Al Hamatzav

Intro
Vilken är den gemensamma nämnaren för följande figurer: Hamas, israeliska högern, Haaretz ledarskribent, Ahmadinejad, Aluf Benn, Gideon Levy m.fl?
De har alla dömt ut Obamas trepartsmöte. Men ingen kan presentera ett bättre alternativ. Det absurda i kritiken illustreras väl av följande fenomen:
Å ena sidan: Obama kritiseras för att redan tidigt i sitt presidentskap ha investerat så mycket kraft och prestige i Israel/Palestina-frågan, och att detta riskerar att leda till ett stort och förödmjukande nederlag för honom.
Å andra sidan: Obama kritiseras för att inte ha gjort tillräckligt mycket, för att ha slösat bort nio månader. Sitt inte bara där, säger kritikerna – skynda på!
För mycket eller för litet ligger i betraktarens hjärna.
Detta virrvarr förstärks av att både Netanyahu och Abbas konstrar, sparkar bakut och utmanar Obamas tålamod.
Till skillnad från pladderkritikerna måste Obama extrapolera vad en viss hållning leder till på sikt. Han måste, utifrån en lång rad parametrar, dessutom bedöma vad som är lämpligt, rimligt och möjligt – just nu. Den lyxiga och sköna tyckarpositionen, som kritikerna utgår ifrån, är inte ett alternativ för Obama.

Konsekvensanalys
Ponera att Obama kräver absolut byggstopp på Västbanken, inkl. östra Jerusalem, och att detta måste ske innan den 1/10. Detta skulle leda till att Netanyahus regering faller. Då får fredsarbetet ta en ny paus över den tid som krävs för att hålla valrörelse och nyval. Vore detta smart? De som i tämligen hysteriska ordalag ropar “skynda på!” föreslår i själva verket att allting stannar av. Så dum får inte Obama vara.
Ponera att Obama kräver avväpning av Hamas samt omedelbar försoning mellan Hamas och Fatah, och att detta måste ske innan den 1/10. Detta skulle leda till palestinskt inbördeskrig. Vore detta klokt? De som begär av Obama att genast ställa den palestinska ledningen mot väggen rekommenderar således sammanbrott och våld. Så aningslös får inte Obama vara.

Obama är en realpolitisk och sansad motvikt till den israelisk-palestinska konfliktens alla hetsporrar.

Den bristande logiken i den kritik som säger att Obama inte har gjort ett iota, synliggörs av att Netanyahu och Abbas svettas och hittills inte klarar av att agera. Det borde vara allom givet att Obama har satt press på parterna.
Den svaga analysen hos de som förespråkar absoluta krav på parterna, och detta per omgående, syns i vad som skulle bli resultatet av en sådan hålling, nämligen kris, våld och sammanbrott.

Realpolitisk display
Låt oss för en stund bortse från presskonferensernas floskeleruptioner, och istället titta på vad Obama gör och inte gör, och vad som kan vara en framkomlig väg:

Uppjagade utspel om att “tiden för fred håller på att rinna ut”, dvs – uppmaningar till Obama om att rusa till verket, är ett exempel på en icke-favorit-i-repris. Så låter det alltid. Man varnar om explosioner och katastrofer. Men vi kan vara säkra på att många i Mellanöstern lär ställa till med katastrofer och explosioner oavsett vad Obama gör och inte gör. Den profetiska och apokalyptiska hållningen är ett otyg och måste motarbetas. Detta gör Obama genom att vara kylig, juridisk och rationell.

Obama valde, i kombination med utspelet i Kairo, att börja sitt israelisk-palestinska äventyr med att resonera kring frågan om ett (tillfälligt) byggstopp. Detta är inte en ny, oerhörd och hittills oprövad tanke. Obama utgår från internationell rätt, FN-resolutioner samt Färdplanen för fred. Ett byggstopp, om så bara för en period av nio månader och med reservationen om att Israel får fullfölja de byggen som redan har påbörjats, kan innebära en uppluckring av arabstaternas kategoriska nej till att närma sig Israel. Det skulle också ge tyngd åt Obamas krav på den palestinska sidan. Att driva på för hårt om byggstopp skulle dock som sagt leda till en kontraproduktiv kris i Israel. Att ignorera byggandet på Västbanken vore att blunda för en central ingrediens i det israelisk-palestinska fredsabetet. Sista ordet är inte sagt. Netanyahu bör gå Obama till mötes, och Obama bör kompromissa, annars faller regeringen i Jerusalem. Samtidigt agerar Netanyahu rationellt, eftersom ett byggstopp i östra Jerusalem skulle få om inte en prejudicerande verkan ang. Den Heliga Staden, så åtminstone bränsle till de som ovillkorligen kräver att östra delen skall utgöra det framtida Palestinas huvudstad. Att motverka detta, som Netanyahu gör, är att förhandla men samtidigt värna om landets intressen.

