Alltsedan det andra Libanonkriget var det tänkt att UNIFIL skulle stoppa smugglingen av vapen till Hizbollah. Men det kommer ständigt rapporter om att smugglingen pågår för fullt. Detta sker med Syriens goda minne, och till Irans stora förtjusning.
Nasrallah och Hizbollah må ha många anhängare, men den militanta islamismen kommer inte att leda Libanon till en fredlig och stabil framtid.

Precis som Hamas, och därmed Iran och Syrien, utgör den kraft som driver palestinierna till en fördjupad misär, så är Nasrallah, Assad och Ahmadinejad tillsammans den kraft som omöjliggör en stabil och fredlig framtid för Libanon.
Dessa insikter är verkligen inga “Breaking news”:

###
- Talibanerna i Afghanistan
- Fatah al-Islam och Hizbollah i Libanon.
- Hamas i Gaza.
Detta är exempel på grupper som motarbetar allt fredsarbete.

Libanons armé krossade Fatah al-Islam men har inte vågat sig ta sig an Hizbollah.
NATO strider mot Talibanerna.
Israel är mitt i ett lågintensivt krig mot Hamas.
###

Israel följer händelseutvecklingen.
Från ett mer övergripande perspektiv ser vi hur oron i Teheran och Damaskus kommer till uttryck på Libanons gator. Mellanösterna stora terrorstödjare- och finansiärer, Iran och Syrien, fruktar en sammandrabbning med USA och Israel. Därmed aktiveras Hizbollah & Co för att sända signaler till USA om det helvetiska kaos som bryter ut om ni attacker våra kärnanläggningar.

Nasrallah, som för en tid sedan förlorade sin terrorexpert, Mughniyeh, har gång efter annan visat att han är en intelligent, potent och driftig man.
Men lika sant är att han gång på gång demonstrerar sitt förakt för vanliga, civila libaneser, samt att hans geopolitiska insikter lider av stora brister. Han anade inte att Israels respons skulle bli så kraftfull efter Hizbollah attacker över gränsen.
Och nu framstår Nasrallah återigen som en destruktiv förlorare. Min fråga: ska EU bara sitta vid sidan av och se på när terrorlänken Iran-Syrien-Hizbollah lägger Libanon i ruiner?

Iran och Syrien offrar Libanon, och det sker på “bästa sändningstid”. Det internationella samfundets hållning är en skam.

SvD DN

Intressant?
Andra bloggar om: hizbollah Israel Libanon Syrien

Vill Nasrallah ta makten i Libanon eller bara öka sitt inflytande? Libanesiska Daily Star skriver i en ledare i dag med rubriken “Nasrallah has a chance to write his own legacy“:

“Some are condemning what Hizbullah did this week as a coup d’etat, while others are defending it as a counter-putsch. That debate will not end soon, but there is no doubting that Lebanon’s political status quo has been radically altered in a very few days. It is too early to predict where this will lead the country, but whereas the seat of actual Lebanese power has long been in doubt, for now at least it has a clear address: that of Hizbullah’s secretary general, Sayyed Hassan Nasrallah. He may continue to shun any official position, but barring an unforeseen turn of events, the leader of the Lebanese resistance has just acquired a hitherto unprecedented amount of national political responsibility (…) Hizbullah and its partners have frequently argued that their counterparts in the March 14 Forces coalition were not interested in true partnership, only in dictating terms. Now Nasrallah has to prove that his side is ready, willing and able to live up to its own expectations, and speed is of the essence: After 15 years of civil war, 15 of diluted sovereignty, and three of limbo, the Lebanese deserve at last to have a level of politics commensurate with their talents and energies. If Nasrallah is the man who makes this happen, history will judge his actions to have been a revolution, not a coup, and a long-overdue one at that.”

Jag tolkar detta som ett väldigt hövligt och artigt sätt att säga “OK Nasrallah, du vann. Visa nu att du är kapabel att lösa ekonomiska, sociala och politiska problem, och sitta ner och samarbeta på riktigt. Annars är du en diktator som alla andra.”

 Tariq Alhomayed chefredaktör för Asharq AlAwsat som kommer ut i London, ställer samma fråga:

“Hezbollah has fallen into the trap of the defeat of victory. What is going to happen after the occupation of Beirut? Will the party announce the establishment of a state under Caesar Nasrallah or will the party’s members retreat to their hideaways after the legend of resistance has come to an end along with its claims that the party’s weapons are for confronting Israel?”

Han har inga illusioner angående vilka som ligger bakom: “What is odd is that Nasrallah warns against collaborating with foreign parties. The Syrians and Qataris say that what is taking place in Lebanon is an internal matter whereas in fact what is happening in Lebanon is purely an Iranian-Syrian issue. Hezbollah is an Iranian product formed of Iranian money, weapons and training. As for transportation, connections and intermediation; this is down to Syria.”

