Foton

En länk till en foto-samling på ynet.co.il. Texterna är på hebreiska, men ganska överflödiga.

Posted in Intressant just nu | Leave a comment

Ulf Bjereld och Boko Haram

det är Israel som är den starkaste parten och som därför också har det största ansvaret för att våldsanvändningen inte eskalerar. skriver Professor Ulf Bjereld på sin blogg. Han har använt denna intet-sägande klyscha flitigt genom åren, och har nu vunnit gehör på både Expressens och DNs ledarsidor. När Bjereld et al nu har upprepat lögnen så många gånger att den blivit sanning är det hög tid för en närmare granskning.

1. Bjerelds klyscha står inte att finna i något internationellt traktat eller diplomatiskt protokoll. Det är alltid svårt att bevisa att någonting inte existerar, men jag har inte lyckats hitta en enda referens i de många traktat jag läst genom åren. Det som Bjereld presenterar i ett falskt sken av internationell praxis är i verkligheten hans egen personliga åsikt.

2. Om vi i stället tar en titt på historiska exempel, så upptäcker man snabbt att den raka motsatsen är praxis. I verkligheten är det den starkare parten som dikterar en politisk lösning på konflikter. Några tydliga exempel är Kosovo, Sri Lanka, Irak 1991 och 2003, Afghanistan, Väst-Sahara och Cypern. Andra exempel är Tyskland och Japan efter WWII.

3. Bjereld klargör inte hur han beräknar styrkeförhållandet. Gäller det enbart militär styrka “på papperet,” eller skall man invänta krigets slut för att få klarhet i vem som är den starkare parten? Före sex-dagarskriget 1967 såg det ut som att arabstaterna var den överlägset starkare parten, men en vecka senare stod det klart att Israel var militärt starkare. Han klargör inte heller om bara militär styrka skall användas som måttstock. Vad händer tex med diplomatisk styrka? Eftersom PM lyckades vinna erkännande från FN som stat, och Israel inte lyckades stoppa denna manöver, så verkar det till att PM är starkare på det diplomatiska planet.

4. Om ansvarsfördelningen inte skulle vara lika, exakt vilka operativa åtgärder ålägger Bjereld de olika parterna? Vad innebär det i konkreta handlingar att Israeal har det största ansvaret? Och vilka handlingar måste Hamas vidtaga under sin del? I stället för att göra listor på konkreta handlingar flummar Bjereld allt som oftanst på i riktning att palestinierna (eller Hamas) totalt saknar ansvar. I verkligheten kan man naturligtvis inte fördela ansvar i procent-delar, och inte heller i “största-minsta” delar. I stället är det så att de olika partnerna har olika ansvar. Hamas har ansvar för att stoppa terrorn, erkänna Israel och acceptera existerande traktat. Israel har ansvar för att normalisera relationerna med Gaza. Efteråt.

5. Om Bjerelds åsikt om ansvarsfördelning verkligen skulle tas på allvar så skulle det får absurda konsekvenser. Här är några exempel:

a. Al-Qaida-inspirerade Tuareg-terrorister (den svagare parten) anföll och ockuperade norra hälften av Mali. Franska trupper (den starkare parten) skulle enligt Bjereld ha ansvar för att inte eskalera våldet. Vidare, enligt Bjereld, så skulle de franska soldaterna avstå från sina helikoptrar och pansarfordon, och i stället byta till kameler – för det var så Tuaregerna tog sid fram (delvis). I verkligheten vet vi ju alla att Främlingslegionens ansvar var att använda maximal eldkraft för att besegra terroristerna.

b. Boko Haram, den svagare parten, kidnappade 200 skolflickor, utan att avlossa ett enda skott. Enligt Bjerelds tes så skall Nigerias arme (den starkare parten) inte eskalera till väpnat våld för att frita flickorna. Fuck the virgins lyder Bjerelds resonemang i förlängning, och det är precis vad som händer. Bokstavligen. I verkligheten vet vi att resten av världen och framför allt Nigerias invånare, i motsats till Bjereld, kritiserar landets regering och dess arme för att de inte lyckas mobilisera tillräckligt militär styrka för att frita flickorna.

