringar mot Österrike, under Haider-eran, och då talar vi ändå om att Jörg, trots de eldfängda utfallen, till fullo höll sig till de demokratiska spelreglerna. Vi (israeler, svenskar m.fl) som lever och verkar inom demokratiska rättsstater, måste hålla en klar och tydlig rågång mellan det vi står för, och det som förfäktas av Hamas. Varför är detta så svårt att förstå? Den som likt undertecknad propagerar för förhandlingar och hållbara kompromisser, måste ta avstånd från den militanta islamismen. Det börjar verkligen bli dags för Ulf Bjereld & Co att fatta detta.

Som avslutning går jag tillbaka till Bjerelds inledning – där vi bl a hittar meningen: “Israels internationella isolering förstärks ytterligare”. Detta är bara Bjerelds önsketänkande, ingenting annat.

Vidare – Ship to Gazas framgångar: Bjereld och Guardian är exalterade över att Israel har åsamkats stora PR-skador. Men jag rekommenderar er att ta det lugnt med firandet. Ni (pga av ert stöd till IHH och Ship to Gaza) lägger er röst på Hamas. Detta ogillas av Abbas. Ni bidrar således till att cementera och fördjupa den inompalestinska splittringen. Inte bra. Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Kontraproduktiva krumbukter.

Idag är det Israel och PA som varnar för att ge efter för Hamas. EU och USA försöker hitta en balans – förbättra tillvaron för civilbefolkningen men samtidigt bekämpa vapensmugglingen till Hamas. Bjereld och Guardian struntar bekvämt nog i sådana komplikationer. Sicken naivitet. De säger: Hamas vann valet. Detta måste vi acceptera. Låt Palestina bli ett Iran- och Syrienstött Hamastan. Inga problem.

Men det är ett problem. Bjereld och Guardian står för en floskulös och oansvarig naivitet.

(Sen bör Bjereld avhålla sig från att manipulera och ljuga kring innehållet och budskapet i mina kommentarer).

Med Vänlig Hälsning
Roy B. Alterman