Ämnet finansiering av israeliska NGO-s både på höger- och vänsterkanten har varit ett hett ämne en längre tid i Israel och bland annat har watchdog-NGOs på högerkanten (NGO Monitor) kritiserat speciellt vänster- eller mänskliga rättigheter-NGOs (läs palestiniers, flyktingars och utländska arbetares rättigheter) för att ta emot pengar från europeiska regeringar med en så kallat antiisraelisk agenda. 

Im Tirtzus kampanj har fått mycket kritik i media, speciellt på grund av det personliga påhoppet på Naomi Chazan, men den har lett till att Knesset nu ska diskutera ämnet och undersöka var New Israel Fund får sina pengar ifrån. Kan det vara terrororganisationer månne?

Annonsen i Jerusalem Post. Såg samma text som banner på hebreiska på ynet. Hittade den här.

Till saken hör följande bakgrundsfakta: israeliska NGOs kan inte fungera utan utländskt bistånd, varken människorättsorganisationer som behöver fältarbetare, rättsexperter och annan utbildad och kunnig personal eller de bosättar-NGOs som köper upp hus i östra Jerusalem och i Hebron för att judar ska kunna flytta in i dem. Det kostar - och jag vågar påstå att bosättar-NGOs har avsevärt mycket större budgetar än vänster-NGOs.  En skillnad är dock att bosättar-NGOs får pengar från privatpersoner eller bolag vars ägare är svåra att spåra, medan vänster-NGOs huvudsakligen finansieras av europeiska regeringar genom ambassadernas verksamhet eller privata  europeiska fonder för mänskliga rättigheter. Många israeliska NGOs publicerar bidragsgivarna på sina websidor och det är lätt att komma åt dem, men gör ett försök att klarlägga var Elads (Ir David Foundation) pengar kommer ifrån om ni kan. Den enda publicering jag har sett var två straw companies från Jungfruöarna, och mycket klokare än så blir man inte.

Jag tänker skriva mer om det här ämnet, men inte här och inte nu. Tills dess - här är några frågor som det vore intressant att se Al Hamatzavs läsare ta ställning till:

1. Är det rimligt att europeiska regeringar tillåts finansiera israeliska NGOs som är aktiva inom områdena mänskliga rättigheter/protester mot ockupationen och bosättningarna, som t ex Btselem, Yesh Din och Peace Now med tanke på vilken skada deras rapporter kan göra Israels anseende utomlands, till exempel i Goldstonerapporten? 

2. Är det rimligt att privatpersoner tillåts finansiera bosättningsverksamhet på de områden som det internationella samfundet utan tvivel anser vara ockuperat av Israel, specifikt på Västbanken och de arabiska kvarteren i Östra Jerusalem med tanke på de utrikespolitiska konsekvenser som dessa aktiviteter får? 

3. Är det rimligt att det israeliska parlamentet selektivt undersöker New Israel Fund (en proisraelisk amerikansk fund som i huvudsak stöds av progressivt/demokratiskt sinnade amerikanska judar, enligt min privata åsikt) och avstår från att kritisera de bosättningsvänliga organisationerna?

4. Borde den israeliska staten förbjuda att israeliska NGOs lägger upp information som kritiserar militären och vittnesmål från soldater på sina websidor eftersom detta kan användas av internationella kommissioner, som t ex Goldstone?

5. Vem beslutar vad som är “antiisraeliskt”? Är det antiisraeliskt att lägga upp soldatvittnesmål på nätet där domare Goldstone kan få tag på dem? Är det antiisraeliskt att hävda pre-48 rätt till judiskägda hus i östra Jerusalem (Sheikh Jarrah) och därmed bana vägen för palestinska rättsprocesser angående deras lagfarter i Baka och Talbiyeh i västra Jerusalem?

