Al Hamatzav » Isak Korp

En istanbullkväll

Isak Korp — Wed, 09 Nov 2011 22:36:58 +0000

Surrealistiskt. Suddigt, svårdefinierat, onamatopoetiskt såtillvida att till och med ordet i sig försätter dina talorgan i ett tillstånd som påminner om ordets lexikala betydelse.

Jag har mer än en gång reagerat på hur människor efter att ha varit med om olika hemskheter ofta använder detta ord för att återberätta sina upplevelser. För att vara ärlig så måste jag nog erkänna att jag lika många gånger kommit på mig själv med att avtrubbat störa mig på ordets torftiga och otillfredsställande roll i förhållande till sammanhanget. Surrealistiskt. Hittade du inget bättre ord?

Men när jag för två veckor sen stod i badrummet och förberedde mig för att ta en dusch förändrades allt. Jag slängde av mig mina kläder för att i ögonblicket de nuddade vid golvet höra en explosion. Surrealistiskt. Inom loppet av en nanosekund möttes vi åter igen då min mentala tunga långsamt snubblade över tre konsekutiva konsonanter. Jag ropade efter min fru. Hon öppnade badrumsdörren och såg lika förvrängd ut som jag kände mig. Tillsammans gick vi till vardagsrummet och såg utanför en rasande mobb på trettio personer som våldsamt sparkade sönder samtliga bilar parkerade på vår gata. Vad hade hänt? Vilka var de? Var någon skadad eller Gud förbjude, död? Jag öppnade fönstret och hörde hur grannarna mellan vårt lägenhetshus och det över gatan diskuterade hejvilt.

- Där ser ni. Terror på våra gator, här, mitt i Istanbul, ropade en man beskyllande.
- Fortsätt ni att skänka donationer till Van. Här har ni eran avkastning, era naiva idioter! Mera militärer österut! fortsatte han ilsket tills han blev avbruten av en äldre kvinna från fönstret under honom.
- Nej! Skicka inte era söner österut! Låt dem inte göra militärtjänsten! Hur ska de kunna vinna i bergen när de inte ens klarar av att hålla gatorna här säkra?

Jag ville säga något. Kritisera, ifrågasätta, bidra, men jag kunde inte. Det var inte min strid, mitt land, men det var ju min gata? Istället satte jag på TV:n för att se om nyheterna kunde förklara vad som just hänt, två minuter innan, på min egen gata. Surrealistiskt.

Dubbelmoralen i Ankara

Isak Korp — Wed, 09 Jun 2010 21:30:21 +0000

Det senaste året har Turkiets premiärministers, Recep Tayyip Erdogan, retorik mot staten Israel förvärrats avsevärt och minst sagt tagit dramatiska uttryck. Det började i Davos 2009 med att världen fick se en ilsken Erdogan höja sitt pekfinger mot Shimon Peres och skandera “One minute!” i ett rop om att få mer tid att tala. Slagen på fingrarna bestod bl.a av hänvisningar till uråldriga budord om att man inte ska döda. Att Shimon Peres innan tumultet hade försvarat sig med resonemanget att förlusten av människoliv är lika tragisk oavsett om den sker osammanhängande under 10 år eller i konsekutivt följd om ett par dagar påverkade inte Erdogan. I oktober 2009 eskalerade osämjan ytterligare då Turkiet förvägrade Israel inträde till den årliga flygövning Anatolian Eagle och därmed avvek från ännu en tradition i sina diplomatiska förbindelser med Israel, som under övningens nioåriga livstid deltagit fem gånger. Efter den minst sagt misslyckade bordningen av de turkiska fartyget Mavi Marmara såg världen hur en relation – som tidigare definierats av gemensamma insatser mot terrorism, militärt samarbete och vapenaffärer med ett årligt värde av miljarder kronor – bytte skepnad och tog uttryck i en hemkallad ambassadör och medial polemik.

