2. Simon Wiesenthal, nazijägaren, var Mossadspion. Tom Segev, kändisförfattare i Israel (och som jag stötte ihop med i Steimatskys lilla bokhandel på Ben Yehudas gågata i slutet av juni 1996. Jag övervann min blyghet och frågade honom om valet – det val som Bibi just hade vunnit. Vi pratade om detta och mer därtill, och sedan var mötet över. Bestående intryck av Segev: laserskarp, rolig, genuint beläst typ, flitig som fan!) har skrivit en bok som förutom spionavslöjandet även innehåller spännande info om Israels nazijakt. Haaretz.

3. Sagt av chefen för israeliska riksbanken, Stanley Fischer: Fred ger stålar. Haaretz.

4. Nya dumheter av kulturminister Limor Livnat. Efter att ha hotat med att staten ska gå in och lägga sig i kultur- och konstarbetarnas verksamheter, som ett svar på kulturarbetarnas protestlista ang. framträdanden i Ariels nya kulturhus, påpekar hon att protesterna mot protestlistan har varit osedvanligt starka, och att detta visar vad medborgarna tycker om kulturarbetarnas bojkottidéer. Hon avrundar med den retoriska frågan: “Lever vi en demokrati eller i en totalitär stat?”
Ja, precis, fru minister Livnat. Lever vi en totalitär stat, eller i en demokrati? Hur ser du på din roll som minister i en öppen, sekulariserad och demokratisk rättsstat? Ynet.

5. Ex-Mossad-bossen Ephraim Halevy stoppades av Knessets säkerhetsvakter. Numret på ID-kortet stämde inte överens med numret på entrétillståndet. Vakterna kände inte igen honom. Och, lustigt nog, detta var inte första gången som förre spionchefen förvägrades besöka Israels parlament. Ynet.

6. Soldat erkänner stöld ombord på Mavi Marmara: Ynet

7. “ÖB-mandatet” kan komma att sänkas till tre år, med option om ett fjärde. Ashkenazi är den förste som blivit utnämnd till en fyraårsperiod, med option om ett femte. Det blir dock inget femte för Gabi, som bekant. Offensive Yoav Galant tar över.

8. PA utlovar fortsatt hårda tag (“järnhand”) mot Hamas. Muhammed Dahlan dömer ut fredssamtalen. USA har, heter det, anammat Netanyahus hållning och problembeskrivning. Mitchell har blivit Bibis PR-person. Osv. Allting kommer att krascha. Abbas ville inte gå till förhandlingarna, men pressades till Washington av arabförbundet. Även Mahmoud Zahar i Gaza förutspår krasch och sammanbrott. Han menar att Abu Mazen likt Arafat kommer att hålla fast vid vissa principer, vilket oundvikligen kommer att leda till att förhandlingarna strandar, kör fast och går under (“the issue will be over”). Jpost. Ynet.

9. Assad och Nasrallah har kommit överens (12 paragrafer) om “vissa röda linjer” – dvs man har definierat de omständigheter som ska leda till att Syrien går in på Hizbollahs sida i händelse av ny militär konflikt med Israel. Är detta sant? Debkafile.

10. Al-Quds-dagen i Iran (fredag): massiva demonstrationer på gång. Kända paroller: Stora Satan. Lilla Satan. Vi måste bekämpa den sionistiska regimen och befria Palestina. Samtal och fredsarbete är fel. Ledningen i Teheran är dock lite oroliga: kommer oppositionen att våga sig ut och störa den anti-israeliska festen? Regeringsanhängare sägs nyligen ha vandaliserat hemmet till ledaren för oppositionspartiet Etemad Melli. Detta, och en del annat, är tänkt att fungera som en varning. Tag er i akt. Den som utmanar regimen kommer att råka illa ut. Haaretz.

