Bojkott igen
Av Anna Veeder • 2010-02-10 • Kategoriserat under: Intressant just nu, Sverige och MÖ-konfliktenNär jag var i tolvårsåldern betraktade jag mig som politiskt medveten och såg till att mamma inte av misstag köpte Del Monte-ananas när vi gick och handlade. Inte för att vi skulle ha köpt ananas speciellt ofta ändå, men det handlade om en princip. Dessutom läste jag systemkritiska sydafrikanska författare, som Andre Brink eller Breyten Breytenbach, så när Sydafrika skrotade apartheidsystemet och blev en demokrati så tyckte jag nog att det var lite min förtjänst också.
Idag befinner jag mig på “fel” sida om stängslet, och får PGS som de vill så borde svenska media och läsare förmodligen bojkotta mina alster, eftersom jag är en israelisk medborgare som får betalt för att skriva (fick förresten just en strålande idé till min nästa kolumn i Stockholms Fria Tidning, där Anna Wester från PGS skriver inledare).
Lisa Abramowicz tar upp ämnet i en artikel på Newsmill med rubriken Stoppa bojkottsförsöken mot Israel. Dessutom har ämnet behandlats ett antal gånger på den här bloggen, bl a av Mike i posten Ett argument mot bojkott av Gaza. Själv gillade jag vad Uri Avineri skrev för ett tag sedan på Maanews - läs också gärna kommentarerna här.
PS: Det här är Marwan Barghouti och det här är Mustafa Barghouti. Det är två olika personer. Den som var i Sverige är Dr Mustafa Barghouti, inte Marwan. Marwan Barghouti, som ledde Tanzimrörelsen under den andra intifadan och fortfarande åtnjuter stor popularitet (så vitt jag vet) i den palestinska befolkningen, sitter i israeliskt fängelse.
No related posts.
Anna Veeder är trebarnsmor, bosatt i Israel. Studerade judaistik och
arabiska i Berlin och på Hebreiska Universitetet i Jerusalem i början av
90-talet, idag judisk historia och Mellanösternkunskap på Israels Open
University. Försörjer sig som ekonomiansvarig men skriver mycket hellre
frilansartiklar för diverse svenska publikationer.
Alla texter av Anna Veeder
Tyvärr blev det fel i Lisas artikel: Det är inte Marwan utan Mustafa B. som varit på besök i Sverige. Marwan har däremot fått flera besök i fängelset.
Du kom igång lite sent, kan jag tycka, med din politiska aktivism. Vad gjorde du dessförinnan?! Slarvade bort din tid?
Jag vet, jag såg det där med Marwan-Mustafa – lägger in en update för det är faktiskt skillnad.
Innan? Jag hungerstrejkade naturligtvis mot Vietnamkriget.
Så till ämnet (extremt uttjatat, men ständigt återaktualiserat, tyvärr):
Det hörs aldrig (från de i Lisas artikel nämnda grupperna och personerna) krav på bojkott mot världens diktaturer. Hyckleriet når monumentala höjder.
Sen skriver Lisa klart och vettigt om hur världen bör förhålla sig till konflikten.
KTH har tydligen bytt ut sina intellektuella ideal mot sjaskig populism.
Israels öppenhet och demokratiska rättsstatsideal inbjuder till sådana här diskussioner och fenomen. Om vi gör om vår stat till en diktatur kommer kritikerna att tysta. Se bara hur de förhåller sig till Syrien, Jordanien, Saudiarabien och Iran.
Hur argumenterade då dina föräldrar för att få dig att äta? Och varför snöade du in på just de här konflikterna? Blev det aldrig israeliska balagan-draman hemma hos er?
Personlig, aldrig privat. Det är jag.
Hur menar du nu?
Det vanligt förekommande pratet om “personligt” kontra “privat” är väl i bästa fall en paroll, i sämsta fall en dogm. Det rör sig ju om subjektiva bedömningar och gränsdragningar. Inledningen av inlägget – är inte den privat?: “När jag var i tolvårsåldern betraktade jag mig som politiskt medveten och såg till att mamma inte av misstag köpte Del Monte-ananas när vi gick och handlade. Inte för att vi skulle ha köpt ananas speciellt ofta ändå, men det handlade om en princip.”
