Besök i Silwan
Av Anna Veeder • 2008-02-22 • Kategoriserat under: Israel, Judeen, Samarien, Gaza - Palestinska MyndighetenSilwan är det arabiska namnet på den palestinska by som bosättarna från organisationen Elad och andra föredrar att kalla Davids Stad och som ligger på kullen söder om Tempelberget. Det var här jebusiterna byggde den stad som sedan erövrades av kung David, och de arkeologiska fynden i området är enormt många. Sedan sexdagarskriget och annekteringen av östra Jerusalem har området haft en magnetisk dragningskraft på judiska bosättare, och sedan i slutet av 80-talet har organisationen Elad gjort enorma ansträngningar att köpa upp så många palestinska hus som möjligt för att förvandla byn till en judisk förort till Tempelberget.
Sommaren 1991 gick jag tillsammans med några kompisar och israeliska fredsaktivister för att besöka en palestinsk familj i ett trevåningshus där bosättarna tagit över botten- och övervåningen. På mittenvåningen fick den palestinska familjen fortsätta bo. Men det var inte helt lätt: bosättarna bjöd ofta in ungefär tvåtusen av sina bästa vänner inklusive en medelstor ghettoblaster och spelade sedan chassidisk musik och dansade och sjöng i trädgården nedanför huset tills in på småtimmarna. De parkerade bilar så att den palestinska familjen inte kunde köra förbi, och klagade den palestinska familjen fick de böter av polisen medan bosättarna fick fortsätta sina aktiviteter obehindrat.
I onsdags var jag tillbaka i Silwan. Ali, 49-årig palestinsk taxichaufför, före detta Egged-chaufför, far till fem barn och utan något som helst “säkerhetsförflutet”, Silwan-bo och god vän till en god vän, berättade om vad han sett någon vecka tidigare när han kommit hem runt midnatt efter en körning.
“Jag parkerade bilen här, utanför huset”, berättar han. “Längre ner på vägen såg jag en säkerhetsjeep. Några av vakterna gick ur jeepen och försvann in på den här obebyggda tomten.”
Runt tomten löper en mur, och någon har sprayat “Privat mark – tillträde förbjudet” på hebreiska och arabiska på alla sidor. Det är svårt att missa.
“Marken ägs av en palestinsk advokat”, säger Ali. “Han har alla papper på att det är hans mark. Men bosättarna vill ha marken till en parkeringsplats. Men får de en parkeringsplats så är det snart ett litet hus och sedan ett stort hus, och sedan är det deras. Advokaten vill inte sälja. Så han lät plantera olivträd på marken.”
Ali såg vakterna gå in på tomten och efter en stund komma ut igen. Det gjorde tre andra vittnen också. De fotograferade bilnumret med mobilkameran. När vakterna hade kört därifrån gick Ali och de andra för att se vad de gjort på tomten, och såg att alla de nyplanterade olivträdsskotten dragits upp med rötterna och slängts i en hög i ena hörnet. De är fortfarande där.
Vittnena gick till polisen och klagade. Men istället för att ta emot deras anmälan så arresterades de. Bosättarna sade att de hade brutit sig in på deras område (en klunga andra hus lite längre upp på kullen) och åstadkommit skadegörelse. Bevis saknades, trots att området är fullständigt kameraövervakat och dessutom har väktare runt omkring 24 timmar om dygnet. Vittnena var inte heller några tonåringar med livlig fantasi utan ett gäng medelålders välrenommerade och respekterade herrar.
På andra sidan den obebyggda tomten ligger en annan obebyggd tomt som köpts upp av bosättarna. Bredvid tomten har palestinierna rest ett stort svart tält för att säkerställa närvaro dygnet runt. Ett dussintal grå Keter-plaststolar står uppställda runt ett oljefat där någon gjort upp eld för att värma sig. Några palestinier i 20-årsåldern, några barn och några äldre – alla män – sitter runt elden. När vi kommer flyttar de sig lite och bjuder in oss att sätta oss ner.
“Jag heter Anna”, säger jag på engelska och tänker sedan att skit samma, jag kan lika gärna berätta på en gång att jag är israel så har jag det gjort. “Jag är israel, en vän till Ali och Maria”. Och som vanligt är det ingen som blir uppprörd eller säger någonting om israeler. Den yngre palestinske killen i kaffiya som sitter bredvid mig räcker mig bittert turkiskt kaffe i en plastmugg och den äldre mannen, som verkar ha hög status i gruppen, börjar självmant berätta långt och detaljerat på flytande hebreiska om vad bosättarna sysslar med och hur invånarna känner sig trakasserade av deras närvaro.
