Bibiologi (och lite Livniora)
Av Roy B. Alterman • 2008-09-05 • Kategoriserat under: IsraelDet är 1996. I Jerusalem. Dagen efter Netanyahus valseger.
Min flickvän har åkt till Tel Aviv för att delta i en konferens (för statsvetare och mediafolk).
Jag intar frukosten i vår vildvuxna men extremt attraktiva trädgård. (Brödet från kvarterets bageri, nere på hörnan. Färskpressad mangojuice. Scrambled eggs. Ost från Mahane Yehuda, från den pålitlige Yossi B. Oliver från Meron-distriktet. Kaffe. Och mer kaffe.)
Läser tidningen. Ringer runt till ett antal bekanta och får bl a höra:
“Vafan är det här!? Bibi som premiäniminister? Jamen vad fint. Gud hjälpe oss….men du, jag hinner inte prata mer. Ungarna ska till dagis, Orna (hustrun, jurist) har session i HD och själv ska jag väl flytta till Rajastan. Fan vilket fint land det här är….bye”.
Men i trädgården är allt riktigt bra. Bredvid mig, i trädgårdssoffan, ligger vår fantastiska men lätt schizofrena blandrastik XXXX. Hon tittar vädjande på mig. “Ok”, säger jag. “Bibi får vänta. Vi måste kolla reviret”.
Det enda jag har gemensamt med August Strindberg är det här med morgonpromenader. Och att promenera i Jerusalem, något August aldrig fick göra, var väl ett slags gudagåva.
XXXX och jag kommer till Neviim Str. (Profeternas gata). Utanför Svenska Teologiska Institutet står tre personer, en man i 60-årsåldern, och två kvinnor kring 30, skulle jag tro. Mannen ler brett och säger till mig (på omisskännlig Texas-accent, alltmedan XXXX på ett lite väl framfusigt sätt börjar sniffa sig uppför den ena kvinnans vänstra ben):
“Jag tror att Bibi är Messias! Jag håller fast vid detta, fram till det att han gör sitt första misstag!”
Jag muttrar något och fortsätter gatan fram. Sicken skämtare. De två kvinnorna skrattar. Är det ett ironiskt eller ett generat skratt? Skit samma.
XXXX har likt en blodbesudlad tyrann inspekterat sitt revir (samt gjort det hon i övrigt förväntades göra) och vi återvänder till trädgården.
Jag sätter mig ner och tänder en cigarett (i en stil som försöker efterlikna det jag tycker mig ha funnit i coola romaner, som i “Och solen har sin gång“, t ex).
“Bibi som premiärminister? Tja. Det lär i alla fall bli underhållande…..”
# # #
Det är 2008. Bibi hoppas på comeback. Han tycks vara i färd med att sätta ihop ett höger- och nationalreligiöst “dream team”. Man vad tycker israelerna om det här? Vad minns man från Bibis tid som premiärminister?
Det här inlägget vill inte i detalj analysera Netanyahus tid vid makten. Så låt mig skissa några saker, för att sedan leda det hela vidare:
Vinterhalvåret 1995-96 var en olustig period. Mordet på Rabin hade skakat om nationen. Bibi hade deltagit i den oförsvarliga och hetsande retoriken mot Rabin.
Efter mordet tog Shimon Peres över. Trots en rad självmordsbombningar deklarerade Peres att fredsarbetet skulle fortsätta (“vi ska förhandla som om det inte finns någon terror, och vi ska bekämpa terrorn som om det inte finns några förhandlingar”).
(Ingen, inte ens de vänsterbloggare som hatar Israel och som ständigt försöker demonisera den judiska staten och dess invånare, kan ifrågasätta Peres uppriktighet i den här frågan.)
Men Peres var dålig på PR. Usla rådgivare, vad vet jag. Han gav ett blekt intryck. Han gav intrycket att han bara följde med, istället för att vara en ledare som tar tag i situationen och som leder utvecklingen. Samtidigt körde Netanyahu en populistisk och effektiv kampanj. I intervju efter utspel, i uttalande efter artikel – i allting trummade han in ett antal slogans.
Jag stod på Rabins, och sedermera även Peres sida. Och även om Peres gjorde en slät figur i media, så var jag helt övertygad om den mannens visdom och kapacitet. Han behövde bara byta ut sina media-rådgivare, ansåg jag.
