Igår stod Olmert på podiet i Eretz Israel-museets Rotschildsal i Tel Aviv och talade, inbjuden av Geneveinitiativet som organiserat en panel på temat “Israel och palestinierna: på väg mot beslut” (jodå, jag var där – satt i andra raden och  hörde allt). Olmert skulle tala om förhandlingarna – vad som bör uppnås, vad som kan uppnås. Men en gång politiker, alltid politiker: Olmert utnyttjade de första tio minuterna åt att diskutera sina memoarer, varav utdrag publicerades förra veckan i Yediot Aharonot (så vitt jag förstått är boken inte ute än). Olmert nämnde visserligen inga namn, men antydde att Ehud Barak bönat och bett om att få bli upptagen i Kadima när partiet grundades men inte fick vara med, och också att Barak motsatt sig bombningen av den förmodade kärnvapenfabriken i Syrien. Jpost skriver att Olmert i boken kallade Ehud Barak “a disappointing defense minister,” “an obsessive talker,” “insulting, blunt, and rude,” and “lacking decision- making capability.”

Mina främsta invändningar mot Ehud Barak är att han förmodligen är den politiker som gjort det israeliska fredslägret och möjligheten till en fredlig uppgörelse med palestinierna mest skada genom tiderna, men det intressanta i Olmerts tal var vad Olmert egentligen hade kommit dit för att prata om: förhandlingarna och vad som är nödvändigt för att nå en fred med palestinierna. “If we can reach a framework today for peace with the Palestinians, no issue is more urgent than this”, sade Olmert. Han betonade att det inte är någon som helst skillnad mellan de krav som George W. Bush ställde på hans tid – en president som av många betraktas som den absolut mest Israelvänliga presidenten genom tiderna – och de som Obama ställer idag. “Varför kallar vi den ene en vän och den andre en fiende?” frågade Olmert.

Här är några av de punkter som Olmert talade om igår:

1. Israel borde uttryckligen förklara sig berett att förhandla med 67 års gränser som bas. Utöver detta, landutväxlingar inom så och så många procent. Olmert påstod att den procentsats han föreslog i september 2008 för palestinierna är extremt nära den procentsats palestinierna är beredda att acceptera idag.

2. Israel måste inse att ingen av parterna kan få självständigt styre i Holy Basin (alltså Jerusalems gamla stad/Olivberget/Silwan/Mount Zion). Olmert föreslog (fortfarande sept 2008) att en internationell grupp bestående av USA, Saudiarabien, Jordanien, Israel och Palestina tillsammans skulle styra området, under garanti att alla religioner och grupper ska ha fritt tillträde till sina heliga platser.

3. Jerusalem – som Clinton-riktlinjerna säger, arabiska kvarter blir del av en palestinsk huvudstad, de judiska kvarteren blir en del av Israels huvudstad.

4. Flyktingproblemet bör lösas genom dels finansiell kompensation ur en internationell fond, dels genom att ett visst antal (några tiotals tusen) får medborgarskap i Israel, dels genom att att palestinska flyktingar erbjuds medborgarskap i tredje länder. Det sista blev det som gjorde rubriker av Olmerts tal:  både Ynet, Jpost och Haaretz hade rubriker på temat ”Bush förklarade sig villig att ge 100,000 palestinska flyktingar amerikanskt medborgarskap inom ramen av en israelisk-palestinsk fredsöverenskommelse”. Enligt Olmert är detta helt i linje med Arabinitiativet, vars betydelse han också betonade.

Detta är inte Yossi Beilin. Detta är en f d statsminister för Kadima. En f d Likudmedlem. Hur långt är det ovanstående från Geneveinitiativet? Millimeter, högst.

Alltså, den som puttade den här mannen var Ehud Barak. Och nu förmodar jag att om Lieberman eller Ishai puttar Netanyahu så skulle denne också med tiden komma till sans och inse att det ovanstående är ungefär så bra som det går att få för Israels del – plus alla de fördelar som Israel skulle få, internationellt och regionalt, av en fred med sina grannar. Alltså kommer jag om en tre-fyra år att sitta inför ungefär samma podium tillsammans med ungefär samma publik (idel ex-politiker, ex-officerare, ex-expert-förhandlare osv osv) och höra ex-premiärministern Netanyahu förklara att en tvåstatslösning är i Israels intresse, ju fortare dess bättre.