Bosättarna har grävt ett enormt hål – som om de tänkte bygga en källare till ett femvåningshus eller så – och jobbar med belysning 24 timmar om dygnet. Palestinierna säger att de gräver tunnlar mellan olika bosättningar i Silwan och att tunnlarna får marken att sjunka in på vissa ställen. De säger också att först sade Elad att det handlade om arkeologiska utgrävningar från myndigheten som sysslar med sådant (Reshut Haatikot), men när palestinierna ringde dit och frågade så visste Reshut Haatikot inget om det och sade att det var kommunalförvaltningen som grävde. Kommunalförvaltningen sade att det var Elad, eller Reshut Haatikot.
Över utgrävningsområdet har arbetarna byggt ett tak så att man inte kan se vad som pågår längre ner. Palestinska jobbare, som tog kort i smyg och som berättade för Silwaninvånarna om tunnelarbetena, byttes ut och idag jobbar bara judar där. Platsen är övervakad. Knessetledamot Yossi Beilin, ledare för Meretzpartiet, kom på besök för några dagar sedan och nekades inträde.
En av de yngre palestinierna börjar också berätta. Det handlar om magavnik-soldater som oavbrutet stoppar dem för att ge dem böter för absolut allting från avsaknad av brandsläckare i bilen till att ha parkerat utanför sitt eget hus (medan bosättarna kan parkera trefiligt och helt stänga av vägen utan att någon polis bryr sig), om palestinier som arresterats hos polisen då de gått för att lägga in en anmälan mot bosättarna, om ID-kortskontroller och plötsliga vägspärrar och vägar som stängts av för att bosättarna krävde det.
Den äldre mannen berättar att han gått till stadskontoret för att se planerna på området. Han säger att de palestinska husen i Silwan ska bort och att staden istället planerat att bygga en park och judiska bostadsområden i byn. Palestiniernas slutsats är att stadsförvaltningen, tillsammans med bosättarna, vakterna som bevakar bosättarna (och som för övrigt är privata vakter som betalas av staten – mina skattepengar) Magav och polisen, samarbetar för att trakassera dem så att de flyttar.
Efter olivträdsincidenten samlades några hundra ungdomar och var förbannade. De ville protestera – inte bara mot bosättarnas trakasserier utan också mot deras totala hjälplöshet och lagliga diskriminering. De ville slåss, bränna bildäck, kasta sten. Både Ali, den äldre palestiniern jag pratade med och andra vuxna gjorde enorma ansträngningar för att avleda dem. De förklarade att våld bara skulle göra allting värre. Att en intifada i Silwan skulle vara en utmärkt ursäkt för att arrestera mängder av palestinier, ta ifrån dem ID-korten och antingen sätta dem i fängelse eller att köra ut dem på Västbanken, på andra sidan muren. Att det inte är rätt väg.
Men vad är då rätt väg? Jag ringer till organisationen Yesh Din, en israelisk organisation som anser att bosättarnas övergrepp mot palestinier alldeles för sällan leder till åtal och att de i princip lever utanför lagen. Yesh Din betyder “Det finns en lag”. En kille svarar. Han säger att de känner till vad som händer i Silwan men säger att han i vilket fall vill tala med den äldre mannen som talar bra hebreiska. Mannen berättar om olivträdsincitenten, tunnelbygget och Yesh Din-killen säger att de ska skicka dit en volontär för att se och höra själva.
Vad mer kan jag göra? Inte speciellt mycket. Det behövs advokater, och folk som kan lagen, och som kan kontrollera alla detaljer. I teorin kan det ju hända att allt som palestinierna berättar är något de hittat på. Men jag tror inte det, och det gör inte de israeliska civil- och människorättsorganisationerna heller. Eller Yossi Beilin. Det som gör mig mest förbannad, och bedrövad, är den totalt utomrättsliga situation de här palestinierna lever i. De har inget beskydd, medan bosättarna skiter i lagen och gör vad de vill. Så länge de är tysta, inte är våldsamma, inte bränner bildäck eller bygger barrikader eller kastar sten, så är det inte många som bryr sig om dem. Ingen tackar Ali och de andra för att de lugnade ner situationen och förhindrade en sammanstötning mellan några hundra arga palestinska ungdomar och de israeliska Magavsoldaterna, där båda sidor utan tvivel förlorat både människoliv och egendom. Men om situationen förvärras och det inte finns någon väg ut – då blir det svårt att predika icke-våld och fredliga demonstrationer. Och då är det palestiniernas fel.
Rekommenderar intresserade att besöka tältet i Silwan och se med egna ögon.
Liknande poster:
Intressant?