Men vad tyckte jag om Netanyahu? Mycket varmluft. Vilka manér! Jargongen var patetisk. Dessutom ansåg jag att han saknade viktiga kunskaper och insikter om det jobb han nu trånade efter. Men framförallt – han hade inget att erbjuda. De alternativ han lade fram var, och nu är jag snäll, otillfredställande, bakåtsträvande. Men han såg till att spela på den otrygghet och den osäkerhet som rådde vid den här tiden.
Så kom valdagen, och Bibi vann. Han tog plats i premiärministerns kansli, men från dag 1 stod det klart att han skulle komma att bli ett slags PRAO. Han såg ut som en uppspelt pojke i en leksaksaffär. Det var tragikomiskt. Senare åkte han och frugan och barnet och tittade på delfiner i Eilat. Jättefint. (“Sociala reportage”, hade rådgivaren sagt. “Det är vad vi ska satsa på…..”)
Tack vare sin intelligens och ekonomiska kompetens lyckades han trassla sig fram. Men mannen som haft extremt hög svansföring (i den nationalreligiösa meningen) inför valet, visade sig vara en pragmatiker (Hebron; Wye osv). Därutöver blev det mest en härva av usla utnämningar och osannolika löften till höger och vänster.
Han var vårdslös. Maktfullkomlig. Och han utgjorde en fara för Staten Israel. “Fara” – i den meningen att han frångick vissa principer och värderingar i sin maktutövning.
Så vad är det nu man hoppas på? Har Bibi lärt sig ett och annat?
Det är möjligt att dagens Bibi är bättre rustad att vara premiärminister än för 12 år sedan. Jag är redo att tillstå att detta är en möjlighet……
Men det är inte i första hand Bibi som är problemet. Frågan är vad högern står för; vilka alternativ kan de erbjuda? Vad kan Bibi göra, som inte en Tzipiledd Kadimaregering kan göra?
Kan det bli tal om en nationell samlingsregering? Kanske. Men min bedömning är att detta inte kan ske förrän efter ett nyval.
När Netanyahu nu värvar folk från höger och vänster (bokstavligen) handlar det om att försöka underminera Kadima. Bibi & Co tror verkligen på sin mission: det går att erodera stödet till Kadima. Och när Kadima har evaporerat, då är vi tillbaka i den klassiska striden mellan Avoda och Likud. Och då, säger de mest inbitna anhängarna till Bibi & Co, då vinner Likud. Varför? Jo, så här:
Folk såg vad som hände efter det att vi lämnade Gaza.
Den andra intifadan övertygade folk om det orimliga i att just nu, under rådande omständigheter, avhända sig Västbanken. Processen måste bromsas. Alltför många palestinier är fortfarande inriktade på den väpnade kampen.
(Jag redogör således för en perception, inte en “sanning”.)
Hösten-08 är, från ett inrikespolitiskt perspektiv, en fråga om Kadimas vara eller icke vara. Tzipi Livni (ja, hon vinner partiledarvalet..;)) måste raskt och resolut formulera en slagkraftig politik. Hon måste koppla ihop sitt ledarskap med det som Sharon stod för. Hon måste deklarera att Annapolis-processen fortsätter. Och hon måste framförallt erbjuda tydliga och sakliga idéer som pekar framåt. Hon måste formulera en stark framtidsvision för det civila Israel. För ekonomin. För välfärden. För jobben och skolorna. För IT-branschen. För kulturen. För forskningen. För det anständiga och civila Israel.
Ehud Olmert måste stiga åt sidan, så fort som möjligt. Vi går in i en känslig övergångsfas, en bräcklig transition.
Livni måste genast ta tag i situationen. Om hon tvekar och velar, om hon inte förmår inta scenen omedelbart efter det att Olmert har lämnat densamma – ja, då infinner sig säkerligen ett slags inrikespolitiskt horror vacui.
Starka krafter vill sänka Kadima. Livni måste, med hjälp av ett stort antal medarbetare, ta tag i “historiens lugg” och visa vem som nu bestämmer över agendan. Hon måste stämma i bäcken och ta initiativet. Tajming och handlingskraft. Demonstrera ett oomkullrunkeligt säkerhetsmedvetande. Ge vettiga visioner för det civila, demokratiska, progressiva, moderna, kreativa och fredssökande Israel.
