Israel var ett lyckligt land i den stunden. Glädjen grumlades något när det visade sig att Egyptierna hade låtit en TV-propagandist tvinga den utmärglade, ännu inte släppte, och rimligen livrädde, Gilad Shalit till en TV-intervju som sändes innan han ens släppts. Där frågar hon bland annat hur han själv, efter att ha upplevt fångenskap, känner för alla andra dömda terrorister i Israeliska fängelser, tänker han arbeta för att de ska släppas?

Gilad hade uppenbart svårt att andas under intervjun, där denna propagandist jämförde i laga rättsordning dömda terrorister – med tillgång till fri universitetsutbildning, näringsriktig mat, advokater, familjebesök, fysisk träning, böcker och religiös bildning och utövning – med en ung soldat som hållits isolerad med terrorister i olika källare utan kontakt med yttervärlden i mer än 5 år.

Men Israel var ett lyckligt, lyckligt land. Som just öppnat Pandoras ask en gång till och än en gång släppt lös dömda terrorister med blod upp till armbågarna, en större mängd än någonsin tidigare. Det innebär att mångas lycka i dessa dagar är uppblandad med fruktansvärd sorg och rädsla, de nämligen vars vänner, söner, döttrar, pappor, mammor, barnbarn, mördats av dessa terrorister som släppts fria. Dessa terrorister har nämligen över 400 liv på sina samveten, den absoluta majoriteten av dessa offer civila. Låt oss ta en titt på två av dessa bara för att få en uppfattning.

Ahlam Tamimi körde en självmordsbombare till Sbarro-pizzerian i centrala Jerusalem 9 augusti 2001. Hon var vid tillfället förklädd till judisk turist. 15 civila dödades när bombaren utlöste sin språngladdning. Hon har efteråt förklarat att hon inte ångrar sig alls.

Den 12 oktober 2000 körde två Israeliska soldater från ett icke stridande förband fel, och arresterades i Ramallah av palestinsk polis. En lynschmobb tilläts sedan ta sig in på polisstation och slå ihjäl de Israeliska soldaterna. Lynschmobben slog dem, stack ut deras ögon och sprättade upp deras magar. Strax innan kropparna kastades ut genom fönstret för att släpas längs Ramallahs gator dök Azis Salha upp i fönstret till polisstationen och viftade euforiskt med sina nerblodade händer till massans jubel.

Dessa är endast två av närmare 300 mördare som släpps fria, ett litet fåtal av dessa deporteras till Hamas-vänliga länder som Turkiet, Syrien och Norge, men flertalet blir kvar på Västbanken och Gaza. Erfarenheten visar att runt 60% av frisläppta palestinska terrorister återgår till sin gamla verksamhet, och hittills har 189 Israeler mördats med hjälp av terrorister som frisläppts vid tidigare fångutväxlingar. Israel betalar alltså trefaldigt för att få Gilad Shalit frisläppt:

1) Man betalar genom släppa fria terrorister som på så sätt kommer undan rättvisan, och säger därmed till framtida terrorister att de sannolikt inte kommer att tvingas avtjäna sina straff. Samtidigt säger man till allmänheten att rättsväsendet inte fungerar, och uppmuntrar i värsta fall till privata hämndaktioner.

2) Man betalar genom det incitament det ger till Hamas och andra terrorister att kidnappa ännu fler Israeler. Hamas har redan jublande svurit att börja leta efter nästa Gilad Shalit för att på så sätt tömma Israeliska fängelser på dömda mördare. Det euforiska mottagandet av dessa terrorister ger därtill Hamas en enastående propagandaseger.

3) Man betalar i alla de liv som kommer att släckas av de nu frisläppta terroristerna, en stor del av vilka kommer att återgå till att söka döda så många judar som möjligt.

Men den Pandoras ask som öppnats handlar inte endast om terroristerna. Det handlar även om Israel självt, och hur det ska handskas med framtida liknande situationer, liksom den uppblossande debatten fångutväxlingen gett upphov till. Vissa anklagar direkt eller indirekt familjen Shalit för egoism. pga av den frenetiska kampanj de fört mot de Israeliska regeringar som sökt hantera frågan, liksom för att koncentrerat sin kampanj just på dessa, istället för att gå via FN, Human Rights Watch och Whashinton, i ett försök att internationalisera frågan.