11. Intressant artikelväxling innanför Haaretz väggar mellan Aluf Benn och Gideon Levy:
“When I was Eden Abergil” (A. Benn)
“A response to Pfc. Benn” (G. Levy).
Jag räknar med ett skarpt genmäle från Benn. (Men det är förstås möjligt att chefredaktören sätter stopp för gnabbet).

12. Alla goda ting är tolv. Bäst att passa på och blogga innan ridån går ner.
Det tolfte och sista jag vill säga idag är följande:
Den 27:e juni 1990. Plats: Jerusalem. Histadrutgatan. Fink´s. Strax före midnatt. Har ätit Gulaschsoppa och druckit en Carlsberg. Dricker nu en Jameson, röker en cigarr. Mediterar. Plötsligt går det upp för mig: “Jamen – så måste det ju vara! Fan vad dum jag har varit!” Jag bad om notan, betalade, skakade hand med Mr. Davidsson, kramade om och kysste Ms. Hareven, och ilade snabbt via King George och Rehov Yafo i riktning mot min strama och coola lägenhet. Natten var varm och god. Jag ser en fullmåne framför mig, men jag kan minnas fel. Väl hemma sjönk jag ner i fåtöljen på balkongen. Jag tog fram papper och penna och skrev ner några rader.
Jag hade kommit på någonting.
Det var stort, oerhört, smärtsamt, fantastiskt. Från grannen hördes låten “Strange magic”.
Fjäll hade fallit från mina ögon.

2. Yesha-rådet svarar med att återuppta byggandet i Judéen och Samarien.

3. Just nu: konkret och framgångsrikt fredsarbete på Västbanken. Fredssamtal. De som vill ha fred, trygghet och säkerhet bör sluta upp bakom de Obamaledda samtalen, istället för att fegt gömma sig bakom cynism. Ty den som nu bara fnyser och dömer ut samtalen (ett vulgärt och korkat beteende) ställer sig på de fanatiska fredssabotörernas sida. Vill du vara där? Betänk att Obama menar allvar, att han kommer att göra allt han kan för att vi ska få se faktiska resultat. Meditera över alternativen: ska vi låta Yesha-rådet diktera utvecklingen? Eller bör vi bereda plats för Mustafa Barghouti & Co, så att de får bestämma dagordningen? Nej, precis. Det vore ju galet.
Visst, endast dåren är optimistisk, med tanke på den lokala historien, men det är också sant att det just nu inte finns något lättare och mysigare än att fnysa, raljera och låta sig omfamnas av en förförisk cynism. Sedan har vi deterministerna, som menar att man genom empiriska studier får reda på facit om vad som är förutbestämt – skorpioner beter sig på ett visst sätt, det har Naturen/Gud bestämt. Sådana illusioner är jättesköna. De fungerar som ursäkt för att slippa ta ansvar och försöka åstadkomma förändring.

Så kan man tala för att peppa sig själv. Men ändå återkommer jag ofta till föraktet. Våra politiska ledare sprider snömos, verbal dynga, truismer och floskler omkring sig. Det är outhärdligt. Och jag är dessvärre övertygad om att den nuvarande regeringen i Jerusalem inte är kapabel att gå med på de kompromisser som krävs för att det ska bli fred. Och jag är till yttermera visso övertygad om att den inompalestinska splittringen omöjliggör palestinska beslut om de nödvändiga kompromisser som de å sin sida måste tugga i sig. Så jag tror på sammanbrott, kris, våld och att konflikten fortsätter med nygamla förvecklingar.

Men det är rätt av Obama att göra ett försök. Och det är enligt min mening rätt att som israel återigen försöka närma mig motparten för att få till en bättre och positiv utveckling. Och det finns, trots allt, saker att utgå från och bygga vidare på, inte minst utvecklingen inom vissa områden på Västbanken. Är det inte ganska märkvärdigt, om man tänker efter en stund, att delar av Västbanken numera åtnjuter trygghet, säkerhet och ekonomisk blomstring, glädje och optimism, med tanke på hur det såg ut under den andra intifadan? Är inte detta i själva verket ett bevis för att det går att bryta destruktiva trender, att det fortfarande går att åstadkomma positiv “change”? Yes, we can. They just did it, you blundering fool!