Det är i denna polemik det uppstår en självlysande dubbelmoral hos den turkiska premiärministern. I lördags talade Erdogan på en presskonferens, som bl.a sändes av den turkiska kanalen Haber Türk, och redogjorde för sina tankar kring den senaste händelseutvecklingen. Han började med att betona allvaret som de turkiska aktivisternas död innebar men var noga med att understryka vikten av att förstå att det som Israel har gjort är en aktion mot hela världen, och inte bara Turkiet. Hade så varit fallet skulle saker ha sett mycket annorlunda ut, menade Erdogan. Med undantag för det eventuellt underförstådda hotet är det inget annat än rimligt att hysa förståelse för en premiärministers uttalade bekymmer över döda medborgare, men där stannar maskineriet. Därefter höjde nämligen Erdogan rösten och klargjorde att han “vägrar acceptera Hamas som en terroristorgansation” när det är uppenbart att “de är en motståndsrörelse som försvarar sin egen mark”. Erdogan övergick således från att beklaga det tragiska till att uppmuntra det. Marken som enligt Erdogan tillhör Hamas utgör en yta på 360 km2 (Gazaremsan) och marken som tillhör Hamas enligt Hamas själva innefattar Israels helhet och innebär en välartikulerad önskan att göra sig av med den judiska befolkningen. En annan välartikulerad önskan som i samband med Operation Gjutet Bly framfördes av Mahmoud al-Zahar, en av Hamas grundare, bestod av legitimiserandet av dödandet på judiska barn världen över. Att organisationen sporadiskt avfyrar raketer in över civila områden i södra Israel utan att besvära sig med att söka militära mål är heller ingen nyhet. PKKs utstakade ambitioner däremot är att upprätta en kurdisk stat i östra Turkiet, ett område där en överväldigande majoritet är och har varit kurder i flera tusen år. PKK har ett brokigt förlutet med bombningar mot civila mål men hur vi än vrider och vänder på det så är det ett faktum att de, under de senaste åren, uteslutande har attackerat militära mål. Huruvida PKK är en terroristorganisation eller motståndsrörelse som försvarar sin egen mark råder det enligt Recep Tayyip konstigt nog inga tvivel om. Aktören i konflikten på Erdogans egen bakgård kan vid närmare granskning alltså tyckas drabba civila i mindre utsträckning än den som som Erdogan nu öppet försvarar. Min poäng är att det går att hysa åsikter mellan himmel och jord om PKK, Israel respektive Hamas, men det är fullkomligt omöjligt att undgå eller förneka faktumet att Erdogan har svårigheter att skilja äpplen från päron, i synnerhet då några av dessa växer i hans egen trädgård.

Fällan Är Gillrad

Isak Korp — Mon, 07 Jun 2010 13:27:28 +0000

Enligt DN kommer den iranska regimen i slutet på veckan att skicka hjälpfartyg mot Gaza, eventuellt eskorterade av stridsfartyg a la det revolutionska gardet. De sistnämnda är kända för att bland annat ha satt 14 åringar iklädda dunjackor tejpade med eltejp och sedan ha skickat dem först in i det irakiska minfälten under Iran-Irak-kriget i slutet på 80-talet. Idén med eltejp och dunjackor bottnade i de praktiska fördelarna då det var dags att samla ihop tonåringarnas kroppsdelar och begrava dem som martyrer. Nämnde jag att det i krigstid var populärt bland mödrar att skänka sina söner till gardet som lät dem gå ovanstående öde till mötes?

Vad som nu har hänt är att de turkiska aktivisternas dödsönskan, och med stor sannolikhet IDFs dåliga förberedelse, har renderat ett våldsamt scenario som har underblåst det internationella samfundets kritik mot blockaden av Gaza. Tonen är tuffare än på länge och förväntningarna på lättande åtgärder från Israel likaså. Irans timing är illavarslande bra. Lasten ombord de iranska fartygen kommer med största sannolikhet att bestå av förnödenheter. Poängen är nu emellertid inte att förse Gaza med hjälp eller vapen, utan att utnyttja Mavi Marmaras kölvatten och rida på vågen av det internationella samfundets kritik för att provocera fram en reaktion från den israeliska militären. Det är i denna fusion av omständigheter som Iran har mycket att vinna – lasta en båt med lite medicin och kläder (eller ingenting vet ja), deklarera goda avsikter och skicka den mot Gaza. Frågan lyder dock, kommer Iran att respektera Israels blockad av Gaza och låta båtarna genomsökas och sedermera eskorteras till Ashdod?

