Bildt av och till Damaskus
Av Roy B. Alterman • 2010-02-27 • Kategoriserat under: IsraelI höstas ställde utrikesminister Carl Bildt in sin planerade resa till Israel. Avbokningen var en diplomatisk markering. Bildt kunde inte tänka sig att sitta ned och prata med Avigdor Lieberman.
Nu är Bildt i Damaskus. På bloggen är han lyrisk över att få äta orientalisk middag med Walid Muallem, den syriska diktaturens och polisstatens utrikesminister. Man får hoppas att det blir en lyckad supé. Mellan skål och vägg kan de prata om handel och vandel och kulturellt utbyte. Något annat blir det nog inte. Bildt tänker inte besvära sin syriske värd med obekväma frågor om tortyr och obefintlig press- och yttrandefrihet. Jag vill inte förstöra nöjet, men påminner ändå Carl Bildt om att den fantastiska måltiden i den romantiska miljön, i den magiska orientalismens berusande, ornamenterade och mytomspunna salar, äger rum i en repressiv republik av värsta sort. Hur kan detta vara så enkelt och okomplicerat för Sveriges utrikesminister, och hur kommer det sig att dialogen med den demokratiska rättsstaten Israel har havererat? När ska Bildt övervinna hyckleriet och dubbelmoralen, när ska han vara tydlig och rak beträffande de mänskliga rättigheterna i en av Mellanösterns diktaturer, när ska Sverige på allvar och rakryggat stå upp för de demokratiska idealen?
Ok, vi fattar: det funkar inte att vara idealistisk. Åtminstone inte där och nu. Här gäller det att vara pragmatisk och realpolitisk. Syrien är en diktatur, alltså gäller inte den ordning och den kommunikation och dialog som vi använder inom EU. Israel gör anspråk på att leva upp till den demokratiska rättsstatens ideal, alltså ställer vi krav på Jerusalem. Damaskus går brutalt fram och krossar alla människor och rättigheter som kommer i dess väg, alltså är det bara korkat, naivt och meningslöst att prata om det vi tror på.
Och det vore förstås även opassande och olustigt att höra sig för om vad som avhandlades i Damaskus för bara några dagar sedan, när president Assad träffade Ahmadinejad samt Hassan “Humbaba” Nasrallah. Hur ser Bildt, Sverige och EU på Iran-frågan? Vad säger Carl om stödet från Teheran och Damaskus till Hamas och Hizbollah? Sveriges höga svansföring och mästrande ton mot Israel ackompanjeras i dagarna av en insmickrande och feg hållning gentemot Damaskus politiska gangsters. Så håller man på, år efter år. Inte bra. Idag möter Bildt de krafter som utgör det största hotet mot fredsarbetet och stabiliteten i regionen, men detta får uppenbarligen inte störa det gastronomiska och orientaliska äventyr som nu ska avnjutas under strikt kontroll av den repressiva regimens hemliga polis och destruktiva tentakler. Och allt detta är en icke-nyhet i Sverige. Det är sedan länge normalt, rätt och riktigt att fjäska för världens diktaturer. Syriens betende, samt Sveriges roll som gnyende knähund, framkallar på sin höjd en gäspning bland våra ledande politiker och journalister. Men nämn ordet “Israel”, och nämnda makthavare och opinionsbildare blir koleriska och högröda i sina svettiga ansikten.
Israels öppenhet, som i grund och botten är en enstående tillgång och styrka, leder ofelbart till att missförhållanden blottläggs och debatter drar igång. Vi hindrar inte MR-organisationerna från att granska situationen och skriva rapporter. Mycket av detta används dock av somliga i syfte att demonisera Israel. Samtidigt är det stängt i Syrien. Detta tas som intäkt för att situationen där är acceptabel – dikaturens typiska och paranoida agerande leder absurt nog till att bl a EU:s ledare drar slutsatsen att situationen i Syrien är acceptabel och inget vi bör bråka om. Det behövs kanske något slags nyspråk för att beskriva denna världsordning.
Men detta bör inte göra oss till patetiska misantroper, detta får inte göra att vi tappar bort de demokratiska idealen. Vår demokratiska öppenhet leder till PR-nederlag, men är samtidigt det som visar vår humanism och våra ideal. Alltfler människor, även i Sverige, är på väg att mogna och komma till insikt om de här omständigheterna. Det ser ut som om MR-organisationerna och de grävande journalisterna osv orsakar oss irreversibla skador, men det är faktiskt tvärtom: den demokratiska öppenheten är en stor tillgång, den lägger grunden för en blomstrande framtid.
