Jerusalem är en av de frågor som ingår i fredsprocessen - det är något man ska förhandla om. Det bråk vi just har bevittnat är ett slags förhandling. Om Netanyahu skulle fatta beslut om ett absolut och ovillkorligt byggstopp i “östra” Jerusalem så innebär ju det en förhandlingsframgång för palestinierna. Varför ge en sådan framgång till motparten när man själv gör anspråk på oinskränkt suveränitet över Den Heliga Staden? När Abbas säger att man inte kan komma till de indirekta förhandlingsborden förrän byggandet har lagts ned, så rör det sig om fredsförhandlingar. Det är ett bud. Bibi svarar med motbud. Obama blir trött. En annan aspekt på Netanyahus agerande är förstås att han värnar om koalitionen. Den håller så länge som det aktuella spelet fortsätter.

Mahmoud Abbas är sedan länge helt och hållet inriktad på sådana saker som pensionering och eftermäle, samt valet i juli. Utspelen kring byggstopp och annat syftar inte till en återstart av verkliga och substantiella förhandlingar. Han manövrerar på ett sätt han anser gagnar både Palestina samt det egna eftermälet. Han tycker sig se tecken på att Obamas position gör det möjligt för palestinierna att flytta fram sina positioner. Abbas är en rationell man. Dock – han är, liksom Netanyahu, typiska aktörer i Mellanöstern-basaren. Det är ett evigt schackrande. Det är ett fånigt och blodigt spel på liv och död.

Det är typisk Israel-taktik att använda öppenheten, pluralismen och demokratin på ett sätt som gör att all uppmärksamhet riktas mot de egna “synderna”, samtidigt som motpartens diton för tillfället faller i glömska. Men hur kan man tro att detta är bra för Israel!?
Poängen ryms delvis inom det vi kallar för strategi. Man “gömmer” trumfkorten till ett senare skede, och tar på sig skurkrollen som en taktisk manöver. Vi har nu under ett par dagar bombarderats med artiklar och analyser där Israels agerande stämplas som fredsfientligt. Inte minst inom svensk media upprepas budet om att bosättningarna är det största hotet mot fredsprocessen, och att det aktuella Ramat Shlomo-beslutet nog visar att Israel egentligen inte vill ha fred. Vi får ta del av ett konsensus-surr där konformiteten är slående. En kompakt och enkel “berättelse” om situationen läggs fram, utan minsta öppning åt det komplexa och komplicerade. T ex:

Har någon försökt analysera Abbas bud? Knappast. Men det borde man (svenska mediaeliten) göra. Det skulle föra för långt att här och nu lägga fram en essä, men några ord får det bli:

Den inompalestinska splittringen sätter effektivt stopp för förhandlingarna. Så istället för att erkänna det egna debaclet utnyttjar man (på ett begåvat och rationellt sätt) Israels öppenhet samt omvärldens feghet och ignorans för att lägga hela skuldbördan på Israel. OBS – Israel får definitivt ta på sig en del av skulden. Det här är inte Pro/Anti-dravel. Den israeliska-palestinska kontroversen är inte en ädel kamp. Det är ett fult spel. I detta spel ingår även Sverige (som medlem av EU).

Men som om det inte var nog med Fatah vs. Hamas - splittringen fortgår och handlar nu dessutom om att mindre grupper i Gaza utmanar Hamas´styre. Vi har också interna slitningar inom Hamas. Allt sammantaget – Abbas har inget mandat. Kan inte förhandla just nu. Använder sin avslutande tid i det politiska rampljuset med att utnyttja Obamas tvehågsenhet till att brännmärka Israel för att på så sätt odla det egna eftermälet. Jag har ingen anledning att moralisera över detta. Jag tänker inte fördöma Abbas. Jag försöker bara analysera läget.

Det här inlägget hade nu kunnat fortsätta med en fyllig avslutning om den jihadistiska balkaniseringen av Gaza, men detta får anstå ett tag.

I dagens Aftonbladet kommer Jan Guillou dragande med samma mobbmentalitet när han för tusende gången hävdar att “Israellobbyn” kallar all kritik av Israel för antisemitism och att det är i detta sammanhang man förföljer stackars maktlöse sossepampen Illmar Reepalu.

Nu ljuger förstås Jan Guillou. Som vanligt. Tvärtom är det så att maktmänniskan Reepalu – med rötterna i det Estland där hans föräldrageneration under andra världskriget slaktade alla sina judiska medborgare – har försökt förklara bort en fördubbling av antisemitiska hatbrott mot stadens judar med hänvisning till till situationen i Israel, och Malmös judars ovilja att ta politisk ställning mot vad Reepalu uppfattar som felaktigt Israeliskt beteende. Sedan försöker Janne ytterligare avleda uppmärksamheten från Reepalus urskuldande av rasistiska svinerier med hjälp av lösryckta citat från sina politiska vedersakare i DN och på Svenskan.

