Enjoy:

http://www.spiegel.de/international/world/0,1518,743456,00.html

Det faktiska Israel är annars en illa dold hemlighet som dock inte uppfattas utomlands. Har du en vecka att turista i Israel besöker du vanligtvis Tel Aviv, en snabbis i Jerusalem och de liberala askenasiska släktingarna som bor i en kuststad (ok, allt fler svenska judar har orientaliska släktingar men skillnaden är ofta inte enorm idag, även om den absolut finns).
.
Men de av er som läser israelisk media stöter ofta på diskussioner kring “staten tel aviv”, ultra-ortodoxa, politisk och social korruption, bosättare, afrikanska migranter, dåliga skolresultat och en arabisk befolkning som lever i ett parallellsamhälle. Välkommen till det verkliga Israel. Faktum är att redigt, välutbildat och ekonomiskt framgångsrikt folk är en trängd grupp. De blir fler, men alla andra blir fler snabbare. Misslyckandet att skapa lika förutsättningar för de 70 % av befolkningen som tillsammans håller på att evolveras till ett Israeliskt folk ökar fragmenteringen och extremismen i ett redan hårt prövat land. De fattiga har jobb men få möjligheter att bättra sin eller sina barns lott och det mesta ses som ett hot mot det lilla man har. Ineffektiviteten i samhället gör att bara de med specialkompetens får vettig lön medan många utbildade grupper får svältlöner. Det här märks inte så mycket i Tel Aviv som utgör en ofantlig koncentration av Israeliskt välstånd, men definitivt utanför. De av er som läser israelisk media känner också till att ultra-ortodoxa judar och muslimska araber väntas bli större del utav befolkningen. Det här behöver inte bli ett problem men är det utifrån nuvarande utveckling.

De ultra-ortodoxa som har flest barn av alla grupper i landet, läser inte engelska, geografi eller mattematik över årskurs 4. Du skapar inte bara människor utan möjligheter att arbeta utan även totalt ignoranta människor utan kunskap om omvärlden med demokratiska följder. 10 % av befolkningen men 24 % av alla barn som börjar årskurs 1 till våren. Jag är för religion och judendom men 100% mot haredi som de utvecklats i Israel. Det är ett onaturligt, människofientligt leverne. Könssegregation i synagogan är en sak, i samhället en annan. Att ogilla bristfällig moral i den moderna världen är en sak, att isolera sig i ignoranta enklaver är en annan. För de muslimska araberna är problemet annorlunda. Precis som i västländer råder en växelverkan mellan faktiska problematiska attityder hos gruppen och diskriminering som slår mot alla. Släpper man in dem mer i samhället betyder det inte nödvändigtvis integration utan eventuell starkare separatism stärkt utav större resurser. Att erbjuda gruppen bättre utbildning är dock en självklarhet och löser man de interna judiska problemen för det 70 % majoritetssamhället klarar man även att tackla stärkt intern palestinsk nationalism. En paradox är också att de ultra-ortodoxa judarna håller araberna stången demografiskt. Så den judiska majoriteten är inte hotad men den nuvarande är det.

Vad kan man göra som diasporajude? Två saker: Flytta till Israel och ge landet en relativt välutbildad, arbetsvillig person med erfarenheter av omvärlden (en delvis masochistisk handling men alla borde pröva på den, även om alla självfallet varken vill eller ska bo i Israel) och/eller bara skänka pengar till organisationer i Israel som jobbar för bättre utbildning för alla och som levererar faktiska resultat. Varje medborgare som går ut skolan med goda baskunskaper och BRA engelska är en medborgare som kommer kunna fatta bättre beslut för sin och sina medmänniskors framtid. Engelskan är särskilt viktig eftersom den öppnar världen utanför. Så glöm Iran, hotet kommer inifrån.

