Den stora bilden – Del 1: Världens största raketbas

Kriget i Gaza är inte en isolerad händelse, och inte heller enbart en militär uppgörelse mellan Israel och Hamas. Kriget måste i stället ses som en liten bit i det stora geopolitiska pusslet i Mellanöstern. Hamas i sig är en del av den stora Muslimska Broderskapsrörelsen. Hamas ideologi till stor del samma islamistiska ideologi som al-Qaida och ISIS. Och Hamas krig är bara en enskilt slag i det stora kriget mot Israel. Låt oss titta på Del 1 av den stora geopolitiska bilden i Mellanöstern – Världens största raketbas.

År 2000 drog sig Israel tillbaka från södra Libanon och gav därmed Hizballah, en terrorstämplad organisation, fritt spelrum. Hizballah etablerade sig snabbt som en stat-i-staten, där organisationen styrde södra Libanon som en autonom enklav. Hizballah tog upp skatt, införde eget våldsmonopol, idkade affärsrörelse, tog över knarksmugglingen och drev en autonom utrikespolitik. Men framför allt rustade Hizballah och byggde upp en imponerande arsenal med ca 20,000 Katyusha-raketer riktade mot Israel. Dessutom införskaffade Hizballah medel- och långdistansraketer. Efter kriget med Israel 2006 var en stor del av arsenalen förbrukad eller förstörd, och den ersattes med ännu mer raketer. Nuvarande uppskattningar är att Hizballah förfogar över 40,000-50,000 raketer insiktade mot samtliga Israels städer, utom Eilat. Därmed är södra Libanon världens största raketbas.

År 2005 drog sig Israel tillbaka från Gaza. År 2007 tog Hamas makten efter ett kort inbördeskrig, och etablerade snabbt Gaza som en de facto nationalstat. Hamas tog upp skatt, införde eget våldsmonopol, idkade affärsrörelser, skodde sig på smugglingen av varor från Egypten och drev en autonom utrikespolitik. Men framför allt rustade Hamas och byggde en imponerande arsenal av raketer och nätverk av terrortunlar. Israeliska bedömmare uppskattar antalet raketer vid början av det nuvarande kriget till 10,000. Därmed blev Gaza under Hamas styre världens andra största raketbas.

Åren 2011-2013 tappade Egyptens säkerhetsstyrkor tillfälligt kontrollen i Sinai. Islamistiska terrorister tog snabbt vara på möjligheten att etablera sig i öknen. Förutom attentat mot Egyptens arme och infrastruktur började terroristerna också bygga upp en raketbas. De hann med några enstaka attacker mot Israel innan Egypten tog tillbaka kontrollen över området.

Palestinierna vill gärna att Israel skall dra sig tillbaka från Judeen och Samarien. Sedan är det tänkt att en samlingsregering som innefattar Hamas skall styra området. Hmmm. Jag tror inte det behövs någon speciellt livlig fantasi för att inse risken att tio-tusentals raketer kommer att baseras i Samariens berg, på samma sätt som hände i Libanon och Gaza, och delvis i Sinai.

De två israeliska nybyggarsamhällena Peduel och Alei Zahav ligger på en bergskamm i västra Samarien. Från fönstren har invånarna en obegränsad utsikt västerut över Israels kustslätt. Man ser Tel Avivs skyskrapor 40 km bort med blotta ögat – på en disig dag. Mellan Tel Aviv och bergstopparna ligger Ben Gurions flygplats – avståndet dit är ca 15 km. Under inflygningen för att landa flyger passagerarplanen nästan rakt över de två byarna. Jag är inte ensam när jag anser det en dålig ide att Hamas bygger en raketbas i Peduel. Och det är en lika dålig ide att en ensam terrorist med en .50-kalibrig kulspruta sätter sig på bergstoppen och börjar skjuta mot den civila flygtrafiken.

Det finna inga maktvakum i Mellanöstern. En trend i tiden är att de vakum som uppstår snabbt fylls av islamister. Efter Hamas tour-de-force kommer palestiniernas önskade stat i en annan dager. Med lärdomar från Libanon och Gaza har Israel rätt att kräva 100-procentiga garantier för att Judeen och Samarien (populärt kallat Västbanken) inte förvandlas till världens tredje största raketbas. Just nu är den enda garanten israelisk militär närvaro.