Läs också Yossi Verter i Haaretz, Hell hath no fury like an ousted prime minister. Jag funderar verkligen på att köpa Olmerts bok när den kommer ut.

Haaretz berättar att 3 000 europeiska judiska intellektuella har undertecknat ett öppet brev till Europaparlamentet där de bland annat kräver ett byggstopp på Västbanken och i Östra Jerusalem. Bland signatorerna befinner sig Bernard-Henri Levy och Alain Finkielkraut, som räknas till Israels främsta supporters i Frankrike, och Daniel Cohn-Bendit som var en av frontfigurerna i 68-upproret i Frankrike. I brevet beskrivs ockupationen och bosättningarna som “moraliskt och politiskt felaktiga” och påpekar att de “föder den oacceptabla delegitimationsprocess som Israel utsätts för utomlands”.  

J Call presenterar sig som den europeiska versionen av J Street och lanseras i Bryssel imorgon den 3 maj. “Vi har två mål”, säger initiativtagaren David Chemla, som också leder Peace Now’s franska filial, till Jerusalem Post. “Först och främst är vi väldigt oroliga över den israeliska regeringens byggnadspolitik, speciellt i östra Jerusalem. Vi anser att den utgör ett allvarligt hot mot tvåstatslösningen och därför mot fred. Men vi vill också arbeta emot de oupphörliga försöken att delegitimisera Israel i europeiska länder”.

Elie Barnavi, Israels f d ambassadör i Frankrike och en av talarna på Brysselkonferensen säger att “det är inte tillräckligt att tala om en tvåstatslösning, det är också nödvändigt att göra allt för att få denna lösning att ta form. Och detta kan bara börja med slutet på kolonisationen. (…) Israel är i en ohållbar situation idag på grund av sin oansvariga regering. Tiden är inte på vår sida. JCall kommer att ge europeiska judar möjligheten att göra sin röst hörd, innan det är för sent.”

Enligt  Alternative Information Center (radikal antisionistisk israelisk-palestinsk vänsterorganisation) kommer organisationen UJFP (Union Juive Francaise pour la Paix, vars målsättning verkar vara samma som svenska JIPF) inte att skriva under eftersom ”palestinierna är helt frånvarande i JCall, Gaza nämns inte, rätten till återvändande för palestinska flyktingar existerar inte, och de nämner inte alla invånare i Israels rätt till fullt medborgarskap. Värst av allt: uppropet fastslår att beslutet angående en lösning enbart är en israelisk angelägenhet och inte resultatet av palestinsk-israeliska diskussioner. Initiativtagarna till JCall döljer inte att deras motivation är att säkra staten Israels existens och säkerhet, och deras rädsla för delegitimisering av Israel, utan att nämna internationell lag.”

Utan att gå in på för mycket polemik tycker jag att det är ganska typiskt att UJFP å ena sidan klagar på att JCall inte betonar att en lösning måste byggas på israelisk-palestinska förhandlingar, men å andra sidan själva inkluderar en massa saker som tydligen inte måste byggas på förhandlingar. Själva nämner de inte något om problematiken kring Hamasstyret i Gaza, till exempel.

Sedan tycker jag också att det är helt legitimt att vilja verka för Israels existens inom säkra gränser och emot delegitimiseringen (finns det något annat land i världen vars existensrätt ifrågasätts så regelbundet och så konsekvent?) och att bosättningspolitiken faktiskt i mycket är en intern israelisk fråga. Här kan den europeiska judenheten göra en enorm skillnad, precis som J Street.

JCalls öppna brev kan läsas i sin helhet här. Skriv under!

