Antisemitism och judiskt liv i Sverige
Av Anna Veeder • 2008-09-03 • Kategoriserat under: Intressant just nu, Sverige och MÖ-konfliktenFörst en disclaimer: det är helt i sin ordning att blottlägga och diskutera antisemitism, oavsett om det handlar om ryskättade israeler, ledare i Venezuela eller innehållet på svenska bloggar.
Men efter att ha läst den sista tidens oupphörliga antisemitposter undrar jag: är detta allt? Begränsar sig svenska judars intresse för judiskt liv och kultur till kritik mot svenska medias Mellanösternrapportering, kritik mot mer eller mindre förtäckt antisemitism på vissa så kallade vänsterbloggar och att (korrekt) förklara att Ahmadinejad faktiskt inte är ett får i ulvakläder?
För mig som israel och storkonsument av israelisk kultur och media är detta ett rätt vridet perspektiv. Inte för att vi inte kritiserar ovanstående, utan för att de bara är små smutsiga pölar i en dynamisk, aktiv, spännande och skapande verklighet.
Dessutom är det ett perspektiv som är byggt på en negation: nej till svensk Mellanösternrapportering, nej till vänsterbloggar, nej till Iran (Hamas/Hizbollah). Men var är det positiva? Var finns den judiska kulturen i Sverige idag? För jag tror inte att Judisk Krönika är den enda oasen.
Här är ett ben till större delen av skribenterna på Al Hamatzav, ni som bor i Sverige: mer judiskt kulturliv. Mer skapande verksamhet. Mer Paideia-spirit.
Magnus, var är du??
Intressant?
Andra bloggar om: Israel Judendom Kultur sverige
Anna Veeder är trebarnsmor, bosatt i Israel. Studerade judaistik och
arabiska i Berlin och på Hebreiska Universitetet i Jerusalem i början av
90-talet, idag judisk historia och Mellanösternkunskap på Israels Open
University. Försörjer sig som ekonomiansvarig men skriver mycket hellre
frilansartiklar för diverse svenska publikationer.
Alla texter av Anna Veeder
“Var finns den judiska kulturen i Sverige idag? För jag tror inte att Judisk Krönika är den enda oasen.”
*Host host* Har du läst JK den senaste tiden Anna? Det är pinsamt hur rädda de är för sin egen tradition och religion. Men fear lies in the eye of the beholder antar jag.
Vad då fear in the eye of the beholder? Det fattade jag inte, ursäkta att jag är trög. Menar du mig så är jag inte ett dugg rädd för religion, jag har levt på en ortodox-judisk kibbutz respektive moshav sedan 1993 och är gift med en boger Bnei Akiva som väl är att betrakta som modernt ortodox.
Och om den inte finns i Judisk Krönika, var finns den då? Jag vill bara läsa något positivt någon gång, inte bara om antisemiter. Upplys mig.
Det judiska kulturlivet i Sverige, detta galut-fenomen, är på väg att avvecklas. Framtiden finns i Israel..;)
jag utbrister i ett NEJ till JA.
på så sätt får man alltid rätt.
Jag kan börja tävla i poetry slam med kärleksdikter på Juhuri
Jaha, det blev mest trams av kommentarer om judiskt kulturliv i Sverige. Hittills iaf. Vad det nu kan bero på. För det kan väl aldrig vara så illa att judar i Sverige, som inte är religiösa, definierar sig som mobbningsoffer? Skulle alltså judenheten och judisk kultur definieras och utformas av ett yttre tryck, av antisemitism? Nej, det vägrar jag tro. Dessutom är det nog så att Al-Hamatzav som blogg mest skriver om Israel och Israels utsatthet. Det leder tilll förväntningar som inte inkluderar beskrivningar av judisk kultur i Sverige. Reaktionerna på Annas förfrågan känns därför lite yrvakna.
Jodå, Anna, det finns mycket judisk kultur, åtminstone i Stockholm. Malmö och Göteborg kan jag inte tala för. Religionen spelar naturligtvis en stor roll, det går inte att komma ifrån. Såväl traditionell (ortodox är fel ord att beskriva svenska judar, med ett försvinnande fåtal undantag) som liberal-konservativ religion utövas, upplevs och debatteras livligt i synagogorna i Stockholm. De traditionella synagogorna har studiecirklar som är hyfsat välbesökta, Chabad är mycket aktiva och uppskattade. Här i Stockholm har chabads representant den goda smaken och det sunda förnuftet att inte försöka blanda sig i politiken, något som på andra ställen i världen har lett till konfrontationer med den lokala församlingen.