Posted in Allmänt, Israel, Judeen, Samarien, Gaza - Palestinska Myndigheten | 5 Comments

Ang. Henning Mankells vanföreställningar

Henning Mankells bisarra vansinnesutbrott går inte, symptomatiskt nog, att kommentera direkt på Aftonbladets webbplats.

Darför följer här ett par snabba invändningar, nedskrivna i all hast, som visar på att Henning Mankell har fel i sak på en rad punkter samt håller sig med ett antal svåra vanföreställningar.

Jag har skrivit kommentarerna i punktform utifrån citat som alla är hämtad från Henning Mankells text:

“Men sanningen är ju att det är Israel som bryter alla internationella avtal genom att ockupera Gaza”

Inbillningssjukan skördar ytterligare offer. Sedan 2005 finns inte en enda jude eller israelisk soldat i Gaza, det var det år Israel drog sig ensidigt(!) tillbaka från Gaza. Det är därmed direkt förryckt att prata om en pågående “ockupation” av Gaza. Israelerna lämnade dessutom efter sig växthus och infrastruktur för att hjälpa gazaborna på fötter ekonomiskt. Dessa slog gazaborna sönder för att de “byggts av apor och grisar” och i stället valde man Hamas till makten med stor majoritet och startade ett långt terrorkrig mot Israel. Ett terrorkrig som i högsta grad är både illegalt och illegitimt. Israel har enligt internationell rätt rätten på sin sida i den här konflikten och har till och med en plikt att försvara sina medborgare.

“Men vem är angriparen och ockupanten?”

Mig veterligen var det Israel som drog sig tillbaka ensidigt 2005 och det är Hamas som ägnat de senaste tio åren åt terror och dagliga raketanfall mot Israel. Vartenda fullskaliga krig som Israel har varit involverat i sedan 1947 har varit olagliga och illegitima anfallskrig som arabvärlden initierat mot Israel, inte tvärtom, och vartenda ett av dessa har haft det uttalade syftet att utplåna Israel och judarna (dvs att begå ett folkmord på det judiska folket).

“I dag råder ett apartheidsystem i Israel.”

Fel. Israel är en sekulär demokrati på rättsstatlig grund av västerländskt snitt med lika och fulla rättigheter för varje medborgare oavsett etnicitet, kön, religion, etc. Israel-araberna, cirka 20% av befolkningen, åtnjuter till och med vissa särskilda positiva rättigheter, som tex garanterad representation i Knesset. Att kalla Israel för en “apartheidstat” är därmed ett befängt påstående. Apartheidlagar mot både “palestinierna” och mot tex judar existerar dock definitivt i Mellanöstern, men inte i Israel utan i stället i de omkringliggande arabstaterna. Inte bara det, t.ex. slaveri är fullt lagligt och/eller accepterat fortfarande i flera arabländer. Arabvärldens homosexuella och kvinnor är, i bästa fall, andra klassens medborgare och riskerar förtryck och att t.o.m. dödas bara på grund av sitt kön eller sin sexualitet. Samma sak om man råkar vara ateist.

“Murar, passkontroller, trakasserier och våld är förhärskande”

Den s.k. “muren” och gränskontrollerna finns till av en anledning: terrorn som riktar sig mot Israels civila. Dessa åtgärder har bevisligen räddat oskyldigas liv, och det har Hamas själva erkänt vid ett flertal tillfällen. Ingen terror, inget behov av en “mur”. Ingen raketbeskjutning, inget behov från Israels sida att bomba de militära mål inne i Gaza från vilka denna dagliga raketbeskjutning stammar från. En ganska enkel ekvation tycks det mig, men det är tyvärr ett orsakssamband som både Mankell och arabsidan i konflikten (samt FN och europeiska journalister) väljer att bortse i från.

