Just de förhoppningar som jag bär i mina minnen handlar om att finska staten vågar öppna de dolda arkiv som möjliggör en vetenskaplig granskning av vad som egentligen hände. Finlands utrikesminister, Erkki Tuomioja, som även är docent i historia, är väl insatt i den inre problematik som finns i tolkningskonflikten kring individuella vittnesbörd som förts vidare inom släkten – och att de offentliga tillkännagivandena inte alltid stämmer överens med verkligheten. Själv har jag haft en farfar och morfar som deltagit i vinterkriget och fortsättningskriget.

Idag är fortfarande rädslan för de ryska reaktionerna något som styr den finska publiceringen, eftersom skadestånd kan bli diskutabelt till ryska familjer eller att relationen till Tyskland skulle bli försämrad. Påhittigheten till en innesluten värld för några få invigda är i vilket fall stor. Samtidigt börjar ursäkterna bli färre för att viljan till en större historietolkning ska få tillträde i ett offentligt, kulturellt och globalt rum.

Det problematiska i Finlands relation till judarna är att den var förrädisk. Finska staten gick i princip med på en etnisk rensning på karelska områden där tyska soldater förde kommandot. Det yttersta ansvaret vilar naturligtvis på Carl Gustaf Mannerheim som adopterade Adolf Hitlers plan om att göra Finland till Nordens stjärna i utbyte mot samarbete i operation Barbarossa.

Det var också mycket tack vare Sovjetunionens ambassadör i Sverige, Alexandra Kollontaj, som själv hade en finska rötter från Karelska näset, som Finland kom lindrigt undan inför Josef Stalin. Alexandra Kollontaj var ett av de få undantag från den inre kretsen som Stalin aldrig avrättade.

Problemet med hela Finlands historietolkning efter andra världskriget är att den känns otroligt kvävd och tillrättalagd. Trots att varken hela Finland sluter upp bakom Mannerheim utan ambivalenta känslor eller att kritiska delar av karelska befolkningen saknar tilltro till den officiella versionen av historieskrivningen.

Någon ricinbuske behövs inte för denna hetta. Möjligtvis en gråterska.

–
intressant? Andra bloggar om:
Finland, antisemitism, Sovjet

Just den här patriotiska känslan är på andra sidan Atlanten en autentisk hotbild. Fortfarande slickar ett sargat Europa sina sår efter andra världskriget. Det märks inte minst i européernas relation till EU.

När förbundskansler Angela Merkel nu lägger en strategi för att revidera EU:s konstitution hemligstämplar statsminister Fredrik Reinfeldt reflexmässigt ärendet. I Bundestag har Merkel sagt att tyskarna väl känner till sin potential och begränsning, då väl ödmjukt medvetna om att Frankrike saknar den inre styrkan och Storbritannien intresset att föra EU in i en global ekonomisk tid som färgas av lokala initiativ.

Fortfarande har Marco Polos budskap inte nått EU som agerar i en nationalistisk bakgård med judestjärnor och hakkors. Just det fantastiska som hänt i Kina och Indien är häpnadsväckande, men fortfarande agerar EU som ingenting har hänt. Nokia som ökat sin globala försäljning och drar in astronomiska summor till den finska budgeten har endast snuddat vid den kinesiska marknaden.

Samtidigt surnar världen till bokstavligt. Klimatförändringarna har blivit märkbara.

Att hantera alla dessa kort är inte så lätt. Någonstans förutsätter det en lättsam ton, ett korrekt beteende, en fantasifull tankelek där varje ord har en betydelse. Det fick jag lära mig vid ett besök i tisdags på Armémuseum som för tillfället har en serie om diplomati. Talare var Hans Blix som är känd för sin insats som vapeninspektör i Irak.

Bitterheten att bli överkörd av CIA och MI5 var tydlig, och Hans Blix kallade dem för oprofessionella konspiratörer som drog orimliga slutsatsen. Om de såg en svart katt trodde de att det fanns en häxa i närheten. Just detta okritiska förhållningssätt finns också i relationen till muslimerna, vilket är gravt misstag av USA:s president George W Bush, som skapat onödig skräck hos den amerikanska befolkningen.