Vilka ingår då i Guillous ihopdrömda Israellobby? Ja bland annat den Henrik Bachner som i sin avhandling “Återkomsten – antisemitism i Sverige efter 1945″ hårt kritiserar Guillous arbetsgivare Aftonbladet för dess återkommande jämförelser mellan Nazi-tyskland och Israel, för dess hovtecknare EWK:s avtecknande av Menagem Begin som “Dödsängeln” och dess konsekventa användande av symbolik från “gamla testamentet” (sic) för att beskriva de judiska grymheterna när Israel hade mage att försvara sig. Liksom självklart herr Guillou och dennes dåvarande fru för deras konsekvent terrorromantiska linje under 70- och 80-talet (herr Guilou skrev till och med ett reportage om sig själv i en herrtidning, med sig själv som beväpnad hjälte med k-pist i hand under PFLP:s befäl.)

Det fanns en tid då åtminstone delat av vänster intresserade sig för att vädra ut de bruna lössen i den röda fanans veck. Det är numer ogörligt, men bland de ljusbruna fanbärarna i dagens vänster märks följande:

1) Åsa Linderborg. Chef på Aftonbladet Kulturskymning. Maktmänniska och stalinist som enligt egen uppgift grät bittra tårar när Berlin-muren föll.

2) Petter Larsson. En av actión direct-vänsterns appologeter som modigt dragit ut till maktmänniskan Reepalus försvar och förekommit med samma tramsargumentation i radio, tv och snart sagt landets samtliga trycka medier.

3) Helle Klein. Prästen som i var tredje hatartikel mot Israel finner det nödvändigt att påpeka att hennes farfars far var rabbin i Stockholm.

4) Carl Bildt. Måste få ett hedersomnämnande för sina uttalanden som går från grumlighet till grumlighet. Nu senast då han i Aftonbladet beklagar att Sveriges riksdag erkänt ungturkarnas folkmord på Armenier i samband med det ottomanska rikets fall.

5) Aftonbladet. Tidningen som var nazistisk under kriget och som numer är de bruna lössens högborg nummer ett och som inte drog sig för att publicera Jimmie Åkessons hatpropaganda mot landets muslimer.

6) Lars Ohly. Hycklande kommunist och partiledare för det vänsterparti som i stort sett lyckats sparka ut eller marginalisera alla övertygade demokrater, och som i likhet med sin företrädare glatt hänger på sig vilka halsdukar han än får till skänks av palestinaaktivister, oavsett om de är försedda med en karta över hela Israel och med den arabiska texten “från floden till havet”.

7) Jinge. Mannen som glatt blandar snömos, bilder på sina katter och utfall mot Israel i en enda röra. Därtill Ohlys favoritbloggare och tyrannisk diktator på sin blogg där endast hovsamt smicker till upphovsmannen passerar hans vakande kommentatorsöga i kommentarerna. Själv slickar han nu senast Guillous ovan nämnda artikel.

Tja. Listan fortgår i evighet.

Snorbarnern som blott önskade banka livet ur en ung man kommer en dag att se tillbaka på sina bedrifter med skam och ångest. Men de kommer att trösta sig med att de var 15-20 år och inte visste bättre. Men fullvuxna, överbetalda mediemakthavare, vad ska de trösta sig med när de än en gång drar ut i försvar för antisemitismens nyttiga idioter?

Och eftersom det tydligen är intressant: Nej jag tror inte att Ilmar Reepalu eller Jan Guillou är antisemiter. Reepalu är för korkad och Guillou är för romantisk. Och Petter Larsson för feg. Däremot borde Reepalu avgå eftersom 1) Antingen menade han vad han sade eller 2) begrep han inte vad han sade. I bägge fallen är han en börda för en socialdemokrati som dragit på sig tillräckligt många redan.

“The zionist regime is the most hated regime in the world. It is no longer useful to its (western) overlords. They doubt it. They wonder if it´s worth continuing to invest in this regime. But whether Israel wants it or not, with Allahs help, this regime will be annihilated”.

Och:
“Look at what´s happened to Israel. The west gathered up the most criminal nation in the world and placed it in our regione with lies and fictional tales”, he said, hinting at the Holocaust.

