Al Hamatzav

När Ehud Olmert igår besökte Ammunition Hill i Jerusalem för att prata med lojala Kadimamedlemmar, passade han på att rikta kritik mot Barak och Livni. Premiärminister Olmert försöker ge sken av att han jobbar på som vanligt, medan resten av det politiska etablissemanget agerar på ett otillständigt sätt.
Men Olmert har inte chans att fortsätta som ingenting har hänt. Här kommer något av vad som nu är i görningen:

Olmert är på väg till USA, där han ska träffa Bush samt medverka i ett AIPAC-arrangemang. Det är tänkt att Bush och Olmert ska prata om det israelisk-palestinska fredsarbetet, samt om Iran-frågan. Men Olmert kan inte använda den här resan för att fly undan sina inrikespolitiska problem. Var han än dyker upp i USA, så kommer han och alla som lyssnar att bli påminda om dollarkuvert, hotellrum och cigarrer. Och när Olmert besöker AIPAC blir medias ofrånkomliga angreppsvinkel följande:
Är Talansky-affären ett typexempel på hur det kan gå till när den amerikanska judenheten lägger sig i Israels inrikesaffärer? Finns det fler dollar-historier i gränslandet mellan politik och juridik, i den gråzon där ingen längre tycks veta vad som är lagligt eller ej?

När Olmert hoppas att resan till USA tillfälligt ska lätta på trycket, är det snarare troligt att effekten blir den omvända: strålkastaren riktas nu mot korruptionsanklagelser, frågor kommer att ställas om hur det egentligen är ställt med den israeliska demokratin - folk kommer att kräva svar på frågor om Olmert fortfarande har makt och möjlighet, och moralisk rätt, att verkligen åstadkomma någonting på den diplomatisk-politiska arenan.
Innebär då resan att Olmert i själva verket drar skam och vanära över Israel? Nja, det är väl en överdrift. Men ju högre svansföring, ju mer Olmert sticker ut hakan, desto hårdare kommer han att bli ansatt av media. Alltså kommer Olmert av allt döma att minimera sina utspel under USA-resan, och istället i huvudsak ge ifrån sig till intet förpliktigande fraser om de utmaningar som Mellanöstern står inför.
En pikant detalj är att israeliska detektiver också är på väg till USA, men inte för att gå på glassiga middagar, utan för att fortsätta Talanskyutredningen, samtidigt som Olmert försöker släta över medias jobbiga frågor och obehagliga insinuationer…

Meanwhile, back in Israel…..Olmerts advokater överväger nu att tidigarelägga korsförhöret med Talansky. Istället för den 17/7, funderar advokat Ron Shapira på den 11/6, då Talansky kommer till Israel i samband med att ett barnbarn ska gifta sig. Talansky hade bara tänkt stanna en dag i Israel, men Olmerts advokater behöver minst två dagar för korsförhöret.
Advokaterna Shapira, Zohar, Tel-Zur och Roi Blecher har förvisso delat upp det digra utredningsmaterialet mellan sig, men klart är att de skulle behöva mer tid på sig för att förbereda korsförhöret. Ändå överväger de att tidigarelägga ärendet - varför?
Om vi bara pratade juridik, så skulle advokaterna helst vänta till den 17/7. Men nu talar vi om premiärministern, vi talar politik. Då blir det genast mer komplicerat. Den inhemska oppositionen ökar pressen på Olmert, vilket kan leda till att premiärministern ber sina advokater att tidigarelägga ärendet, trots att det då finns risk för att försvaret inte blir lika sofistikerat som man kanske hade hoppats på. Olmert kan komma till den slutsatsen att han måste få fart på Talansky-processen för att på sätt visa allmänheten och Knesset att det här snart är ur världen, varmed vi alla kan glömma allt prat om avgång och nyval.

Olmert har ju bra koll på vad de politiska motståndarna har för sig. Ehud Barak, t ex, Avodaledaren och försvarsministern, anser nu att han kan luta sig tillbaka för att invänta Olmerts nästa drag. Och det draget kan inte dröja för länge. Olmert har redan givit ett delbesked - nämligen att han inte har någonting emot att hålla primärval i Kadima. Men Olmert försöker just nu förhala och vinna lite tid. Men en inte alltför vild gissning är att Olmert ger sina advokater direktiv om att tidigareläggare korsförhöret med Talansky.