Alltså – jag gillar inledningen. Sen är det förstås en annan sak att undertecknads definition av “personligt-privat”, som ju har kommit till stundtals extrema uttryck här på bloggen, inte gillas av alla. Det får man ta. Jag har i alla fall besparat läsarna alltför ingående skildringar av exempelvis mina toalettvanor.
- – -
Jag har länge tänkt skrida till verket och äntligen publicera ett inlägg, vars innehåll jag nu har hållit i huvudet i ett halvår eller så. Den har arbetsnamnet “Med egna ord”. Det är ju så lätt hänt att man anammar den politiskt korrekta jargongen, att man efterapar politikerna och de etablerade journalisterna. Det är i och för sig inte konstigt att vissa uttryck och formuleringar blir den rådande ordningen och smaken, men jag vill alltså slå ett slag för att man försöker sig på att skriva om situationen med just “egna ord”.
Till detta hade jag planerat att addera ett par one-liners:
Det finns inget lättare än att skriva svårt.
Det finns inget svårare än att skriva lätt. Om ni förstår vad jag menar.
Det finns skribenter (absolut inte Anna) som gömmer sig bakom något som ser ut som raffinerat tänkande, men som vid en närmare granskning bara är dunkelt och oklart. Att våga skriva enkelt och klart och med egna ord ser jag närmast som en dygd. Det här har alltså ingenting med Annas inlägg att göra. Det är bara de sista energi-puffarna från en eländig bloggare som lider av februarityngden. Ajö, så länge.
Nu undrar jag, är inte Gaza ockuperat av Hamas?
Angående Uri Avnerys artikel som jag tycker är lite ihålig. Vad ska det tjäna till att boykotta nybyggarnas varor? Hoppas verkligen inte att exporten från Israel ska särskiljas utan gå ut med en och samma etikett. Nog med boycottage, bara för att tillfredsställa vissa grupper.
Vägar för israeler endast? Han glömmer att påpeka att det gäller alla israeler. dvs. judar, ararber etc.
Apartheid? Jovisst, Israel och den övriga världen.
Ja, vad ska man säga? Märkligt nog satt jag och grunnade på det där med personligt och privat igår kväll, emedan en recensent någon gång skrev om Allan Edwall att han i sitt arbete på sin egen teater Brunnsgatan 4 var just “personlig men inte privat”. Vilket i sin tur hade att göra med att jag lyssnade på sagde Edwalls enastående visor (gör det!). I vart fall kom jag fram till att: Privat är det som får din läsare/lyssnare/åskådare att känna sig obekväm, därför du lämnar ut dig själv genom att berätta om händelser eller känslor som du inte själv har fått distans till. Nåt sådant.
Bojkotteriet är väl inte så mycket att säga om som inte sagts. Annat än att det är mycket tröttsamt förstås. Själv försöker jag att alltid välja varor från judéen och samarien för att på så sätt slå två flugor i en smäll: Dels bidrar jag till att bosättarna kan dryga ut sina inkomster och dels ger det jobb till palestinska arbetare och slutligen tvingas dessa bägge ha med varandra att göra vilket är en förutsättning för att de ska sluta betrakta varandra som demoner nyss stigna ur Dantes nionde krets.
Jag gör absolut inga anspråk på att kunna dra någon filosofiskt exakt linje mellan personligt och privat, men min apontana inställning är att det personliga i texten ovan belyser en viss vinkel på fenomenet “bojkott”. Det är enbart därför min personliga story är relevant i det här sammanhanget – för att det tjänar syftet att förklara eller kommentera någonting större.
Roys fråga #2 uppfattade jag däremot som privat, och även #5. De är irrelevanta i sammanhanget och förmodligen ointressanta för de flesta läsare.
För mig betyder “personligt” när skribenten använder egna erfarenheter för att diskutera större frågor eller fenomen, medan “privat” diskuterar detaljer som på sin höjd har mediavärde om det handlar om gossip om kändisar, och även här tycker jag själv att det oftast är rätt ointressant information.
