Det här är en mur:

(Den israeliska apartheidmuren nära Hebron)

Det här är ett “staket”:

(Det amerikanska staketet längst med den mexikanska gränsen)

Jag tänker faktiskt inte ta en diskussion om någon av deras vara eller icke vara [1], men ingen av dem är de enda i sitt slag. Varken av bilderna beskriver vad de föreställer som helhet, situationen runt deras uppkomst eller duger som argument för eller emot. Beskrivningen barriär tycker jag passar alldeles utmärkt i båda fall. Varför märker jag ord? Helt enkelt för att jag har svårt att ta på allvar en debattör som inte kan skilja på argument och retorik.

[1] – Okejrå. Hur den (israeliska varianten) är dragen suger. I övrigt så har Israel rätt att definera sin gräns precis som de vill, och om ett antal mil stängsel och asfalt gör att någon slipper bli sprängd så är det värt det. Och ju färre israeler som blir sprängda, ju mindre ursäkter har IDF för att hänga på Västbanken och alla blir gladare.

Edit: Klockan var sent, och i mitt googlande lyckades jag faktiskt plocka en bild från helt fel tab, något som en kommentator snabbt påpekade. Jag skäms, ber som hemskt mycket om ursäkt och påpekar att det inte alls var meningen. Bilden på den amerikanska barriären är utbytt mot en mer passande, som jag norpat från National Geographic. My point remains the same, though.

Med en enastående brist på kontext lyckas Reuters trycka ur sig telegrammet Israel minister warns Palestinians of “holocaust”.
Under dagen hann den rättas till Israeli official warns Palestinians of “shoah”. Det hindrade dock inte SvD, DN och vartenda pallemupp med blogg att sätta det i tryck. Visst är det jobbigt när man måste förstå nyheterna innan man skriver om dem?

Shoah är det hebreiska ordet för katastrof.
Hashoah är ett idiom som betecknar förintelsen.
De två blandas aldrig ihop i Israel.

Via Melanie Phillips och Rogntudjuu!

Jag tänker inte ens uttala mig om pjäsen, den är så uppenbart polemisk att den bara kan klassas som ideologisk onani, för att felcitera en av mina medskribenter. Jag skulle inte heller direkt klassa henne som “en symbol för konflikten i Mellanöstern”, som Stockholms Stadsteater så färgrant beskriver henne.
Fascinerande är dock ett par punkter. En är den ändå ganska kulturella utbredningen som Pallywood har fått (vi kan diskutera den kulturella signifikansen av vita kvinnor som blir dödade i konflikt mellan infödingarna en annan gång).
En annan är att pjäsen inte alls tar upp hennes död, runt vilken det låg en kontrovers då det begav sig. (Jag tänker inte uttala mig där heller, jag tycker dock att hon under omständigheterna klarat sig rätt väl efter att ha som påstått blivit överkörd två gånger av en bulldozer på sådär 49 ton).

Vad det gäller verklighetsuppfattning citerar jag recensenten Clive Davis vid The Times:

As she jots down thoughts in her notebook and fires off e-mails to her parents, she declares that “the vast majority of Palestinians right now, as far as I can tell, are engaging in Gandhian non-violent resistance”. Even the late Yassir Arafat might have blushed at that one.

Göteborgs Stadsteater
Stockholms Stadsteater
Rachel Corries minnessida
Rachel Corrie Facts (kritisk)
Rachel Corrie på Wikipedia

Fotnot: Ja, jag tycker att Rachel Corrie, Alan Rickman och alla som ens funderat på att se pjäsen är antisemiter, och jag tänker använda alla mina kopplingar till Bonniers, IMF, ATTAC, tredje internationalen och OPEC för att se till att alla dör en ond bråd död (om så inte redan skett). Jag anser att all legitim israelkritik ska omedelbart tystas och att åsiktsfrihet bara är tjafs (förutom min rätt att kritisera andras åsiktsfrihet), vilket är ganska tur eftersom jag redan kontrollerar media. Jag anser även att konflikten är fullständigt ensidig och att jag är utvald för att det står så i bibeln. Glömde jag nåt?

Hur varmt och skönt det än känns att dissa den där israeliska avocadon (var så välkommen, slipper jag leta så mycket efter nån som är mogen), så är en ekonomisk bojkott av Israel dödfödd av helt andra anledningar. Fruktexport är bara nån procent av den israeliska exporten, majoriteten ligger i teknik. Exempelvis skyddas din lokala Coopbutik antagligen av det israeliska företaget Checkpoint, och har du en Pentiumprocessor i datorn är du så välkommen att försöka löda bort MMX-instruktionerna.

Det som är som hetast i tapeten är dock en akademisk bojkott av Israel, mot vilket ett ganska enkelt argument räcker: Den israeliska akademian är den mest progressiva grupperingen i Israel, och en bojkott av densamma vore att bojkotta kärnan i den israeliska fredsrörelsen.

Vänder man på steken gäller dock samma argumentation vad det gäller Gaza. Hamas är givetvis en förkastlig organisation, deras stadgar förespråkar folkmord och deras retorik är avskyvärd, för att inte tala om deras handlande gentemot Israel och sina medpalestinier (jag skiter i hur demokratiskt vald man är, att kasta meningsmotståndare från femtonde våningen är fortfarande inte okej).

De tre ovanstående argumenten gäller dock fortfarande vad det gäller Hamas. De bryr sig inte, de tar ut det på civilbefolkningen och det har i grunden ingen effekt. Dessutom, vilka är det som israelerna måste behålla kontakten med? Tokjihadisterna kommer man aldrig att övertyga och det är mest en tidsfråga innan samtliga spränger av sig fingrarna. De kommer att försvinna efter konflikten, inte dessförinnan.
En hörnsten i konflikten är bristen på humanisering parterna emellan. Den grupp som kommer att rädda Gaza är pragmatikerna, och det är den gruppen som ser Israel som en potentiellt bästa vän istället för ärkefiende. Vilka är det? Den försvinnande lilla gruppen palestinier som har fört och för handel med Israel, och de som drabbas hårdast av bojkotten. Kanske dags för den israeliska pragmatismen att ta en ny vändning?

Edit: Stavning

Som tur är så behöver ingen oroa sig, Sveriges Radio har nämligen tagit på sig att driva den gamla myten vidare i sin radiouppsättning av Naomi Wallaces pjäs Över Konfliktens Gränser, en pjäs som på ytan ska handla om försoning och förståelse, men vars huvudsakliga tematiska element handlar om hur “Israel använder organ från palestinier som dödas under strid till sjuka judar”.

Det som är så ironiskt är att Wallace kunde ha framfört sitt tematiska element med exempel ur verkligheten, men väljer istället att demonisera en folkgrupp på ett sätt som bara är obehagligt.

*För all del kan man minnas hur den tesen på ett ganska lumpet sätt bedrevs av den självutnämnt objektive fotografen och journalisten Donald Boström i sin bok Inshallah, en bok där Jan Guillou exmpelvis lyckas hävda att tyska polisen sköt ihjäl gisslan i München -72.