Källor:

http://www.dn.se/nyheter/varlden/iran-sager-sig-vara-redo-att-assistera-gazafartyg-1.1117409

Artificiella Blindfläckar

Isak Korp — Sun, 06 Jun 2010 18:53:22 +0000

I dagens Taraf (en liberal turkisk dagstidning) publicerades en intervjuartikel baserad på frågor direkt besvarade av Amira Hass, den israeliska journalisten som bl.a är känd för sitt uppseendeväckande val att bo i Gaza. Artikelns rubrik lyder “Är du inte Israel så dör du.”
Innan Hass frågor hamnar i strålkastarljuset avlägger Tarafs journalist, Tugba Tekerek, sina egna teorier kring händelsen på Mavi Marmara. Gällande frågan “Varför dog det nio personer [på Mavi Marmara]?” tar hon först upp skeppen som Free Gaza Movement framgångsrikt lyckades skicka till hamnen i Gaza mellan 2008 och 2009 – varför stoppades inte skeppen då men nu? Israels vilja att nu börja blockera hamnen i Gaza förklaras som en konsekvens av Operation Gjutet Bly samt faktumet att motståndet mot blockaden har växt de senaste åren. Så här långt känns resonemanget logiskt. Att den ena parten i en väpnad konflikt väljer att tillämpa försiktighetsåtgärder för att begränsa fiendens tillgång till vapen är inget konstigt. Att nämnda åtgärder sedermera ökar i takt med frekvensen av väpnade strider är även det föga förvånande. Här stannar vi och påminner oss själva att det hamnar om just försiktighetsåtgärder, säkerhet och kontroll. Skulle båtarnas last inte ha betraktats som farlig skulle den konsekvent ha förts in i Gaza av Israel. Faktum är att merparten av lasten, enligt DN, står och dammar vid gränsövergången i Kerem Shalom i väntan på att Hamas släpper in den.
Det är efter detta utlägg som Tekerek börjar slira i sitt resonemang. Ytterliggare ett skäl till att Israel dels stoppade skeppen den här gången, och även indirekt till att nio människor förlorade livet är nämligen enligt Tekerek att “[besättningen] inte bara var hippies utan även vänsteranhängare och välorganiserade muslimska grupper”. Om nu Tekerek menar att grupper av denna karaktär har en större förkärlek för våld än andra grupper, eller att soldaterna i IDF gärna skjuter skarpt mot muslimer och vänsteranhängare, framgår först inte. Hon väljer dessutom att inte nämna några av de turkiska dödsoffernas önskningar att bli martyrer, eller hur dessa önskningar kan ha påverkat klimatet när IDF bordade båten. Varför inte då, kan man fråga sig.
Efter Tekereks oroväckande selektiva spekulationer ställer hon Amira Hass frågan huruvida de israeliska parterna väntade ett sådant motstånd på Mavi Marmara. Amira Hass förgyller då Tekereks frågeställningar genom att klargöra, “IDF väntade inte ett motstånd av ett sådant slag, därför tror jag inte att deras avsikt var att döda. Men om motstånd görs av någon annan än judiska bosättare på högerkanten är israelisk militär utbildad att döda utan att tänka. Med andra ord spelar det ingen roll vem de möter.” Med andra ord framställer Amira Hass IDF som en samveteslös mördarmaskin, utbildad att mörda allt utom judiska bosättare. I artikelns sammanhang, där Tekerek anger förekomsten av muslimer och vänsteranhängare som ett skäl till att 9 människor miste livet, målar hon tillsammans med Amira Hass ett vidrigt porträtt av den israeliska armén. Ett porträtt vars sanningsenlighet skulle innebära att mord är en vara speciellt avsedd för angängare av vissa trosuppfattningar och politiska inriktningar. Jag är mycket intresserad av att höra vad de skribenter som tjänstegjort i IDF har att säga om detta.

Personligen tror jag hellre på att våldet på Mami Marmara kan härledas till bristfällig planering å IDFs vägnar och en hetsk stämning, avsiktligt eftersträvad av aktivister med önskningar om att förverkliga sina drömmar om att bli martyrer. I synnerhet då bordningen av det efterkommande fartyget gick alldeles smärtfritt. Frågan är varför en sådan uppenbar och stark faktor lyckas undgå Tarafs Tugba Tekerek. Kan det vara så att det rör sig om en artificiell blindfläck?

Källor:

http://www.dn.se/nyheter/varlden/turkiska-aktivister-ville-do-som-martyrer-1.1116589
http://www.taraf.com.tr/haber/israilli-degilsen-olursun.htm (turkiska)