Andra bloggar om: Israel Jerusalem Palestina Silwan
Anna Veeder är trebarnsmor, bosatt i Israel. Studerade judaistik och
arabiska i Berlin och på Hebreiska Universitetet i Jerusalem i början av
90-talet, idag judisk historia och Mellanösternkunskap på Israels Open
University. Försörjer sig som ekonomiansvarig men skriver mycket hellre
frilansartiklar för diverse svenska publikationer.
Alla texter av Anna Veeder
Anna
Beklagligt att läsa att rättsäkerheten har sina mörka fläckar. Det du beskriver är rätt och slätt en diskriminerande behandling av dessa palestiniers rättigheter.
Att så kan ske i Jerusalem färvånar mig inte eftersom det är bosättarnas och de ortodoxas hemborg.
Forhoppningsvis är det inte lika illa i resen av landet.
stark berättelse. mycket välskriven. jag önskar att jag själv kunde skriva så bra.
du gör ett mycket bra jobb, Anna!
Anna,
Det är vår uppgift som medborgare (eller bloggare-cum-journalist) att belysa fel och brister i samhället. Olika behandling inför lagen är ett mycket allvarligt fel som bör rättas till omgående.
Att stadsdelar byter karaktär är inte ovanligt. Alla städer är levande organismer som förändras konstant. I Jerusalem blir sekulära kvarter religiösa, i NY blir svarta kvarter vita, i TA blir slumkvarter chic, och i Malmö blir svensk-etniska stadsdelar invandrar-ghetton. Gruppen som flyttar ut motsätter sig som regel förändringen.
Utöver det, så måste jag undra var någonstans man kan parkera över tre filer i Silwan. Kanske tre cykelfiler?
Tikotzinsky, jag skulle inte skrivit tre filer för precis som du säger finns inga sådana vägar. Jag menade tre bilar i bredd. Det är fullt möjligt på vissa ställen, det innebär att vägen stängs av helt och ingen kan passera. Och detta är just avsikten.
Att stadsdelar byter karaktär är som du skriver ett helt normalt fenomen. I många engelska städer tog pakistanierna över de judiska kvarteren, judarna flyttade till andra kvarter, sedan flyttade de vidare osv. Men där råder det en fri marknad och likhet inför lagen. Den engelska staten lade sig inte i. Precis detta händer i städer som har både judisk och arabisk befolkning, som Haifa, Karmiel och Nasaret. I Silwan och andra palestinska bostadsområden i och nära gamla staden i Jerusalem handlar det om en statlig sponsrad diskriminering mot palestinierna och om att ge fri lejd till en ideell organisation som är finansierad med oklara medel utifrån. Såvitt jag minns måste ideella organisationer publicera de största bidragsgivarna och i Elads fall så kom mycket av pengarna från okända bolag på Jungfruöarna.
Solen, innanför gröna linjen är det helt annorlunda. Jag får böter som alla andra om jag inte följer lagen och ok det är inte helt oproblematiskt men det är inte alls samma sak.
Är någon intresserad av artiklar angående Ateret Cohanim och Elads aktiviteter i Östra Jerusalem, läs artiklar som Ir Ammim länkar till http://www.ir-amim.org.il/Eng/?CategoryID=198
Tackar!
Klart intressanta länkar =)
Det är en upprörande och motbjudande skildring Anna ger. Hillels klassiska tes att judendomen går ut på att “inte göra mot någon annan vad du inte vill att andra ska göra mot dig” är tydligen något som dessa religiöst motiverade huliganer passat på att glömma. Men uttrycket ” statlig sponsrad diskriminering ” är väl ändå att hårdra? Sponsring innebär väl aktivt stöd för vad man nu sponsrar. Jag tror snarare att staten ser med ogillande på vad som sker men, i sann poitisk anda, låtsas om inget för att inte välta båten. Vilket i och för sig inte är mindre klandervärt.
Bra skrivet, Anna, och tack för resumén av samtalet! Hrmm, jag är ju lite handikappad när det gäller att hänga med i hebreiskan…
Det jag slås av är hur mycket Silwan börjar likna Hebron. Jag hoppas verkligen att det inte fortsätter att utvecklas åt samma håll! Likhet inför lagen är ett måste för att inte en intifada åter ska blossa upp. Om Ali och hans grannar kunde se att det lönar sig att protestera hos polisen har de lättare att prata vett och sans i ungdomarna.