På ett sätt har Bjereld dock rätt i att Israel som den militärt starkare parten har störst ansvar att få till stånd en vapenvila. Det är nämligen så att om Hamas var den starkare parten, så vore en vapenvila utesluten. Vi har inga som helst illusioner om hur Hamas skulle utnyttja ett militärt övertag. Jämför hur Hamas islamistiska bröder behandlar varandra och sina fiender i Syrien. Eller jämför hur Hamas behandlar kristna, homosexuella, eller helt vanliga civila i Gaza. Eller jämför hur Hamas behandlar tillfångatagna motståndare – de avrättar fjättrade fångar genom att kasta ut dem från 15:e våningen. Med Hamas som den starkare parten skulle vapenvila endast inträda när alla judar var döda.

Posted in Mediakritik, Sverige och MÖ-konflikten | 2 Comments

Saddam Hu-Hamas*

Det är nu 10 år sedan Israel drog sig tillbaka från Gaza-remsan och lät palestinierna styra själv, vilket är tillräckligt länge för att granska deras metoder och resultat. Tyvärr är det ingen uppmuntrande granskning – det palestinska styret liknar i hög grad vad Saddam Hussein uppnådde i Irak.

Saddam Hussein tog makten i en kupp 1979. Det första han gjorde var att avrätta några hundra politiska rivaler och konsolidera sin makt över säkerhetsstyrkor, armen, och näringslivet. När det var klart startade han ett krig mot Iran som kom att vara i åtta år. Kriget krävde ca 1 miljon dödsoffer, och ruinerade båda länderna. Efter detta äventyr invaderade Hussein Kuweit 1990 och drog på sig både väst- och arabvärldens vrede. Efter fyra dagars strider hade världskoalitionen under FNs flagg krossat Iraks arme och befriat Kuweit. Detta hindrade inte Hussein från att hålla en segerparad i Baghdad, där pansarbandvagnar rullade fram utan sina kulsprutor. Vapnen hade amerikanerna avlägsnat. Under resten av 1990-talet höll sig Saddam relativt lugn, han nöjde sig med att använda kemiska vapen mot sin egen befolkning, samt att dra på sig ekonomiska sanktioner som totalförstörde landets ekonomi. För att avsluta sitt verk provocerade Hussein fram en amerikansk invasion 2003, som också störtade hans regim. Jag vågar påstå att livet för gemene man i Irak blev sämre under Husseins 24 år vid makten. Det enda Saddam uppnådde var krig och elände, i riklig dosering.

Så tillbaka till Gaza och palestinierna. Israel inledde sin ockupetion av området efter sexdagarskriget 1967. Under de första 20 åren var gränsen till Israel öppen, och många palestinier jobbade i Israel. (De ånjuter fortfarande rättigheter i och utbetalningar från Israels socialförsäkrningssystem.) Andra Gaza-invånare gagnades av omfattande handel med Israel, både i varor och tjänster. Det var tex vanligt att israeler från så långt bort som Tel Aviv reparerade sina bilar i Gaza.

År 1987 startade intifadan, sedan palestinsk nationalism, hat mot Israel och islamistisk ideologi uppnått kritisk massa bland befolkningen. Efterhand som våldet tilltog blev det israeliska styret allt mer repressivt. I början besvarades enskilda terrorhandlingar med att gränsövergångarna till Israel stängdes i en eller några dagar, för att sedan öppnas igen. Då kunde palestinierna fortfarande ta sig till jobbet i Tel Aviv genom att promenera tvärs över sanddynerna, som saknade gränsmarkering. Så småningom var gränsövergångarna mer stängda än öppna, och efter några år byggde Israel ett staket runt hela Gaza.