Men Baraks avvaktande attityd får också hård kritik, och den kritiken kommer inte helt oväntat från högern; argumentet är att om nu Barak har kommit till slutsatsen att Olmert inte kan sköta rikets affärer medan han måste ägna sig åt Talanskyaffären, och om Olmert trotsar kritiken och vägra stiga åt sidan, då måste Barak lämna koalitionen för att på så sätt tvinga fram nyval. Men Barak viftar undan den kritiken, genom att vägra svara, helt enkelt. Barak anser att han i allt, i varje mått och steg, måste framstå som en riktig statsman. Det hela är ju en smutsig affär, och den som hoppas på att bli näste premiärminister måste undvika de mer lågsinta och stinkande delarna av det inrikespolitiska spelet. Men man ska komma ihåg att Barak egentligen inte fattar så mycket av alla dessa politiska intriger. Därför är han i mångt och mycket i stort behov av extremt drivna rådgivare, och en sådan har han ju, i Reuven Adler. En annan poäng är ju att Barak inte behöver förstå alla mystifikationer i det politiska maktspelet, eftersom Likud just nu agerar på ett sätt som hjälper Barak. I skrivande stund, och under rådande omständigheter, har Barak och Netanyahu i praktiken en delvis gemensam agenda, nämligen att få bort Olmert. Men enligt till synes urgamla lagar så gäller ju att denna outtalade och oheliga allians går upp i rök så fort Olmert har avgått. Då kommer Barak och Netanyahu att ställas mot varandra, igen. Inte heller detta blir en snygg och värdig strid…

Notera också att Tzipi Livni tycks föredra primär- och nyval, framför att ta över och leda den nuvarande regeringen med siktet inställt på ordinarie val. Skälet till att hon föredrar en nystart, är bl a att hon befarar att Shas inte kommer att nöja sig med vad de hittills har fått, och att ett sådant bråk kan bli svårt att hantera. Företrädare för Shas har ju också sedan lång tid tillbaka, utifrån olika grunder, hotat med att lämna koalitionen. Om Olmert går, och Livni tar över - ja då ser Shas en chans att flytta fram sina positioner inom koalitionen (fler portföljer, mer pengar) - och detta är ett scenario som Livni helst vill undvika. Dessutom tror Livni att hon har en god chans att vinna både primär- och nyval, och att detta skulle ge henne ett starkt och uthålligt mandat, medan den nuvarande regeringskoalitionen skulle ses som Olmerts verk, vilket skulle kunna göra hennes ställning mer sårbar än om hon lyckas skaffa sig ett eget och nytt mandat.

Men det som sakta men säkert och på ett allvarligt sätt börjar undergräva Olmerts ställning och regering är det som iscensätts av Silwan Shalom från Likud. Han har, enligt egen utsago, ett förslag liggande om en upplösning av dagens Knesset. Shalom säger att han ska sätta i gång med arbetet att få ihop en majoritet så fort Olmert återvänder från USA. Olmerts koalition har 64 mandat, och Shalom tror att han kan “stjäla” ett antal Kadima- och/eller Avodaledamöter och på så sätt få igenom ett beslut om en upplösning av Knesset, vilket då genast skulle leda till en nyvalsprocess.
Men om Shalom lägger fram förslaget inför kammaren, och han misslyckas med att få ihop tillräckligt många röster, då läggs inte bara förslaget åt sidan - inga sådana eller liknande förslag får därefter läggas fram för en tid av sex månader.
Men om Shalom lyckas få ihop tillräckligt många röster, då kommer snart ett beslut om nyval. Lagen säger att ett nyval tidigast kan hållas 90 dagar efter ett sådant beslut i Knesset. Det här gör att många tippar nyval i november.
Intressant är att fyra medlemmar i Avoda har lagt fram ett liknande lagförslag, som en signal till Olmert att han måste agera - dvs, stiga åt sidan. Silwan Shalom lär dock försöka få med sig dessa Avodamedlemmar bakom sitt eget förslag.