Ännu skarpare var han i sin förra ledare, Hizbollah - the end of a legend:

“This lie about Hezbollah’s resistance is one we have encountered often in our contemporary history, and we still continue to believe it and argue over it even though we know that it is nothing but a lie. Lebanon’s issue is not the airport or that of an officer who disobeys the state and obeys a party’s orders but the principal issue is the lie and believing it, the lie that leads to the destruction of our nations. A lie we saw in the summer war of 2006. Some believed at the time that Hassan Nasrallah had taught Israel a harsh lesson. But what was the price of this lesson? Of course, a broken Lebanon, a besieged government, ministers under house arrest in a hotel, a state begging for money, and more imperative than all this 1,000 Lebanese killed, sacrificed for Nasrallah.We are used to lies and have become accustomed to living with lies in the Arab world; how else could Iran be capable of setting up a telecommunications network for Hezbollah that operates outside the state’s framework and then have the party consider the communications company part of the resistance weapon, just like the airport and the airport manager - so what remains of Lebanon as a state? What is happening in Lebanon today is clear evidence that Hezbollah must be disarmed and the state must impose its authority over all Lebanon and it should not be in the hands of Nasrallah, Iran, and Syria. Lebanon must be a state administered by a cabinet, not from secret hideouts.”

 Läs också ögonvittnesberättelser från Beirut.

SvD SvD  DN

Intressant?
Andra bloggar om: Iran Libanon Nasrallah Syrien

Det är av allt att döma sant att det i Israel finns och har funnits en stark förträngning av sånt som inte passar in i bilden av den framväxande judiska staten. Men hur skulle det kunna vara på något annat sätt?
Hur mycket av svenska försyndelser från början av 1900-talet har inte förträngts av svenska politiker och journalister, just därför att detta inte var kongruent med bilden av det mönstergilla välfärdssamhället?
Lider inte palestinierna av samma slags förträngningsmekanism?

Är tiden för “Nakban” bara en ädel offer-historia?
Är Israels självständighetskamp endast en berättelse om övergrepp och förtryck?
Nej, naturligtvis inte.

Amos Oz har sagt att det är en kamp mellan “rätt och rätt”. Båda parter kan lägga fram giltiga argument för sin sak. Och både måste få rätt, annars får ingen rätt.
Man skulle dock kunna säga att det är en kamp mellan “fel och fel”. Allting i den här konflikten är fel, från början till slut.
Förintelsen var fel.
Det är fel att använda bibliska eller koranska argument för att hävda sin sak.
Det är fel att demonisera motparten och glorifiera sig själv.
Och det är definitivt fel att fortsätta med det eviga “Pro/Anti”-käbblet (apropå gårdagens sändning av “Debatt” i SVT - en hårresande tillställning).

Oz, och flera med honom, har konstaterat att en ev. lösning inte har en chans att tillfredsställa samtliga parter i konflikten.
De flesta kommer att bli förbannade, oavsett vad Olmert och Abbas kommer överens om.
Målet är en historisk kompromiss. Det är knappast Netanyahu och Haniyeh som ska ge oss detta. Olmert och Abbas är trängda mellan ytterligheter. De förtjänar vårt stöd. De militanta islamisterna, understödda av Iran och Syrien, motarbetar detta fredsarbete. De förtjänar våra fördömanden. Det är dock sant att Hamas måste med i den slutgiltiga ekvationen. Men Haniyeh och Mashaal vet vad de måste göra för att få vara med. Här finns inga hemligheter. De måste lägga ner vapnen, blir ett renodlat politiskt parti och ta plats i den civila och fredliga fredsprocessen. De måste bidra till att det framtida Palestina blir en sekulariserad och demokratisk rättsstat vid sidan av Israel.

Göran Rosenberg skriver: “Ändå är sambandet uppenbart. Utan den palestinska katastrofen inget Israel”.
Är detta verkligen sant? Skulle man inte kunna säga: Utan det palestinska “nejet” till FN:s delningsplan, och utan de arabiska arméernas attack på den nybildade judiska staten, ingen palestinsk katastrof?
Är inte detta lika sant som Rosenbergs tes?

Jag är en svensk-israel som aktivt stödjer tanken på att förhandlingar ska leda fram till tvåstatslösning och fred. Och ja, jag tror att det är möjligt. Och nej, jag håller inte med Göran Rosenberg om att förutsättningarna nu är sämre än på mitten av 1990-talet. Människor, judar såväl som araber, kan faktiskt tröttna på konflikt och elände.

Vi bör inte ta fasta på alla högljudda fanatiker. De, inom båda lägren, kommer aldrig att bidra till ett fredsfördrag.
Vi bör istället ta fasta på de israeler och palestinier som faktiskt gör någonting. Och de existerar, idag - det är bara att öppna ögonen och titta.