Intifadans terror drabbade inte bara israeler. Ungefär hälften av de palestinska dödsoffren tillskrevs interna palestinska strider och mord (1). Under de första åren var det till exempel vanligt att misstänkta palestinska medlöpare hängdes i el-stolpar. Intifadan ledde inte bara till terror och våld, utan också till att en destruktiv ideologi tog fotfäste hos palestinierna, och så småningom blev mainsteam. Denna ideologi innefattar bland annat en offermentalitet där alla palestinska missförhållnaden är Israels skuld, öppet anti-semitiskt hat, och, allra värst, en patologisk acceptans av mord och massmord på civila israeler.

Fast forward till 2005, då Israel hade fått nog och drog sig ur Gaza-remsan. Kvar lämnades omfattande ekonomisk infrastruktur, som till exempel droppbevattnade växthus och ett industriområde vid Erez där många palestinier jobbade i israeliska fabriker. Gränsövergångarna till Israel var öppna för varuflöden i båda riktningarna. Det första palestinierna gjorde, samma dag som Israel lämnade, var att köra hjul-lastare genom växthusen. Sedan fortsatte de med att skjuta granater mot gränsövergångarna och mot industriområdet i Erez. Men det räckte inte, utan man började också tillverka Qassam-raketer och skjuta dessa mot Sderot och kibbutzerna runt Gaza.

Man skulle tro att nu när Israel hade lämnat så skulle palestinierna bygga upp sitt eget mönstersamhälle. Men icke. De interna palestinska stridigheterna tilltog, och år 2007 utkämpades ett kort inbördeskrig i Gaza mellan Fatah och Hamas där Hamas vann. Därmed fick det islamistiska Hamas total kontroll över Gaza och kom att styra området som en mini-nationalstat.

Till en början gick det bra. Pengarna flödade in från Iran och andra islamistiska bidragsgivare. Hamas kunde snabbt bygga upp sin organisation, konsolidera makten, och genomföra sin islamistiska agenda. Sharia-lagar infördes delvis, internetcafeer stängdes, kristna mördades, utländska journalister kidnappades och mördades, kriminella palestinier avrättades och liken släpades efter motorcyklar genom gatorna, korruption och nepotism styrde, och framför allt lade Hamas ner enorma resurser på militär rustning. Det enda problemet var att Israel hade försatt Gaza i delvis blockad efter Hamas seger. Israel hade med glädje upphävt blockaden om Hamas upphört med sitt terrorkrig, accepterat tidigare ingångna avtal samt accepterat Israels rätt att existera. Men sådana orimliga eftergifter stod inte på Hamas agenda, och trots blockaden lyckades Hamas ganska bra med sitt program. Civilbefolkningen kom dock att lida, eftersom blockaden effektivt kvävde den potentiella ekonomiska tillväxten.

Nåväl, vem brydde sig om den palestinska civilbefolkningen när det fanns en kringliggande fiende som måste bekämpas. Hamas fortsatte med sin kontinuerliga raketbeskjutning mot israeliska civila. Mot slutet av 2008 slog Israel tillbaka i Operation Gjutet Bly. Ett luftkrig och en israelisk markinvasion kostade ca 1200 palestinier livet, och samtidigt förstördes 5000 byggnader och annan infrastruktur. Efter att IDF dragit sig tillbaka firade Hamas sin stora seger med en militärparad (precis som Saddam Hussein hade gjort), och fortsatte med raketbeskjutningen som om inget hade hänt. Man intensifierade också den militära rustningen med import av medeldistansraketer, liksom förföljelserna av oliktänkande, kristna, homosexuella, Fatah-anhängare osv. Ekonomin och civilbefolkningen led i samma takt som Hamas fördelade tillgängliga resurser till vapen och till sina egna anhängare.