Idag fjäskar Carl Bildt för Diktatorn. God mat, fina viner. Trevliga samtal. Några kvarter bort torteras politiska dissidenter. Ytterligare något stenkast österut sitter Hamasledaren Khaled Mashaal. Mannen som samarbetar med Ahmadinejad, agiterar om att krossa Israel, håller en israelisk soldat fången i Gaza. När Bildt kommer ut från restaurangen och vänder blicken åt väster kan han se taket på den byggnad som rymmer sambandscentralen för vapensmuggligen till Hizbollah i Libanon. Om Bildt inte är mer än salongsberusad kan han upptäcka de civilklädda agenter som håller såväl syriska medborgare som besökare i ett järngrepp. Bildts tystnad är en skam för EU, Sverige, Halland och för de demokratiska idealen samt fri- och rättigheterna. Efter detta skandalösa och svassande besök i Syrien, hur kan vi då förväntas ta hans “oro” för situationen i Mellanöstern och “kritik” mot Israel på allvar? Var är logiken och moralen, Carl Bildt? Varför lät du en personlig prestigekamp med Avigdor Lieberman urarta till en diplomatisk krasch mellan Sverige och Israel? Och varför skickar du nu en signal om att Sverige har mycket lättare att samarbeta med diktaturen Syrien än med den demokratiska rättsstaten Israel?
Smaklig måltid, Carl Bildt. Men se upp så att inte de smöriga och fjäskande godbitarna fastnar i halsen.
Jaja. Det var allt för den här gången. Nej, just det. Jag har ju slutat blogga. Njuter av timeouten. Meddelar således följande: med detta inläggs tjatiga ord och meningar förlängs timeouten på obestämd tid. Ajö.
Liknande poster:
Intressant?
Andra bloggar om: Bildt Israel Syrien
Roy B. Alterman är frilansande rådgivare inom strategisk kommunikation och
arbetar bland annat med krishantering, säkerhetspolitisk analys, opinionsbildning
och lobbying. Han är verksam i Sverige, Israel, USA och Storbritannien.
Alla texter av Roy B. Alterman
Hej Roy
Kul att höra av dig. En alldeles utmärkt artikel. Tyvärr så tror jag att du är en smula för optimistisk när det gäller fördelarna med Israels öppenhet, men hoppas du har rätt. Men trotts allt måste man inse att utrikespolitik är oftast krass intressepolitik. Då frågar sig den vakne, vad har Sverige för intresse av Syrien? Hi tec samarbete? Akademiskt samarbete? Kulturellt? Militärtekniskt? Givetvis inte. Om det rörde sig om sådana intressen så vore ju Israel en bättre kandidat.
Men Syrien kan trotts allt ragga upp mer röster i internationella forum och är dessutom kompis med Iran och dit kan man ju exportera en massa.
Dessutom är det troligtvis trevligare att äta och dricka i avspänd Syrisk överklassmiljö än att sitta och äta kosher mat med en massa stirriga Israeler.
Dessutom kommer ju igen i Damaskus att att fråga Bildt om vad som händer i Malmö. Den frågan skulle han ju fått i Jerusalem ochTel Aviv.
Bildt är en skam för alla svenska värderingar.
Som tur har vi vänstern som är snäppet värre.
Konsekvensen borde ju bli att om Israel blir en diktatur med stängda gränser och noll insyn för media blir Israel världens älskling, och får besök av västliga utrikesministrar utan besvärliga frågor.
Hm. Demokrati verkar på något sätt överskattat. Om folket och politikerna nu i allmänhet är så korkade.
Ja, jag hoppas ju att jag har rätt. Jag tror på den öppna och demokratiska rättsstaten. Och har men en gång uttalat detta credo och sedan verkställt de nobla idealen i en faktisk och praktisk samhällsordning (i Israel, t ex – eller i Sverige), då finns inget att göra än att ta konsekvenserna. Demokratin är ett jobbigt och irriterande system. Addera judisk kultur, bildningshistoria och pilpul – ja, vad blir resultatet? En dynamisk puls. Politiker åtalas och lagförs. Ett evigt tikkun olam. ett jävla liv, helt enkelt. Det går inte en dag – nej, vad säger jag – det går inte en timme utan att det dyker upp israeler som vill peka på någon av samhällets alla brister.
Det är ett pyttelitet land. Armén är stor och stark och har bevisligen oerhört stort inflytande på sakernas tillstånd. Men vi håller isär maktsfärerna. Vi har massor av medborgare som fnyser åt den sekulära ordningen, men finner sig i den. israels demokrati är alltid hotad, alltid smått andtruten. Och här får ju vi syn på Fiendens Våta Dröm: Israels bryts sönder inifrån, splittras, går under. Och om detta sker, då ersätts den fredliga ordning som upprätthålls av Israel av en extrem balkanisering a ´la El Semitos: Klaner, religionsgrupperingar, fotbollshuliganer, advokater, hantverkare – varje sektor kommer att ta till vapen för att säkra territoriell suveränitet och andlig hegemoni. Min fråga blir då: vem kommer att åtnjuta stöd från Carl Bildt?
Man kan skämta, jajamensan.