Om Netanyahu och Obama möts och kompromissar för att dels få till en öppning i fredsarbetet och dels bevara regeringskoalitionen, måste även Abbas visa flexibilitet. Han måste acceptera en kompromiss om byggandet, och han måste komma till förhandlingsbordet, samtidigt som kampen mot terrorismen fortsätter i Västbanken och Gaza. Detta utgör sammantaget den öppning som Obama strävar efter – det är inte att flåsa efter revolution och mirakulösa tricks, det är att ta tag i ett av nystanets alla trådar.

It´s a strategy, stupid
Det förvånar mig att många kommentatorer saknar förmågan till strategisk analys. För mig är det uppenbart att Obama redan har planerat in ett besök i Israel. Först prövar han, i Kairo-talet, att luckra upp den muslimska världens kompakta fientlighet mot Israel. Han ger signaler om ett förnyat och fördjupat samarbete mellan USA och den muslimska världen. Därefter vill han via en temporär överenskommelse om byggandet av bosättningarna få Netanyahu och Abbas till förhandlingsbordet. När väl Obama har fått denna öppning dröjer det inte länge förrän Air Force One landar på Ben-Gurion flygplatsen.

Nu är det inte jag, utan istället David Axelrod & Co, som ska sy ihop Obamas närmande till den israeliska allmänheten. Jag hoppas dock att Obamas tal kommer att innehålla referenser till både Rabin och Sharon. Obama måste nå ut och fram till den stora majoritet i Israel som vill ha fred men som dels, pga den andra intifadan och raketbeskjutningen från Gaza, har blivit desillusionerad, dels, tack vare att Tzahal och säkerhetstjänsterna har fått stopp på självmordsbombningarna, har blivit blasé och ointresserad av att “föra fredsprocessen framåt”.
Garanterad säkerhet + fredsarbete. Samt visioner om vad en fred skulle ge Israel. Där har ni Axelrods utkast i ett nötskal.

Det är verkligen ett gynnsamt läge just nu, förutsatt att parterna återgår till förhandlingsbordet, för Obama att vända sig till Israels folk. Om han dessutom även fortsättningsvis gör vad som krävs för att stoppa Iran från att skaffa sig kärnvapen, bör han ha goda chanser att väcka liv i den fredslängtande mittfåra i Israel som nuförtiden mest grubblar över sin privata konsumtion av datorer och mobiltelefoner.

Sammandragande avslutningsord
1. Närma sig den muslimska världen.
2. Mobilisera en multilateral styrka för fred.
3. Få till en öppning och återstarta förhandlingar.
4. Undanröja varje tvivel om sin beslutsamhet att stoppa Iran från att skaffa kärnvapen.
5. Tala till den israeliska allmänheten.

När allt detta är på plats har Obama lagt bästa möjliga grund för det fortsatta fredsarbetet. Därefter är det dags för den ofrånkomliga krisen! Det är då allvaret börjar. Det är då strålkastarljuset åter riktas mot den inompalestinska krisen, mot Hamas och Gaza – mot den militanta islamismens vägran att överge drömmen om att på Israels rykande ruiner upprätta ett muslimskt rike. Har Obama en mäktig plan för att smula sönder detta och därmed skapa fredlig enighet i de palestinska leden? Det återstår att se, och detta får jag all anledning att återkomma till.

Efter ett århundrade av krig, kriser och elände finns inte längre några patent och trollkonster som i ett hokus-pokus ska lösa upp knutarna. Det handlar istället om ett kopiöst och helvetiskt slit med detaljer och blygsamma delmål, att steg för steg säkerställa hållbara kompromisser för att nå fram till Den Slutliga Kompromissen, och vad passar bättre för ett sådant jobb än en briljant jurist, som dessutom är utrustad med en politisk begåvning av sällan skådat slag?

Personlig knorr
Huruvida undertecknad är optimist eller pessimist är irrelevant. Det handlar bara om en fortlöpande analys av skeendet. Plus mitt intresse för det hittills okända manuset till filmen Being Barack Obama (in the Middle East).

Posta till:

No related posts.