Ofer,
du och jag har landat i en lika sällsynt som odiskutabel konsensus: Edvalls visor. Ruskigt bra. Ang. personligt-privat så var det bara min modesta poäng att belysa det subjektiva i sammanhanget. Det är möjligt att det finns solklara fall, men här hamnade vi i en intressant gråzon. Den inledande meningen i Annas inlägg triggade mig till kommentar #2. Den bryter enligt min mening inte mot “personlighetsgraden” i inläggets första mening. Sedan följer Annas kommentar #3, vilken hakar i min kommentar och således håller sig innanför det personligas (alt. det privatas) hank och stör. Efter att jag i kommentar #4 äntligen blivit saklig och börjat prata om inläggets egentliga poäng, följer kommentar #5. Den tar ett steg till och, det kan jag väl medge, tänjer det personliga begreppet på ett sätt som av vissa skulle kunna uppfattas som en inbrytning i den privata sfären. Jag vill dock påpeka att humorn i sammanhanget avdramatiserar intrånget och att jag därmed inte börjar frossa i det privata på ett oanständigt sätt. Därefter stänger Anna dörren (i kommentar #6) och jag följer upp med försåtlig Sokrates-taktik i kommentar #7.
Sen har ni båda erbjudit intressanta utkast till definitioner på det personliga och privata. Diskussionen riskerar nog att expandera bortom det outhärdligas gräns, men låt mig bara säga att jag köper det ni har lagt fram på disken. Lägger till att man bör reflektera över sammanhanget samt avsikten bakom en specifik text. Jag menar – det privata är intressant, eftersom det angränsar till det personliga. Om vi gör en logisk uttänjning intill det absurdas gräns så leder tråden från det offentliga till det personliga via det privata in till Freuds tankar om de djupaste drivkrafterna. Men då blir det dags att prata om en omistlig parameter, nämligen relevans. På kändis- och modebloggar är det relevant, logiskt och direkt nödvändigt att “bli privat”. Kändistwitter om meningslösa vardagssysslor cementerar det privatas triumf. Men på DN:s ledarsidor är det privata bannlyst. Det är knappt att de tillåter sig att vara personliga (ok – “signerat” osv öppnar för ett personligt tilltal). En doktorsavhandling kontra ett mail. Var form har en optimal definition av det personliga och privata.
Om ni inte redan nu har tröttnat och börjat kräkas på mina utläggningar, så vill jag bara poängtera att ett alltför strikt, “objektivt” och opersonligt språk inte bara är boring – det kan dessutom handla om feghet (samt degenererad idealism). Man glömmer att det är mänskliga individer som byggt upp de fatala samhällssystemen. Man gömmer sig bakom förmenta poser som syftar till att ge en illusion om något slags “objektiv nivå”. Inte sällan gör detta även att skribenten gömmer sig bakom det korrekta, det floskulösa, det trendiga osv. Och det är just här som det öppnar sig en möjlighet för den kreative skribenten, författaren – ja, kanske t o m artisten. Först monterar man ner det högstämda språkbygget, sedan tar man sina egna ordklossar och bygger ett eget verk. Men nu har jag glidit över till en annan men förvisso närbesläktad diskussion.
Slutligen – konkretion och aktualitet: hur vill vi ha det på al-hamatzav? Jag har inga som helst problem med ett beslut som stramar upp eländet och håller nere det personliga (samt det privata, nota bene). Det är en smaksak. Men detta riskerar att leda till syrebrist. Den något stökiga, rebelliska och icke-korrekta tonen (och kanske även privata, åtminstone bit- och fläckvis) fungerar rätt bra. Tycker en privat tänkare.
Du tar inte med dig det privata när du på morgonen lämnar lägenheten och tar en promenad till jobbet. Du byter roll, lyfter fram vissa saker, döljer andra. Så funkar det. Och bloggen är ju en offentlig plats. Det privata ligger alltid inom några centimeters räckhåll, men det är kanske just det avståndet och den ordningen vi bör hålla oss till. Vad gjorde jag strax efter frukost i morse? Nej nej, alltför privat. Men där och då fick jag en idé, en tanke – och den är på väg att blomma ut till en personlig meditation kring ett offentligt fenomen. Ajö.