Just dynamiken är något Israel försöker framhäva i sitt försök att skapa ett positivare varumärke. Israel är ledande inom IT och och har så och så många bolag på Nasdaq. Landet har sedan länge varit en ledande nation inom handel med slipade diamanter och exporterar även jordbruksteknologi, läkemedel och kemiska produkter. Israeliska företag är ledande inom den internationella valutahandeln liksom internetspel. Intressanta pågående projekt är solcellsforskning, avsaltning och ett nationellt elbilsnät. Inget av detta ska förringas och är också helt klart fantastiskt, men ger samtidigt en skev bild av det ekonomiska läget i Israel och landets potential.

Först och främst bör påpekas att om Israel skapar mängder med företag så är det ytterst få av dessa som blir större en ett dussin anställda. Mentaliteten är att skapa, inte att administrera samtidigt som ett fruktat imageproblem gör att få bolag når internationell status (med ett stort undantag kallat TEVA). Att israeler ger ett osofistikerat slafsigt intryck hjälper inte heller i denna värld där tid är en bristvara och hunden döms efter håren. Den framgångsrika exportindustrin kan dessutom inte lösa de strukturella/sociala och demografiska problem som Israel lider utav och som landet gör förvånansvärt lite för att lösa. Snarare har den stratifierat Israel till ett land i tredje världen med stora klassklyftor som döljs av tjusiga medelvärlden.

För här tjänar mer än halva landet 4000 NIS (8000kr) eller mindre trots att BNP/capita passerat flera av EUs sydliga och östra medlemsländer, som trots det nog ger ett rikare intryck än Israel. Av den resterande halvan som ligger över minimilön är lönerna relativt Västeuropa/Nordamerika mycket låga samtidigt som kostnadsläget är högt, särskilt där jobben finns. Samma yrke som skulle ge en bra lön i Europa ger småpotatis i Israel varför det knappast är förvånande att 25 % av Israels akademiker (här finns iof många) verkar i utlandet.

Demografiskt finns ett stort problem i att ultra-ortodoxa och muslimska araber är de snabbaste växande grupperna i arbetsför ålder då dessa har låg formell utbildning och låg produktivitet. Detta skapar den ironiska situationen att det i Israel finns 300 000 gästarbetare från Asien/Afrika trots att det arbete dessa utför skulle kunna göras av landets egna medborgare. Men en öst/sydasiat eller afrikan gör flerdubbelt mer arbete för samma lön och av den anledningen finns varken incitament till effektivisering eller att anlita ultra-ortodoxa eller araber.

Utöver organisatoriska och demografiska problem lider Israel av mycket låg graden av tillit inom samhället som minskar transaktionshastigheten. Israel är ett äkta multikulturellt samhälle och ett av få utanför Afrika. Här finns till skillnad från andra immigrantländer inte en dominerande grupp för de andra att assimileras in i. Att vara israel är en tom identitet jämfört med att vara jude, men det senare kan man vara på många olika sätt. En marockansk jude är lika autentisk som en polsk och även om de tillhör samma folk är deras levnadssätt och världsåskådning starkt präglad av deras forna hemländer. Även om situationen naturligtvis blivit bättre med tiden och den gradvisa evolutionen av en homogen israelisk jude lider samhället av liknande åkommor som andra mångkulturella länder (din nästa är de som tillhör din grupp) med ohederlighet och misstänksamhet i alla former av ekonomiska transaktioner. Detta skadar den ekonomiska aktiviteten allvarligt då du alltid utgår från att den du gör utbyte med försöker luras och du därför tar längre tid/kontrollerar saker innan du utför ett utbyte.

Slutligen är det största hindret för allmänt välstånd och medelklassamhälle i Israel den låga produktiviteten inom många sektorer. Orsaken är fatalistisk levantinsk karaktär kombinerat med kartellbildningar, vilket resulterar i en cykel av låga förväntningar som tillåter bristande konkurrens. Konsumenterna accepterar att betala dyrt för dålig service och ineffektivitet som om det inte fanns något annat sätt saker skulle kunna göras på. I Israel hatar företag/organisationer konkurrens och söker lösa problemet med förbud, ekonomiska murar och att ”stänga in” konsumenter. Men inget av detta skulle fungera så bra det gör om inte konsumenterna accepterade situationen.