Jag talar om den kamp om Kadimas vara eller icke vara som redan har börjat, som kommer att accentueras inom kort och som kommer att kulminera när det är dags för Olmert att avsluta sitt politiska liv. Mycket förbereds i det tysta. Överraskningar är att vänta. Inget är givet.
Liknande poster:
Intressant?
Andra bloggar om: Israel Livni Netanyahu
Roy B. Alterman är frilansande rådgivare inom strategisk kommunikation och
arbetar bland annat med krishantering, säkerhetspolitisk analys, opinionsbildning
och lobbying. Han är verksam i Sverige, Israel, USA och Storbritannien.
Alla texter av Roy B. Alterman
Medan Roy åt scrambled eggs och gick ut med hunden i Jerusalem bodde jag på en liten gudsförgäten kibbutz (vi brukade skoja om att det hängde ett moln över berget som hos Familjen Addams) och jobbade med kor, matlagning och bokföring. Så jag minns ju väldigt väl den här tiden. Vad jag skulle vilja påpeka som är väldigt annorlunda idag, kanske lite ostrukturerat:
1. Peres ledde faktiskti i opinionsundersökningarna vintern 1995-96, men självmordsbombningarna som skakade Israel våren 1996 vände opinionen mot höger i riktning Netanyahu. När buss 5 flög i luften på Dizengoff så fick åtminstone jag ont i magen och satt klistrad framför TV:n eller radion. Det var en känsla av katastrof – först mordet på Rabin, sedan Baruch Goldsteins massaker i Hebron, sedan det här. Det var fruktansvärt. Det var terror i den klassiska bemärkelsen – att göra människor skräckslagna, att inte känna sig säkra när de går över ett övergångsställe i Tel Aviv. Det sände chockvågor. 2008: OK, om det nu kom en ny självmordsvåg i Tel Aviv eller i Jerusalem – det skulle göra folk förbannade, och förmodligen skulle IDF göra en ny Chomat Magen. Men det skulle inte skaka landet som förut. Så är det med chockverkan, den håller inte i sig i evighet. Been there, done that. Vi är luttrade nu. (Långdistansraketer mot Tel Aviv vore en annan sak).
2. Abu Mazen är inte Arafat. Den palestinska myndigheten utgör inget konkret hot mot Israel, och det gör inte Hamas heller, inte om vapenvilan håller. Om inte någon väldigt osmart person börjar promenera runt på Al Aqsa (vilket jag inte tror att varken Livni, Mofaz eller Netanyahu avser att göra) så är det lugnt på den palestinska sidan. Lugnt där betyder färre röster för högern, och det inkluderar Likud.
3. Likud har förlorat en stor del av sin sex appeal. Makten är borta. Den här berusande nationalismen är borta. Orsaker: förmodligen flera, men en är Kadima, och en är Gazauttåget. Det här med Eretz Israel Hashlema har inte samma dragningskraft längre.
4. Clean government – den ticket som Livni kommer att bli premiärminister på. Vi är fruktansvärt, vansinnigt trötta på nöjeslystna politiker som lever livet i första klass medan folk i periferin tragglar på som vanligt. Även om det är lagligt. Och Netanyahu har precis som Barak ett antal affärer bakom sig där kombinationen business-government har varit tongivande. Idag är folk allergiska mot sådant.
Summa: Netanyahu har inte samma karisma som förut. Han känns föråldrad. I så fall är Lieberman ett starkare kort. Går Israel Beiteinu och Likud ihop, då kanske.
Jag tror verkligen att Tzipi Livni har en chans – förutsatt att landet inte attackeras, varken från Hizbollah eller Iran eller palestinerna (några Qassamraketer räknas inte, och ingen annan har lyckats stoppa dem så blir det nya attacker är det svårt att skylla problemet på hennes kvinnligheti). Men en provokation från extremhögern som leder till upplopp i den arabiska sektorn, eller i de ockuperade områdena inklusive Jerusalem, eller långdistansraketer på Tel Aviv och det är kritiskt.
Tja, det som bör tillägas är att “raden av självmordsbombningar” 1996 knappas kom som någon blixt ifrån en klar himmel, utann var Hamas svar på att Peres valde att mörda en ledande Hamamedlem – ett agerande som var fullständigt genomkorkat.
Avsikten var väl förmodligen att Peres skulle stärka sina aktier i det kommande valet – Bibi tackade och tog emot när opinionen raskt skiftade…
Visst, Bibi lämnade tog några steg – men i praktiken så tvärnitande Osloavatalet, med honom vid makten.