Samtidigt verkar den islamistiska kulturen hamnat i en kris. I Irak pågår ett inbördeskrig mellan sunniter och shiiter. På Gazaremsan strider Fatah och Hamas med nävarna mot varandra. De förstärker den stereotypa bild som finns om muslimer.

Vid mötet vid Armémuseum fick jag möjlighet att personligen samtala med Hans Blix. Då påminde jag om att Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja och Sveriges utrikesminister Carl Bildt visar stort intresse för bloggandet. Underförstått ville jag få Hans Blix att påverka den negativa bild som finns mot muslimer i världen, eftersom bloggandet är det utmärkta verktyget att nå in i vardagsrummets bekväma föreställningsvärld.

Koalitionsregeringen mellan den palestinske presidenten Mahmoud Abbas parti Fatah och Hamas har ett bestämt syfte. Då att få loss 64 miljoner dollar, vilket är 464 miljoner svenska kronor. De krav som kvartetten ställer på Hamas är att de 1) erkänner Israel, 2) avsäger sig terroristaktioner och 3) erkänner tidigare ingångna avtal.

Här har EU gjort en hel del för att underlätta en politisk kompromiss mellan Hamas och Fatah. Med tanke på upptrappningen av de diplomatiska samtalen och globala samarbetet förstår jag att den som skräddarsytt färdplanen för fred mellan palestinier och israeler är statssekreteraren Condoleezza Rice, som indirekt stärker sin politiska ställning i sin strävan att skapa fredliga hållfasta maktstrukturer mellan parterna.

En sak tror jag vi får vara beredda på, och det är att om Hamas är villig till politisk kompromiss uppstår en helt ny situation på Gazaremsan och Västbanken. Då försvinner inte endast de ekonomiska sanktioner som begränsat terroriststämplade Hamasregeringen, utan möjligheten till en bestående fred som grundar sig på att en genuin palestinsk folkvilja blir verklighet.

På Västbanken har USA utbildat en palestinsk säkerhetstrupp åt president Mahmoud Abbas i syfte att Israel ska släppa kontrollen över två städer. Tanken är att stärka den moderata palestinska linje som i längden också ska utgöra en motvikt mot Hamasregeringen på Gazaremsan.

Samtidigt pågår det en febril diplomatisk aktivitet i USA. Israels utrikesminister Tzipi Livni och president Mahmoud Abbas har diskuterat med Bush-administrationen och får fortsatt starkt stöd för sin moderata linje. Diskussionerna om den palestinska framtiden har fortsatt i FN-skrapan. Bland annat har utrikesminister Livni lyft fram frigivningen av den israeliska soldaten Gilad Shalit, vilket den finska presidenten Tarja Halonen har med ett finger i spelet. Då genom det finska ordförandeskapet i EU.

Det bör påpekas att Finland fortfarande inte har gjort upp sitt förflutna i Karelen. Då särskilt vad som hände mellan juni 1941 och november 1944, när tyska soldater ockuperade, administrerade och systematiskt exploaterade finska delar Karelen, vilka Sovjetunionen tidigare erövrat i finska vinterkriget. Just överbefälhavare Gustaf Mannerheims samarbete med Führern Adolf Hitler höljer dagens finska engagemang i Mellanöstern med en mörk skugga. Just de judiska förintelseläger som upprättades i ryska Karelen skapade enorma lokala rykten i östra Finland under andra världskriget, vilket naturligtvis förnekades på nationell nivå.

Nåväl, jag har svårt att föreställa mig att Hamas helt plötsligt kommer att gå med på en moderat uppgörelse för att stabilisera freden i Mellanöstern. Hitintills har de uppmuntrat Hizbollah till krig mot Israel och fått Irans ayatollor att förespråka en oförsonlig linje mot Israel och USA.

Här närmar sig Iran kärnvapen och Hamas har också möjligheten att lura regionen in i ett nytt storskaligt heligt krig. Behovet av fred i Israel är stort. Frågan är om 464 miljoner kronor ska skapa en moderat fred mellan palestinier och israeler – eller ett nytt kaos.