“De aggressiva bosättarna stjäl alltmer av den palestinska befolkningens land”

Hur är det legitimt att deklarera geografiska områden för att vara “Judenrein!” och anse att om denna etniska rensning inte uppfylls så är det att betrakta som ett problem?? Detta som Mankell anför här är rasistisk migrationskritik av värsta sort och inget annat.

“USA lägger in cirka tre miljarder dollar som bistånd till Israels militärmakt varje år. Utan USA skulle Israel inte existera.”

Det är snarare ett partnerskap än att betrakta som “bistånd”: USA får tillbaka en hel del i form av förbättrad teknik och spaning och militär information, etc. Och “biståndet” skulle Israel för längesen klara sig utan. Israel är en dynamisk marknadsekonomi som bland annat är framstående inom high tech och bioteknologi (snart också olja och naturgas?). Israel skulle existera även utan USA, den saken är klar och att Mankell inbillar sig annorlunda vittnar bara om hur grund och grumlig dennes syn på landet ifråga är.

“Nu dödar Israel urskiljningslöst.”

Nej, det är Hamas som siktar på civila urskiljningslöst. Ingen armé gör mer än den israeliska för att undgå civila dödsoffer. Att Israel alls tar till en markoffensiv som sätter deras egna soldater i fara vittnar i och sig självt om detta faktum. Det faktum att Hamas använder civila som mänskliga sköldar och bedriver urban gerillakrigföring och att den israeliska arméen trots det har det lägsta ratiot av stridande och civila dödsoffer någonsin visar på att ingen armé i den militära världshistorien gör mer för att skona civila.

“detta långsamma utrotningskrig mot palestinierna”

Det är för det första arabsidan och Iran som bedriver både terrorkrig via proxies och/eller fullskaliga anfallskrig på antisemitiska grunder syftandes till utplåning av judarna och Israel. Israel, å andra sidan, försvarar sig och bedriver därmed knappast något “långsamt utrotningskrig”. Att hävda så är att antingen vara okunnig om fakta på marken eller att göra sig skyldig till långtgående verklighetsförfalskningar. Sluta beskjuta Israel med raketer och sluta lova att utföra ett folkmord på judarna så kommer inte Israel se sig nödgat att försvara sig, vare sig det är mot Hamas eller Iran eller alla de arabländer som gång på gång fört uttalade(!) utrotningskrig mot Israel (“driva judarna ut i havet“, etc).

Posted in Allmänt, Intressant just nu, Mediakritik, Sverige och MÖ-konflikten | Leave a comment

Foton

En länk till en foto-samling på ynet.co.il. Texterna är på hebreiska, men ganska överflödiga.

Posted in Intressant just nu | Leave a comment

Ulf Bjereld och Boko Haram

det är Israel som är den starkaste parten och som därför också har det största ansvaret för att våldsanvändningen inte eskalerar. skriver Professor Ulf Bjereld på sin blogg. Han har använt denna intet-sägande klyscha flitigt genom åren, och har nu vunnit gehör på både Expressens och DNs ledarsidor. När Bjereld et al nu har upprepat lögnen så många gånger att den blivit sanning är det hög tid för en närmare granskning.

1. Bjerelds klyscha står inte att finna i något internationellt traktat eller diplomatiskt protokoll. Det är alltid svårt att bevisa att någonting inte existerar, men jag har inte lyckats hitta en enda referens i de många traktat jag läst genom åren. Det som Bjereld presenterar i ett falskt sken av internationell praxis är i verkligheten hans egen personliga åsikt.

2. Om vi i stället tar en titt på historiska exempel, så upptäcker man snabbt att den raka motsatsen är praxis. I verkligheten är det den starkare parten som dikterar en politisk lösning på konflikter. Några tydliga exempel är Kosovo, Sri Lanka, Irak 1991 och 2003, Afghanistan, Väst-Sahara och Cypern. Andra exempel är Tyskland och Japan efter WWII.