Så ser jag på saken. Det är bevisligen fullt möjligt att via gedigna polisinsatser skapa säkerhet i Jenin. Slumkvarter kan renoveras och förvandlas till anständiga bostadsområden. Arbetslösheten kan bekämpas. Det är t o m fullt möjligt (förmodligen) att bygga en helt ny palestinsk stad (Rawadi).
Det ligger definitivt inom räckhåll att ordna fler joint ventures, där israeler och palestinier samarbetar inom business, kultur och polisiära frågor. Den som säger nej till allt detta är inte en realist, utan en bitter själ på randen till en mental avgrund.

4. Dagens slutord:
Jag spår som sagt kriser, sammanbrott och fortsatta våldsförvecklingar. De politiska ledarnas prat och utspel får mig att må illa.
Samtidigt tror jag på konkret fredsarbete och samtal. Massiva säkerhetsinsatser är nödvändiga för att skydda fredsförsöken. Och även om mycket, inte bara vissa bloggare, ligger i dödsryckningar, så bör man rycka upp sig, bekämpa den fega cynismen och istället försöka göra lite skillnad. Så talar idealisten. Det är kanske tur att jag aldrig har lyckats leva upp till dessa magnifika ideal. Sedan är det ju så att vi (israelerna) inte har något val. Världen, framförallt Obama och USA, har bestämt att det skall förhandlas för att få till en tvåstatslösning. Detta går inte att önsketänka bort. Det fria och etiska valet är en myt. Vi är i praktiken tvingade att hörsamma Obamas ord och komma till förhandlingsbordet. Om Yesha-rådet hade styrt Israel, och om man hade implementerat en policy i enlighet med allt man har sagt, då hade relationen med USA totalkraschat. Det har vi inte råd med. Om extremvänsternissarna hade fått bestämma, då hade vi av de mer aggressiva fienderna uppfattats som svaga och självmordsbenägna, vilket hade stimuerat till förnyade och djupa terrorattacker inne i Israel. Om man däremot är en mittenpragmatiker, exempelvis en Rabin, Sharon eller Olmert (Netanyahu?), då finns det möjlighet att i ett och samma trollslag värna landets och medborgarnas säkerhet, vårda relationen med omvärlden (främst USA), främja en fredlig utveckling tillsammans med palestinierna samt skapa förutsättningar för jobb och ekonomisk tillväxt. Sen ska vi nog också finna en lösning på Iran-problemet.

SvD
DN

Hotbilder?

Fredssamtalen har redan fått Hamas att genomföra en terrorattack. Iran pressar Hizbollah att “göra något” mot judiska/israeliska mål. Ahmadinejad sägs vara på väg att besöka Libanon, kanske runt den 10-12/9. Man vill sedan tidigare hämnas dödandet av Mughniyeh. Man vill dessutom slå och på olika sätt visa vad man tycker om sanktionerna mot den islamiska republiken. Nu vill man även sabotera fredssamtalen. Blir det fler attentat mot Israel, eller mot judiska/israeliska mål utomlands? Finns det en längtan efter ett attentat i samband med Yamim Noraim?
Kan det finnas en poäng i att fylla den svenska valrörelsen med allt ståhej som skulle bli resultatet av en sådan attack? I Sverige finns ju inte bara många Ship To Gaza-sympatisörer, däribland Mankell och Kaplan, utan även sådana som Reepalu och Ohly, politiker som på olika sätt har hetsat mot Israel. Där finns många invandrare, bl a med palestinsk bakgrund. De kommer kanske att rösta på den politiker som efter att ha fördömt terrordådet även uttrycker förståelse för att folk blir upprörda av “fascist-, mördar- och apartheidstaten Israels brott mot folkrätten”?