Paideia ska naturligtvis inte glömmas, det är egentligen ofattbart att en judisk akademi har fått plats i lilla Stockholm.
Tachles är församlingsbladet där man ibland kan få debatt kring församlingens hållning i en eller annan religiös fråga. JK skriver en hel del om religion. Nämnas bör, om man inte redan märkt det, att redaktören och eldsjälen Jackie Jackubowski, vilken jag respekterar och beundrar djupt i många avseenden, dock har ett horn i sidan till ortodoxi. Alla har vi väl en käpphäst, en blind spot. T.o.m. Jackubowski.
I övrigt är JK en kuturtidskrift som nämns med djup respekt i de mest vida cirklar, även utanför den judiska sfären. Nog sagt om JK, den kan ni ju ta del av på nätet, även ni israeliska svenskättlingar som inte får den hemskickad.
Andra organisationer, som Sällskapet för Jiddish kultur, Wizo, Judiska kvinnoklubben m.fl. har olika evenemang flera gånger om året, med föredrag, sångaftnar och föreställningar. Det finns ett judiskt bibliotek med en imponerande samling judiska skrifter.
Det finns t.o.m. uppmärksammade judiska författare med viste i Stockholm, som Zenia Larsson, Anita Goldman, Cordelia Edvardsson, och framgångsrika deckarförfattare som Jens Lapidus och Leif Silbersky. Jens böcker har dock mycket lite med judiskhet att göra, av recensionerna att döma. Skam till sägandes har jag inte läst dem. Silberskys deckare om advokaten Samuel Rosenbaum (skrivna samman med en driven svensk deckarförfattare Olov Svedelid) innehåller däremot mycket om judiskt tänkande, hur talmud format advokatens juridska sätt att tänka, och beskrivningar såväl av förintelsen som av ett judiskt centraleuropeiskt förkrigsliv.
Jag har säkert glömt att nämna något, det finns förhoppningsvis andra som har något att tillägga. När de vaknat.
Japp, för att vara en så liten judisk befolkning som 10-15 tusen judar, av vilka tyvärr en majoritet är mer eller mindre indifferenta till sin judiskhet, är den judiska kulturen och livet i övrigt i Stockholm förvånansvärt livaktiga. Och det är väl positivt? :-)
För övrigt är det naturligtvis så att jag håller med Anna. Det vore kul att få läsa mer om judiskt kulturliv i Sverige. Något om judiska teaten, t ex. (Kanske något för mig, om jag tänker efter…;))
“Nämnas bör, om man inte redan märkt det, att redaktören och eldsjälen Jackie Jackubowski, vilken jag respekterar och beundrar djupt i många avseenden, dock har ett horn i sidan till ortodoxi. Alla har vi väl en käpphäst, en blind spot. T.o.m. Jackubowski.”
Anna, det var precis detta jag menade. Judisk Krönika har på senare tid profilerat sig väldigt starkt på “vänsterkanten” då man går ut med bombastiska slagord om att det judiska livet i Sverige måste vara pluralistiskt och mångsidigt, när man sedan attackerar den traditionella sidan och visar prov på just sådan intolerans och ickepluralism som man säger sig vilja bekämpa. Och det är synd att en så välskriven, intressant och anrik tidsskrift som Judisk Krönika görs till språkrör för en viss inriktning av svensk judenhet.
I så fall blir eventuellt Akiva sur på mig när han läser nästa nummer av Judisk Krönika…min åsikt är följande: jag tycker om, respekterar och vördar judisk religiös tradition. Men när religionen blir politik, vilket den ofta blir i Israel, då tycker jag att man har all rätt att kritisera – inte religionen som sådan men väl dess utövare. Sedan kan man ju personligen gilla eller inte gilla, hålla eller inte hålla ditten eller datten.
Nollåttan, tack för lång och intressant kommentar! Kanske några idéer för någon här att följa upp? Jag tycker att det skulle vara väldigt intressant att läsa mer om de här ämnena. Paideia är väl bara ett av dem.