6. Borde israeliska människorättsorganisationer läggas ner, alternativt lägga ner självmant?

Den sista frågan är retorisk. Jag tycker att israeliska människorättsorganisationer fyller en viktig funktion, samtidigt som jag är fullt medveten om den kritik som förekommer mot öppet antisionistiska organisationer med en mer politisk agenda (dit räknar jag definitivt inte Btselem som är en renodlad människorättsorganisation och vars information också använts i Goldstonerapporten). Men samtidigt så blir jag hemskt frustrerad över att Israelförsvarare av olika kulörer gärna använder dem och Högsta Domstolen som bevis för att Israel är ett fungerande rättssamhälle med yttrandefrihet, samtidigt som de går enormt hårt åt vänster- och människorättsaktivister om dessa skulle komma på tanken att kritisera regeringen eller IDF.

Några exempel: när jag skrev på Newsmill om vad israeliska människorättsorganisationer ansåg om Boströms anklagelse att israeliska soldater fångar in palestinier för att använda dem som ofrivillig organsreserv fick jag inga som helst klagomål om att jag citerat israeliska vänsteraktivister.  När de kunde användas för att säga emot Boströms lögner, då var de helt OK.  När Amira Hass skriver om Hamas fascistfasoner under en utländsk solidaritetsmarsch i Gaza, då citeras hon på bloggen “Fred i Mellanöstern”. När Reepalu kommer med vansinniga uttalanden om antisemitism och sionism, då skriver (helt korrekt) Eli Göndör och Patrik Öhberg på Newsmill att “I Israel förs det en konstant debatt där den israeliska arméns agerande granskas kritiskt av så väl massmedia som av människorättsorganisationer.”

Men när israeliska demonstranter arresteras under en lugn och helt laglig demonstration i protest mot evakueringen av palestinska familjer i Sheikh Jarrah i Jerusalem och arresterar ordföranden för Association for Civil Rights in Israel, då är det ingen proisrael i Sverige som höjer rösten om övergrepp mot yttrandefriheten (däremot ett antal israeler, bl a Yossi Sarid och Avraham Burg). När israeliska HD igen och igen angrips av högern för sina “politiska domstolsbeslut” angående murens dragning och andra frågor, när Jerusalems borgmästare Nir Barkat kan ignorera ett HD-beslut om att försegla ett hus i Silwan (Beit Yehonatan) tills statsåklagaren börjar skriva arga brev till honom,  eller någon kastar en sko på chefsdomaren Dorit Beinish, då hörs inget om hot mot det israeliska rättsväsendet. När Knesset beslutar att stryka den kriminella förseelser för 400 ungdomar  som arresterats i samband med protester mot Gazauttåget, då är det ingen som säger att det är ett politiskt beslut som står i strid med jämlikheten inför lagen (jag har inte sett några lagförslag där vänsteraktivister fått sina förseelser strukna). 

Sista frågan: Ska Israel förbli en judisk och också demokratisk stat, eller ska oppositionen sitta stilla i båten och hålla tyst?

Här är vad  J Street anser om saken. Bestäm själva.

Uppdatering 05/02: Organisationen Keshev som sysslar med att analysera israeliska media påpekar i ett uttalande på engelska (hela dokumentet kan läsas på hebreiska här) att “en grundlig analys av “Im Tirzus rapport ger vid handen att den är tendentiös och full av förutfattade meningar, sakfel och förvanskningar. Rapporten analyserar Goldstonerapportens källor baserat på fotnoterna som förekommer i den, samtidigt som den ignorerar många andra källor som Goldstonerapporten stöder sig på inklusive ministrar, generaler, statliga institutioner och media i Israel, däribland Maariv (detta är en pik till Ben Kaspit från Maariv som “avslöjade” detaljerna i Im Tirtzus rapport i Maariv och kom med skarp kritik mot NIF och människorättsorganisationerna, AV). Enligt rapportens logik så borde dessa också anklagas för att ha “åsamkat Israel allvarlig politisk skada och skadat statens militära förmåga att försvara sig i krigstid”, och precis som New Israel Fund borde de anses vara “extrema vänsteraktivister och antisionister” (ordagrant enligt Im Tirtzus rapport)”. 