Eller?

Hotbilder, någon?

- Två stater för två nationer. Deklarera slutet på konflikten. Inga fler krav. En gräns “inne i Landet Israel”. Innanför denna gräns en solid judisk majoritet. Den andra sidan en förvisso demilitariserad palestinsk stat, men likafullt en stat som hänger ihop och som fungerar fullt ut, ur ekonomisk, politisk och territoriell synpunkt. Vi behåller bosättningsblocken. Isolerade bosättningar “förflyttas” så att de ingår i dessa block eller hamnar bortom (västerut) det vi idag kallar för gröna linjen. Lösning på flyktingfrågan – inget återvändande till Israel, utan till Palestina. Internationell assistans (inte minst ekonomisk).

- “Säkerhetsteknologiska arrangemang”. Tzahal på plats i Jordandalen.

- Jerusalem: Västra delen samt de 12 judiska kvarter som rymmer 200 000 invånare ska tillhöra oss. De arabiska områdena, som rymmer ca 250 000 invånare, ska tillhöra palestinierna. För Gamla Stan, Olivberget och Davids Stad skall ordnas en “speciell regim”.

Jaha. Och? Massor av frågetecken och detaljer att ta itu med. Men utspelet är bl a riktat till det egna partiet och de israeler som verkligen vill att Israel vågar satsa på en “fredsoffensiv”. Nu är det sant att stora delar av koalitionen inte kan tänka sig att gå med på ovan nämnda kompromisser om Jerusalem, men de låter saken bero, tills vidare, eftersom de är övertygade om att fredsarbetet förr eller senare kommer att genomlida ännu en krasch, innan man hinner komma fram till dagen för besluten om bl a Jerusalem.

Men det som Barak viskade i Shavits öra var medvetet vagt och försåtligt och kommer naturligtvis att förvanskas på vägen via en rad munnar och öron. Kan man, t ex, utläsa om Barak verkligen tänker sig en fysisk gräns och uppdelning av Jerusalem? Knappast. Osv.
Som PR-skurk och kommunikationsgangster lider jag en yrkesskada, och jag konstaterar att Barak säkert viskade en massa saker, men han sa egentligen ingenting. Men om man bara ser till orden, och för stunden ignorerar misstankarna om att det just är ord och ingenting annat, så gör han en markering som är tänkt att visa att det fortfarande finns fog för att prata om ett Avoda som påverkar politiken och som får Netanyahus regering att inte bara lyssna på röster som kommer ifrån Likud och övriga partier på högerflanken. Ingen inom den israeliska fredsrörelsen blir ju frälst av detta, men man nöjer sig tills vidare med att det faktiskt är dags för nya förhandlingsförsök. Det här gör bl a att Livni fortsätter att harva i ett politiskt ingenmansland. Men hon och Kadima bidar sin tid. De återkommer. Avvaktar och återkommer gör som sagt även den religiösa högern.

Och var är Avigdor Lieberman? Hemma i Nokdim, antar jag. Han får inte vara med. I praktiken är det Barak som är utrikesminister.

Så – ska vi nöja oss med att fnysa? “Det blir ingen fred, glöm det. De vill inte ha fred osv”. Tja, whatever makes you happy, my dear. Men vad är egentligen alternativet till det vi har idag, nämligen kombinationen av fredssamtal och konkret fredsarbete på Västbanken? Men, å andra sidan, ju mer av samtal och fredsarbete, desto större risk för terror ämnat att sabotera fredsförsöken. Och? Banalt, eller hur?
Ja.
Banalt. Komplicerat. Intressant.

Liknande poster:

1. Intifada Nr 3 enligt icke-våldsprincipen?

Ritualen får sin välkända fortsättning i Sverige:
Ett antal bloggare rycker ut. Terrorattacken mot civila israeler används som utgångspunkt för att ösa hat över Israel.
Förutsägbart. Korkat.