Dessa faktorer och särskilt de två senare är helt avgörande för att förklara varför Israel inte är ett medelklassamhälle. Den dysfunktionella marknadsekonomin gynnar enbart toppskiktet i samhället på konsumenternas bekostnad och i ett samhälle där alla luras är också alla förlorare som spelteorin förklarar. Freiers är vi allihopa..

Varför är ungdomsbulor så farliga? Främst för att de är destabiliserande och att de utgör grogrund för extremism. Bulan i sig brukar ofta vara svår för samhällen att absorbera ekonomiskt med följd av högre arbetslöshet och upplevt sämre chanser även för de högre segmenten då konkurrensen vanligtvis ökar inom den högre utbildningen. Utbildningens relativa värde minskar då arbetsmarknaden får tillgång till fler unga akademier under kort tid. Det sistnämnda spär på den destabliserade effekten extra mycket. Kontentan är att samhället fylls av många, universitetsutbildade, arbetslösa unga vuxna som inte har barn att försörja. De har alltså väldigt mycket “fritid” och deras ungdom och utbildning drar många till radikalism och opposition. Noterbart är att även under goda ekonomiska förutsättningar så brukar ungdomsbulor skapa “problem” med den ungdomsrevolt som svepte västvärlden under slutet av 60-talet och början av 70-talet som praktexempel.

Den Islamiska Republiken Iran har lyckats med konsttycket att skapa den mest extrema youth bulge-situationen någonsin i mänsklighetens historia. Den är maximal med undantaget att Iran fortfarande har en stor landsbygdsbefolkning och “asociala beteenden” sker i städerna.

Grunden lades nästan samtidigt med att de nya makthavarna installerat sig. Den barnbegränsningskampanj som Shahen inlett avskaffades då den var en oislamisk komplott från västvärlden för att försvaga islam (liknande tongångar hördes för övrigt från större delen av den muslimska världen). Regimen började istället propagera för ett högt barnafödande för att stärka den islamiska republiken. Babyboomen fick en skjuts av Iraks anfall då fler barn som sågs som fler framtida soldater. Redan i slutet av 80-talet började dock mullorna inse sitt misstag. Befolkningen växte i enorm fart och skapade ett tryck som inte samhället klarade av. Allt från försörjning till infrastruktur hotades av kollaps under den tyngd som de enorma årskullarna skapade särskilt då dessa krävde resurser på ett sätt som tidigare årskullar inte krävt (allmän skolgång etc.). Regimen gjorde därför en kovändning och började uppmuntra barnbegränsning, fördröjning av äktenskap och högre utbildning. Vändningen skedde snabbt och från att ha haft extremt hög nativitet har Iran idag en nativitet som liknar den i industriländer. Samtidigt har den högre utbildningen expanderat kraftigt med hjälp av oljepengar utan att det finns särskilt många arbetstillfällen när studenterna väl är färdiga. Den Iranska ekonomin är nämligen extremt vanskött för att vara ett land med sådan stor potential (kombinationen av olja och iranier borde innebära guld och gröna skogar med tanke på hur exiliranier presterar). Vi har alltså en cocktail av extremt många mellan 15-35 år som i högre utsträckning saknar egen familj, har högre utbildning och är arbetslösa. Boom, krasch, pang!

I Israel finns flera analytiker som roat åskådar denna utveckling föga reflekterande att man odlar ett identiskt scenario. Nu rör det inte israels judiska majoritetsbefolkning utan den muslimska palestinska minoriteten. Förhållandena är nämligen sådana att en identiskt utveckling håller på att skapas. Den muslimska palestinska befolkningen i Israel har länge präglats av en klassisk pyramidform med en bred bas dvs ett högt barnafödande. Utbildningsnivån har varit och är låg liksom de materiella ambitionerna (relativt den judiska befolkningen). Förändringar har dock inletts och nedräkningen börjat. Sedan 2003 har en dramatisk nedgång i födelsetalen inletts.