Kuriosa: jag har faktiskt läst Jens Lapidus “Snabba Cash”, för jag var på Arlanda och hade precis hundrafemtio kronor över och det räckte till tre pocket (extrapris). Tänkte att det skulle vara en bra idé om jag lärde känna svensk modern kultur lite bättre. Men det visade sig vara rätt bortkastat på mig – jag begriper inte det här dialektsnacket (mina slanguttryck är från Uppsala 1985 ungefär), jag vet inte var alla inneställen ligger, när jag bodde i Sverige var Stureplan inget speciellt, jag har aldrig umgåtts med varken jugoslaver eller Östermalmskillar…som sagt, bortkastat. Och något judiskt hittade jag definitivt inte. Räknas för mig inte till judisk kultur, även om han skulle råka ha en synnerligen halakhiskt judisk mor.
Ännu mer kuriosa: däremot hittade jag en bok som heter Eat, Pray, Love av Elizabeth Gilbert som jag gillade totalt. Passade mig mycket bättre än snabba cash, av någon outgrundlig anledning (30-årig journalist-författarkvinna från NY flyr från jobbig skilsmässa, åker på språkkurs till Italien och äter massor med pizza, åker till ett ashram i Indien och ber på sanskrit, och åker till sist till Bali och blir kär i en brasilianare. Mycket mer underhållande om ni frågar mig. Det kanske är min svenska kulturkrock, vad vet jag.)
Jag och några kompisar ska besöka det Judiska museumet i Stockholm om några dagar är det tänkt. Ett av dom få jag inte besökt.
När jag läser JK’s senaste på nätet upplever jag mycket judisk “kultur”. Jag upplever öht att det finns “mycket att göra” i Sverige numera, från regionalt till storstan. Det skrivs, skådespelas, musiceras, festivaliseras som bara den. Men – det är bara intryck jag får vid sommarbesök.
Tack för info om svenska deckare, 0-8:an! Vid nästa besök…
“Är detta allt?” – Nej, långt ifrån, Anna! Hur kan du tro något så banalt!? Tror du verkligen att “svenska judars”* kulturella, religiösa och sociala identitet är så begränsad, eller är avsikten med din bloggpost endast att provocera?! Oaktat detta potentiella lömska syfte så förtjänar din fråga en fyllig kommentar (och många framtida poster). Tyvärr hinns inte detta med idag. Jag skall iväg över helgen, och kan tidigast återkomma i nästa vecka!
Lite kort: Nej – Jag upplever inte alls någon offermentalitet i mitt judiska umgänge. Visst är man (med rätta?) besviken på svensk mediarapportering om Mellanöstern. Visst tycker man att viss retorik (ofta från vänster men inte alltid) är obalanserad, historielös och hatisk, men det finns så mycket annat – och positivt – att ägna huvuddelen av sin tid och sina tankar på.
Det har varit mycket debatt och postande om antisemitism på denna blogg på sistone, men det beror väl mest på de artiklar som ni redaktörer (läs Roy?) har publicerat, samt på den undersökning som FFLH genomförde. Att dessa artiklar kommenteras livligare än exempelvis djuplodande artiklar om israelisk inrikespolitik beror väl dels på att antisemitisk “mainstream” väcker mycket starka känslor, dels på att kunskapsnivån hos “svenska judar” i det senare fallet (israelisk inrikespolitik) ofta inte är tillräckligt djup för att kunna bidra med vettiga kommentarer och/eller ifrågasätta författarens slutsats. Vi i Sverige läser våra tidningar och bloggar på nätet och diskuterar med våra vänner, men vi påverkas inte dagligen i vår vardag, vi saknar möjlighet att själva rösta etc. Visst kan man trots detta komma upp i en hög kunskapsnivå, men det är relativt få av oss som når dit.
* Vilka av Al-Hamatzavs läsare/kommentatorer representerar för övrigt denna grupp? Och representerar någon av oss de svenska judarna… Du kanske inte kan dra allt för stora växlar på ett fåtal debattsugna bloggbesökare.
Björn, jag tänkte nog faktiskt främst på mina medskribenter när jag skrev det här…och visst, kanske ville jag provocera lite, för jag tror inte alls att det är så illa ställt. Men håll med om att det är inflation i antisemitinläggen plus Ahmadinejad. När läste du något intressant här sist om judisk kultur i Sverige? Något positivt? Och vore det inte på tiden?
Jag skulle väldigt gärna läsa sådant. Det var hela poängen med det här inlägget, faktiskt.