Får tacka för hänvisningen rörande kommentarerna. :)
Som pragmatiker har jag alltid ansett att målet är viktigast – vägen dit är mindre viktig.
Bojkott är ett synnerligen trubbigt vapen, och funkar bara i vissa fall. Det mesta handlar om psykologi och symbolhandlingar.
Man kan ju bara ta fängelset Gaza där förutsättningarna torde vara optimala för att lyckas med en bojkott – men istället illustrerar situationen med Gaza hur meningslös bojkott är.
Israel har nu i ett antal år försökt med alla tänkbara åtgärder för att göra livet så jävligt som möjligt för befolkningen där.
Det fullständigt utopiska målet är att få palestinierna att rösta bort/vända sig mot sina demokratiskt valda ledare – så kommer naturligtvis inte att ske.
På den tiden Saddam Hussein var det stora ”hotet” mot världsfreden och Israel, så var Storbritannien och USA drivande för en bojkott mot Irak. Och hur bra gick det?
Jo bojkotten dödade fler människor på några få år än vad tyrannen Hussein gjorde på hela sin regeringstid…
Sålunda kan man förmoda att en bojkott av Israel inte skulle ge en önskad utveckling.
Det är även bra att svensk Isarel info:s katastrofartikel lyfts fram.
Det är förmodligen mer stimulerande att se färg torka än att höra på Lisa Abramowicz:s eviga tirader om att allt är någon annans fel.
Varför skulle inte ockupationsmakten Israel vara huvudansvarig för sin egen ockupation?
(”… där [Israel] fortfarande har ockuperade områden som Västbanken och Golanhöjderna på grund av att fred inte uppnåtts. Den huvudsakliga skulden för detta kan inte läggas på Israel”)
Israel kan få fred imorgon, via Beirutdeklarationen – om man så önskar – problemet är att man inte vill.
När hon som ”insatt” inte ens klarar av att ta rätt mellan Mustafa Barghouti eller Marwan Barghouti är det sannerligen dags att Abramowicz tar av sig sin besserwissermössa, och slutar behandla svenskar som mindre vetande när det gäller Israel och palestinierna!
Sedan är det väl ytterst roande att se hur många ”liberala” israelvänner talar sig varmt för sanktioner mot Iran – samtidigt som man förkastar varje uns av påtryckning mot Israel.
Konsekvens var ordet…
Och, ja – naturligtvis så står det var och en fritt att bojkotta Israel.
Men vad säger ni om Eldkvarn då?
Det är musik för öronen det.
Guardian
Du föreställer dig på fullt allvar att det är intressant att lyssna på dig och alla andra svennebananer som tycker att allt är Israels fel? Enkelt uttryckt: du kan ingenting om israelisk historia och ingenting om arabisk historia, du bara upprepar vad du sett på TV och läst i svenska tidningar. Vad är intressant med det? För någon alls?
Roy
Det är väl upp till de olika skribenterna att välja sin egen nivå helt enkelt.
Adler
Eldkvarn är helt enastående. Om du inte läst Pluras bok “Svart blogg” så rekommenderas den.
Ofer,
det där “helt enkelt” är inte alls så enkelt. För länge sedan förde jag en diskussion med bl a TIkotzinsky och Anna om al-hamatzavs potential. Vi kom då överens, av olika skäl, att inte styra upp verksamheten, utan istället låta den vara spretig, charmig och syrerik. Så kan man ha det. Det är som det är. Finns fördelar. Det är dynamiskt, och texternas stil, verkshöjd och inriktning varierar rätt rejält. Som sagt – så kan man ha det.