Jo Guardian, det kom som en blixt från en klar himmel. Faktiskt. För mig som israelisk medborgare, som inte varit med och fattat några beslut om att mörda Hamasledare hit eller dit, så upplevdes det så.
Hur man än analyserar och förstår saker i efterhand så är det väldigt viktigt att också fatta hur folk känner det på markytan, vilket är vad jag försökte beskriva ovan. Det spelar en enorm roll. Här lever palestinierna i sin värld och israelerna i sin värld, och har väldigt svårt att förstå varför de “andra” reagerar så märkligt. Och det där med “svara på” — ägget eller hönan?
Jag kan inte lösa den frågan och det är klart att det är en oändlig kedja av orsak-verkan där ockupationen onekligen är en av de främsta orsakerna, men långt ifrån den enda.
Men håller vi oss till temat för posten, och Bibi, så håller mitt argument eftersom det är oväsentligt varför självmordsbombningarna skedde. De skedde, och israelerna reagerade med att instinktivt rösta till höger, precis som för Sharon 2001 efter att Ehud Barak misslyckats i Camp David och den andra intifadan startat i oktober 2000.
Visst, är det så Anna.
Lieberman är förmodligare en farligare populist än BIbi – om jag inte missminner mig så var helt eniga om det i en tidigare diskussion. :)
Som jag har uppfattad Labour, så har dom kört lite av sossarnas stil i Sverige, man har stuckit upp fingret i luften och kollat åt vilket håll vinden blåst, och glidit åt det hållet.
I och med Kadimas existens så blir det ju ganska många som slåss om väljarna på “höger light sidan” (eller vad man nu ska kalla det – du fattar nog)
Sen kan ju en annan aspekt vara att Isrelerna söker en tydlig ledare – kolla på Sharon, hur många vallöften infriade den karln? Men inte hindrade det att han var ganska populär och blev omvald..
Man kan ju påminna sig om valet där dåvarande Labours ledare Mitzna gick till val på l att dra sig tillbaka från de ockuperade områdena – ensidigt om så behövdes. Sharon gick till val på motsatsen – vann en jordskredsseger – och snodde fräckt valda bitar ifrån MItznas valplattform.
Här kan man verkligen fundera på vad som egentligen styrde folkets röster- innehåll eller person.
Kanske blir detta början till slutet för Kadima – partiet var ju egentligen bara Sharon, väljer väljarna att gå tillbaka till andra partier – nu när Kadima inte levererat så mycket, eller är det tröttheten inför korruptionen som får folk att resignera och välja annat.
Peretz tog mycket röster på sociala reformer, hur har Labour lyckats med det? Är det något Kadima kan plocka upp?
Tja, när det gäller israeliska val så är det absolut enda man kan vara säker på – är att det inte finns något att vara säker på… :)
Vi är oss nog eniga om en hel del…jag ska skriva något om Kadimavalet plus lite reflektioner om israelisk politik till en tidskrift som kommer ut i oktober…så fortsättning följer :)
Guardian och Anna,
jag böjer mig….har inga invändningar……;)
Visst var Bibi en usel premiärminister, men han blev sedermera den bästa finansministern landet någonsin haft. Tyvärr är ambitionerna och egot större än hans förmåga.
7. G.T.
Fräckt frågat. Hade du några släktingar i lilla Kalmar? Vi hade nämligen några stycken på mitt gymnasium. Bara nyfiken.
Ulrika 2,
Visst, Tikotzinsky är en stor släkt både i Sverige och Israel. Kalmar är en hållpunkt i släkthistorien. Staden hade under många år ett stort och bärkraftigt judiskt samfund. Så småningom dog församlingen, liksom i många andra svenska småstäder, tex. närliggande Kristianstad. Synagogan är nermonterad och finns numera i Beit Shean, som jag skrivit om här.
9. G.T.
Tack! Jag brukar ta mig en tur till den lilla judiska kyrkogården vid slottet när jag har mina vägar förbi. Familjen vars pojkar gick på mitt plugg hade dock försvenskat namnet.
Ulrika 2,
Visst ligger den judiska kyrkogården vackert med utsikt över vattnet. Jag går också dit när jag har vägarna förbi. Jag känner till pojkarna du kände en gång i tiden. Hela släkten är numera utspridd i Sverige, Israel och lite varstans i Europa och USA.
Tiko #9
404 sidan kan inte visas. :(