Tre år senare var det dags igen. Efter intensifierad raketbeskjutning slog Israel tillbaka i Operation Pillar of Defense år 2012. Denna gång iverkställdes inte hotet om en markinvasion, och de fysiska skadorna i Gaza blev begränsade. Ungefär samtidigt intensifierades inbördeskriget i Syrien. Hamas ställde sig på rebellernas sida, och förlorade därför Irans gunst. Därmed uteblev också Irans kontantbidrag. Nästa bakslag för Hamas, och Gazas civilbefolkning, var militärkuppen i Egypten följande år. Under islamisternas kortvariga väpnade motstånd mot militär-regimen i Egypten hade Hamas troget stött islamistiska terrorister i Sinai. Den nygamla militära regimen svarade med att stänga smuggeltunnlarna mellan Gaza och Egypten, och därmed förlorade Gaza en viktig del av sin handel med omvärlden. Resultatet blev en ekonomisk kris i Gaza, med stora varubrister. Till exempel så har territoriet bara elförsörjning ca 12 timmar om dygnet.

Under rådande ekonomiska kris fann Hamas ledning det klokt att återuppta den intensiva raketbeskjutningen mot Israel för tre veckor sedan. Tredje gånge gillt – nu skulle den sionistiska fienden äntligen besegras en gång för alla, och alla Gazas svårigheter få en snabb lösning. Så blev det naturligtvis inte, utan vi är nu åskådare till det tredje kriget som Hamas dragit på Gazas civilbefolkning. Och som är vanligt i krig är civilbefolkningen den största förloraren. Inte nog med att bomberna faller i det tätbefolkade Gaza, utan Hamas hotar till och med civilbefolkningen med hämnd om de flyr undan bombanfallen. Döda palestinier har, i Hamas ögon, större propagandavärde än levande palestinier.

Hamas är forfarande kvar vid makten i Gaza, och om Israel inte beslutar sig för en omfattande markinvasion är det säkert att Hamas håller sig kvar. Det är också säkert att för gemene man i Gaza, så har livit blivit sämre under Hamas styre. I likhet med Saddam Hussein, så har Hamas endast uppnått krig och elände för civilbefolkningen. I riklig dosering dessutom.

*Betyder ungefär “Saddam är Hamas” eller “Hamas är Saddam” på hebreiska.

(1) Dominique, Stefan: Intifada: Det glorifierade våldet (1990)

Posted in Allmänt | Leave a comment

Obefogad optimism

Efter sjätte natten i skyddsrummet visar det sig att förra bloggpostens optimism vad gäller medierapporteringen i Sverige var helt obefogad. Aftonbladet har återupptagit sin gamla roll som spjutspets åt palestinska halvsanningar och lögner. Dessutom har tidningen upphört med nyhetsrapportering i konflikten, och i stället uppgett allt spaltutrymme åt “human interest”-artiklar – behjärtansvärda snyfthistorier om enskilda offer på den palestinska sidan.

Så här skriver Elisabeth Höglund, till och med betonat i bold: …dagen efter det att Israel förklarat sig som självständig stat, startade Israel krig mot arabstaterna … och Några månader tidigare hade FN beslutat att ­dela Palestina i en judisk och en arabisk stat utan att ange några tydliga gränser mellan judar och araber. Historiska fakta har aldrig varit Aftonbladets starka sida, för vem behöver fakta när syftet är att svartmåla Israel?

I sin ledare drar Eva Franchell sitt strå till stacken. Men den verkliga orsaken till det spända läget är att Israel ­ockuperar ett annat land för att i nästa mening motsäga sig själv då hon medger helt riktigt att Palestinakonflikten har pågått ­åtminstone sedan staten Israel bildades. Om konflikten startade innan Staten Israel bildades 1948, då kan ju inte ockupatonen från 1967 vara grundorsaken. Sedan sällar hon sig till kritikerstormen mot Stefan Löfven som uttalade sitt stöd för Israels rätt till självförsvar på Facebook.

