Al Hamatzav

Rabin vann valet 1992, och mördades 1995. Under de åren bodde jag i centrala Jerusalem. Det var en märklig tid. En tid av förbittring och glädje, hat och hopp, välsignelser och förbannelser. Osloavtalet, handskakningen, fredsavtalet med Jordanien, Goldsteins massaker i Hebron, terror och självmordsbombningar. Rabin mördad, skjuten i ryggen.

Yitzhak Rabin föddes i Jerusalem 1922, men växte upp i Tel Aviv. Han kom att bli den förste sabran som blev premiärminister. 1941 anslöt han till Palmach. Deltog i Operation Exporter (där Dayan var med och förlorade ena ögat). 1945 ledde han en operation som befriade judiska fångar från Atlit-lägret. 1946 drog britterna igång Operation Agatha (Black Shabbat) och Rabin arresterades. Satt fem månader i finkan. Jag gissar att han därinne i cellen hann tänka igenom läget på ett grundligt sätt, samtidigt som högen av fimpar växte sig allt större.

I kriget 1948, som 26-åring, ledde han Harel-brigaden som bl a stred för att säkra vägen från kustslätten till Jerusalem, inkl. “Burmavägen”. Därutöver många strider i Jerusalem, bl a en där han säkrade kontrollen över Kibbutz Ramat Rachel söder om Jerusalem. Han deltog också i strider mot Egypten i Negev.
Senare var han med i ledningen för Operation Danny (fyra brigader), där man tog över städerna Lydda och Ramle. Han ledda också styrkorna i Operationerna Yoav och Horev. 1949 var han med på Rhodos för att diskutera vapenstilleståndet, och efter en tid kom så kriget formellt att avslutas. Rabin var den mest framträdande ledaren inom Palmach som stannade kvar i det som vi idag känner som Tzahal.

1964 blev han ÖB. Så – sexdagarskriget. Rabin var här en oerhört viktig kraft och spelare. Det sägs att han led av ett nervöst sammanbrott innan kriget, men det hindrade honom inte från att därefter bli en landets största hjältar. När Jerusalem hade befriats och öppnats höll han ett tal på Hebreiska Universitetet på Scopusberget.

Sedan blev han ambassadör i USA. Under de åren bidrog han till att den viktiga vapenexporten till Israel tog fart. Han lyckades bl a få bort det embargo som dittills hade förbjudit USA från att sälja F4-Phantom till Israel.
I Yom Kippur-kriget hade han ingen formell krigsfunktion. I slutet av 1973 hölls val och han kom in i Knesset. 1974 blev han arbetsmarknadsminister i Goldas regering.

Den politiska karriären, från 1973 till 1995, innehöll otaliga kapitel, och jag nöjer mig här med att nämna endast ett fåtal detaljer.
Han blev premiärminister 1974, eftersom Golda avgick. Viktig diplomati: “krisen” och diskussionerna med Kissinger om relationen mellan länderna. Men det mest dramatiska skeendet under sin första tid som premiärminister var Operation Entebbe.
1977 förlorade Avoda valet. Hustrun Leah hade dollarkonto i USA. Rabin avgick. Heder och integritet. En riktig ledare. Hur står det till med dagens ledare i Israel?

1977-84: oppositionell Knessetledamot. Politisk öken.
1984-90: Försvarsminister. En tid av nationella samlingsregeringar.

Rabin gav order om att upprätta säkerhetszonen i södra Libanon. I början av den första intifadan förordade Rabin “järnnävens” taktik. Men slutet av 80-talet och början av 90-talet innebar för Rabin en prövningens och omprövningens tid. 1990-92 satt han i Knesset, och 1992 vann han som sagt valet.

En blygsam vittnesbörd från gräsrotsnivå
Jag gick på Jerusalems gator och såg hur väggarna hade tapetserats av hätska affischer. Rabin i Naziuniform. Med mera. Jag deltog i klasser i en yeshiva i Kiryat Moshe. Där rådde i första hand studiedisciplin. Det var inte så att folk ägnade dagarna åt att oavbrutet smida lömska och mordiska planer. Man diskuterade situationen. Var upprörda. Rädda. Förbannade. Detta var fel väg att gå, tyckte man där och då. Att lämna ifrån sig land till fienden var ett brott. På andra håll gick rabbiner från att bara smutskasta Rabin till att uttala förbannelser över hans öde. Jag registrerade under de här åren allt som sades och gjordes. Det var motsägelsefullt. Alla kände av stämningen, men ingen kunde definiera den, ingen kunde veta vad som skulle ske.

