Bloggtrailer
Av Roy B. Alterman • 2007-11-27 • Kategoriserat under: Allmänt, Iran, Israel, Judeen, Samarien, Gaza - Palestinska MyndighetenF.n ägnar jag mig åt att registrera och analysera alla uttalanden, rykten, utspel, läckor till media, löften och hot.
Allt detta måste sedan jämföras med det jag får höra av mina egna försänkningar i Washington och Annapolis.
Nästa inlägg kommer efter det att konferensen är avklarad och ledarna åkt hem till sina respektive länder.
Här dock en aptitretare:
# Som jag redan i tidigare inlägg har indikerat: molnet över Annapolis kommer från Iran.
# Olmert, Abbas, Bush och Rice har hittills givit oklara och/eller motstridiga budskap om hur den närmaste tidens förhandlingar ska genomföras. Min slutsats: eftersom deras uttalanden hittills varit ologiska, finns det en eller annan faktor som man tills vidare väljer att dölja. Men jag räknar med klarspråk inom ett par dagar.
# Syrien är med för att kolla vad som finns i potten ifall Assad d.y väljer att leda landet i riktning mot ett geo-politiskt paradigmskifte. Ahmadinejad och mullorna är, milt sagt, nervösa.
Mer om detta om ett par dagar.
Liknande poster:
Roy B. Alterman är frilansande rådgivare inom strategisk kommunikation och
arbetar bland annat med krishantering, säkerhetspolitisk analys, opinionsbildning
och lobbying. Han är verksam i Sverige, Israel, USA och Storbritannien.
Alla texter av Roy B. Alterman
Roy.
Man väntar med spänning på din fortsättning, du skall få många inlägg av mig. Har besök av 3 Israeler i en veckas tid.
Jag tror att fredsförhandlingarna lyckas denna gång.
Även jag tror de kommer att lyckas.
Men det förutsätter nog en “skiljedomare” eller “överdomare” som tar över och fattar beslut i de fall parterna själva saknar förmåga eller mod att fatta de svåra beslut som måste tagas.
Och om jag inte är helt fel ute så kommer väl Rice eller någon/några andra amerikaner att ha en sådan eller en liknande roll.
Fördelen med ett sådant arrangemang är att Abbas och Olmert slipper stå till svars inför sina folk i de fall det ska fattas svåra och obekväma beslut.
De kan då skylla på USA. Och konsekvenserna för USA av ev. förlorad prestige hos vissa Israeler och palestinier skulle antagligen bli obefintliga i förhållande till de vinster de skulle kunna kamma hem i form av stärkt prestige och stärkta relationer till
den övriga arabiska världen. Dessutom skulle de ju kunna bilda gemensam front mot Iran med dessa länder.
Resultatet av en fred i MÖ med USA som dirigent i bakgrunden skulle alltså kunna leda till en win win situation förutsatt alla parter kan enas kring vad de kan anse vara en rimligt möjligaste lösning till fred.
Olmert och Abbas bör skaffa bra livvakter. Det är mitt tips. För övrigt kan man ju bara önska parterna lycka till.
Ca 75 % av min analys är klar. Den sista fjärdedelen tar dock lite tid. Det beror på att vi nu har inlett efterspelet till Annapolis. Jag håller därför korten tätt intill bröstkorgen och avvaktar några dagar innan jag publicerar inlägget. Jag räknar nämligen med att någon eller några av de inblandade inom kort kommer med utspel som helt eller delvis röjer den information jag väntar på. Vi är ju på väg in i en geo-politisk ekvation av det mer avancerade slaget. Som sagt, jag återkommer inom kort.
Exempel på efterforskningar som jag bl a ägnar mig åt:
# Bråket kring det föreslagna och sedan indragna resolutionsförslaget som skulle läggas fram för Säkerhetsrådet.
# Det faktum att Rice är irriterad/förbannad medan Bush som vanligt inte riktigt har fattat vad israeler och palestinier kan ställa till med.