Vandaler är vandaler oavsett religion och bör bestraffas i proportion efter det begågna brottet. Åtminstone i en rättsstat som Israel…
nollåttan, tyvärr så anser jag att “statligt sponsrad diskriminering” är precis rätt uttryck. Tyvärr. Fråga gärna Shalom Achshav eller Ir Ammim eller Council for Peace and Security vad de anser om saken. Jag tar gärna med dig på en tur om du är i krokarna (det gäller andra också). Jag skulle väldigt gärna vilja tro att staten ser med ogillande på vad som sker. Men som sagt, tyvärr. Staten kunde stoppa det här om den ville. Men den vill inte för det är väldigt dålig politisk PR.
http://www.haaretz.com/hasen/spages/957538.html
Akiva Eldar skriver i en artikel idag om ett fall där bosättarna förlorade (det handlade just om Yesh Din och Michael Sfard, som är en av Israels mest prominenta människorättsadvokater och som haft ett finger med i spelet i närapå varenda fall som haft med murens sträckning att göra, plus mycket annat).
Okej, fantastiskt att olika skildringar görs. Great. Men va inte denna sida en pro-israelisk sida? Där man kunde klicka sig in för att bli befriad från allt vad israel gör mot palestinerna som är fel. Som sagt, det är inte alltid svart eller vitt och judarna/israel gör även dom fel, men trodde verkligen denna sida va en israelisk fristad med tanke på att 95% av alla svenska sajter redan är pro-palestinskt. Vill jag läsa om vad israel gör för fel så är det inte svårt att hitta till svenska sidor som detaljerat skriver om det, men låt oss slippa det på den här sidan.
Ulf, läs i så fall Svensk Israelinformation eller vad det israeliska utrikesministeriet skriver. Då går du garanterat säker. Men jag tänker fortsätta att skriva om verkligheten, som jag upplever den. Ibland handlar det om att bli beskjuten av Hizbollahraketer, eller om minnesdagen för Förintelsen, eller om politiska händelser. Ibland handlar det om hur det ser ut på den palestinska sidan. Like it or not.
Några kommentarer:
Ulf C, jag har vid flera tillfällen efterfrågat en debatt kring vad al-hamatzav bör vara. I dagsläget gäller pluralism och det personliga tilltalet. Ibland finns här essä-liknande texter, ibland frän polemik, ibland mysiga kåserier.
I al-hamatzavs bästa stunder befinner sig texterna ovanför den typiska pro/anti-debatten. Låt de andra sprida sina populistiska alster. Här försöker skribenterna bidra med relevanta och någotsånär (sic) genomtänkta analyser.
Din kommentar, Ulf, är dock giltig och leder bl a vidare till följande frågor:
Finns det någon i Israel som bloggar på hebreiska om missförhållanden i Sverige? Vad är poängen med att exempelvis Anna förser svenskar med saklig kritik mot saker och ting i Israel?
Ska vi bara ägna oss åt att bemöta de svenska Israel-hatarna?
I mitt fall handlar det först och främst om ett stort intresse för Israel och situationen. Jag skriver oftast försök till analyser av skeendet. Jag anser att texter av mig, Anna och Tikotzinsky (plus flera andra) sammantaget motverkar demoniseringen av Israel. Även, och kanske framförallt, när vi lägger fram kritiska texter.
En annan synnerligen viktig poäng, Ulf:
Det är fullständigt barockt att placera oss i samma division som, låt säga, Jinge. Det enda vi har gemensamt är just bloggandet.
Nej, du ska istället läsa våra texter som ett komplement till vad som sägs och skrivs bland etablerade politiker och journalister.
Som bloggare bör jag försöka vara extremt tydlig. Ibland riktar jag en text mot felorienterade professorer (Bjereld, t ex).
Ibland belyser jag missförhållanden i Israel. Men oftast försöker jag bidra med analyser av skeendet.
Nu hade jag tänkt kommentera Annas text som ateret kohanim & Co. Men jag måste rusa. Vi hörs.
Jag har faktiskt funderat på att forma en grupp som ägnar sig åt kritik av Sverige :-) just nu består den gruppen av mig och en kompis som bor i Italien och vår strategi är att gå diverse svenska patrioter (lite överdrivna sådana ibland) på nerverna på diverse svenska sunk-träsk-forum. Inte speciellt genomtänkt alltså, utan mer att skjuta från höften. Det saknas faktiskt inte fenomen att kritisera i Sverige heller.
Min motivation för skrivandet är inte att försvara Israel, utan att skriva om vad som händer här som jag upplever det, eftersom mycket av det som skrivs i Sverige antingen är TT-notiser eller fullständigt totalvinklad propalestinsk opinionsbildning (se Sionists “vänsterpacket”). Håller helt med Roy om att vi måste försöka analysera verkligheten som den är och med alla krafter försöka hålla oss utanför pro-anti-träsket. Men om den enda fråga man ställer sig när man läser en artikel är “ställer detta Israel i ett bra eller ett dåligt ljus?”, då missar man enormt mycket information. Det är nämligen mer komplicerat än så. Och vansinnigt mycket intressantare.
