“Peace will not come because Israel becomes smaller. What will bring us closer to peace is if Palestinian Authority leader Mahmoud Abbas stops naming public squares after mass-murderers like Hamas bombmaker Yehiya Ayash; if the Palestinians stop passing out candies when Jewish families are murdered by suicide bombers in restaurants; and when the Arab world accepts Netanyahu’s modest request to recognize the State of Israel as the State of the Jewish people.”

Alldeles riktigt. Och säkerligen mycket förvånande för den som inhämtar sina kunskaper från Europeiska medier: Den antisemitiska hetsen i Arab-världens politiska diskurs och massmedia är direkt grotesk och saknar motstycke med undantag för den tyska under nazismen. Detta gäller även den av Abbas kontrollerade PA-pressen. Och medan man konsekvent hackar på Israel för deras regelbrott mot Oslo-avtal och färdkartor låtsas hela världen som det regnar när det gäller punkter som palestinierna flagrant bryter mot, bland dessa just villkoret att avbryta och motarbeta den antijudiska hetsen i allt från skolor till TV-stationer. Istället får man fortfarande leta förgäves efter en enda palestinsk skolbok med en karta över Israel, varken med 48 eller 67 års gränser. Istället namnges torg efter massmördare av civila israeler. Istället beskrivs dessa slaktare av barn som “det palestinska folkets hjältar” i PA-kontrollerade media. Istället får Abbas okommenterat hånfullt avfärda möjligheten att PA skulle erkänna ett framtida Israel som ett judiskt hemland. Men som sagt, den Europeiska vänstern med JCall och Jstreet i följe som lydiga hundar vet ju hur det ligger till: “Allt är Israels fel”, så varför bry sig om vad Araber och Palestinier gör och tycker? Enligt Européernas koloniala logik är ju Araber ändå inte stort mer än efterblivna barn, så varför skulle man avkräva dem något eget ansvar? Meningslöst, bättre då att axla den vite mannens börda och peka finger åt “the usual suspects”.

Men sedan kommer man inte mycket längre och det är också det symptomatiskt. Det som slår en vid genomläsningen av de tvenne uppropen är två saker: 1) hur helt tankeskilda de är och 2) hur lika de trots allt är. Emedan:

1) Där JCalls världsbild och problembeskrivning helt och hållet är den moderata Europeiska vänsterns – här finns ingen antisemitisk hets, ingen kritik av Abbas vägran att förhandla eller han hånfulla svar på idén att palestinierna skulle erkänna Israel som ett judisk hemland, så är Shmuel Triganos upprop helt och hållet ett carte blanche för den israeliska höger – här finns palestiniers strävan att få styra sitt eget öde, ingen kritik mot Netanyahus milt sagt ambivalenta hållning, ingen extremhöger som med sin “prislappspolitik” ställer till oreda i de palestinska byarna som hämnd på IDF (!) när de river olagligt uppförda utposter.

2) Samtidigt är de till förvillelse lika i sin ovilja att bifoga en antydan till konsekvensanalys eller uppmaning till konkreta åtgärder:

A) Vad exakt förväntar sig JCall ska hända om man nu lyckas övertyga omvärlden att sätta mer press på Israel – ensidiga tillbakadraganden? Varför inbillar de sig att mer ensidig press skulle innebära att Palestinierna kommer till förhandlingsbordet när det helt uppenbart hittills bara lett till att Abbas tror sig kunna luta sig tillbaka och låta Obama göra jobbet åt honom? Varför tror de att en påtvingad Palestinsk stat inte skulle bli ett nytt Gaza?

B) Å andra sidan. Hur tänker sig Shmuel Trigano att en fredsuppgörelse ska se ut? Vad ligger efter ett palestinskt erkännande av Israel som judisk stat? Ställer Shmuel Trigano en upp på 2-statslösningen under några omständigheter och tror han att Netanyahu gör det?

Ambivalens och tendens att in i det sista försöka hålla alla dörrar öppna är typisk för mellanösterns politik och det må vara hänt. Men det gör också jag har svårt att se poängen med att utomstående författar kraftfulla upprop som med hög röst kräver att…..ja vadå exakt? Det hela kokar ner till att JCall vill se Obama och Europa fortsätta på den inslagna linjen och att Shmuel Trigano och hans gäng vill tillbaka till den mellanösternpolitik som signerades George W. Bush. Att Shmuel Trigano har väsentligt mer på fötterna än JCall är sedan en ganska ringa tröst. JCall’s upprop kommer i stort bara glädja Israels fiender och Shmuel Triganos lär få ringa uppmärksamhet om någon alls.

Hamas är den palestinska grenen av det Muslimska Brödraskapet, en islamistisk organisation som har haft samband med förövarna* av en lång rad terrorattentat i Egypten. På 1990-talet attackerades den egyptiska turistindustrin med resultatet att turisterna sökte sig till tryggare semesterorter. Turismen är Egyptens näst-största exportindustri, efter Suez-kanalen. Trots att organisationen officiellt avsvurit sig våld, så fortsätter Brödraskapets omstörtande verksamhet att utgöra ett reellt politiskt hot mot den egyptiska statsordningen, och naturligtvis mot den halv-sekulära Mubarak-regimen och dess tilltänkta efterföljare. I Hamas grundideologi är inte bara Israel ett legitimt mål för väpnad kamp, utan också Egyptens nuvarande regim. Ett välbeväpnat Hamas blir således ett hot som kan spilla över från Gaza till Egypten.