Men diskussionen handlar framför allt om hur man ska kunna få stopp på en ond cirkel av segrar för Hamas, kidnappningar och nya terrordåd. Regering efter regering har visat att de inte kunnat leva upp till stora ord om att “vägra förhandla med terrorister”. Följaktligen debatteras hur det ska göras omöjligt för regeringar att ge efter.

Det vanligaste svaret är dödsstraff. Om man avrättar terrorister som mördar eller deltagit i operationer där människor mördats så finns det inga fångar med blod på händerna för Hamas och andra terrororganisationer kvar att förhandla om. Bortsett från de vanliga invändningarna man kan ha mot dödsstraff så finns det ytterligare ett par problem med den lösningen. Dels avskaffades dödsstraffet i Israel (utom i extrema undantagsfall) för fredstid redan 1952, den ende som avrättats enligt civila lagar i Israel är Adolf Eichman. Och att bli den första västerländska demokratin att införa dödsstraff i modern tid vore inte oproblematiskt i en värld där trenden går åt motsatt håll. Men det finns även ett Hallachiskt problem. Talmuds vise, i uttolkningen av den munliga lagen, kringgärdade nämligen dödsstraffet med så många restriktioner att det blev praktiskt ogenomförbart, och många rabbiner av idag skulle hävda att dödsstraffet endast kan återinföras efter Messias ankomst, templet återuppförande och Sanhedrins återinstiftande.

Jag är själv motståndare till dödsstraff. Men kan man inte hitta ett annat sätt att förhindra att man i framtiden släpper lös de smutsigaste av vidriga mördare så att de kan återgå till att försöka mörda så många civila som möjligt, så kommer jag att ha mycket svårt att argumentera emot det.

Liknande poster:

1. Gilad Shalit kan vara på väg hem
2. Så vill Hamas ha krig nu – och varför?

Sedan dess har raketerna haglat här i södra Israel och själv har jag fått huka under flyglarmet 4 gånger. Sista gången för ett par timmar sedan, då en människa dödades och 4 skadades allvarligt i min hemstad Beer Sheva efter att ett hus träffats. Under Shabat-dygnet tycks ett 90-tal raketer avfyrats mot Beer Sheva, Ashdod, Ofakim och Kiryat Gat. I Ofakim skades en 4-månaders bebis av splitter, liksom en 8-årig flicka, och ytterligare ett antal skadade har rapporterats. Dessa raketattacker har både PRC och Hamas tagit på sig ansvaret för. Vilket som stämmer spelar mindre roll, eftersom Hamas har makten att tvinga de mindre terrorgrupperna till passivitet. Det är inte helt enkelt att begripa hur Hamas resonerar, men här är 3 tentativa teorier:

1) Den 4 maj undertecknade Hamas och PLO en överenskommelse om att bilda en enighetsregering. Längre än till undertecknande har det dock inte kommit och förhandlingarna har gått i stå. Hamas har anklagat PLO för att förhala. Den stora stötestenen tyck vara Hamas vägran att låta Salam Fayyad sitta kvar som palestinsk premiärminister. Fayyad är dock värdefull för PLO eftersom hans arbete med att bygga upp den sociala och politiska infrastrukturen på Västbanken är högt skattad i Via Huset liksom i EU. Attackerna kan vara ett sätt för Hamas att påminna Abbas om dess inflytande och skämma ut honom inför den planerade FN-omröstningen om erkännande av en Palestinsk stat i September.

2) Efter Mubarak-regimens fall har Sinai-halvön rasat ner i anarki. Beduinerna har tagit över helt och vissa av dem har hjälpt till att öka vapen importen till Gaza exponentiellt sedan den Egyptiska revolutionen. Mot betalning. Detta uppskattas inte av Egypten. Sinai är det viktigaste turistområdet i landet och står för en stor del av landets BNP. Inte heller Israel är roade och som ett resultat har Israel i veckan tillåtit den största Egyptiska truppnärvaron i Sinai sedan 6-dagarskriget för att försöka återställa ordningen. Men Hamas som har haft sötebrödsdagar och kunnat bygga upp sin vapenarsenal som aldrig tidigare vill förstås kunna fortsätta sin vapenimport via Sinai. Terrordåden kan ses som ett sätt att protestera mot Egypten och dess armé.