Alla ni svenska judar som å ena sidan inte alls stöder den israeliska högern men samtidigt avskyr JIPF och deras allianser med extremvänstern och tal på demonstrationer där man viftar med Hamas- och Hizbollahflaggor – här är er chans att delta i något vettigt.  Lägg tio procent av er energi på att fajtas med Aftonbladet och nittio procent på att öppet stödja en sansad proisraelisk politik. Om ni vill så är det ingen saga.

Uppdatering: J Call fick mycket uppmärksamhet i arméradions morgonsändning där Razi Barkai passade på att intervjua Alain Finkielkraut och diverse högerdebattörer utnyttjade tillfället att beskylla JCall och likasinnade för att på detta sätt uppmuntra terrorism. Men precis som Yossi Sarid skriver i ”Even Israel’s biggest lovers are growing impatient”: ”No one can depict French Jewish philosophers Bernard-Henri Levy or Alain Finkielkraut as self-hating Jews. These are people who seize every opportunity to defend Israel publicly and remain faithful to it. Even during Operation Cast Lead and after the Goldstone report they were on Israel’s side. The State of Israel is the apple of their eye in good times, and especially in bad.”

Välkomna till Konflikt.

Min kommentar: jag är emot bosättningspolitiken eftersom jag anser den vara kontraproduktiv i längden och inte bidrar till Israels säkerhet eller fortsatta existens som judisk och demokratisk stat; jag tycker att Obamaadministrationens krav på konkreta steg för att nå en tvåstatslösning är utmärkta och jag har skrivit om mitt stöd för den proisraeliska gruppen J Street sedan den startade. Jag har upprepade gånger försökt diskutera epitetet “proisraelisk” och vad det innebär (inte nödvändigtvis en ultranationalistisk/messiansk form av patriotism).

Varför stör jag mig då på Konflikts påannonsering? För att den är så förbaskat arrogant och riktigt verkar njuta av att nu jävlar ska de där uppnosiga israelerna äntligen få lite välförtjänt stryk av USA. Äntligen har några professorer “brutit tystnaden” om den proisraeliska lobbyns makt. AIPAC, vars inflytande faktiskt är både legitimt och välkänt, beskrivs som en “proisraelisk lobby” medan J Street är en “judisk påtryckargrupp” (underförstått alltså inte proisraelisk) som “kräver krafttag” mot Israels politik.

Verkligen? Enligt mitt sätt att se är både AIPAC och J Street judiska, proisraeliska lobbygrupper  – AIPAC är närmare den nuvarande israeliska högerregeringen, medan J Street är mer traditionellt Arbetarparti/Meretz-sionistisk och har kontakter med israeliska och amerikanska mainstream-sionistiska fredsgrupper som Americans for Peace Now och andra. Det är inte den “onda” proisraeliska lobbyn (som inte bara har makt utan förmodligen för mycket makt eller använder sin makt på fel sätt. Varför skulle man annars behöva “bryta tystnaden” om det?) mot den “goda” judiska påtryckargruppen.

Sprickan mellan den amerikanska administrationen och den nuvarande israeliska högerregeringen kanske är större än under Bushadministrationen, men jag tror inte nödvändigtvis att sprickan mellan USA och Israel som länder är större. Jag tror att amerikaner, och speciellt amerikanska judar, fortfarande har starka sympatier för Israel som stat även om de inte alltid sympatiserar med den nuvarande israeliska politiken eller med det ortodoxa religiösa etablissemangets värderingar och ståndpunkter – precis som vänsterorienterade israeler. Det är okunnigt och demagogiskt att alltid sätta likhetstecken mellan Israel som stat och den israeliska regeringen. Och apropå vänner - i Obamaadministrationen sitter många äkta vänner till Israel. Hillary Clinton och Rahm Emanuel är två av de mest kända. De skulle säkert hellre samarbeta med Netanyahu/Livniregering än en Netanyahu/Ishay/Liebermanregering, men de kommer inte att annullera samarbetsavtal och börja stödja den globala BDS (Boycott, Divestments, Sanctions)-rörelsen i övermorgon heller.

Och tur är väl det. Vad skulle Konflikt annars göra program om?