Jag följde med på en solidaritetsresa till Kiryat Arba och Hebron. En ung student hade mördats och vi var ett antal som anslöt till begravningen. Jag minns hur vi vandrade fram på ödsliga och mörka gator i Hebron i den ljumma kvällen, eskorterade av soldater. Det var farligt, och därmed uppiggande, förstås. Gruppen var inte i lynchstämning, det förekom inga hatramsor eller utfall. Det var samlat, sammanbitet – många gick där med en känsla av att man spelade en central roll i ett viktigt skede av historien.

En annan gång följde jag med till Netzarim i Gaza. Luften var tjock av engagerade känslor. Sabbatsfirandet gick bra, men utsattheten och den farliga situationen trängde in mellan fönsterkarmarna. Det var osäkert och farligt, och därmed uppfriskande, förstås.
Något var på väg att ske. Oklar stämning. Jag försökte förstå. Orolig stämning. Vi gick in i uppviglingens tid, som också var hoppets tid. En gammal ordning utmanades och den nya hade ännu inte fått tydliga strukturer.

Jag stod på Zion-torget i Jerusalem när Sharon, Netanyahu, Olmert m.fl bidrog till hetsen mot Rabin. Runtomkring mig kippaförsedda unga män ur det nationalreligiösa hägnet. Förrädare, ropade man. Förrädare! Rabin utpekad som Israels fiende. Från krigshjälte till fiende. Från att han varit djupt delaktig i att säkra Israels födelse och fortsatta existens till att bli anklagad för förräderi.

Jag har försökt rannsaka mig själv: anade jag ett mord var på gång? Visst dök det i samtal med vänner upp farhågor om att någonting sådant skulle kunna ske. Men det stannade vid detta. Det är svårt att föreställa sig det otänkbara.
Men när jag gick på Jerusalems gator och såg affischernas brutala hot, när jag hörde de skamliga talen på Ziontorget, när jag lyssnade till samtal inne på yeshivan och när jag tog del av den nationalreligiösa aktivismen på resor till Netzarim, Hebron och Beth El – allt det jag sammantaget tog in under de där åren gjorde mig inte särskilt hoppfull, om man säger så. Trots hoten och talen och affischerna så såg jag situationen som tvetydig. Jag vet, det är galet. Men så var det. Det fanns ju också andra röster i Israel, alla de som slöt upp bakom Rabin och fredsförsöken. Resonerande röster med kod- och signalord som indikerade att det verkligen var möjligt att skapa en annan verklighet.

Ändå: de kallade honom förrädare. Fan vilken jävla skit, tänkte jag. Hur har de mage att kalla honom förrädare? Vad har de själva gjort för staten Israels säkerhet och existens? Var befann sig alla dessa uppviglare när Rabin som 19-åring riskerade sitt liv i strid för att sörja för det som alla dessa hatpredikanter nu åtnjuter, nämligen en stark och vital stat? Rabin intog Jerusalem och säkrade tillgången till Västra Muren. Rabin ledde Operation Entebbe.
En förrädare? En som har spårat ur och inte vet vad han gör? Nej, de här attackerna mot Rabin kunde jag inte förlika mig med. Jag förstod deras oro och engagemang. Jag respekterar andra åsikter, andra idéer om vad Israel är och kan vara. Men attackerna mot Rabin var en skam. Vi har heller inte glömt de politiska ledare som deltog i uppviglingen och hetsen. Netanyahu, t ex. Han var dock inte ensam. Det var en galen tid. Människorna var uppjagade, oroliga, hoppfulla, förbittrade, glada, hatiska. En stor sak hade ställts på sin spets. Oppositionsledarna sögs med i den allmänna stämningen och gjorde sig skyldiga till att ge näring åt kris- och apokalypsstämningen.