3. Bjereld klargör inte hur han beräknar styrkeförhållandet. Gäller det enbart militär styrka “på papperet,” eller skall man invänta krigets slut för att få klarhet i vem som är den starkare parten? Före sex-dagarskriget 1967 såg det ut som att arabstaterna var den överlägset starkare parten, men en vecka senare stod det klart att Israel var militärt starkare. Han klargör inte heller om bara militär styrka skall användas som måttstock. Vad händer tex med diplomatisk styrka? Eftersom PM lyckades vinna erkännande från FN som stat, och Israel inte lyckades stoppa denna manöver, så verkar det till att PM är starkare på det diplomatiska planet.

4. Om ansvarsfördelningen inte skulle vara lika, exakt vilka operativa åtgärder ålägger Bjereld de olika parterna? Vad innebär det i konkreta handlingar att Israeal har det största ansvaret? Och vilka handlingar måste Hamas vidtaga under sin del? I stället för att göra listor på konkreta handlingar flummar Bjereld allt som oftanst på i riktning att palestinierna (eller Hamas) totalt saknar ansvar. I verkligheten kan man naturligtvis inte fördela ansvar i procent-delar, och inte heller i “största-minsta” delar. I stället är det så att de olika partnerna har olika ansvar. Hamas har ansvar för att stoppa terrorn, erkänna Israel och acceptera existerande traktat. Israel har ansvar för att normalisera relationerna med Gaza. Efteråt.

5. Om Bjerelds åsikt om ansvarsfördelning verkligen skulle tas på allvar så skulle det får absurda konsekvenser. Här är några exempel:

a. Al-Qaida-inspirerade Tuareg-terrorister (den svagare parten) anföll och ockuperade norra hälften av Mali. Franska trupper (den starkare parten) skulle enligt Bjereld ha ansvar för att inte eskalera våldet. Vidare, enligt Bjereld, så skulle de franska soldaterna avstå från sina helikoptrar och pansarfordon, och i stället byta till kameler – för det var så Tuaregerna tog sid fram (delvis). I verkligheten vet vi ju alla att Främlingslegionens ansvar var att använda maximal eldkraft för att besegra terroristerna.

b. Boko Haram, den svagare parten, kidnappade 200 skolflickor, utan att avlossa ett enda skott. Enligt Bjerelds tes så skall Nigerias arme (den starkare parten) inte eskalera till väpnat våld för att frita flickorna. Fuck the virgins lyder Bjerelds resonemang i förlängning, och det är precis vad som händer. Bokstavligen. I verkligheten vet vi att resten av världen och framför allt Nigerias invånare, i motsats till Bjereld, kritiserar landets regering och dess arme för att de inte lyckas mobilisera tillräckligt militär styrka för att frita flickorna.

På ett sätt har Bjereld dock rätt i att Israel som den militärt starkare parten har störst ansvar att få till stånd en vapenvila. Det är nämligen så att om Hamas var den starkare parten, så vore en vapenvila utesluten. Vi har inga som helst illusioner om hur Hamas skulle utnyttja ett militärt övertag. Jämför hur Hamas islamistiska bröder behandlar varandra och sina fiender i Syrien. Eller jämför hur Hamas behandlar kristna, homosexuella, eller helt vanliga civila i Gaza. Eller jämför hur Hamas behandlar tillfångatagna motståndare – de avrättar fjättrade fångar genom att kasta ut dem från 15:e våningen. Med Hamas som den starkare parten skulle vapenvila endast inträda när alla judar var döda.

Posted in Mediakritik, Sverige och MÖ-konflikten | 2 Comments

Saddam Hu-Hamas*

Det är nu 10 år sedan Israel drog sig tillbaka från Gaza-remsan och lät palestinierna styra själv, vilket är tillräckligt länge för att granska deras metoder och resultat. Tyvärr är det ingen uppmuntrande granskning – det palestinska styret liknar i hög grad vad Saddam Hussein uppnådde i Irak.