3) Den senaste veckan har uppgifter i israelisk press gjort gällande att Hamas-ledaren Khaled Mashal varit i Egypten för att förhandla om frisläppande av den israeliska soldaten Gilad Shalit. Det har tidigare funnits klara motsättningar mellan det Damaskus-baserade ledarskapet och terroristgrenen i Gaza, liksom mellan terroristerna i Gaza och Gazas politiska ledare. Attackerna kan delvis vara ett försök att förhindra en förhandlingslösning om Gilad Shalit.

Detta är naturligtvis bara spekulationer. Men omfattningen av attackerna är för stor för att förklaras bort med att Hamas-ledningen bara låter de olika terrorfraktionerna lätta på trycket genom att tillåta lite begränsat skjutande. Och det finns samtidigt finns inga tecken på att Hamas skulle önska sig en total konfrontation just nu. Så någonting är de ute efter. En sak är dock klar. Om Hamas inte önskar sig ännu en Operation Cast Led, så är det hög tid för dem att dra i handbromsen. Tämligen omedelbart.

“Ofer “Ohyrans Moder” Maimon, en av till synes otaliga aggressivt svenskfientliga judesmutspropagandister på nätet…” samt “Notera hur den självgoda lilla judeloskan Ofer “Kosherslaktaren och Spädbarnspenissugaren” Mammon medvetet skriver “Muhammed Omar”, inte “Mohamed Omar”.

Detta för att jag, om jag rätt förstår de någon vingliga kringresonemangen, skändligen kritiserat Mohamed Omars all märkligare åsiktsfränder, stråltanter och andra. En intressant parentes är att de lustfyllt formulerade förolämpningarna är avfattade på klanderfri svenska, liksom tyder på en viss bildning (mammon). Men som alla vet – någon svensk antisemitism finns inte…

Men säg det onda som inte för något gott med sig. En katolsk polare, gift med en en synnerligen sympatisk muslimska för övrigt (vi judar är ju så hatiska mot icke-judar ju), låter meddela att Mohamed Omars antijudiska nättidning Friaordet.nu lagts ner. Jag surfar dit och mycket riktigt:

“Friaordet.nu har sedan en tid tillbaka lagts ner.

Anledningen till detta beror på oöverbryggliga meningsskiljaktigheter mellan redaktionsmedlemmarna.

Webbplatsen kommer finnas kvar under en begränsad tid, endast som ett arkiv av de artiklar som tidigare publicerats på tidningen.”

Jaha ja. Vadan detta? Jag pallrar mig över till herr Omars blogg men där finns inga ledtrådar att finna. Men det är ingen nyhet att extremister har en smula svårt att komma överens med varandra. Om jag inte missminns mig fanns exempelvis fem olika trotzkistiska partier i Stockholm i mitten av 80-talet, som samtliga ansåg att de övriga uppvisade “småborgerliga tendenser”. Ska man spekulera så kan det möjligen handla om herr Omars omfamnande av de iranska shia-mullorna, liksom hans brutala kritik av Osama Bin Laden och Wahabismen – tre frågor som lätt sår split runt den i övrigt mysiga islamistiska lägerelden. Vi lär dock aldrig få veta. Extremisters hyllande av det fria ordet brukar göra halt vid rätten att skriva hatpropaganda mot sina antagonister. Övrig öppenhet gör sig icke besvär.

Mohamed Omar är en märklig person som blandar en god formuleringskonst och en anmärkningsvärd borgerlig bildning med judehat och de mest vansinniga dumheter så fort diskussionen rör judar, Israel och Palestina eller Sionism. Man kan bara hoppas att han någon gång kommer i tillräcklig konflikt med sig själv för att ta time out och fundera igenom vad han egentligen sysslar med. Att sprida judehat är inte en käft betjänt av, oavsett religion, nationalitet eller politisk uppfattning.

Att en tidning som primärt ägnat sig åt att återupprätta nersolkade legender om judiska brunnsförgiftare, judiskt ritualmördande och judiska konspirationer syftande till världsherravälde har gått i putten, kan hur som helst bara beskrivas som en enda sak. En seger för det fria ordet.

Det som däremot är svårt att förstå är hur i H-E en kolumnist i en liberal kvällstidning tänker när han ställer upp på en intervju med landets kändaste judehatare, i en tidnings vars etta i skrivande stund lyder: ”Judiska brunnsförgiftare – antisemitiskt påhitt eller antiarabiskt faktum?”