En annan väg att gå är att strama upp det hela och våga ta steget mot att göra det hela till mer än en “gruppblogg”, till något slags nätorgan med större genomslags- och opinionskraft. Detta är fullt möjligt. Tro mig. Jag har planen klar i huvudet, men varken den tid eller de pengar som krävs för detta. I ett sådant projekt skulle exempelvis jag förbjudas att blanda in trams och satir utan istället hålla mig till analyser och essäer som behandlar den politiska utvecklingen. Osv. Du fattar. Disciplin. Kommunikationsstrategiska analyser. Jag stannar här.
Inget sker alltså av en slump. Inget är så enkelt som det kan te sig vid en första anblick.
Oj, det var ingen särskilt välskriven artikel av Lisa A. Argumentationen hade varit mer övertygande om argumentationen inte hade varit baserad på den eviga pajkastningen mellan pro-palestinska och pro-israeliska grupperingar. På nivån “ni är dumma”. Mer övertygande om den inte fokuserat så mycket på idiotargumentationen att det finns minsann andra som man borde bojkotta om man vill bojkotta Israel, samt räkna upp alla palestiniernas folkrättsbrott. Sedan hade det inte skadat om artikeln varit korrläst.
Men, men.
Själva frågan om bojkott som metod att utifrån driva fram politisk förändring har folk kommenterat i stort sett tillräckligt ovan. Det finns ytterst få fall där det är ett relevant instrument. Oavsett vad man tycker om Israel är knappast Israel ett sådant fall. Om inte annat så för att en konsumentdriven bojkottkampanj mot Israel på sin höjd kan åsamka samma skada på Israel som en vanlig norrländsk mygga kan göra på en PGS:are. Det svänger heller knappast någon opinion, på sin höjd polariserar den opinionen, vilket är till fördel för dem som verkar i mittfåran.
För att olika former av sanktioner ska vara folkrättsligt okej ska de dessutom beslutas under kapitel VII av FN-stadgan. Nu är ju bojkott inte ett sådant fall, eftersom vem som helst har rätt att köpa respektive inte köpa vad den vill, och att försöka övertyga andra att göra på samma sätt. Mer komplicerat blir det visserligen om offentliga institutioner manar till bojkott. Att driva frågan om sanktioner mot Israel i FN:s säkerhetsråd kommer nog att gå sådär… Så varför larma och göra sig till?
Den frågan har nog två svar. Varav det ena förtjänar att tas på allvar.
Att palestinier – även de som tillhör de moderatare skikten i det palestinska samhälet – i allt större utsträckning börjar tala om en generell bojkott av Israel är inget vidare bra tecken. Det är ett tecken på frustration och desperation (och ett visst mått av opportunism) som jag tror kan härledas till en kraftigt ökad grad av instängning. Så länge det fanns ett fungerande ekonomiskt utbyte mellan palestinierna och Israel så var det ju idioti att mana till bojkott mot Israel. Nu finns inget sådant fungerande utbyte. Jag tror att rop på bojkott från palestinskt civilsamhälle bör ses som ett symptom på något som inte är särskilt bra.
Att solidaritetsgrupper driver bojkottskampanjer är också ett tecken på frustration skulle jag tro. Men en annan typ av frustration. Frustrationen över att vara irrelevant. Det och en i många fall rätt, skulle jag tro, genuin sympati med de människor man anser sig hjälpa med att ropa på bojkott. Men det är dålig lobbyism. Att ställa sig oreflekterat bakom allt vad ens partners säger är ansvarslöst påverkansarbete. På samma sätt som det påverkansarbete som motsvarande grupperingar på pro-Israelsidan gör. Den gode lobbyisten tar utgångspunkt i vad som är det övergripande målet och utformar positionerna efter vad som kan antas ha störst impact. På så sätt borde Lisa A var rätt glad över PGS och deras utspel. Samtidigt som nog PGS slickar sig om munnen över Abramowicz Newsmillartikel.
(Sedan kan jag tycka det är oändligt tröttsamt med allt snack om jämförelser mellan situationen i Israel/Palestina och Sydafrika. Det ÄR inte samma sak. Det är poänglöst att göra jämförelsen. Det är inget normativt och värderande i det konstaterandet. Vissa saker som Israel ägnar sig åt vad gäller Palestinierna är betydligt mer sofistikerat och utstuderat än vad Apartheidregimen fixade. Samtidigt pysslade Apartheidregimen med en helt annan nivå rörande ideologi och brutalitet i andra fall. Men jämförelserna haltar alltid, och blir därför poänglösa.)