Saddam Hussein tog makten i en kupp 1979. Det första han gjorde var att avrätta några hundra politiska rivaler och konsolidera sin makt över säkerhetsstyrkor, armen, och näringslivet. När det var klart startade han ett krig mot Iran som kom att vara i åtta år. Kriget krävde ca 1 miljon dödsoffer, och ruinerade båda länderna. Efter detta äventyr invaderade Hussein Kuweit 1990 och drog på sig både väst- och arabvärldens vrede. Efter fyra dagars strider hade världskoalitionen under FNs flagg krossat Iraks arme och befriat Kuweit. Detta hindrade inte Hussein från att hålla en segerparad i Baghdad, där pansarbandvagnar rullade fram utan sina kulsprutor. Vapnen hade amerikanerna avlägsnat. Under resten av 1990-talet höll sig Saddam relativt lugn, han nöjde sig med att använda kemiska vapen mot sin egen befolkning, samt att dra på sig ekonomiska sanktioner som totalförstörde landets ekonomi. För att avsluta sitt verk provocerade Hussein fram en amerikansk invasion 2003, som också störtade hans regim. Jag vågar påstå att livet för gemene man i Irak blev sämre under Husseins 24 år vid makten. Det enda Saddam uppnådde var krig och elände, i riklig dosering.

Så tillbaka till Gaza och palestinierna. Israel inledde sin ockupetion av området efter sexdagarskriget 1967. Under de första 20 åren var gränsen till Israel öppen, och många palestinier jobbade i Israel. (De ånjuter fortfarande rättigheter i och utbetalningar från Israels socialförsäkrningssystem.) Andra Gaza-invånare gagnades av omfattande handel med Israel, både i varor och tjänster. Det var tex vanligt att israeler från så långt bort som Tel Aviv reparerade sina bilar i Gaza.

År 1987 startade intifadan, sedan palestinsk nationalism, hat mot Israel och islamistisk ideologi uppnått kritisk massa bland befolkningen. Efterhand som våldet tilltog blev det israeliska styret allt mer repressivt. I början besvarades enskilda terrorhandlingar med att gränsövergångarna till Israel stängdes i en eller några dagar, för att sedan öppnas igen. Då kunde palestinierna fortfarande ta sig till jobbet i Tel Aviv genom att promenera tvärs över sanddynerna, som saknade gränsmarkering. Så småningom var gränsövergångarna mer stängda än öppna, och efter några år byggde Israel ett staket runt hela Gaza.

Intifadans terror drabbade inte bara israeler. Ungefär hälften av de palestinska dödsoffren tillskrevs interna palestinska strider och mord (1). Under de första åren var det till exempel vanligt att misstänkta palestinska medlöpare hängdes i el-stolpar. Intifadan ledde inte bara till terror och våld, utan också till att en destruktiv ideologi tog fotfäste hos palestinierna, och så småningom blev mainsteam. Denna ideologi innefattar bland annat en offermentalitet där alla palestinska missförhållnaden är Israels skuld, öppet anti-semitiskt hat, och, allra värst, en patologisk acceptans av mord och massmord på civila israeler.

Fast forward till 2005, då Israel hade fått nog och drog sig ur Gaza-remsan. Kvar lämnades omfattande ekonomisk infrastruktur, som till exempel droppbevattnade växthus och ett industriområde vid Erez där många palestinier jobbade i israeliska fabriker. Gränsövergångarna till Israel var öppna för varuflöden i båda riktningarna. Det första palestinierna gjorde, samma dag som Israel lämnade, var att köra hjul-lastare genom växthusen. Sedan fortsatte de med att skjuta granater mot gränsövergångarna och mot industriområdet i Erez. Men det räckte inte, utan man började också tillverka Qassam-raketer och skjuta dessa mot Sderot och kibbutzerna runt Gaza.

Man skulle tro att nu när Israel hade lämnat så skulle palestinierna bygga upp sitt eget mönstersamhälle. Men icke. De interna palestinska stridigheterna tilltog, och år 2007 utkämpades ett kort inbördeskrig i Gaza mellan Fatah och Hamas där Hamas vann. Därmed fick det islamistiska Hamas total kontroll över Gaza och kom att styra området som en mini-nationalstat.