De två-tre senaste åren har Iran och Hamas byggt upp en omfattande infrastruktur för vapensmuggling genom Egypten med slutstation i Gaza. Men inte alla vapen kommer ända fram till Gaza – en del blir kvar i Egypten, hos Muslimska Brödraskapet, hos beduinerna i Sinai, hos Hezbollah-operatörerna som infiltrerat landet, hos al-Qaida operatörerna som utförde attentaten i Sinai och hos andra organisationer som sysslar med omstörtande verksamhet och terrror. Nu hoppas Kairo att en järnridå under Philadelphi-leden kan lösa två problem – stoppa Hamas upprustning och samtidigt torka ut vapenrutten genom Egypten.

Men inte nog med en järnridå. Egypten har också tröttnat rejält på de diverse internationella agents-provocateur som ställer till bråk en-route till Gaza. Nu senast har Hamas-sympatisören och mångårige PLO-veteranen MP George Galloway avvisats från landet. Galloway hade samlat ihop en sändning förnödenheter för palestinierna i Gaza. Han tog sig till Jordanien för att därifrån fortsätta till Sinai och vidare till Gaza med sina lastbilar och en hop internationella riff-raff. Hela konvojen körde fast i den realpolitiska leran under en månads tid. Under tiden protesterade palestinierna på sin sida om Gaza-Egypten gränsen genom att inleda eld-strider med egyptiska soldater. En soldat dog. De “internationella brigaderna” blev sedan satta under en cordon sanitaire av Egyptisk kravallpolis i Kairo, och så småningom fick 80 man tillstånd att fortsätta till resans mål. Men i el-Arish valde Galloway att ställa till med gatu-upplopp, med egendomsskador som följd. Kairo fick då nog, och förklarade Galloway persona non grata. Men utöver det, så proklamerade Kairo också att INGA internationella hjälpsändningar kommer att tillåtas genom Egyptiskt territorium i framtiden.

Som tur är för palestinierna, så kan de fortsätta att importera mat, medicin, bränsle och andra förnödenheter från Israel. Ibland händer det naturligtvis att palestinierna beskjuter de israeliska gränsövergångarna med granater, vilket orsakar att övergångarna stängs och de palestinska barnen får lägga sig utan middag. Men som alla vet, så dröjer det bara några dagar tills de israeliska leveranserna kommer igång igen.

Vilken politisk slutsats kan man då dra av det hela? Ja, om vi lyssnar lite på palestinsk och svensk vänster-retorik så blir det så här: Hamas är hjältarna som försöker befria det ockuperade Gaza. Israel är naturligtvis “the bad guys.” Och egyptierna är egentligen ganska hyvens människor, om inte de stygga israelerna hade TVINGAT dem till en massa sat-tyg. Men detta är egentligen inget att bry sig om – vänsterns surr har reducerats till eterbrus som man lätt tar bort med squelch-knappen. Det sorgliga är att palestinierna inte kommer att hitta någon lösning så länge de undgår att identifiera det verkliga problemet. Israel är inte palestiniernas huvudproblem, och inte Egypten heller. Om palestinierna vill ha öppna gränsövergångar och fri handel måste de ta itu med sig själva – och då först och främst sitt ledarskap och sin terrorkultur.

*Uppdaterat 11 jan. Se kommentarerna.

Birger Schlaug jämför Gaza med Treblinka och sällar sig därmed till en stolt gammal svensk vänstertradition. Nämligen att relativisera Förintelsen. Att inga raketer sköts från Treblinka undgår Schlaug. Att Treblinka inte var en islamofascistisk diktatur med separata köer för kvinnor och män, hedersmord, och sharia-lagstiftning med handavhuggningar och korsfästelse som straff undgår honom likaså. Jag frågar mig när någon jämförde de palestinska flyktinglägrena i arabländerna med Treblinka senast?
SvD publicerade ett intressant citat i gårdagens tidning, från Jordanien, där halva befolkningen är palestinier (området utgör trots all 80% av det historiska palestinska mandatet och är därmed nästan fyra gången så stort som Israel och WBGS tillsammans):

“Men alla gråter inte. Inte ens alla som heter Mohammad al Awad. Den andra Mohammad al Awad jag möter är ”original jordanian” som han säger.

– Alla ursprungsjordanier tycker som jag. Åk in och bomba dem! Bomba dem! Jag stöder Israel, säger han hetsigt.”