Expressen har i likhet med Aftonbladet övergett nyhetsrapporteringen. Med en reporter, Kassam Hamade, på plats i Gaza står fokus också på human interest. För att spetsa sin egen rapportering tar Hamade till några citat från den ökände Mads Gilbert.

I dag har man i Israel en föraning om en kommande markinvasion. Jag har en föraning om en kommande storm i svensk populärpress.

Posted in Mediakritik | Leave a comment

Rostiga raketer

Efter fem nätter i skyddsrummet är det dags att skriva några ord om situationen. Jag skrev om Hesa Fredrik mitt i natten för åtta år sedan här. Deja vu för oss, daglig rutin i 10 år i södra Israel. Om de militära utvecklingarna återkommer jag i en senare bloggpost, egntligen inget nytt där heller, förutom att Hamas nu har långdistansraketer. I stället väljer jag att granska en del av vad som skrivs i Sverige.

Aftonbladet är, än så länge, en positiv överraskning. De vanliga hätska ledarna har uteblivit, likaså Wolfgang Hanssons enfaldiga försök att torgföra politiskt ställningstagande som “analys”. I nyhetsavdelningen har Nivette Dawod skrivit ett halvdussin artiklar med ganska objektiv rapportering utan politisk vinkling. Till och med de vanligtvis hätska rubriksättarna har bättrat sig – vad sägs om rubriker som Hamas sägs uppmana Gazabor att agera mänskliga sköldar eller Raket på väg – då flyr de bröllopet. Framtiden får visa om det har skett ett bestående policy-skift i den gamla ärevördiga anti-semittidningen.

Expressen har varit en negativ överraskning. Visst har nyhetsrapporteringen hållit sig någorlunda till fakta utan överdriven politisk snedvinkling, och visst har veteranen Arne Lapidus skivit ett antal PK artilar. Men Expressens ledarsida har har dragit sitt strå till den politiska uppviglingen mot Israel. Under rubriken Huvudlös aggression kommer tidningens ledarskribenter med några underliga logiska kullerbyttor.

Hamas bär ett tungt ansvar för den död och förödelse som sveper över Gaza. De vet mycket väl vad deras ondskefulla försök att döda civila israeler leder till. Men som högteknologisk militär stormakt kan Israel inte undgå det största ansvaret skriver Expressen, och upprepar därmed en försliten klyscha. Låt oss granska den faktiska balansräkningen vad gäller ansvarsfördelningen:

1. Hamas ansvar:
– Att skjuta raketer mot Israels civilbefolkning, trots att många militära mål finns inom räckhåll.
– Att förlägga vapenförråd, sambandscentraler och uppskjutningsramper till civila byggnader.
– Att uppmana sin egen civilbefolkning att stå på taket på byggnader som IAF har varnat skall bombas
– Att investera sina resurser i underjordiska vapengömmor i stället för underjordiska skyddsrum åt civila

2. Israels ansvar:
– Att anfalla legitima militära mål med precisionsbomber.

Visst ser det ut som att Hamas bär det största ansvaret för “förödelsen som sveper över Gaza:”, eller har jag missat något?

Expressen fortsätter Hamas rostiga raketer kan inte jämföras med de sofistikerade israeliska vapnen; något som tydligt avspeglas i dödssiffrorna för respektive sida. Rostiga raketer!!?? Jag skulle vilja se skribenternas reaktion om en Grad-raket träffade och totalförstörde ledarredaktionens lokaler. Om de skulle ha turen att överleva.

Visst har israeliska 250-kg bomber större sprängkraft än Hamas raketer, men därav kan man inte dra några politiska slutsatser. Det är inte frågan om någon scout-utflykt eller idrottstävling – det råder krig. Ett krig som förs mellan en statlig aktör och en terror-organisation som håller två civilbefolkningar som gisslan. Israels större ansvar är att utplåna Hamas militära och logistiska förmåga så långt det går, till förmån för alla parter i konflikten.