Birgitta Ohlsson: integritet. Kämpar för de mänskliga rättigheterna. Svävar aldrig på målet när det gäller att stå upp för världens demokratier. Detta blir särskilt tydligt när det blir debatt om Mellanöstern. Hon har aldrig för en sekund köpt allt som kommit från diverse israeliska regeringar, men hon viker inte en tum från den till synes självklara hållningen att Sverige/EU och Israel har mycket gemensamt och mycket att samarbeta kring.

Medan de rödgröna frossar i att demonisera Israel, samtidigt som de aldrig har ett negativt ord att säga om Hamas eller regionens diktaturer, så har Birgitta alltid försökt resonera kring situationens komplexitet. Det är som sagt uppfriskande och välgörande att hon tydligt och klart demonstrerar sin uppskattning och förståelse för den demokratiska rättsstaten Israel, samtidigt som hon inte bara förespråkar fortsatt fredsarbete i riktning mot den fredliga tvåstatslösningen, utan även pläderar för ökad medvetenhet i Sverige kring de problem i Mellanöstern som orsakas av brist på demokratiska regimer.

Bildt svingade sin tuppkam i höstas, men står likafullt långt ifrån de rödgrönas maniska Israel-hets. Med Alliansen och nu Ohlsson som EU-minister har Sverige justerat sin Israel-politik som borgar för ett förbättrat samarbete. Bildt-Lieberman-krisen var ett tillfälligt och patetiskt recidiv.

Om Birgitta hade varit israelisk medborgare, så hade hon varit med i Kadima (Shinui är som bekant ute ur leken).

Lycka till med EU-jobbet, Birgitta.

DN
SvD

Senare dementerade dock Tzahal att man verkställt disciplinära åtgärder mot Malka och Eisenberg.

Det tycks också, såvitt jag kan se, som om det bara är Haaretz av de israeliska tidningarna som har uppmärksammat nyheten (samt publicerat Tzahals dementi). Jpost och ynet säger ingenting. Maariv säger dock så här.
En annan lustighet är att nyheten i SvD inte har en endaste blogglänk. Vad har hänt?

Vidare:
Det faktum att Berlusconi vill se Israel i EU motsvaras väl av att Mona Sahlin vill ha in den palestinska myndigheten i den europeiska gemenskapen - eller?

Många konstigheter idag. Den mest förbryllande konstigheten är nog att Haaretz (plus Maariv) som enda israeliska media rapporterade om nyheten, för att sedant tvingas införa en dementi. Jag kan inte se annat än att vi snart får en förklaring till denna mystifikation.

Hur som helst - Israel har skickat det 40-sidiga brevet till FN och den 1000-sidiga rapporten är på gång. Men samtidigt pratas det mycket om att tillsätta en unik och oberoende kommission. Nu hinner jag inte blogga mer idag.

Nu är misstankarna bekräftade. Regeringen uppmuntrar läkare att sprida HIV bland svenska patienter. Regeringen godkänner att läkare som sysslar med sexuella HIV-experiment får ha kvar sin tjänst. I det uppmärksammade fallet där en läkare smittat tre personer, varav en genom ett sexuellt experiment, kommer uppgifter fram att det inte finns förbud mot HIV-smittade personer att arbeta inom vården.

– Visst är det skillnad på brott och brott, men vi tittar även på personens uppgifter och befattning när vi fattar beslut. Men det finns flera som dömts för brott som fortfarande jobbar här, säger sjukhuset presschef.

Varför finns det inget förbud för HIV-smittade att arbeta inom vården? Vad har svenska staten för intresse att låta HIV-smittade personer arbeta inom en föreställd steril miljö? Varför för man register över
HIV-smittade svenskar?

Nu när dessa nya uppgifter kommit fram är det av yttersta vikt att en nationsomspännande utredning genast sätts i verket. Vad hände egentligen med alla HIV-smittade svenskar från 1990-talet och framåt?
Vad har regeringen för intresse att skydda de som sprider HIV på våra sjukhus genom att inte enligt lag fråntaga dem deras tjänster?

Jag är inte glad, regeringen låter HIV spridas bland unga män via statsfinansierade institutioner, nej jag är inte glad.

Liknande poster:

1. Bland folk och rövare hos Belinda Olsson i TV:s “Debatt”