Al Hamatzav » Eleni Schmidt

Amos Oz 70 år

Eleni Schmidt — Wed, 22 Apr 2009 21:00:58 +0000

Amos Oz, en av de mest intressanta författarna i vår tid, fyller sjuttio år den fjärde maj. Hans hemstad Arad kommer att fira detta med en festival med musik, uppläsningar, diskussioner, litterära analyser och en rockkonsert, kort sagt en drömfest för alla OZ beundrare. Oz förtjänar all hyllning för sina kulturella insatser, men jag kan inte låta bli att skänka en tanke till hans familj. Jag menar, en man som blir firad av en hel stad som ställer till en festival för hans skull, kan denne man undgå att en aning, ehm, självbelåten? Kan man till exempel be en sådan man att hjälpa till med disken?
Själv kommer jag att fira hans födelsedag med en 10 sidig marxistisk analys av Min Michael, som jag hoppas blir till belåtenhet. Eller kanske bara en snabb hyllning till författaren som gav den kvinnliga galenskapen ännu en röst, utan att själv vara varken kvinna eller galen.

http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-3703570,00.html

http://www.haaretz.com/hasen/spages/1077156.html

Dålig PR av PA

Eleni Schmidt — Sun, 05 Apr 2009 22:37:49 +0000

Dålig PR av PA
Häromveckan spelade orkestern Strings of Freedom en konsert för förintelseöverlevare i Israel. Orkestern består av palestinska undomar från Jenin, ett fattigt, hårt drabbat flyktingläger.
Wafa Younis, en israelisk arab och orkesterns dirigent kallade konserten en fredskonsert och dedikerade en av sångerna till en israelisk soldat som ar fånge I Gazaremsan.Efter konserten tog de unga musikerna och publiken bilder av varandra under småprat.
Kunskapen om förintelsen ar dålig i det palestinska samhället. Förnekande eller jämförelse med den israeliska ockupationen är vanligt. “I feel sympathy for them,” said Ali Zeid en artonårig keyboard spelare om sin publik. Han berättade for Haaretz att han var shockad nar han fick lära sig om förintelsen. Men vissa delar i det palestinska samhället tycks anse att medlidande och respekt för nazismens offer gör att deras eget anspråk till ett eget land mindre värt. Ett exempel på det är Adnan Hindi, som är motsvarande
kommunordförande i Jenin. Hindi och hans meningsfränder splittrade orkesten och förbjöd Younis att besöka lägret igen. Younis anses ha utnyttjat barnen för politiska syften, och bagatelliserar det palestinska folkets lidande, menar man. Det är ingen tvekan om att befolkningen i Jenin har lidit mycket, särskilt barnen, som nu alltså inte har sin orkester langre.
Man kan tycka att de förtjänar att spela i en orkester, både som terapi och som utveckling. Man kan tycka att palestinska barn inte bara behöver en bra utbildning, mat, säkerhet, en egen stat, och en framtid utan våld, utan även onödiga saker som musik, litteratur, teater och sport. Man kan tycka att det var en fin gest som de gjorde mot Förintelseöverlevande. Man kan också tycka att Adnan Hindi brister i sin PR utövning.

http://www.haaretz.com/hasen/spages/1074678.html

http://www.haaretz.com/hasen/spages/1075234.html

Boktips: The Rabbi’s Cat

Eleni Schmidt — Sun, 29 Mar 2009 12:30:28 +0000

I’m nocturnal, unpredictable, and deeply ethical….

Kan en katt genomgå en Bar Mitzvah? Ja, i Joann Sfars värld är det möjligt. Joann Sfar är tillsammans med Marjane Satrapi Frankrikes – och möjligen Europas – mest talangfulla serietecknare. Mångfaldigt prisbelönt har han hunnit skriva över 100 böcker för barn och vuxna.

I den grafiska romanen the Rabbi’s cat får vi möta en grå katt med ovanligt långa öron, som komplicerar livet för sin Husse, en Algerisk Rabbin, och dennes vackra dotter. Tiden är förmodligen 30-tal, även om det här är sagans värld. En dag, efter att hrm, en beklaglig olycka drabbat hushållets papegoja kan katten plötsligt tala. Det visar sig att katten är mycket beläst, och snart brottas katten och hans husse med kniviga filosofiska frågor. Hur kan det vara ens eget fel om man blir dödad? Varför måste kvinnor klä sig anständigt? Är det alltid fel att ljuga? Vem säger att man måste tygla sina naturliga instinkter tills man gift sig? Vem säger att Gud överhuvudtaget finns, eftersom man varken får säga hans namn eller avbilda honom? Och kanske viktigast av allt, vilket djur är bäst enligt bibeln, katten eller hunden?

Detta och andra viktiga frågor brottas både katten och hans husse med. Samtidigt hotas Rabbinens anställning, hans älskade dotter blir förälskad i en osnuten fransman, något som gör att familjen beger sig Frankrike eller som rabbinen utrycker det, Eskimolandet.

Hela boken är en slags kärleksförklaring – om än kritisk sådan- till den sefardiska kulturen, som han har med sig från sin fars sida.

Joann Sfar berättar i intervjuer att han inte är religiös, och boken kan ses som en mild, humoristisk protest mot religiös tro. Eller är den det? Rabbinens gudstro ges lika mycket respekt som kattens ateism. Några enkla svar ges inte – det enda som är självklart är humorn och medkänslan, till och med med bokens mindre behagliga personer. Teckningarna är vackra, om än ojämna.. Ibland är katten mycket nogrannt tecknad, andra gånger liknar den mest en gigantisk råtta med ett illistiskt leende.
Den som någongång grubblat över livets mening eller guds existens- det har nog de flesta -gillar absurd humor eller uppnosiga katter borde absolut läsa den här boken.

Förlag ar Pantheon Books, 142 sidor, softcopy. Priset enligt Amazon co uk är £10.99.
Boken kan köpas här.