En annan aspekt och möjlighet är den dynamik som initieras av Justitiekansler Menachem Mazuz. När Sharon insjuknade och föll i koma stod JK för det formella beslutet att förklara Sharon som “tillfälligt inkapabel” att göra sitt jobb. I Olmerts fall rör det sig inte om någon sjukdom, ändå diskuterar man möjligheten av att anse Olmert som tillfälligt inkapabel.
Lagen anger inte de parametrar och kriterier som skulle behövas för att få igenom ett beslut om att premiärminister är inkapabel. (Beträffande presidenten gäller en annan lag).
Det här gör att det är upp till JK att avgöra om premiärministern är kapabel att sköta sitt jobb. Prostatabesvären är en sak, men det handlar idag inte om att en sjukdom skulle ha gjort Olmert inkapabel. Vissa bedömare menar dock att Talansky-affärens alla misstankar och implikationer har gjort Olmert tillfälligt inkapabel, oberoende av om han blir fälld eller ej.
JK Mazuz har uttryckt tvivel om han kan fatta ett sådant beslut, när det inte handlar om en sjukdom, men har också sagt att han inte kan utesluta att han har den möjligheten. Det krävs inte ett lagbrott eller sjukdom för att JK ska kunna gripa in - om JK finner att anklagelserna mot premiärministern är av sådan art att en vägran från Olmert om att stiga åt sidan på ett allvarligt sätt skulle undergräva statens och ämbetets värdighet - ja, då skulle JK kunna besluta att Olmert är tillfälligt inkapabel. Detta vore dock ett extremt och kontroversiellt ärende och beslut.
Det finns även prejudicerande domslut som har stoppat utnämningar av vissa höga tjänstemän utan att något allvarligt brott har begåtts, utan bara av det skälet att en viss persons förehavanden har skickat budskap om allting annat än hederlighet och trovärdighet.

Om Olmert stiger åt sidan så börjar en 100-dagars period. Under den perioden behåller Olmert sin titel, men Tzipi Livni stiger in och tar tillfälligt över jobbet. JK har då 100 dagar på sig att besluta om åtal mot Olmert. Om inget åtal väcks, kan Olmert komma tillbaka.
Anmärkningsvärt är att den relevanta lagen inte stipulerar ett krav om att det faktiskt behövs beslut av Knesset att tillsätta en “acting prime minister”. Men är han eller hon väl är på plats, så krävs det ett beslut av Knesset och regeringen för att få bort honom/henne.
I teorin skulle Olmert kunna få till ett beslut om att avlägsna Livni till förmån för exempelvis Shaul Mofaz, men en sådan åtgärd skulle nog betraktas som icke-kosher. Det skulle ses som en personlig hämnd, snarare än ett beslut som främjar landets intressen. De flesta anser dessutom att Livni har varit djupt involverad i de senaste årens viktiga och intrikata regeringsarbete, och att det inte finns någon formell anledning till att förvägra henne att ta plats som tillfällig premiärminister. Inga formella skäl, just det. Men politiska bevekelsegrunder är ju som bekant en annan sak…

Så vad händer nu? Och vad händer med fredsprocessen? Det israelisk-palestinska fredsarbetet, Syrien-spåret?
Ingen vet.
Just nu är vi inne i en juridisk och politisk process, vars dynamik i skrivande stund kan leda till många tänkbara scenarier. Det tycks nu som om Olmert kommer att tidigarelägga korsförhöret med Talansky. Detta skulle signalera att han inte på något vis har givit upp, att han tills vidare ämnar sitta kvar och kämpa, och att han är övertygad om att inget åtal kommer att väckas och att han därmed kan sitta kvar som premiärminister fram till ordinarie val.
Denna signal leder till att bollen spelas tillbaka till Barak. Om Olmert öppet deklarerar att han är redo för strid med Barak, då ökar pressen på Barak om att lämna koalitionen. En sådan dramatik kan ge ytterligare bränsle till Likudmedlemmen Shaloms förslag om en upplösning av Knesset, och om vi får döma utifrån vad folk har sagt, så kommer han att kunna ragga tillräckligt många Avoda- och Kadimaröster för att därmed ta ta i taktpinnen och bestämma nästa steg i processen.

Så - vi säger Bon Voyage till Olmert. Väl på plats i USA kommer han att få rapporter om vad folk håller på att koka ihop hemma i Israel. När han så återvänder hem till Israel, kommer läget att klarna: hur blir det med korsförhöret? Vad gör Barak om Olmert stannar kvar och kämpar?

Kommer Olmerts politiska saga att få ett värdigt slut? Jag hoppas det. Men än finns risken att vi tvingas bevittna en smutsig och kaotisk strid.

P.S Olmerts bäste vän, Yusef (Tommy) Lapid, begravdes idag. Olmert var där och talade om sin gamle vän. Visst är det lätt att bli cynisk ang. våra politiker. Men idag går mina tankar till de anhöriga till Tommy Lapid. Och även till Olmert, vars sorg idag är äkta och tung. Lapid var en stark ande. Om jag, som aldrig träffade honom, blev berörd och idag känner sorg, hur tungt är det då inte för Ehud Olmert. D.S

Fokus