Ja, jag håller med er i åsikterna något annat säger jag inte.. Jag är bara så fasligt trött på att läsa om palestinierna, och denna sida brukar vara min lila get away för att få läsa om tankar och åsikter som ENDAST målar upp Israel som the good guy! Men med det säger jag absolut inte att du nu Anna ljuger i detta inlägg, ta mig inte fel!
Men på tal om svensk medias otroligt kraftiga vänstervinkling som du även påtalar nu här senast. Hur kan svenska stora allmäna tidningar få yttra sig på detta vis? Mycket lögner och snedvridet bluff och båg når ju ut till folket! Det är ju skandal.
Själv ser jag Svensk Israel-information – si-info.nånting – som en välbehövlig komplettering av svensk nyhetsförmedling. Sajten fyller en funktion helt enkelt – och initiativet är i min syn beundransvärt. Jag läser den med den insikten att det är komplettering och att alla länder har sina problem man inte nödvändigtvis tar upp i alla sammanhang. T.ex. när vi hade en internationell festival i Indianapolis och temat var “education”, inte fasen konstruerade vi i svenska ståndet en utställning om barn som mobbats ur skolan eller om muslimska flickor som inte får simma trots att det finns såna problem i Sverige. Vi demonstrerade i ord, bild, och material om de olika undervisningsmomenten i Sverige. Blev det sedan samtal och frågor med besökare kunde problem i skolan tas upp men de behövde inte blåsas ur proportion. Jag följer Al-Hamatzav för att det är insikt från personer som bor i Israel och ser och ger annat.
Anna – varför inte en sajt som heter Utländsk Sverige-Kritik? USK da!
Anna, lycka till med den anti-svenska gruppen…:)
Men igen: om man “stör” den svenska pro/anti-debatten med tankar och inslag från den inrikespolitiska debatten i Israel, så blir det initialt ganska rörigt. Men den viktigaste poängen med ett sådant skrivande (som ju Anna representerar) är att den ställer den svenska debattdårskapen i blixtbelysning.
I Israel, liksom i Sverige, finns en rik och het debatt om allt. Det är ingenting att vara rädd för. I Israel finns Kach och Meretz, stridisar och pacifister osv. Allt finns att läsa 24 timmar om dygnet. Ju fler svenskar som får ta del av Israels intellektuella liv och debatt, desto fler kommer då att vaccineras mot oskicket att demonisera Israel (hoppas jag).
Sen kan man föra en diskussion om vad just al-hamatzav ska vara. Skulle vi nå en högre effektivitet om vi bestämde oss för en mer detaljerad policy? Eller är dagens röriga, charmiga och mångfacetterade stil att föredra?
Jag vet vad jag svarar. Vad säger du?
Roy tror att full exponeriing av den israeliska inrikesdebatten skulle göra svenskar mindre israelkritiska. Det tvivlar jag på. Man läser det man vill läsa och förtränger resten. Vi israelvänner pekar på att Israel har åsiktsfrihet, medvetande om sina problem och brister, och en vilja att bättra sig. Israelhatarna kommer att ta debatten som intäkt för hur ondskefulla israeler (dvs judar) är. Och den stora massan, den som inte engagerat sig nämnvärt hittills, kommer att bläddra förbi och hasta till dagens recept från Tasteline.
Vad jag vill av Al-Hamatzav är att den ska vara en intellektuellt stimulerande plats, ge skärpa i tanke och argument. Vara en motvikt till dessa sinnessvaga bludderbloggar som inte drar sig för antisemitiska påhopp och som censurerar alla som försöker bemöta dem. Det innebär att AH ska släppa fram alla åsikter utom de vidrigaste. (Sionists komm.#35 i Antisionism..-tråden får sägas vara ett exempel där censur borde övervägas) Och bemöta dem sakligt och med fakta. Att det knappast övertygar eller ens rubbar de med extrema åsikter får inte vara ett skäl till att inte försöka.
nollåttan – ja, här har vi delade meningar.
Beträffande intellektuell stimulans och skärpa i tanke och argument – jag gör så gott jag kan…
En ny länk som jag tycker är enormt läsvärd, och som länkar till andra intressanta ställen – t ex två helt olika turer i Silwan/Davids stad http://commentisfree.guardian.co.uk/seth_freedman/2008/02/digging_into_trouble.html
Jag borde naturligtvis gå på båda två :-)