Någon tror kanske att Netanyahu och Biden i dagarna enbart pratade om några lägenheter i Ramat Shlomo. Så var det ju inte. Samtalen började och slutade istället med Iran-frågan. Det finns en kris mellan Washington och Jerusalem, men den handlar inte om de detaljer som måste justeras för att förmå Abbas att komma till förhandlingsbordet. Nej, krisen handlar om att Israel uppfattar Obamas Iran-policy som alltför tillbakahållen och svag. Vi får dessa dagar rapporter och indikationer om att det inte tycks bli tal om nya och tuffare sanktioner. Åtminstone inte just nu. Kanske “om 4-6 månader”. Detta är bekymmersamt. Inte bara för Israel, utan även för bl a Saudiarabien. Till detta hör naturligtvis även att USA, i dagarna via Biden, sätter press på Israel så att inte Bibi & Co plötsligt får för sig att agera militärt mot Irans kärntekniska anläggningar. Ramat Shlomo var således den dimma som dolde den verkliga krisen.

Vi vet att många vänsterbloggar i Sverige gillar Ahmadinejads hatiska utspel. Det finns ett antal svenskar om förnekar att Förintelsen ägt rum. Sedan finns det otaliga vänsterbloggare som nickar och håller med Ahmadinejad när han pratar om Israel som “jorden mest kriminella nation”, eller när han fantiserar om att “väst” har tröttnat på den sionistiska regimen.

- Är Ahmadinejad antisemit? Det är irrelevant. Han hetsar mot Israel, pläderar för att Israel ska utplånas, sponsrar Hizbollah och Hamas. Det räcker. Han är en aktiv fiende till den judiska staten.

- Sveriges utrikesminister borde fylla sin blogg med inlägg där han fördömer Ahmadinejads uttalanden.

- Obama åkte till Kairo och talade till araberna/muslimerna. Biden åkte till Tel Aviv och talade till judarna/israelerna. Netanyahus “Ramat Shlomo-manöver”, vars dimma som sagt dolde meningsskiljaktigheterna mellan Jerusalem och Washingtong ang. Iran, var även en markering mot att Obama vill hålla konfliktens parter på minst en armlängds avstånd. Jerusalem ville också tvinga Obamaadministrationen att omsätta de fagra orden om “sammanväxta” länder till faktisk och verklig handling – talk the talk and walk the walk.

Nog av. Hinner inte mer. Ajö så länge.

Liknande poster:

1. Så talade Biden

Vid den första presskonferensen uttryckte Biden USA:s oreserverade stöd till Israel. De båda länderna är “sammanväxta”. Sen kom det medvetna draget om de 1600 lägenheterna i Ramat Shlomo. Så skapar man ännu ett drama. Visst, Biden är lite sur. Men samtidigt – han hamnar i centrum. Det kommer att kännas betydelsefullt och ödesmättat att hålla tal i dag. Det åligger nu Biden att ge sakerna och kriserna dess rätta och vettiga proportioner. Intressant. Det finns en och annan poäng i Netanyahus manöver, det får ni väl ändå hålla med om?
Det är möjligt att jag publicerar ett par analyser av bråket när Biden väl har dragit till Amman. Vi får se. Jag försöker tjäna en massa kessef, och har egentligen inte tid att ägna mig åt ideella verksamheter.