Men åter till Bildt i Damaskus. Jag har inga som helst förväntningar på Bildt & Co. Vi satsar oerhört på business i och med Kina. Vi odlar kontakterna med diktaturerna i “arabvärlden”. Sådan är världen. Glöm idealen. Man får lirka sig fram, sno åt sig lite makt och några dollar. Jag accepterar detta. Bildt vill verkligen inte besvära sin syriske värd med obekväma frågor. Och ingen i Sverige bryr sig. Ohly, Sahlin, Reinfeldt, ledarskribenterna, intressegrupperna – inget. Nada. Det är tyst. Sen går det en liten tid, och så trycker Bildt upp lite patos i ansiktet och håller en moraliserande presskonferens om Israels “olagliga ockupation”, eller om brotten mot de mänskliga rättigheterna. Alltsammans – en sorglig show. Tramsig maktutövning.
Detta bör alla komma ihåg:
Bildts ryggrad är korrupt, den vittrar sönder. Han anpassar sig till diktaturens ordning, fegar ur. Detta stavas alltså f-e-g-h-e-t. De torterade dissidenternas skri drunknar i det parfymerade skrålet och sorlet i diplomaternas falska beteendemönster.
Assad dikterar villkoren. Bildt böjer sig, vågar inte ta upp de känsliga frågorna. Men i möten med Israel är den Demokratin som anger spelreglerna. Detta borgar för frihet, dialog och debatt.
Det är fascinerande att se hur fenomenet går igen: Bildt sänker blicken och går med på Diktaturens krav. Andra politiker förespråkar öppet att EU ska anpassa sig till Hamas agenda. Detta stavas h-y-c-k-l-e-r-i.
Men i Sverige är det tyst. Bildt tassar in i Assads palats som en hunsad knähund, viftar på svansen och går helt med på Diktatorns Agenda. Bildt sviker de demokratiska idealen, men ingen bryr sig.
Jag säger:
Detta undfallande och skandalösa beteende har ett pris. Vi israeler ser ingen anledning att lyssna på en sådan politiker. Bildt har “horat” ner sig. Anpassat sig till diktaturens spelregler, sålt ut sin själ och de demokratiska idealen.
Nåväl. Snart smäller det igen i Mellanöstern. Iran/Syrien/Hizbollah/Hamas. Och vad gjorde Bildt för att motverka detta, vad gjorde han för att uppmärksamma denna terrorallians?
Ingenting. Han lät sig smörjas av diktaturens mästerkock, “glömde bort” idealen, drack sig lätt salongsberusad.
Detta kommer vi inte att glömma.
Bra skrivet Roy. Träffsäker som alltid :-)
Artikeln borde sändas till SVD Opinion eller Brännpunkt.
Jag håller iofs med dig i din beskrivning av Bildt, Roy. Men allvarligt talat, finns det någon utrikesminister i väst som agerar annorlunda? Som inte håller tand för tunga och som kritiserar diktaturer och kräver att de ska anamma demokratiska spelregler och respekt för mänskliga rättigheter och avhålla sig från våld och stöd till våldsamma grupper? Ge mig ett enda namn, Roy. Återställ min tro på mänskligheten.
Du har rätt, Nollåttan. Bildt gör som alla andra. Din tro på mänskligheten får därför förbli ett vackert minne från en oskuldsfull forntid.
Jag njöt.
Inte av Bildts nedslag i Tusen Och En Natt utan av din kria.
Feghet var alltså ordet men det hoppas Bildt naturligtvis att ingen noterar.
Rätt. Ingen noterar någonting.
Sverige sover vidare.
Man vinner ingenting politiskt på att hacka på Syrien, svårare än så är det inte. Att herr Bildt uppskattar gott krubb och att sprätta runt som en tupp på olika krishärdars dynghögar är helt i enlighet med den utdöende aristokrati han tillhör. Kuckeli-kuu, liksom.
Bra skrivet! Jag tog mig fritheten att citera:
http://fredimellanostern.wordpress.com/2010/03/02/tramsig-notis-i-expressen-illustrerar-svensk-mellanosternrapportering/
Bra reflektioner, Roy! Men nog känner man sig nedslagen. Ordet vanmakt knackar på hos mig. Finns det inga med lite råg i ryggen? Minns att Bildt tog råd av Sverker Åström om Mellanöstern. Varför?
Roy, du som reser så mycket!
Vad i &^$& *# gör att Ryssland kräver $131 för varje visum? Vi hade tänkt oss en avstickare till St. Petersburg från Sthlm i sommar och hittade flyg, hotell ganska resonabelt. Men så måste man skicka bort sina pass och det lär ta veckor plus hutlöst med dollar. Hell no, we won’t go, speciellt som en konstresa vore bortkastat just nu på 10-12-åringar. Varje gång man vill se på nånting eller göra nånting är pojkarna hungriga. Det ska ätas umpteen ggr per dag. Då gör vi hellre en rolig kort avstickare med båt till Helsingfors, Tallinn eller Riga med lite roligt ombord, fulla svenskar som sjunger och pinkar i havet (hope not, men de kanske bara gör det från kajen i Hälsingborg eller Vasabåtarna från Umeå, min erfarenhet bara?). Med lägre expectations blir det lägre stress, tror jag. Sedan har vi en stuga igen vid Veckefjärden, samma som förut, alldeles vid Foppas golfbana.
Tror att allt beror på att Calle är för feg för att
besöka en ockupationsmakt….