# Det tänkta uppföljningsmötet i Moskva serverades mer eller mindre till Israel som ett fait accompli.
# Den nye säkerhetskoordinatorn Jones har en tuff och osentimental hållning gentemot Israel. Därför har israeliska ledare redan börjat förbereda sig på bråk. Det gäller inte minst frågan om hur man ska gå till väga för att verifiera att parterna uppfyller sina åtaganden i Färdplanens första fas.
# Det faktum att Barak för var dag som går kommer allt närmare beslutet att lämna regeringen. Jag hoppas, för hans skull, att hans spindoktorer är riktiga proffs, och inte sådana klåpare som normalt brukar röra sig i Avoda´s högkvarter.
# Ingen tycks ännu veta exakt hur förhandlingarna ska gå till. Märk väl: jag talar nu om mikrodetaljer,
t ex hur schemat ser ut för de första mötena mellan Olmert och Abbas. Sånt har stor betydelse om man som jag ska försöka ställa en prognos för 2008.
Med mera !
Tiden fram till det planerade mötet mellan Abbas och Olmert den 12/12 kommer att bli rörig och intressant.
Roy.
#Resolutionsförslaget var väl ett förhastat beslut utan att parterna Israel och palestinierna var informerade.
#Jones är fel person på grund av hans framtida politiska ambitioner på hemmaplan.
Paul,
dramatiken kring resolutionsförslaget innehåller fler förvecklingar än så; Gillerman reagerade eftersom det skulle bli en stängd session i säkerhetsrådet. Därmed fanns det, enligt Gillerman, en stor risk för att bl a Qatar skulle få med för Israel obekväma skrivningar. På ett högre och övergripande plan handlar det också om en gammal strid - palestinierna och arabstaterna vill bl a få in FN-trupper i, t ex, norra Gaza. Israel har som bekant alltid kämpat för att undvika irritationsmoment av den typen. Sen har vi frågan om en tidtabell av något slag. Bush talade förvisso om fred under 2008, men en resolution skulle göra denna lösa förhoppning till ett av FN sanktionerat krav. Det var bra att man lyckades avstyra detta.
Till sist: Rice blev fly förbannad på Livni och Olmert i Annapolis, eftersom de inte ville foga sig efter hennes idéer. Det är ju också Rice som har varit den drivande kraften bakom projektet, medan Bush mest har hängt på tåget. Och när då resolutionsförslaget i sista stund drogs tillbaka, på ett sätt som nästan aldrig har skådats i FN-skrapan, då framstår USA:s agerande som emotionellt och amatörmässigt. Rice och Bush rodnar än i denna stund över detta debacle. Och Rice är fortsatt förbannad på Olmert och Livni. Hon har faktiskt för första gången fått en viktig inblick i det tragikomiska elände som Israel/Palestina-frågan utgör.
Det var allt !
Jo, just det: du missar ett antal aspekter på “Jones-frågan”:
Han blev först utnämnd till att leda den mekanism som ska övervaka och verifiera hur parterna sköter sina åtaganden. Men efter israeliska protester har han degraderats/sparkats snett uppåt/förflyttats/omplacerats så att hans förmågor ska komma till bästa tänkbara användning - nu är han “Speciellt Sändebud för Säkerhet i Mellan-Östern”. Istället för det lokala bråket mellan judar och araber ska han hålla ögonen på Den Stora Frågan. Intressant.
Att han ev. har en något stram hållning gentemot Israel kan förstås leda till gnissel, men inte värre än så. Det är alltså varken personen Jones, eller hans personliga maktaspirationer som är problemet, utan hans funktion inom det vi kallar för “fredsprocessen”. Och det tycks alltså nu som om Olmert och Barak har lyckats putta bort honom från den känsliga posten som tung “domare” när det gäller att avgöra om parterna har varit “duktiga i skolan” (uppfyllt sina åtaganden i enlighet med Färdplanen).
Fortsättning följer.