För varje år söker sig dessutom fler universiteten och den muslimska palestinska minoriteten börjar allt mer likna den judiska i sina materiella krav. Samtidigt så finns både verkliga och uppfattade hinder i form av diskriminering som skapar frustration. Arbetslösheten är högre bland araber och de som har utbildning får sällan de jobb de är utbildade för. Ur ett nationalistiskt perspektiv känner sig palestinierna förfördelade då staten inte verkar i deras intressen varken nationellt eller lokalt (byggtillstånd och byggande av omringade judiska samhällen exempelvis). Israel är inte där Iran är idag, men om 20 år garanterat. Med den vetskapen är ekonomisk utveckling av Gallilen och Negev en prioritet som rör mer än att vidhålla en judisk majoritet i dessa områden (för att undvika separatism). Dödsskjutningar och uppror betydligt värre än de som skedde år 2000 är annars att vänta. Men vem har tid att tänka långsiktigt i Israel?

För att undvika denna empiriskt bevisade skadliga kombination är alla centralbanker i alla utvecklade ekonomier idag självständiga. Politiker kanske vill genomföra populistiska beslut men kan inte på grund av den ekonomiska tvångströja som centralbankernas obligatoriska fokusering på låg inflation skapar. På samma sätt som en självständig högsta domstol (inte helt fri) garanterar att inga författningsvidirga beslut tas så hindrar centralbankerna effektivt en äventyrlig ekonomisk politik.

Tyvärr är inte detta alltid tillräckligt. Israel må ha en fantastisk centralbankschef i Stanley Fisher (en amerikansk guldklimp, läs hans resumé!) men i Israeliska regeringar sitter ofta både socialister och medeltida religionsutövare med mer egenintresse än allmänintresse. Staten är till för att berika den egna gruppen och inte landet alternativt så är den svenska modellen i sin 70-tals tappning så nära det jordiska paradiset man kan komma inklusive mer statligt ägande. För att inte ekonomin ska lida i denna dysfunktionella demokrati (dysfunktionaliteten ligger i den demografiska heterogeniteten) så levererar centralbanken rapporter och uttalanden om ämnen som kanske inte riktigt utgör dess fält. Poängen är att den israeliska centralbanken idag åtnjuter sådan kredibillitet att den ger regerande politiker en möjlighet att föra en korrekt långsiktig politik. Beslut kan nämligen alltid hänvisas till dess rekommendationer. Dessa är också utmärkta att använda för att värja sig mot partier med en minst sagt osund ekonomisk agenda.

Senaste rapporten från den Israeliska centralbanken rör det israeliska flerbarnstillägget. Systemet var pga politisk kohandel både orättvist och kostsamt. Dessutom uppmuntrade det barnafödande i fel sektorer (läs ultra-ortodoxa judar och polygama beduiner) utan att underlätta för majoriteten med sundare barnafödande. Lyckligtvis fick det en nådastöt under Nethanyaus innehav av finansministerposten 2002 och de positiva konsekvenserna har varit remarkabla. Barnafödandet har sjunkit för de två nämnda grupperna och förvärvsarbetandet ökat. Dessutom har intresset för utbildning stigit särskilt bland ultraortodoxa.

Nu vore allt frid om det inte vore för att det alltid finns mörkermän som vill återuppliva detta korrupta system för att stärka sin egen sektor och sin egen väljarbas. Partiet heter Shas som vanligt och att det rör egenintresse på andras bekostnad är så uppenbart att det borde få blodet att koka på varenda sund människa. Som villkor för att ingå i koalitionsregeringen kräver Shas att det absurda flerbarntillägget (alltså ett system som ger mer per barn om du föder 10 än 4) ska höjas igen på sikt. Likud har erbjudit ett alternativt system där pengarna går till barnens omkostander istället men detta intresserar inte Shas utan pengarna ska gå till föräldrarna (som använder pengarna för att berika sig själva, särskilt bland beduinerna).

Det är i ljuset av detta som centralbankens senaste rapport ska ses. Men det lär knappast bli den sista i ämnet. Både araber och ultraortodoxa kan nämligen räkna med ökad representation i Knesset den närmsta tiden.

Israeliska Centralbankens rapport finns att läsa här.