Ulf Bjereld skriver lite då och då om Mellanöstern. Bjereld är styrelseledamot i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, f.d. bokstavskommunist (kpml-r eller skp?), och en inbiten Israel-hatare. Som professor i statsvetenskap försöker han dock dölja sitt hat i vetenskaplig pondus. Här är några exempel:

Ännu syns inget ljus i tunneln när det gäller Israels militära offensiv i Gaza. Från vårt skyddsrum i källaren ser det bestämt ut som Hamas militära offensiv. Bjereld tycks ha snedglasögonen på sig där uppe i Sverige.

Men som varje annan stat måste Israel utöva sitt självförsvar enligt proportionalitetsprincipen och göra sitt yttersta för att civila inte skall komma till skada. Det blir allt mer uppenbart att Israel inte respekterar denna princip. Proportionalitetsprincipen fastställer att det måste finnas en rimlig proportion mellan det militära målets värde och risken för civil kollateral skada. Många svenskar, inklusive Bjereld, förvanskar denna princip till att det måste råda en rimlig proportion mellan antalet döda på båda sidor. Bjerelds tolkning är ren disinformation, en professor i statsvetenskap borde veta bättre.

Israels försvar att man “ringer upp” de som bor i de hus man tänker bomba och ber dem flytta på sig är en absurditet och inte på något sätt ett uttryck för respekt för folkrätten och för civila människors liv. Telefonvarningarna är ett effektivt sätt att skydda den fientliga civilbefolkningen. Vad tycker Bjereld skulle vara mer effektivt än en personlig varning att om 5 minuter spränger vi just ditt hus?

…insikten att det alltid är den starkare parten som har det största ansvaret för att få slut på våldshandlingarna. Bjereld är upphovsman till denna intetsägande sound-bite, som låter så övertygande från en statsvetarprofessors penna. Men Bjereld har aldrig föklarat vilka operativa handlingar som det större ansvaret bör leda till, och han har heller aldrig förklarat vilket ansvar som åligger den svagare parten. Som empiriker så är jag naturligtvis också intresserad av exakt hur ansvarsfördelningen ser ut – 60-40, 80-20 eller något annat? I verkligheten är det naturligtvis så att den starkare parten har använt sin styrka till att påtvinga den svagare en politisk lösning. Jämför Tyskland och Japan efter WWII, Irak 2003, Tjetjenien, Sri Lanka osv.

men Israels reaktioner … slår urskillningslöst mot civila och barn. I militära operationer mot en guerilla eller terrornätverk är det vanligt att 90-95% av dödsoffren är civila – i resten av världen. Jämför Syrien, Irak eller Tjetjenien. I Gaza uppges siffror om 30% – 70% civila. Varän sanningen ligger i det spannet framstår IDF som en förebild vad gäller förmågan att träffa militära mål och undvika civila dödsoffer. Det är också värt att granska det absoluta antalet dödsoffer. IAF har hitills angripit ca 1300 mål, med ca 130 dödsoffer och 350 raserade hus som resultat. Det betyder 1 dödsoffer per 10 angripna mål, eller 1 dödsoffer för tre raserade hus. Man kan jämföra sprängkraften i IAFs 125 och 250-kilosbomber med barrel bombs eller scud-missiler. I Syrien dödar varje sådant vapen 50-100 människor i tätbebyggda områden. Antingen har IAF fällt sina bomber i havet/öknen, eller så visar siffrorna klart och tydligt hur IDF så långt som möjligt undviker civil kollateral skada.

Trots allt, så tycker jag mig ha sett en förändring i rapportering och analyserna den här gången, jämfört med 2006, 2009 eller 2012. Det verkar som om Hamas skuld för konfliktens upptrappning är så klar och tydlig att de flesta mainstream media inte kan ignorera den. Därmed får Israel i världens ögon ytterligare några dagar på sig att slutföra den militära operationen. Gott så.

Posted in Bloggreplik, Judeen, Samarien, Gaza - Palestinska Myndigheten, Mediakritik | Leave a comment