Ritualen fortsätter här på al-hamatzav:
Igår förutspådde jag att vänsterbloggarna, så här i valrörelsetider, skulle komma att använda en händelse i Mellanöstern som utgångspunkt för återuppta hetsen mot Israel (man använder “Israel” i förhoppningen om att bli en uppmärksammad tyckare). Ulf Bjereld är ledsen över att Hamas har tagit på sig ansvaret: “…därigenom försvåras ansträngningarna att bryta den internationella isoleringen av Hamas avsevärt.”
Ja, han har ju på ett entydigt sätt pläderat för att Hamas ska få komma in i värmen, utan att islamisterna först förmås att överge terrorvägen för att istället anpassa sig efter de spelregler och riktlinjer som otaliga gånger har kommunicerats av Israel, PA, EU och USA. Bjereld fortsätter att demonstrera en fasansfull enfald i just den här frågan:
“Isoleringen av Hamas har varit uppenbart kontraproduktiv. Om Hamas tidigt hade sytts in i en politisk process hade organisationen plötsligt haft något att förlora och därför också haft politiska incitament att avstå från våldshandlingar.”

Det där är, om ni ursäktar, bara enfaldigt trams. Bjereld vill bli erkänd som en initerad analytiker, men är i själva verket, i den här frågan, en bleksiktig populist som vill bli känd som opinionsbildare – en lättviktardemagog med en agenda som handlar om att driva en Israelfientlig linje.

Han låtsas som om det är synd om Hamas (läs citatet en gång till!). Det är den dumma omvärlden som inte har givit Haniyeh och Mashaal och de andra en rimlig chans att visa att de verkligen är redo att avstå från terror för att istället ta aktiv del i fredsarbetet. Snälla söta rara Ulf Bjereld – lägg ner detta outhärdliga trams. Hamasledarna vet exakt vad som förväntas av dem, vad som krävs för att “isoleringen” ska brytas. De har haft hur många chanser och möjligheter som helst att få komma in i den politiska värmen, men de väljer att stå utanför. Om man däremot hade “sytt in” Hamas i den “politiska processen”, trots PA:s och Israels protester och utan att först kräva en tydlig deklaration från Hamasledarna om att de överger terrorns väg, så hade man satt en kosherstämpel på allt som Hamas står för. Det är naturligtvis en skandal att en svensk professors demokratiska instinkter inte är starkare än så. Pinsamt. Bjereld menar att om man hade erkänt Hamas som valsegrare och låtit islamisterna få ta över styret i Ramallah, så hade de därefter (av ren tacksamhet, eller?) blivit goda och fredliga demokrater, redo att förhandla och kompromissa. Denna naivitet och oskuldsfullhet fungerar möjligen bra på ett svenskt universitet, men skulle bara orsaka ännu mer av terror och blod och död om den anammades i Mellanöstern.

Idag slår PA ner på Hamas på Västbanken. Det är en markering. Sverige bör stötta Abbas och Fayyad. Alliansen bör ta avstånd från de broderskapssossar som gång på gång väljer att flirta med antidemokrater och islamister. Men, som tur är, Bjereld och Weiderud får inte gehör hos Mona Sahlin för sin extrema hållning i just den här frågan. Bättre då, tycks Mona tänka, att ställa sig bakom de övertygelser och budskap som förfäktas av Kvartetten (det är minst sagt häpnadsväckande att Bjereld motsätter sig den linje som uttrycks av Tony Blair och Kvartetten. Men vi ska kanske ändå vara tacksamma, ty när Bjereld propagerar för Hamas så synliggörs skillnaden mellan Blairs pragmatism/realism och broderskaparens extremism.).

Broderskaparna är isolerade och bör inte sys in i den politiska processen, åtminstone inte när det gäller den israelisk-palestinska frågan.

SvD
DN