Guardian, det är en gammal diskussion om döda barn under Irak-bojkotten.
>>Jo bojkotten dödade fler människor på några få år än vad tyrannen Hussein gjorde på hela sin regeringstid…
FÖRSTA problemet är att Saddam-regimen hade ett intresse av att blåsa upp antalet döda som rapporterades och MINST en del av lidandet kommer från det (eller möjligen från ren inkompetens). Se:
http://en.wikipedia.org/wiki/Iraq_sanctions#Culpability (Arnove verkar vara en politisk extremist enligt hans Wikipediasida. Welch ser ut att vara mer trovärdig.)
ANDRA problemet är att det är känt att sanktionerna verkar vara det som stoppade Iraks atomvapenprogram etc, vilket till och med extremister som “Förre Förrädaren” Guillou borde hålla med om var bra för mänskligheten; det kan bokstavligen ha hindrat miljoner döda.
Saddam-regimen smugglade olja under bojkotten. Omfattningen (via FN, etc) var inte känd under tiden. Irak hade alltså extra resurser de kunde satt in — om bojkotten verkligen ökade barnadödligheten så drastiskt.
TREDJE problemet är således att Saddam-regimen verkade använda utpressning med sin egen befolknings lidande för att få igenom sin vilja, som de själva kunnat lindra. Om sådant tillåts fungera, så kommer det inte att gå att sätta press på en diktator. Någonsin.
(Generellt: En regim kräver stöd från åtminstone en relativt stor minoritet av befolkningen och om regeringen beter sig dumt får folket lida. Om en VD beter sig dumt är det ägarna/anställda som får lida. Gränserna är diskuterbara och behöver diskuteras, om man ska göra anspråk på att vara seriös och inte skriva propaganda.)
Jag har aldrig sett den typen av frågeställningar diskuteras av er som fördömer Irak-sanktionerna moraliskt… En seriöst diskussion kräver faktiskt det, annars skrivs det propaganda.
Sen, att döma någon som okunnig för att de blandar ihop förnamn ser mer ut som brist på argument. (Visst, uttalar någon sig för en organisation el dyl borde dokument skickas runt för kritik. Men jag undrar om du ska kasta första stenen.)
Meta-kommentar: Det finns paralleller mellan Irak-sanktionerna och Gaza-blockaden, så det här är inte helt meningslöst. Om kommentaren bedöms för irrelevant och inte släpps igenom, så är det helt OK. Det är bara en fråga jag aldrig fått ett vettigt svar på, så det kliar en aning.
16. Ofer
“Vad är intressant med det? För någon alls?”
Ja, någon måste väl finnas. Han är ju listad här under “intressanta bloggar”:-))
Henrik –Bra och nyanserat.
Ofer – illustrerar med all önskvärd tydlighet varför Israel debatten är som den är i Sverige.
Det är bara att beklaga att Israel inte har bättre ”försvarare”, än att man reflexmässigt måste komma dragandes med massa trams.
Bernt -Ja, just det.
Bojkotten mot Irak var en katastrof – som man i västvärlden var väl medveten om.
Den kunde ha avbrutits tidigare – och därmed sparat åtskilliga människoliv – men så skedde inte.
Guardian, inte drekt ett relevant svar. Men det väntade jag mig väl inte heller.
Guardian
Joho! Nähä!
Det finns böcker. Gå hem och läs på.
Ah well, jag får bara goddag yxskaft från Guardian. Sorgligt med människor som har en massa åsikter de inte kan ha fel om. Jag bevakar inte det här längre.
Tja, det när det gäller diskussioner rörande Israel så ska man aldrig upphöra att förundras…
Alltså, när jag argumenterar för att en bojkott av Israel förmodligen är kontraproduktiv – så blir jag lika kritiserad som om jag hade varit för>/b> bojkott?!?
