Al Hamatzav

Har inte tid att skriva något långt just nu, men när jag såg det här inlägget i Haaretz så måste jag ändå kommentera det, speciellt som jag igår besökte ett av skyddsrummen på rechov Matalon i södra Tel Aviv där det bor runt 200 flyktingar från Eritrea (inga barn och kvinnor, bara män), utan rinnande vatten och toalett och med en TV som enda sysselsättning. De har UNHCR-papper såvitt jag förstod, men inga arbetstillstånd, och går man runt lite ser man dem sitta i klungor på något av de få grönområden som finns i området eller ströva fram och tillbaka på gatorna. Physicians for Human Rights har satt upp ett papper med information angående hur de kan få medicinsk hjälp, och en av flyktingarna frågade om jag kunde ta med mig någon salva mot hans utslag.

Egentligen hade jag åkt dit för att leta efter en annan flykting från Sudan, en kvinna med ett litet barn, som kom till Israel för snart två år sedan och som har fått både uppehålls- och arbetstillstånd och som jag intervjuade för någon månad sedan, men hon var inte hemma. Flyktingarna från Darfur verkar ha fått tillstånd att stanna, eftersom man av humanitära skäl inte kan deportera dem, men flyktingar från Elfenbenskusten och Eritrea har hittills inte fått någon officiell status. De jag pratade med hävdade att de är politiska flyktingar, att Eritreas regering är en “very, very bad government”, att egyptiska trupper deporterar dem eller skjuter ihjäl dem om de får tag på dem (vilket har hänt ett antal gånger) och att de vill stanna i Israel tills det blir fred i deras land.

Som vanligt är det inte en helt simpel situation: flyktingarna kommer från länder som är fientligt inställda till Israel, och de anländer genom ett tredje land, Egypten, som borde vara det land där de får flyktingstatus. Men många flyktingar röstar alltså med fötterna (siffror runt 2000 bara för 2007) och tar sig med hjälp av beduinska smugglare in i Israel genom Sinaiöknen. Män, kvinnor och barn. De vet att får de stanna i Israel och får jobb, så är det en enormt mycket bättre situation än den de lever i i sina hemländer, eller för den delen i Egypten (googla Human Rights Watch Egypt Sudan Refugees eller liknande för mer information, HRW har skrivit en hel del på det här temat).

 Till saken hör eventuellt också att jag skrivit en artikel på det här temat, jag besökte flyktinglägret i Ketziot som visas i Haaretzinslaget och har intervjuat en rad organisationer som är aktiva för flyktingarna. Igår pratade jag med just Yael Dayan, som är ansvarig i Tel Avivs municipality för flyktingfrågan. Hon sade att regeringen beslutat att de flyktingar som inte har papper (alltså främst de från Eritrea) ska tillbaka till Ketziot, men det är fullt och har varit så ett bra tag. Så samtidigt beviljade regeringen att de ska få temporära arbetstillstånd.

 Hela situationen kan nog sammanfattas med vad killen säger i slutet av Haaretz-inslaget: problemet är att det inte finns någon enhetlig policy. Samma sak hörde jag från alla NGO-s jag har pratat med. Samtidigt så måste man också säga att även om situationen är långt ifrån perfekt, så har också många afrikanska flyktingar (speciellt från Darfur/Sudan) fått asyl i Israel, jobbar och lever ett normalt liv. Deras barn går i lekskolan, lär sig hebreiska och föräldrarna jobbar. Någon lyx är det inte, men det är ändå milsvida mycket bättre än i Sudan eller Egypten. Eller Eritrea.