Al Hamatzav

Under mina första 20 år i Israel såg jag Tel Aviv som ett sorgligt Medelhavs-gytter av förfallna putsfasader och dåligt underhållna gator. I början bodde jag några år i en hyreskasern i Jaffa (Yaffo), och köksutsikten mot slumkvarteren förstärkte ytterligare den grådaskiga bilden av Tel Aviv. Det fanns naturligtvis några ljusglimtar, men i stort var staden i akut behov av genomgripande urban renewal. Det vill säga på dagtid. Förfall syns inte på natten – och då blomstrar Tel Aviv. Redan på 1990-talet korades stadens klubbliv till ett av Europas bästa, och det är inte av en slump som Tel Aviv själv kallar sig en ”Stad Utan Paus.” עיר ללא הפסקה

År 2003 kunde Tel Aviv lägga sig till med ytterligare en titel, den här gången en ”riktig.” UNESCO utnämnde Tel Aviv till ”A World Cultural Heritage Site.” Vadan då en sådan utmärkelse för en hop fallfärdiga proletärkåkar från 1930 och 40-talen?? Jo, det visade sig att Tel Aviv har världens största samling originalbyggnader i Bauhaus-stilen, som ger en sammanhängande arkitektonisk bild i stadskärnan.

Bauhaus tar sitt namn från konstskolan där stilen utvecklades i Tyskland på 1920-talet. Bauahus var en gren av modernismen. I den nya skolan skulle linjerna vara raka, fasaderna enkla med själva formen som enda utsmyckning, fönstren skulle släppa in naturligt ljus och mycket luft. En säregen stildetalj var rundade balkonger som drogs runt husknuten. Nazisterna tyckte inte om Bauhaus, och stängde helt enkelt skolan redan 1933. Många Bauhaus-arkitekter var judar, och de lämnade i rask takt det antisemitiska och kulturfientliga nazi-Tyskland. En betydande del kom till Tel Aviv, där de snabbt satte igång med att finjustera sin stil för Medelhavs-klimat, främst genom mindre fönsterytor. I takt med den ökande immigrationen upplevde Tel Aviv en byggnadsboom på 1930 och 40-talen, och den tyska emigre-gruppen fick stort inflytande. Resultatet blev världens enda stadskärna i Bauhaus-stil.

Sedan mitten av 1990-talet har high-tech och finansindustrierna drivit fram den efterlängtade förnyelsen i Tel Aviv. Nya, moderna kontorsskarpor har skjutit i höjden. I finansdistriktet kring Ahad HaAm-gatan har i stort sett alla gamla fastigheter köpts ut och totalrenoverats. Runt om i stan klättrar byggställningar upp kring fasaderna och husen får nytt liv. Liksom på andra håll i världen står nu en kamp mellan stadsarkitekten som har ansvaret för kulturarvet och stadsmiljön, och de rent ekonomiska intresset att riva 3-4 våningshusen och bygga på höjden i stället. Kompromissen har blivit att bevara de Bauhaus-hus som ligger i klungor, dem som har stort inflytande på den kringliggande stadsbilden, samt de arkitektoniskt viktigaste enskilda husen. Sådär 1500 byggnader skall bevaras, vilket utgör ungefär hälften. Resten kan, efter mycket byråkratiskt krångel, rivas helt eller delvis. En ofta använd teknik är att låta fasaden stå kvar som ett skal och bygga på ett nytt hus bakom/över.

Det kan ibland vara svårt att få grepp om Bauhaus-stilen. På Kikar Dizengoff syns de fula neonskyltarna, uteliggarna och knarkarna mycket tydligare än de fyra rundade husen med de långa balkongerna som omsluter torget. De talas nu om att lägga om trafiken, flytta Agam-statyen och återställa torget till sin gamla prakt. Andra arkitektoniska pärlor är området Balfour-Shenkin-Rotschild eller det gamla Apropo-kafeet på Gordon, ökänt för självmordssprängningen. Nöjesdistriktet kring Allenby-King George-Ben Yehuda är också värt ett besök på dagtid, trots att huvudattraktionen naturligtvis är nattklubbarna.

Tel Aviv har ännu inte lyckats marknadsföra sin status som världens Bauhaus-centrum. För att göra pärlorna tillgängliga behövs mycket mer än att enskilda renoverar fastigheter lite här och var. Det behövs en samlad policy för att återställa hela stadsbilden till Bauhaus. Det innebär allmänt tvång på fasadrenoveringar och krafttag för att föhindra demoleringar. Det innebär också att rensa bort skyltar och tillbyggnader och el-stolpar och allmänt vertikalt bråte. Och framför allt måste man riva ut alla fönsterluckorna av vit plast (trissim) som stänger balkongerna och fördärvar fasaderna. Det var inte fönsterluckorna som gav Tel Aviv rätten att kalla sig The White City. Men sådana åtgärder kräver vision och fast politisk ledning, något som inte finnes i överflöd i Israels kommunadministrationer. Låt oss hoppas att Tel Aviv trots allt lyckas behålla och vidareutveckla sitt kulturarv.