Mamma mia……
Roy
OK, då hänger jag med. Jo visst skulle man kunna rycka upp profilen på texterna, och borde göra det om man hade medlen att marknadsföra sig. I mitt fall skulle jag kanske tona ner det stundtals raljanta tonfallet och vara mindre brutal i mina personsågningar? Jag är öppen för diskussion i ämnet.
Ok då. En sista gliring:
KTH har stoppat evenemanget. Se där, en nyhet som vittnar om att det fortfarande finns öar av förnuft i gamla Svärje.
Ofer
Du undrar varför någon ska lyssna på Guardian. Det är absolut inget fel på att lyssna eller diskutera med Guardian.
Du lyssnar inte ens på palestinier som bor i mitten av händelserna. Vad fan har du för rätt att anklaga Guardian för att inte ha tillräckligt med erfarenhet för att få beskriva sin bild. Du använder falska argument, du vet inte ens om Guardian har varit verksam i Palestina eller inte. Du bara spelar propagandaspelet. Det spelar ingen roll om det är jag, en annan palestinier, eller en som blir beskjuten av israelisk militär just i detta tillfället, eller om det är Guardian. Det spelar ingen roll!
Du lyssar inte på någon förutom de som stödjer din bild.
Ofer
Jag behöver inte läsa på dina böcker. Ta dina historieböcker om förintelsen och lägg de på hyllan.
Jag åker hem till mina släktingar, lyssnar och ser på förödelsen som ditt Israel har skapat IDAG.
Roy B. Alterman
Hoppa ner från din pedalstol. Det finns mer förnuft i Israel än vad det finns i “Svärje”? Är det verkligen så du tänker? Att förnuftet lämnat Sverige, och att Israel är det “riktiga” förnuftet idag? Hur är det meningen att jag ska förstå dig?
Att det finns många fler förnuftiga “öar” i Israel än vad det finns i Sverige?
Det är på gränsen till tragiskt, och faktiskt rasistiskt utmärkande att se dig köra “Svenskar är okunniga” stilen som faktiskt flera israeliska toppolitiker pläderat för i ett tag nu, inom israelisk propagandaström. Du talar om en unik approach, var är den då?
Sluta vara så cynisk gentemot Sverige. Vill du träffas och pratas med utbildade svenskar så är du välkommen på flera instutitioner i Sverige. Det är varmt välkommet och jag tror många skulle finna det väldigt intressant.
Besök svenska universitet vetja! Jag kan garantera dig att du kommer lära dig något. Kanske kan du också dra med dig en palestinier?
“Jag har länge tänkt skrida till verket och äntligen publicera ett inlägg, vars innehåll jag nu har hållit i huvudet i ett halvår eller så. Den har arbetsnamnet “Med egna ord”. Det är ju så lätt hänt att man anammar den politiskt korrekta jargongen, att man efterapar politikerna och de etablerade journalisterna. Det är i och för sig inte konstigt att vissa uttryck och formuleringar blir den rådande ordningen och smaken, men jag vill alltså slå ett slag för att man försöker sig på att skriva om situationen med just “egna ord”.”
“KTH har stoppat evenemanget. Se där, en nyhet som vittnar om att det fortfarande finns öar av förnuft i gamla Svärje.”
Comitis
Vem pratar om Förintelsen? Jag menar böcker i modern Israelisk, judisk och arabisk historia. Jag har förstås talat med åtskilliga araber, både i Judéen och Samarien och annorstädes. Liksom läser arabiska intellektuella. Folk som i liket med Guardian bara upprepar vad han läst i AB intresserar dock föga. En bok du borde läsa är exempelvis “Rightous victims” av Benny Morris. Han är en Israelisk historiker som koncentrerat sig på att forska om Israeliska övergrepp före, under och efter självständighetskriget. Borde vara något för dig.
/Editerat. Pataässä, du är välkommen att deltaga i diskussionen med politiska åsikter eller intressanta fakta.GT./
/Editerat. Pataässä, du är välkommen att deltaga i diskussionen med politiska åsikter eller intressanta fakta.GT./
/Editerat. Pataässä, du är välkommen att deltaga i diskussionen.GT./