###
I december (1999) blev Uri Savir invald i det israeliska parlamentet Knesset och måste lämna sin plats i MTG:s styrelse. Den vänskapliga kontakten finns dock kvar.
Inom organisationen antar man också att det var Savir som satte Stenbeck i förbindelse med David Kimche, en betydelsefull rådgivare som delvis övertagit Odd Engströms roll som internationell politisk dörröppnare åt Gruppen. David Kimche arbetar dock huvudsakligen med Metro, möjligen också med MIC.
En av mina källor säger sig ha skakat hand med den förre chefen för Mossad, Israels underrättelsetjänst, när han anställts av Stenbeck och vallades runt i organisationen för att göra sig bekant.
Berättelsen visar sig vara överdriven.
David Kimche blev aldrig högsta chef för Mossad, bara näst högste (men han antas förvisso ha haft som ambition att bli högste chef, möjligen utmanövrerades han av sin chef just därför). Och han är inte anställd av Jan Stenbeck, bara anlitad konsult. Dock har han tidvis disponerat ett kontor i Stenbecks organisation i Luxemburg.
En sökning på hans namn på Internet ger en snabb bild av en fascinerande karriär. (Det mesta hämtar jag från en porträttartikel av den israeliske journalisten och författaren Leon T Hadar publicerad i den amerikanska tidskriften The Washington Report on Middle East Affairs: David Kimche – Israel´s Leading Spy and Would-Be Mossad Chief).
David Kimche växte upp i England och utvandrade till Palestina efter det andra världskrigets slut. Han värvades till Mossad 1953, när den unga israeliska staten organiserade en egen, professionell underrättelsetjänst. Under sextio- och sjuttiotalen var Kimche en framstående kraft i Israels hemliga utrikesoperationer, betraktad som briljant, intellektuell och sofistikerad i sitt tänkande (till skillnad från en del andra krafter i den tidens Mossad, mer inriktade på militär aktivitet och politisk disciplin). Framför allt arbetade David Kimche med att utveckla Israelvänliga allianser i Tredje Världen. 1980 lämnade Kimche Mossad och blev istället topptjänsteman i utrikesdepartementet, där han var delaktig i planeringen för Israels invasion av Libanon. Leon T Hadar skildrar denna period i Kimches karriär som en nedgång: mästerspionen tappar känslan för politikens raffinemang och låter sig dras in i allt grövre och mer fantasifulla konspirationer. En utveckling som kulminerar i att han blir en viktig mellanhand i Iran-Contras-affären som skakade Ronald Reagans presidentskap i mitten av åttiotalet. Kimche nämns som närvarande vid flera av de hemliga möten där amerikanska officerare, iranska vapenhandlare, israeliska agenter och centralamerikanska krigsherrar fösöker sy ihop ett fungerande nätverk. (Som en del i den invecklade intrigen ingick tanken att Israel skulle få avsättning för de tonvis av östtillverkade vapen man erövrat från PLO under det libanesiska fälttåget, genom en bytesaffär med USA som kunde ge vapnen i bistånd till sina antikommunistiska vänner i Centralamerika. Enligt vissa källor var detta Kimches idé: själva den hisnande kopplingen mellan Mellanöstern och Contras). Sedan “Irangate” avslöjats kunde Kimche ge upp drömmarna om att bli Mossadchef. Istället blev han “private businessman”, konsult och rådgivare med unik erfarenhet och ett stort och djupgående kontaktnät.
På senare år har David Kimche arbetat sig tillbaka in på den offentliga arenan. I mars 1999 skrev han en debattartikel i New York Times där han i Osloavtalets anda förespåkade att Israel borde underlätta bildandet av en palestinsk stat. Vid ungefär samma tid syntes han i Jan Stenbecks organisation, engagerad som rådgivare åt Metro, och skakade hand med häpna MTG-medarbetare i Stockholm.
###

Nu har David Kimche avlidit, i en ålder av 82 år. Yossi Melman på Haaretz
berättar bl a om studietiden på Hebreiska Universitetet, och om den bok (Both sides of the hill) Kimche skrev tillsammans med sin bror John.
David Kimche var djupt involverad i snart sagt allting inom Mossad under de viktiga och känsliga uppbyggnadsåren. Under en period var han i Tsomet-avdelningen, där han handlade de agenter som skickades till arabiska länder. Han jobbade också inom Tevel-avdelningen. Där var hans uppgift bl a att vårda kontakterna med andra länders underrättelsetjänster. Det var under den tiden, 1960-talet, som han under täckmantel och lånad identitet som journalist tjänstgjorde en period i Afrika. Det var då oerhört viktigt för Mossad och Israel att odla relationerna på den afrikanska “marknaden”. Kimche antas ha stått för en banbrytande och historisk insats.
På 50-talet var Kimche den som avslöjade Avri Elads dubbelspel och hemliga kontakter med Egyptens militära ledning.
Det sägs också att Kimche var insyltad i kuppen på Zanzibar 1965.

Jag minns första gången, det var i början av 90-talet, som jag såg Kimche. Det var ett nyhetsprogram i teve och Kimche uttalade sig om situationen. Han var lågmäld, nästan försynt. Artig, belevad – lite grå, lite byråkrat-tråkig. Kimche var inte James Bond. Han hörde snarare hemma i en roman av John le Carré. En intellektuell typ som utför sitt jobb enligt en beprövad metodologi. Samtidigt utrustad med stor kreativitet – ett sinne som ständigt söker sig mot det hittills osedda och otänkbara. David Kimche var en av Israels hemliga giganter. Jag har här ovan nämnt vissa detaljer i hans gärning, men vi kan naturligtvis vara förvissade om att oerhört stora och viktiga gärningar av förklarliga skäl inte trivs i offentlighetens ljus. Det går knappast att överskatta Kimches gärning och dess betydelse för det moderna Israels säkerhet och utveckling.

Begravningen äger rum idag.

(Artikel om Kimche i Jpost.)