Sedan kom Rabins fredstal på torget i Tel Aviv. Jag var där och knockades av stämningen. Tiotusentals unga israeler sjöng sånger om fred och hopp. Rabin talade. Rysningar. Jag minns att jag tänkte: Det blir ingen fred Yitzhak, glöm det. Men kör på bara – vi behöver någon som vågar bryta mönstret, någon som vågar tala om annat än att vi står på avgrundens brant och att fienden när som helst lär försöka gasa ihjäl oss. Vi får inte bli det förflutnas slavar. Det går att bryta gamla tankemönster.
Jag tittade mig omkring. Mest ungdomar. Oförställd glädje. Popmusik. En genuin längtan efter att få leva sina liv. Att inte behöva bli begränsad av fädernas rädslor och övertygelser. Här är vi, sa de unga. Gör nåt för fan. Vi vill leva – nu.

Mördaren sköt Rabin i ryggen.

En iskall vind drog in över oss och efter ett antal förtvivlade skrik blev det tyst.

En kort tid senare låg kistan utanför Knesset i Jerusalem. Jag gick dit, och befann mig plötsligt bland tusentals israeler som bara ville….ja vad ville vi? Se kistan? Varför? Varför denna ritual? För att få det bekräftat? Det var alltså inget påhitt? En ung israel sköt en av vårt lands militära hjältar i ryggen?
Det var en väldig trängsel den där ljumma, fina kvällen i Jerusalem. Folk satt i grupper bland tända ljus. Man sjöng sånger, grät, kramade varandra. Jag tittade på kistan. Där är Rabin. Mördad. Vad händer nu?

Nästföljande dag gick jag till jobbet som vanligt. Folk jobbade. Jerusalembussarna brölade på som vanligt. Kommersen i full gång. Tidningsrubriker. Lågmälda samtal. Vad händer nu, sa någon.

Det är nu 14 år sedan mordet. Ingen vet hur Rabin skulle ha fortsatt fredsarbetet. Vi kan bara spekulera. Undertecknad ser en klar linje mellan ledarskapet hos Rabin, Sharon och Olmert. Rabin hade varit tvungen, precis som Olmert och Sharon, att ta sig an verkligheten. Rabin var ingen drömmare. Han hade aldrig gjort avkall på säkerheten. Det tjänar inget till att försöka sätta helgongloria på Rabin och säga att han var vår fredsfurste. Poängen är att Rabin steg fram och visade ett tydligt alternativ och en lika tydlig vilja. Och om han hade fått leva hade han gjort seriösa fredsförsök. Det är det viktiga.

Mördaren, vars namn jag inte vill nämna, sköt Rabin i ryggen. En feg och dödlig stöt i ryggen på en försvarslös människa. Ett liv släcktes. En familj krossades. Ett land traumatiserades.

Ja, det var ett trauma. Terroristerna kommer aldrig att lyckas med sina föresatser, nämligen att bryta sönder den judiska staten. Men vi kan väl själva göra jobbet? Döda varandra. Skjuta den ledare som står för fel politik.

Den som bagatelliserar mordet på Rabin har helt enkelt inte fattat vad konsekvenserna kan bli av en sådan handling.

Det har gått 14 år sedan mordet på Rabin. Vi har sett krig och terror och politik och diplomati och fan och hans moster.

Det tidiga 90-talet fram till mordet på Rabin är inte en ruinhög från en avlägsen forntid. Det är vår tid, vår samtid, vår verklighet. Desillusionerade israeler hänvisar till den andra intifadan och pekar på det meningslösa i att ägna sig åt fredsarbete. Det framgångsrika arbetet med att stoppa självmordsterrorn har gjort att folk är trygga och glada, att man är lyckliga konsumenter och därmed goda medborgare….

Men de frågor som ställdes på sin spets i det tidiga 90-talet är på väg tillbaka. Därför är det viktigt att minnas Rabin. Jag minns allt från den tiden med ibland plågsam skärpa. Jag befarar en ny tid av inre konvulsioner i Israel. För att tackla detta krävs medvetenhet, disciplin, ansvarstagande. Dvs – delar av det som Rabin stod för. Jag minns, mediterar och gör mig redo för morgondagens kriser, förbereder mig inför Israels utmaningar. Gör du?
Det är minnesdag och vi bör tänka på Rabin och på det tidiga 90-talet. Mordet var ett hårt slag mot den judiska staten Israel. Nu är vi åter på väg in i en omvälvande tid. Hoten kommer inte bara utifrån. Är det någon som egentligen vet hur det står till i det israeliska samhället? Hur vissa grupper kommer att reagera på morgondagens fredsarbete?
Tänk på Rabin och det tidiga 90-talet.

Posta till:

Liknande poster:

1. Reality Check – Rabin var ingen fredsduva