Det är lätt att grotta ned sig i dessa oväsentligheter och tro att det spelar någon roll. Realpolitiskt är det naturligtiv inte så och tittar man på de faktiska resultaten från operationerna i Gaza ser det faktiskt ganska bra ut. Av 350 rapporterade dödsfall är omkring 60 civila. Det måste anses oerhört bra och det är uppenbart att Israel har lyckats ovanligt bra i sitt mål att attackera Hamas men skona civilbefolkningen. Samtidigt har civilbefolkningen faktiskt bara sig själva att skylla men som palestinier har man de senaste 60 åren haft konsekvent klarat sig utan att ta ansvar för någonting. Detta är trots allt ett folk vars nationella kamp sattes på kartan med flygplanskapningar och mord på civila judar. Vilket annat folk har lyckats med det?

–
Aftonbladet: När bensinen tar slut dör barnen
SvD: Splittrade reaktioner i Jordanien

Läs också:
Dibbuk, Dick Erixon, 2, Johan Ingerö, Federley, 2, Mathias Sundin, HAX, Jonathan Leman, Aqurette, Kamfertext, ST Ledarblogg, Säfflemannen, Hellström, Magnus Sandelin, Israel i Sverige, Media Culpa, JiM, Karl Malmqvist, Aletheia, Expressens ledarblogg, 2, SII, Elder of Ziyon, 2, LGF, Henrik Unné, Backspin, Camera blog, Honest reporting

Ändå tyckte jag mig ha läst profetior om en tredje intifada rätt ofta hos Jinge, så jag beslöt mig för att kolla upp saken (det är det där med trovärdighet i analysen, ni vet).  Resultaten blev som följer:

Den tredje intifadan, 29 dec 2008: “SvD:s intervjuobjekt talar om Intifada III och jag är personligen övertygad om att vi inom ett antal timmar/dagar kommer att få se det första självmordsattentatet inom Israel, eller i alla fall riktat mot Israel”

Startar tredje intifadan nu?, 4 feb 2008  “Jag har under ett års tid undrat över när den tredje intifadan kommer att startas. Detta eftersom Gaza gjorts till ett friluftsfängelse samt att bosättningarna fortsätter att byggas ut trots Annapolis”

När startar tredje intifadan?, 7 jan 2008 ”Jag har under en längre tid förväntat mig att få se starten på Intifada III, men än så länge har ingenting hänt”

Oroligheterna sprider sig, 27 maj 2007: “Personligen har jag befarat att en tredje intifada kommer att starta. Jag tycker nu att så mycket talar för det att jag inte kan tala om ”befarar” längre. Jag vet att det här kommer att bli en mycket blodig sommar i mellanöstern”

Intifada III, någon?, 17 maj 2007: “Jag har vid ett antal tillfällen varnat för att intifada nummer tre kommer att starta inom en inte alltför avlägsen framtid. Om tillfället är just nu eller om det dröjer ytterligare ett tag vet jag inte”

Al-Qaida blir alltmer desperata?, 20 dec 2006: “Personligen har jag länge fruktat en tredje intifada”

Israelernas folkmord fortsätter, 9 nov 2006: “Sker inte detta nu så tror jag att den tredje intifadan kommer att starta inom en mycket snar framtid”

Al Qaida uppmanar till jakt på israeler, 27 juli 2006: “Själv har jag varnat för den tredje Intifadan ett antal gånger här”

Mellanöstern, UD och FN:s säkerhetsråd, 15 juli 2006: “Jag har i olika sammanhang varnat för att landets agerande leder till en tredje intifada, nu verkar det som denna fundering kommer på skam. Det lutar nämligen allt mer åt ett riktigt fullskaligt krig i regionen för varje timme som går nu”

Nya israeliska avrättningar, 15 maj 2006: “Jag har tidigare skrivit flera gånger att jag tror att det kommer att bli en tredje intifada och sådana händelser kan mycket väl bli den droppe som får bägaren att rinna över”

Varför drabbas Israel av terrorism?, 10 mars 2006: “Några av de palestinier jag läst den senaste tiden, och för all del också israeliska bedömare, talar om den tredje intifadan”

Så långt kom jag med en lätt sökning. Men vi kan alltså konstatera att Jinge förutspått (och förmodligen hett önskat sig) denna omedelbart förestående tredje intifada sedan drygt två och ett halvt år. Det är nästan så att man hoppas att den äntligen, äntligen ska bryta ut, bara för att spara honom en post till i ämnet (fast då kommer det väl handla om ett regionalt storkrig eller en fjärde intifada istället).

 Själv nöjer jag mig med att konstatera att rösterna inom Israel som börjat tala om vikten av att utnyttja alla diplomatiska kanaler och att planera en helgjuten exit strategy redan börjat höras här och där. Att börja en militär operation är en sak, att avsluta den en helt annan.

Lasse W”

Så skriver Lasse Wilhelmson i en kommentar på JIFs blogg. Tala om att pyra antisemitism – kommentaren har allt: Judiska konspirationer, världsherravälde, girighet, osv. Det är bara JIFs karikatyr med kroknäsan (oktober 2005) som saknas.

http://jinge.se/mediekritik/israeliskt-stoveltramp-230-doda-och-det-blir-fler.htm#comments. Se kommentar #18.