Till en början gick det bra. Pengarna flödade in från Iran och andra islamistiska bidragsgivare. Hamas kunde snabbt bygga upp sin organisation, konsolidera makten, och genomföra sin islamistiska agenda. Sharia-lagar infördes delvis, internetcafeer stängdes, kristna mördades, utländska journalister kidnappades och mördades, kriminella palestinier avrättades och liken släpades efter motorcyklar genom gatorna, korruption och nepotism styrde, och framför allt lade Hamas ner enorma resurser på militär rustning. Det enda problemet var att Israel hade försatt Gaza i delvis blockad efter Hamas seger. Israel hade med glädje upphävt blockaden om Hamas upphört med sitt terrorkrig, accepterat tidigare ingångna avtal samt accepterat Israels rätt att existera. Men sådana orimliga eftergifter stod inte på Hamas agenda, och trots blockaden lyckades Hamas ganska bra med sitt program. Civilbefolkningen kom dock att lida, eftersom blockaden effektivt kvävde den potentiella ekonomiska tillväxten.

Nåväl, vem brydde sig om den palestinska civilbefolkningen när det fanns en kringliggande fiende som måste bekämpas. Hamas fortsatte med sin kontinuerliga raketbeskjutning mot israeliska civila. Mot slutet av 2008 slog Israel tillbaka i Operation Gjutet Bly. Ett luftkrig och en israelisk markinvasion kostade ca 1200 palestinier livet, och samtidigt förstördes 5000 byggnader och annan infrastruktur. Efter att IDF dragit sig tillbaka firade Hamas sin stora seger med en militärparad (precis som Saddam Hussein hade gjort), och fortsatte med raketbeskjutningen som om inget hade hänt. Man intensifierade också den militära rustningen med import av medeldistansraketer, liksom förföljelserna av oliktänkande, kristna, homosexuella, Fatah-anhängare osv. Ekonomin och civilbefolkningen led i samma takt som Hamas fördelade tillgängliga resurser till vapen och till sina egna anhängare.

Tre år senare var det dags igen. Efter intensifierad raketbeskjutning slog Israel tillbaka i Operation Pillar of Defense år 2012. Denna gång iverkställdes inte hotet om en markinvasion, och de fysiska skadorna i Gaza blev begränsade. Ungefär samtidigt intensifierades inbördeskriget i Syrien. Hamas ställde sig på rebellernas sida, och förlorade därför Irans gunst. Därmed uteblev också Irans kontantbidrag. Nästa bakslag för Hamas, och Gazas civilbefolkning, var militärkuppen i Egypten följande år. Under islamisternas kortvariga väpnade motstånd mot militär-regimen i Egypten hade Hamas troget stött islamistiska terrorister i Sinai. Den nygamla militära regimen svarade med att stänga smuggeltunnlarna mellan Gaza och Egypten, och därmed förlorade Gaza en viktig del av sin handel med omvärlden. Resultatet blev en ekonomisk kris i Gaza, med stora varubrister. Till exempel så har territoriet bara elförsörjning ca 12 timmar om dygnet.

Under rådande ekonomiska kris fann Hamas ledning det klokt att återuppta den intensiva raketbeskjutningen mot Israel för tre veckor sedan. Tredje gånge gillt – nu skulle den sionistiska fienden äntligen besegras en gång för alla, och alla Gazas svårigheter få en snabb lösning. Så blev det naturligtvis inte, utan vi är nu åskådare till det tredje kriget som Hamas dragit på Gazas civilbefolkning. Och som är vanligt i krig är civilbefolkningen den största förloraren. Inte nog med att bomberna faller i det tätbefolkade Gaza, utan Hamas hotar till och med civilbefolkningen med hämnd om de flyr undan bombanfallen. Döda palestinier har, i Hamas ögon, större propagandavärde än levande palestinier.

Hamas är forfarande kvar vid makten i Gaza, och om Israel inte beslutar sig för en omfattande markinvasion är det säkert att Hamas håller sig kvar. Det är också säkert att för gemene man i Gaza, så har livit blivit sämre under Hamas styre. I likhet med Saddam Hussein, så har Hamas endast uppnått krig och elände för civilbefolkningen. I riklig dosering dessutom.

*Betyder ungefär “Saddam är Hamas” eller “Hamas är Saddam” på hebreiska.

(1) Dominique, Stefan: Intifada: Det glorifierade våldet (1990)

Posted in Allmänt | Leave a comment