Ett minne är ett minne är ett opålitligt minne. Låt mig lyfta fram en viktig och minnesvärd detalj:
majoriteten av människorna i regionen vill ha fred och ekonomisk blomstring.
Låt inte fanatikerna fördunkla denna insikt.

DNDN

Intressant?
Andra bloggar om: DN Israel Palestina Rosenberg

Det utsatta läget gjorde att Israel i hög grad har kommit att präglas av en serie ad hoc-lösningar staplade på varandra, vid sidan av varandra och på alla andra ställen…
Med ambitionen att skapa ett “normalt” samhälle, kommer den oundvikliga konsekvensen: vi tvingas lida av det “normala” samhällets alla problem.
Det andtrutna ad-hoc samhället, plågat av krig, terror, blod och död, uppburet av en obändig livsvilja, humor och skaparkraft, har blivit en märklig skapelse. Det råder ingen brist på saker att klaga på.
Israelisk hobby: sitta i soffan, äta solrosfrön och så döma ut allting i samhället. Man sitter som något slags Monte Python-gäng och överträffar varandra i berättelser om hur jävligt och eländigt och korkat och dyrt och dumt Israel är - jag har själv deltagit i detta- det är ganska kul.
Men när man väl har fått ur sig sina frustrationer, och åter får syn på människorna, på historien, på alla makalösa bedrifter och händelser, på alla kriser och problem, på alla smarta lösningar - ja, då blir man glad igen.
Det är kul i Israel. Jobbigt som fan, men kul.

För tjugo år sedan hamnade jag i ett typiskt predikament: som “gammal” svensk och “ny” israel
började jag döma ut Sverige och hylla Israel. Det var patetiskt.
Sakta men säkert lyckades jag dock ta mig ur detta romantiska elände. Jag hade betett mig som en omvänd - en proselyt som okritiskt tog sig an Israel och som på ett orättvist sätt dömde ut gamla Svedala.
Men det där är en mänsklig, kanske alltförmänsklig process.
Idag har fjällen fallit från ögonen. Allt är klart och upplyst. När en gästkommentator vill agera glädjedödare genom att peka på något missförhållande, så blir det inte mer irriterande än en fluga, av det enkla skälet att jag är fullt medveten om situationens alla eländes-aspekter.

Ett födelsedagsfirande innebär inte att man förnekar dödens realitet.
Att festa idag, på Israels 60-års dag, innebär inte att jag förnekar den palestinska problematiken och tragiken.

Att festa idag innebär att minnas Förintelsen, att skåla för hur de överlevande och deras ättlingar skapade förutsättningar för ett judiskt nationalhem; att minnas vad som står i de urgamla skrifterna, att minnas alla de som alltsedan 1800-talet har bidragit till att skapa det här samhället. I den storyn finns mycket jävlar-anamma, stor tragik, otaliga ad-hoc lösningar, bildning och forskning och, framförallt, svett och hårt jobb.

Israel är dock ingen saga. Det är en verklighet, skapad av människor. Ergo: Israel innehåller människans alla fel, brister och förtjänster.

Det Herzl fantiserade kring blev ett mirakulöst projekt. Vår vardag är tung och hård, samhällets brister visas fullt ut i varenda nyhetssändning. Polariseringen och motsättningarna inom Israel går inte att tänka bort. Hotet från terrorister är ständigt närvarande.

Men idag är det fest!
För mig är det en fest fri från nationalistisk inskränkhet. Jag äter, dricker, har kul och tänker på hur det gick till när samhället växte fram. Det är en sjuhelvetes historia.
Och nu är det bara 60 år kvar till det heliga 120-års firandet.
Då ska jag njuta min gungstol, min cigarr, min whisky och mina minnen.
Om Gud vill.

Och nu kan ni läsa det här: EU diggar IsraelDN/Rosenberg

DN

SvD

SvD - Cordelia Edvardson

Intressant?
Andra bloggar om: 60 år Israel

Grattis!

Hos oss firar hela byn tillsammans, tradition sedan ungefär 1949 (moshaven grundades 1926). Alla hjälper till att ställa upp bord, duka, komma med mat (festkommitten lägger lappar i postlådorna vad man ska ta med sig), fixa högtalare och rekvisita. Sedan är det lokalt producerad underhållning - i år på temat “Kochav Nolad”, A Star Is Born (vi är lite efter här på landet, det måste medges, men vi gör vårt bästa). Det roligaste var de filmade audition-klippen, där ett gäng med videokamera hade gått runt i folks ladugårdar, kök och på fälten och fått dem att sjunga någonting…Bäst var Rachel, två år, som klättrade omkring på sin pappa medan hon sjöng.

Ovan är lekskoleungarnas bidrag. De vann inte…för rätt snart kom de på det här med mikrofon och högtalare och så, och tävlade om vem som kunde sjunga högst i mikrofonen. Tills någon ordningsvakt kom och stängde av.

God fortsättning!

Intressant?
Andra bloggar om: Israel Yom Haatzmaut