Ur led är tiden.

Bitter Hammargren skriver i Svd att “I fråga om Syrien framträder en ohelig allians där Israel, USA och Iran vill att Assad sitter kvar vid makten.” Tanken tycks vara att USA och Israel skulle oroa sig för att Syrien, som styrs med järnhand av en Alawitisk minoritet, skulle sönderfalla längs etniska förkastningssprickor och att kaos skulle utbryta, ett kaos som skulle kunna spilla över den Israeliska gränsen med Syrien.

Resonemanget haltar, även bortsett från den tröttsamma ryggmärgsreflexen att skylla världens elände på Israel och USA, eller påståendet att dessa skulle vara i allians med mullornas Iran. Att Israels gräns med Syrien varit lugn sedan sexdagarskriget har ingenting med Assad-regimens kärlek till Israel att göra. Den bygger på en Syrisk – synnerligen dyrköpt – realpolitisk insikt att de ingenting har att hämta i militära kraftmätningar med den judiska staten. När Israel i perioder av Syrisk provokation har gjort F16-överflygningar av Damaskus har den Syriska regimen omedelbart beordrat ner sitt flygvapen på marken. När Israel bombade en Syrisk reaktor 2007 försökte man först tysta ner saken. Resonemanget haltar ännu mer om man betänker att Syrien konsekvent har ägnat sig åt att driva proxy wars mot Israel via Hizballah och Hamas, som man stött med vapen, logistik och pengar, liksom åt att agera mellanhand till Irans stöd till samma organisationer. Som den cyniske Libanesen uttryckte saken: “Syrien är beredda att bekämpa Israel till den sista Libanesen”. Det är hur som helst på intet sätt självklart att en Syrisk Sunniregim med demokratiseringsförväntningar på sig skulle vara sämre från ett Israeliskt perspektiv, låt vara att det antagligen inte heller skulle innebära en förbättring.

Ett annat argument som hörts är att Assad-regimes fall skulle vara problematiskt för landets kristna minoritet. Det är i bästa fall ett osäkert argument. Cirka 10 % av Syrierna är kristna. Enligt uppgift har därtill cirka 350 000 Irakiska kristna flytt till Syrien för att undkomma Islamistisk förföljelse. Men trots att de kristnas situation i Syrien är bättre än i Irak eller Saudi-Arabien, så är den ändock mycket dålig. Förföljelse och diskriminering är vardag. Det är inte heller här klart att ett regimsskifte skulle förvärra de kristnas situation.

Men det finns andra perspektiv. Ett av dem är det gamla “The Devil you know”-argumentet. I ett Mellanöstern som för närvarande ser ut som ett korthus i styv kuling kan det från Väst-håll finnas ett visst motstånd mot att underminera en regim som är en förutsägbar geopolitisk spelare. Därtill kommer att ett ingripande i Syrien inte har några förutsättningar alls (under nuvarande förhållanden) att passera säkerhetsrådet i FN. Samt att Syriska Kurdistan gränsar till Turkiska Kurdistan, vilket innebär att ett militärt ingripande i Syrien skulle göra den strategiskt viktiga Nato-medlemmen Turkiet synnerligen nervös. Och att någon annan part än Nato skulle ingripa förefaller otänkbart.

Jag tror dock att det som slutgiltigt omöjliggör ett militärt ingripande är att den nödvändiga ledargestalten USA definitivt inte är intresserat. Dels sitter USA redan fast i två tämligen impopulära krig, och Obama-administrationen har helt enkelt inte råd, varken politiskt eller ekonomiskt, att ge sig in i ännu ett krig som rimligen kommer att innebära kritik på hemmaplan, liksom spänningar inom Nato och diplomatisk fientlighet från Ryssland och Kina. Slutligen saknar Syrien betydande oljetillgångar (Libyens oljereserv är dubbelt så stor som USA:s), vilket innebär att USA, med sin extremt oljeberoende ekonomi, saknar realpolitiska motiv för en militär insats, som dessutom skulle ha en realpolitiskt osäker utgång.

Relevant vidareläsning

New York Times

Countdown for Christians in Syria

Christians flee Iraq, find Syria ‘ruthless’