Al Hamatzav

I dagens Taraf (en liberal turkisk dagstidning) publicerades en intervjuartikel baserad på frågor direkt besvarade av Amira Hass, den israeliska journalisten som bl.a är känd för sitt uppseendeväckande val att bo i Gaza. Artikelns rubrik lyder “Är du inte Israel så dör du.”
Innan Hass frågor hamnar i strålkastarljuset avlägger Tarafs journalist, Tugba Tekerek, sina egna teorier kring händelsen på Mavi Marmara. Gällande frågan “Varför dog det nio personer [på Mavi Marmara]?” tar hon först upp skeppen som Free Gaza Movement framgångsrikt lyckades skicka till hamnen i Gaza mellan 2008 och 2009 – varför stoppades inte skeppen då men nu? Israels vilja att nu börja blockera hamnen i Gaza förklaras som en konsekvens av Operation Gjutet Bly samt faktumet att motståndet mot blockaden har växt de senaste åren. Så här långt känns resonemanget logiskt. Att den ena parten i en väpnad konflikt väljer att tillämpa försiktighetsåtgärder för att begränsa fiendens tillgång till vapen är inget konstigt. Att nämnda åtgärder sedermera ökar i takt med frekvensen av väpnade strider är även det föga förvånande. Här stannar vi och påminner oss själva att det hamnar om just försiktighetsåtgärder, säkerhet och kontroll. Skulle båtarnas last inte ha betraktats som farlig skulle den konsekvent ha förts in i Gaza av Israel. Faktum är att merparten av lasten, enligt DN, står och dammar vid gränsövergången i Kerem Shalom i väntan på att Hamas släpper in den.
Det är efter detta utlägg som Tekerek börjar slira i sitt resonemang. Ytterliggare ett skäl till att Israel dels stoppade skeppen den här gången, och även indirekt till att nio människor förlorade livet är nämligen enligt Tekerek att “[besättningen] inte bara var hippies utan även vänsteranhängare och välorganiserade muslimska grupper”. Om nu Tekerek menar att grupper av denna karaktär har en större förkärlek för våld än andra grupper, eller att soldaterna i IDF gärna skjuter skarpt mot muslimer och vänsteranhängare, framgår först inte. Hon väljer dessutom att inte nämna några av de turkiska dödsoffernas önskningar att bli martyrer, eller hur dessa önskningar kan ha påverkat klimatet när IDF bordade båten. Varför inte då, kan man fråga sig.
Efter Tekereks oroväckande selektiva spekulationer ställer hon Amira Hass frågan huruvida de israeliska parterna väntade ett sådant motstånd på Mavi Marmara. Amira Hass förgyller då Tekereks frågeställningar genom att klargöra, “IDF väntade inte ett motstånd av ett sådant slag, därför tror jag inte att deras avsikt var att döda. Men om motstånd görs av någon annan än judiska bosättare på högerkanten är israelisk militär utbildad att döda utan att tänka. Med andra ord spelar det ingen roll vem de möter.” Med andra ord framställer Amira Hass IDF som en samveteslös mördarmaskin, utbildad att mörda allt utom judiska bosättare. I artikelns sammanhang, där Tekerek anger förekomsten av muslimer och vänsteranhängare som ett skäl till att 9 människor miste livet, målar hon tillsammans med Amira Hass ett vidrigt porträtt av den israeliska armén. Ett porträtt vars sanningsenlighet skulle innebära att mord är en vara speciellt avsedd för angängare av vissa trosuppfattningar och politiska inriktningar. Jag är mycket intresserad av att höra vad de skribenter som tjänstegjort i IDF har att säga om detta.

Personligen tror jag hellre på att våldet på Mami Marmara kan härledas till bristfällig planering å IDFs vägnar och en hetsk stämning, avsiktligt eftersträvad av aktivister med önskningar om att förverkliga sina drömmar om att bli martyrer. I synnerhet då bordningen av det efterkommande fartyget gick alldeles smärtfritt. Frågan är varför en sådan uppenbar och stark faktor lyckas undgå Tarafs Tugba Tekerek. Kan det vara så att det rör sig om en artificiell blindfläck?

Källor:

http://www.dn.se/nyheter/varlden/turkiska-aktivister-ville-do-som-martyrer-1.1116589
http://www.taraf.com.tr/haber/israilli-degilsen-olursun.htm (turkiska)

Posta till:

No related posts.